Hjälp! Vad ska jag göra nu?

860 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
FylleFia
hej Sorgsen! Fylleben kommer

hej Sorgsen! Fylleben kommer av B-vitaminbrist, kan se lite olika ut. Som klampande eller den där typiska uteliggargången. Vi som dricker behöver massor av B-vitamintillskott. Även minst en månad efter att vi nyktrat till. Finns receptfritt på apotket. På vissa burkar står det tom att det är att användas vid alkoholism. Vet inte om du fick ett svar på varför men som min doktor förklarade det så blir nerverna mer störda än skadade av att vi ej tar upp några vitaminer varav B är den största boven. Och det går över bara man slutar dricka.

Fia

Sorgsen
Jag...

...accepterar det inte men är kvar för att jag hittills inte fått klart för mig vad som är hans "riktiga" jag.

Lite enkelt ser vår gemensamma tid ut såhär:
Inledande tiden var inte så seriös
Första året lärde vi känna varandra
Andra året fick jag mer och mer klart för mig om alkoholens fokus i hans liv
Tredje året tungt missbruk och drygt sista halva året med rädsla för död och behandling enda målet.

Jag har naturligtvis tappat tålamodet och skällt så fönsterrutorna skallrat men sen i somras aldrig. Det var inte lönt!

Jag hör i hans få berättelser från hans upplevelse av tidigare förhållanden att de kvinnorna har lämnat utan han varit i dialog med dem=han känner sig övergiven.
Jag har pratat mycket med hans mamma och förstår endel genom hennes berättelser.
Han själv har sagt till mig han har svårt för känslor. Jag ser en man med mängder av känslor men som blockerar sig pga rädsla.

Jag anklagar honom inte och giraffspråket är inbyggt i mig pga mitt arbete sen snart 20 år och före då ag tog hand om trasiga barn och ungdomar.

Någonstans känner jag, eller inbillar jag mig, att han lyssnar och har hört, att han inte vill hamna där vi nu är men är oförmögen ändra sig.

Hans behandling funkar men jag märkte en mottaglighet där första veckan sen har det mest varit "spelets" gång. Jag skrev ner min oro, jag kontaktade terapeuterna.
Han fick antidep medicin efter få dygn där så nu vet jag inte, igen och likt alkoholens inverkan, vad som är vad.
Jag har lovat mig själv att vara kvar och vänta ut den "ärliga" människan. Han är underbar, om de goda stunderna varit de ärliga, men kan vara min egen drömbild bara.
Vad som är vad har jag ingen aning om, hade ingen aning om och lär dröja innan jag får en aning om.

Därför har jag ett namn på en parterapeut som måste hjälpa mig vidare.
Jag får framfört mina observationer, vad jag känner, behöver och önskar i konkret handling. De är desamma nu som tidigare.
Som tidigare mottar han dem, gissar jag, men "straffar" mig som om jag är den mest okunniga idiot världen skådat, inte ens värd att bemöta. Tidigare har jag inte stått ut med tystnaden och brutit den, inte med att öppna diskussion, utan med annat, vad som helst av praktisk betydelse, typ hämta paket på posten. Kärnfrågorna blir aldrig ventilerade!

Redan före jul, före anhörigveckan, tog jag upp detta med behandlingshemmet, att en terapeut från dem vore enda sättet för mig få framfört mina önskemål. Det som sista möjlighet för vara säker på det går fram och han tar orden seriöst. Om det inte går fram finns ingen anledning för mig vara kvar.
Min plan att utvärdera till sommaren ligger kvar och hur läget ser ut då vet jag inte men jag har ett namn. Den personen får denna veckan info om läget från behandlingshemmet och jag tar kontakt när jag behöver from nästa vecka.

Hejåhå...detta kan jag nästan underteckna med namn och telefonnummer ;)

Kram på er och tack för omtanke och goda råd mulletant

Sorgsen
Tack fyllefia...

...tack för att du tog dig tid att skriva här. Jag följer dig och de andra i era trådar men har inte lämnat några spår efter mig. Många gånger har jag börjat men raderar, mest för jag inte vill klampa in liksom.
Jag uppskattar att kunna följa dig och det ger mig mer förståelse över vad som händer inuti dig och därigenom min make och kan sortera i mina reaktioner utifrån det. Tack!

B-vitaminer, vitaminer, har maken fått injicerat mängder av gånger. Skönt att kroppen har en så stor chans kureras trots långt alkoholmissbruk.

Hans minne är sämre än jag trott däremot. Tror det är en av orsakerna till hans irritation mot mig. Jag är ju den ende i hans omgivning som vet hans svagheter utifrån en annan film än den han spelar upp för terapeuterna, aa-medlemmarna, hans anhörigvecka, hans ex, hans mor, hans barn. Därför är jag mest ivägen, jag stör hans "film".
Hans inledande kontakt på hemmet, den personen undvek han hela sin vistelse där. Just det bekräftar min teori.

Min koncentration ligger inte där däremot.
Jag jobbar, med framgång, och har utformat ett mer långsiktigt koncept som ska tas i bruk från nästa vecka. Då börjar jag och en kollega ge oss ut i detta nya, med spänning och blodad tand. Tråkigt inte maken tagit del men en da kanske han är mottaglig och vill. Om inte så är det hans val.

Kram, särskilt till dig fia, och lycka till i var och ens kamp och/eller glädje. Det finns alltid något positivt trots elände.

Idag njuter jag av blå himmel, 2 av mina härliga ungar som kommer hem från semester, kuvertet med små hårband jag skickar till mitt fadderbarn och hennes lillasyster, en reserverad flygbiljett som tar mig hem över helgen...

mulletant
Men du Sorgsen

om han är oförmögen att ändar sig - hur kan han då visa trevliga sidor för andra?

Det får mig att tänka på personer som slår... de kan också välja både person och tillfälle.

Jag ville förmedla de här funderingarna - dock är jag förvissad om att du vet vad du gör och att du har din strategi. Jag känner igen mycket av ditt förhållningssätt i mig. Kram, njut av dagen! / mt

Sorgsen
Lusläst...

...sidan du, mulletant, hänvisade till om normaliseringsprocessen.
Mycket matnyttigt om psykisk misshandel på den sidan.

Precis som du ställer frågan om oförmögen att förändra sig ställer jag mig frågande till beteendena.

Det är kärnan i det mesta. Att jag inte vet vad som hör hemma var.
När han släppte taget om lägenheten före jul, följde med till sin mamma som första steg ut, så tog det inte lång tid innan vänligheten, den varma och omtänksamma mannen kom fram. Han vill mig inte illa, det visar han tydligt och ärligt vid tillfällen. Vid andra tillfällen passar han perfekt in i mönstren som beskrivs som misshandlare.

Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över. Jag fick bekräftat på anhörigveckan, av två missbrukare, att min person är perfekt för en tillfrisknande alkis. Om den passar just min make vet jag inte ännu men han har inte bett mig dra så kanske vi är på väg mot en utveckling framåt. Ingen aning och inte mår jag bra i nuläget. Jag går inte under heller, mår (tyvärr eller motsatt) bra av att inte vi hörs av...vad nu det står för...?????

Jag söker inte efter svaren på allt, åker med i berg och dalbanan som Lelas uppmanade. Misstänker att mannen inte vill leva med mig i mitt nuvarande liv men älskar mig. Då blir det konflikt, såklart, och det är just det behovet jag är rädd jag inte kan uppfylla, behovet med närhet och dagliga rutiner. Jag tror han är för stolt för våga släppa, han är rädd för att börja med ett helt nytt tänk i vad som kan bli "rutin" i vårt liv. Det skulle föra oss närmare varandra, vara lång upptakt till det "egna" , och i det egna skulle han vara huvudperson och jag "sekundär".

Fortsättning följer...

mulletant
Väntar

på nästa nr :) Du jobbar hårt nu - och inte är det lätt heller. Kram / mt

Sorgsen
Varit ute en tur...

...nu lite mat och sen al-anon.

Suttit och skrivit ner efter din lista. Tack...
Vill känna mig säker på att jag fått framfört och senare får framfört precis det jag vill ha sagt.
Nu är det många ord och de ska komprimeras ner till få rader.

Ont i magen har jag men det kom jag fram till att jag haft hela tiden, i olika grad bara, sen vi träffades.
Insikten har ju funnits men det har inte funnits utrymme för några uppsamlingar och utvrderingar innan.
Alkoholismen har ställt allt annat åt sidan.

Ju mer tid jag tar mig att bara skriva ner händelser och ord, desto mer ser jag hans mönster i att vilja mig illa. Det är smärtsamt..

lillablå
Fina...

Lider med dig...
Och det där med att se tecknen men skita i dem, medvetet eller omedvetet känner jag igen...
Tror fanimig att T var full första gången han bjöd hem mig till sig... Trots att vi inte ens drack en halv flaska vin...
Kommer ihåg att han ville visa mig sitt växthus, sin stolthet... Vi gick dit, han berättade och jag beundrade, och sen skulle han bara hämta nåt i garaget... Och blev borta en bra stund... Kom tillbaka och förkunnade stolt att nu har jag druckit en öl i garaget!
DÄR skulle jag gått!
Magkänslan sa det till mig... Lyssnade jag?!
Nej...
Manipulation på hög nivå! Dels av honom som avdramatiserade och normaliserade genom att berätta, och jag som så gärna ville bli två att jag intalade mig själv att det var helt normalt...

Du gör rätt i att skriva ner, gå igenom och fundera... Till slut kommer du veta vad du innerst inne vill, och vad du kan tolererafrån honom...
Du är värdefull och stark, men kom ihåg att ta hand om dig själv i första hand, såsom han får ta ansvar för dig!
Stor kram!!

Lelas
Tid

Ge det lite tid, Sorgsen.

Om vi leker med tanken att ni (vilket vi naturligtvis inte hoppas) går isär om ett tag, för att du/han/ni märker att det inte funkar. Då tror jag att det är viktigt för dig att känna att du gjorde vad du kunde för att få det att funka, och att du inte gjorde något förhastat.

Så låt det ta lite tid.

Kram!
/H.

flygcert
Sorgsen!

Du har ju sagt att du ska ge det tid, så låt det gå en tid, men inte på bekostnad av ditt eget mående!

Att någon säger dumma och elaka saker har gjort att min kärlek dog till slut, var rädd om dig!!!

Kram

Sorgsen
Åh, vad...

...jag tycker mycket om er här...så tillfreds få vara en del, få ta del och få plats vara och må just så som jag är just i den skrivande stunden.
Håller om er alla...

Just tillbaka efter Al-anon. Idag var det befriande, jag gick dit med magont och nu är den borta. Jag sa inte mycket, vi var många och tiden knapp, men efter de fåtal gånger jag nu varit där har jag fyllt adressboken med nya kontakter.
Det är öppna människor från olika delar av världen så det är lätt känna sig välkommen.

Parterapeuten är mitt nästa mål. Jag vill inte bryta upp eller ta stora beslut utan att någon utanför med erfarenhet finns med och hjälper mig/oss få framfört det som inte kommer fram.
Jag har försökt på mitt sätt och det lyckas ju uppenbart inte så jag väljer en annan väg. Detta var ju med i min ursprungsplan men hade väl något hopp vi skulle kunna prata med varandra. Alltså, kommunikation existerar inte! Blir bara yta om väder och vind...tragiskt...och nu finns ingen kontakt alls sen helgen.

Vi får väl se hur kommande veckan kommer utvecklas.

mulletant
Tragiskt ja...

Du skrev: "Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över."

Precis så sorgligt tror jag att det vara, att du är (ett hot eller) en påminnelse om det han (innerst) vill vara, kunde vara om inte missbruket tagit över ... Och det är i så fall HANS utmanining, hans stora kamp att övervinna sig själv och söka sin "goda kärna"... kapitulera inför det han är maktlös inför... Steg 1. Om det är så möter han också sitt eget misslyckande varje gång han dricker och varje gång han gör dig illa och det fyller på hans skuld och börda.

Så KAN det vara - och oberoende är det han som äger problemet (alkoholismen, elakheten) och därmed rätten och ansvaret att lösa det... eller gå under. Det är hans val. Du har ansvar för ditt liv.

Jag har skrivit det tidigare i din tråd men det kom för mig så starkt igen att en av mina viktiga vändpukter (det finns flera) var den stund jag sa "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte fungerat. Du måste hitta din hjälp på annat sätt." Efter det gick en lång, i det närmaste helnykter tid men med vita knogar och svåra stunder. Det var återfallet 30.4.2012 och därmed AA som blev hans verkliga vändpunkt.

Min pappa vände aldrig... man kan säga att han söp ihjäl sig. En rikt begåvad man inom flera områden, med ett tungt livsbagage men också många möjligheter som han kastade bort genom sin oförmåga att ... möta sig själv? att ändra riktning. Tragiskt.

Kram i morgontimmen, mt

Sorgsen
Jag känner..

...och har känt sista tiden, har ingen direkt vändpunkt, att jag nått dit nu. Till att kapitulera, ge upp mitt eget krig.
Jag hamnar ändå alltid på samma tomma punkt. Punkterna är placerade på plika ställen och stannar av olika orsaker men oavsett var så är det tomt.
Jag har mer insikt, mer kunskap, förstår sammanhang och tror, vill tro att det kommer vara till nytta en dag.
Nu kan jag bara använda den kunskapen till att ge upp.

Både du, mulletant, och Lelas, har ju äktenskapen kvar. Jag kan bara hoppas jag får uppleva detsamma.

Min energi tar slut nu, i "fel" ände bara, det skrämmer mig. Han är ju nykter nu...

Jag gör det trots kunskapen att han ALLTID dragit sig undan och aldrig gått till botten med några av sina problem eller uppbrott.
Men, allt det där fanns svar på sidan mulletant hänvisade till med psykologisk misshandel. Är det grunden till elakheterna och inte alkoholismen så är jag bara en i mängden.
Det får jag svar på under året som går.

Miss K
Dialog

Sorgsen, känner så igen din historia (det du skrev den 13:e). Att ta som uppgift att försöka öppna upp en mans känslor. På det här området har jag nog lite förutfattade meningar; det är många män som blockerar sina känslor. Du berättar om fd flickvänner som bara stuckit, som han upplever det som. Men hur lätt är det att föra dialog om ena parten blockerar sina känslor? Kanske du får ha ett ultimatum typ prata med mig eller jag lämnar?

Jag blir lite fundersam när du skriver om era perioder. Först lär ni känna varandra, sen är bara alkoholen i fokus. Fanns det kanske en förälskelse där emellan? du har säkert bara glömt skriva det. Jag tror att ni också har det extra svårt i och med situationen kring jobb och resor. Tror det är viktigt att diskutera hur ni vill ha det. Tror också att mt är inne på rätt spår angående att han kanske känner mindervärdeskänslor inför dig, absolut inte ditt fel.

Din idé om utvärdering till sommaren tycker jag låter bra. Sätt gärna en viss vecka, sommaren är lång. Och vad är det du vill uppnå? Nykterhet? Kommunikation? Vet inte riktigt hur situationen är nu, dricker han ofta?

Hoppas nu att jag inte klampat in för mycket i saker jag inte känner till! Har bara en sån inspiration att skriva idag.

Stor kram
Miss K

mulletant
Du Sorgsen

det är så sant att jag har äktenskapet kvar och i många avseenden bättre än nånsin (det har funnits väldigt fina tider före missbruket också) - och ärligare på ett djupt sätt som jag inte har ord för. MEN i den stunden jag sa att jag inte kan hjälpa honom OCH i den stunden jag startade bilen och for efter att har burit ut det mest nödvändiga + personligt viktiga under en snöig natt när han sov tungt i ett rus OCH ställt pepparkaksdegen på trappan till barnbarnens hem för att senare ringa från min tillflyktsoret och säga att jag inte kan vara med och baka...

I de stunderna visste jag inte att det skulle bli så här. Tvärtom trodde jag då att det var slut. Jag hade under lång tid kollat bostadsmarknaden minst 1g/dag. Detta efter att många gånger sagt att jag står på tröskeln - utan förändring.

Kanske man måste komma till den där punkten när man ger upp... verkligen ger upp - utan att veta vad som finna bakom och efter.

Å andra sidan har den där elakheten aldrig funnits hos min man. Andra saker var svåra.

Kramar i sol och snöfall, det gör ont i mig att dela hur du har det. Det kunde vara jag - jag känner igen så mycket av mig i ditt tänkande och din hållning. / mt

Lelas
Tänk om...

Mullegullet - jag skriver under på allt det där.

Jag har mitt äktenskap kvar, men jag trodde på allvar att det var över och jag var beredd att släppa taget och acceptera att det var slut. Det var min botten, och jag vill aldrig uppleva något sådant igen.

Tänk om jag hade anat då att det var vändpunkten, att det var lösningen...

Kram!
/H.

Sorgsen
Hur..

...bör jag bete mig imorgon?
Det finns ingen kontakt med mannen sen han slängde på luren och i mitt sms skrev jag att han får höra av sig när han vill.
Det har han inte velat/gjort.

Han vet inte att jag kommer hem (om han inte läser här). Hur ska jag göra?
Vara som vanligt?
Inget säga?
Ta upp det som hände och be om förklaring?
Ställa ultimatum direkt?

Kram

mulletant
Just nu Lelas

känner jag, med svid i ögonen, att du och jag delar en erfarenhet som är nästan omöjlig att beskriva. Just det där ögonblicket när man ger upp allt... Jag minns de där situationerna fotografiskt och kan berätta hur det var men jag kan faktiskt inte minnas hur det kändes. Just då var jag ... tom tror jag. Uttömd. Älskade medsystrar / mt

mulletant
Sorgsen - du

måste nog handla utifrån vad som är rätt för dig. Vara så ärlig och sann utifrån ditt innersta som du bara kan. Inget ultimatum om du inte är klar att hålla det. Tänk och känn noga efter ... Öva för dig själv hur du vill säga: vad du ser, hör, luktar... känn efter och identifiera vilka känslor du känner, vilka behov du har och vad du önskar/vill ha av honom. Du har färdats långt på din väg. Du är inte ensam / mt

mulletant
Dublett

...

Sorgsen
Vänner...

...rara, omtänksamma ni.

Jag uppskattar allt ni delar med er av. Varje gång ni har skrivit här eller i andra trådar läser jag och omsätter så gott jag kan.

Miss K. Inte klampar du in och särskilt det med dialog-ultimatum var helt riktigt. Det är just saknaden av normala samtal jag mår absolut sämst av.
De djupare också såklart men det känns låst. Han har berättat lite då och då men oftast har han slutat och blivit irriterad om jag säger något.
Det blir istället påhopp om hur lite jag förstår.

Han menar det vi pratat om tidigare aldrig har varit kommunikation utan att jag bara kört monologer. Det har det blivit eftersom han inte pratar men om jag inget säger eller berättar så blir han arg för det. Menar att jag aldrig delar med mig av mitt. I alt detta har samtidigt missbruket tagit över och till sist handlade det om att få behandling.
Det är nu startat och förra helgen var en dålig helg, han var ovänlig och sarkastisk, alltså mest irriterad över att jag var hemma.
I veckan har vi inte haft någon kontakt alls, hans val. Jag vet att han inte kommer bryta det! Det är han för stolt för!

Mulletant och Lelas, ni båda har ju lämnat under tiden som era män drack. Min make är nu nykter sen snart 6 veckor, om det inte ändrats i veckan. Det har, som jag förstått det, varit just alkoholen som fick er nå er botten. Jag nådde min botten i höstas men valt vara kvar. Han går på antidepr medicin som de gav honom på behandlingshemmet. De gör honom trött och jag har erfarenhet av nära familjemedlem och en tidigare pojkvän som fick desamma. XPojkvännen blev aggressiv, familjemedl bara megatrött. Jag är lika osäker nu som när alkoholen ställde till det. Vad är min Make? Vad är missbruket? Vad är mediciner?

Visst, ingen sjukdom försvarar ett dåligt uppförande...men så länge han inte säger något så har jag inte en chans. Pausa kan ju vara enda möjligheten???
Om han inte får en sponsor som lyckas få hål på hans skal är allt kört. Skalet är så tydligt att man kan ta på det!
I mitt ultimatum finns parterapi med!

Lelas
Lite om min resa

Du är klok, Sorgsen.

Nej, jag lämnade när min man hade varit nykter en tid. Efter kulmen på hans drickande ställde jag mitt ultimatum, och han lyssnade. Han höll sig nykter ett tag på det, men en kväll när jag kom hem ställdes jag inför faktum. Och eftersom jag hade min plan klar för mig så klarade jag av att gå direkt. Det tog inte mer än en halvtimme från att jag kom hem tills jag var iväg. (Usch, det river upp väldigt jobbiga minnen att ens tänka på detta känner jag. Fy tusan, det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv.)

Så jag gick som en följd av mitt ultimatum. Maken tog det på allvar och blev till slut inlagd på ett behandlingshem, och då lovade jag honom att finnas hemma när han kom hem därifrån.

Jag bestämde mig efter ett tag för att mitt ultimatum inte längre skulle gälla. Det går inte att leva i en relation med ena benet utanför. Jag kan inte hela tiden fundera på om jag skall stanna eller inte. Utan jag bestämde mig för att det så att säga var över. Eller ja... jag omformulerade det till "om du tar ett återfall så stannar jag, men om du börjar ljuga för mig igen, då går jag". För mig är det viktiga inte längre om maken klarar att hålla sig nykter, utan hur han hanterar återfallet om det behövs.

Efter ytterligare en period tog han ett återfall, men jag kände mig stabil i att stanna eftersom han hanterade det på "rätt" sätt. Han berättade direkt, han sökte hjälp, han ångrade sig. Och alltså var det inte hela världen.

Jag tror, precis som mt skriver, att det viktiga är att du är på det klara med var du har dig själv. Mitt sätt att hantera det här kanske inte alls passar för dig. Du måste själv komma fram till vad som gäller.

Däremot är jag övertygad om en sak: om du ställer ett ultimatum så MÅSTE du verkställa det om det blir nödvändigt. Därför måste du också vara helt säker på vad du säger när du uttalar ditt ultimatum. Och sedan måste du ha en konkret plan för vad du gör om han dricker.

Kram, vänner!
/H.

PS. mt: <3

Sorgsen
Jag sitter..

...och knåpar med ultimatum.

Bestämt att lite beroende på vad som möter mig i dörren får bestämma fortsättningen.

Jag har inget som skyndar mig i någon riktning eftersom hela våren är fullbokad med jobb. Som han skulle följt med på vid vissa tillfällen om han haft gamla jobbet kvar.
Det är ju historia nu och han har tydligt visat att de resorna är honom ointressanta nu.

Han hånade också min födelsedag i sommar, då hela familjen och vänner kommer till mig. Blir så ledsen...

Lelas-tack för att du berättar trots att det smärtar. Inte min mening att röra runt i din historia så du mår dåligt...förlåt...

Det som ställer till det för mig är just det att jag vet vilken kamp han har att bara hålla sig nykter. Han har nämnt några som haft konflikter med sina respektive och som varit nära ta återfall redan dygnen efter behandlingstiden. Hur olämpligt det är med konflikter. Vi bråkar ju inte i den meningen. Men hans illamående går ut över mig och jag orkar inte ta hans gliringar. Över de sista 6 veckorna har drygt halva tiden varit så...gammalt beteende, som jag ju tillåtit i fyllorna, torrfyllorna, vita knogarna-ja,alla de där stadierna. Nu kan jag inte ta det mer...
Jag kan bära mycket, att bli kritiserad, är stark i diskussioner, det är mycket enklare om saker läggs fram och det pratas högt och tydligt. Men tystnaden och flinandet, fnysandet och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår svider och är så förgörande. Jag tackar gudarna att mitt jobb är helt beroende av frågor och svar annars hade jag inte överlevt detta!

Lelas
Äsch.

Äsch, du har inget att be om ursäkt för. Jag behöver berätta min historia för att inte glömma den. Inte för att hålla den vid liv, utan för att hålla den begravd... typ.

Ja, det är nog så att han använder all sin kraft åt att hålla sig nykter. Låt honom göra det. För det bästa är att det hjälper att tiden går. Hjärnan vänjer sig sakta vid att vara nykter, och börjar fungera igen. Men det tar lite tid.

Det är däremot inte samma sak som att du skall stå ut med att bli hånad och illa behandlad. Och det tycker jag att du kan tala om för honom. Det är inte ok att behandla dig illa bara för att han har fullt upp med sitt.

Jag tror att du gör det enda du kan göra, nämligen att fundera över olika alternativ. Bättre förberedd än så kan du inte vara. (Men försök att inte fastna i att måla upp skräckscenarier, det gör vi medberoende allt för lätt...)

Kram!
/H.

Sorgsen
Hemska tanke...

...men det enklaste vore om han dricker igen. Då går jag!

Ont gör det...

Lelas
Inte konstigt alls!

Den tanken är inte konstig. Den är helt enligt "instruktionsboken".

Efter att ha hållt på som du (och vi alla) har gjort under så lång tid, så är det inte konstigt att längta efter en upplösning på dramat.

Tillåt dig att känna.

Nu blir det tvsoffan och en stor kopp te här. Kram!
/H.

Sorgsen
Tack Lelas...

...skräcken att mötas av att han lever ett dubbelliv har slagit mig....

Men...den filmen hoppas jag slippa delta i...
Allt annat känns som jag redan varit med om, det kan inte bli mycket värre, bara annorlunda...

Medberoendesnack?
Ja, förmodligen...

Jag har ju ett annat, ett friskt och sunt, liv vid sidan om...det är jag oändligt tacksam över. Inget av det kommer ändra sig oavsett vad som händer!

Sorgsen
Kram Lelas..

...här cola zero ;)

Lelas
Oro

Jag tror att det var Dalai Lama som sa något i stil med:

"Om du oroar dig för att något kommer hända, och det trots det händer - varför oroa dig?
Om du oroar dig för att något kommer hända, och det aldrig händer - varför oroa dig?"

Oro leder ingenstans, för oavsett så är den i onödan... ;-)

/H, som går mot tvsoffan.

Sorgsen
Så sant!

Halvligger i tvsoffan med papper och penna samtidigt som en film rullar.

Kram

Sidor