Hjälp! Vad ska jag göra nu?

860 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
flygcert
Så gott att läsa att du ser framsteg!!

Blir så glad för din skull!!
Måste kännas gott att ni ökar respekten för varandra, för det är så jag tolkar det - rätta mig om jag har fel!

Stor kram

Sorgsen
Flygcert...

...tack...
Jo, så känns det.
Nu finns en kontakt, den är trevande men jag känner en vilja till förändring och med den kommer respekt.
Inga diskussioner eller djupa samtal men väl en riktning.
Den är befriande och ger ro. Sakta sakta sakta men det är just riktningen som ger hopp.

Var gång jag skriver "en sak åt gången" "det viktigaste först" till dig gäller det lika mycket för mig.
Med hopp det blir en " win-win" för oss båda ;)

Tänker på dig varje dag.
Många kramar vännen

flygcert
Åh,

tänk att jag kan känna så mycket medkänsla och kärlek och välvilja till dig, utan att veta vem du är, hur du ser ut... Tänk att jag skulle kunna passera dig på gatan utan att veta att det är DU!

Så skönt att du får landa lite. Det känns som att du känner framtidstro och att ni kan se tiden an lite grann!

En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kramar

Sorgsen
Tack...

...för omtanken, den värmer.

Igår pratade jag med kvinnan på behandlingshemmet.
Hon var noga med att påminna om att min utveckling är färskvara!
Jag vårdar mig tillsammans med er här inne , Al-anon, böcker och ser just nu fram emot att cd-on ska få iväg filmen "When love s not enough" från sitt lager.
Imorgon har jag en ide om att gå till ett öppet AA- möte.
Är det något som kan rekommenderas?

Kram kram

Idag är en bra dag :)

Adde
Smiter in

lite snabbt och rekommenderar ett öppet AA-möte :-))

MEN.....bara att du kommer ihåg att du är medberoende (ev fd :-) ) så du inte tar på dig andra alkisars dåliga samveten !

Men vi lär oss massor av er från "andra sidan" och jag är evigt tacksam för de anhöriga som kom och var med på de öppna möten jag regelbundet gick på i början. I vissa (taliban-) grupper så förbjuds (!!!!) numera anhöriga att prata vilket är en ordning jag inte på villkorsvis inte kan förstå. Vi sitter i samma båt och vi ska gemensamt ordna till våra liv. Det kan inte vara svårt att inse tycker jag.

Men välkommen och hoppas du trivs :-))

Sorgsen
Tack Adde...

...på anhörigveckan kände jag att det som kom från patienterna var otroligt värdefullt för mig.

Medberoende-jo helt säkert, men jag har aldrig blivit passiv. förstod ju till slut att maken var riktigt sjuk och att jag varit halvblind med blev inte helblind. Fick grepp om mig innan.
Som typ är jag återhållsam i början i stora grupper. Jag har aldrig känt att jag riktigt passar in, feg-rädd-blyg, men samtidigt redan som litet barn lärt att det där för mig ingenstans och därför samtidigt skaffat många lager skinn på näsan. Därför vågar jag ta det där första steget och trotsar rädslan.
Märklig mix?!
Som jag skrev i flygcerts tråd...jag är både pansarvagnen med sköldar och lika ofta hologrammet, det ena släpper varken in eller ut, det andra traskar alla rakt igenom, vissa ser och beundrar mig på avstånd och för många syns jag inte/märks jag inte.

Al-anon är bra men stor del av dem lever/har levt på helt annat sätt än jag. Visst känner jag igen mig i mycket och jag är bara i starten av att titulera mig som "ex-medberoende". Menar, tar mig ur de dåliga vanorna i samma takt som de smög sig på.

För mig är detta så mycket mer, jag bygger ihop, eller rättare, nu fogar jag samman alla mina livsklossar. Det blir färre luftbubblor ;)
Jag är tacksam över att jag får vara med om detta, utan maken hade jag inte hamnat här. Fogandet hade varit igång oavsett men definitivt inte så intensivt utan honom och hans missbruk.

Maken vill inte vara med på samma möte som jag, med all respekt!

Känner att jag är nyfiken på AAs öppna möte och imorgon är det möjligt för mig vara delaktig i ett sånt.

Kram på er

markatta
Öppet AA-möte

Hej sorgsen!

Jag var en gång på ett öppet möte där min pappa går. Han var också där då. Fattar att din man inte vill vara där samtidigt som dig dock, min pappa har ju varit nykter i flera år, tror det är skillnad.

Hursomhelst så var det bra för mig att gå dit. Tror det hjälpte lite med "släppa taget-processen". Jag såg att det fanns en mental och fysisk plats för honom att söka sig till. Jag såg att han blev bemött med respekt, kramar, varma blickar och av människor som inte dömde honom, att han fick något där som jag inte klarade av att ge honom. Det gjorde det lättare för mig att "lämna över".

Kram!

Sorgsen
Lite från annan tråd...

...Sm jag kände jag vill ha här...

.... "du och markatta (förmodligen många fler) har jag också vridit lite på saker och skeende här inne, men obetydliga saker.
Däremot kände jag att det var "liv eller död" eller "vinna eller förlora" när mannen var på behandlingen. Då gav jag både nick och ett tillfälligt lösen till terapeuten och maken, tillsammans. Om de har läst eller inte har jag ingen aning om.
Detta är ju min resa och frågan är fri om något är otydligt, kände take it or leave it. Jag vet ju att allt jag skrev ner om mig och oss kom till maken genom deras frågor, så vetskapen finns. Intresset eller värdet?..."

Jag tuffar vidare och mår bara bättre och bättre. Hoppet på topp och tiden kommer visa väg.
Jag kommer fortsätta styra det jag kan och när det känns rätt, mycket lämnar jag för evigt och lika mycket står i standby för senare sortering. Hela tiden strävar jag efter att jag och vi ska fixa detta!
Starten känns rätt och det är jag så tacksam över. Jag var lika förberedd på det motsatta..

Nu ut och trotsa den kalla vinden och njuta av våren och fågelkvitter.

Kram på Er alla kloka människor

Sorgsen
Nu är jag...

...bara trött och ledsen.
Det känns så orättvist att jag är den ende som får den negativa sidan av maken.
Jag har inte gjort mig förtjänt av det och idag är jag bara ledsen.
Vet faktiskt inte om jag orkar längre. Viljan börjar svikta.
Vill också bli sedd!!!!

mulletant
Du vet själv

om det är en tillfällig dip eller om det är en början att släppa taget. Jag har noterat din starka vilja och målmedvetenhet - känner igen det. Däremot har jag inga referenser till att bli behandlad som du - min man inte behandlat mig illa på det sättet som jag läser att din man behandlar dig. Det har varit jobbigt på andra sätt. Utifrån det jag läst, och som jag förstått det, förstår jag verkligen att det kommer stunder när du vacklar. Lördagskramar! / mt

Sorgsen
Svårt somna...

...så jag har funderat och skrivit och skrivit, det brukar hjälpa mig att hitta kärnan, eller bara en bit på väg.

Fokuset ligger fel hos mig och jag hamnar i "ingenmansland" eftersom kräftgången pågått så länge!

Kortsiktigt måste jag stiga åt sidan.
Så får det bli de kommande dagarna. Fysiskt känns det som huvudet är på väg att sprängas och illamåendet är konstant. Har varit spänd, medvetet och omedvetet, och börjat få domningar i händer och armar. Ena axeln är låst...ja, typiska spänningssymptom...
Det finns många olika små och stora orsaker men jag måste rensa hjärnan några dygn nu.

Så får det bli, det korta målet är Al-anon på onsdag. I övrigt måste livet få kretsa runt annat några dygn. Jobbet finns alltid med men resten blir egentid. Enbart egen tid! Kroppen och hjärnan är för trött nu.
Sen vet jag, senare vet jag, om det är en tillfällig dykning eller början på något jag egentligen måste och bara vägrar ta in...

Riktigt ledsen men vet att ingen kommer knacka på min dörr och fråga hur jag mår så det är bara att ta nya tag.

En sak åt gången!
Viktigast är min hälsa nu=jobbet, hålla mig klar i knoppen för orka genomföra mina uppdrag! Omöjligt komma rödgråten och utan sömn så morgondagen blir en dag där jobbet tär mest på kapitalet och inte på räntan...men det kommer gå! Sen blir det ju bättre!

Kram i natten...

mulletant
Kram om morgonen

- klokt att du tar hand om dig nu, du är ju den viktigaste människan i ditt liv. Den du alltid ska vara tillsammans med. Önskar dig en vilsam söndag och att jobbet flyter. Men, faktiskt kan även du bli sjuk! Jag har inte trott och tillåtit mig det just nånsin - men faktum är att alla blir sjuka nån gång. Och världen går inte under. Lång och varm kram / mt

Sorgsen
Jo då,

..världen snurrar vidare, tågen går och det utfärdas inga katastrofvarningar om jag sjukanmäler mig.
Det står däremot ingen och tar över på kort varsel i min bransch men det behövs heller inte.
Däremot gjorde jag den nedturen i höstas. Sjukanmäld, funderade över att helt lämna och hitta något annat som sysselsättning.
Kom då fram till att det är detta jag an, detta jag vill, detta jag betalat högt pris för redan under "historietiden" med skilsmässa och annat.

Jag lovade mig själv att inte djupdyka igen och det löftet strävar jag efter att hålla.
Ögonen öppnas mer och mer nu när det akuta lägger sig i vårt äktenskap.

Hittills har jag en ok dag och kvällen ska bli bra.
Mobilen är av och det känns lugnt och skönt!

Kram kram

Även idag är jag en överlevare ;)

Sorgsen
Tänk...

...ikväll träffade jag en kollega på jobbet, helt oväntat står denna underbara varelse utanför min dörr!
Imorgon ska vi träffas och prata och prata...en av de där riktigt få jag kan dela allt med.
Kan detta vara den där Högre Makten som förstod jag behövde hjälp?

mulletant
Ja, det tror jag

att det kan! Vara din Högre Makt. Ta tacksamt emot!

Jag övar mig just nu medvetet i Tillit, att jag får det jag behöver. Jag vet inte om det är på grund av min vakenhet och medvetenhet, men jag har sett ett par fantastiska saker i min närhet där mänskor haft modet att be om hjälp - och fått det! På ett sätt jag inte trott var möjligt. Lite som med flygcerts hus. Jag tror att det kan ha att göra med ens egen hållning, en öppenhet.

Fastän jag mår bra nu - eller kanske just därför:) har jag gjort ett program för mig själv för att stärka min hälsa på "alla" plan, kropp, själ och ande. Jag köpte Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa i höstas och läser bland annat den. I inledningen till kapitel 2 står det:

Jag ger upp försöken att klara av mitt problem på egen hand och inser att jag behöver be om hjälp. Jag öppnar mig för att lösningen på mitt dilemma ligger utanför mig själv. Jag börjar känna tillit till att en kraft starkare än min egen kan hjälp mig att komma till rätta med det som har kommit mellan mig och livet.

Kram, hoppas du har en fin dag med goda möten! / mt

lillablå
=)

Vänner... De är det bästa som finns!!!
Jag är oändligt tacksam för de människor jag kan kalla mina, de som har valt att finnas vid min sida i gott och ont, både i vår värld här, och utanför!
Hoppas ni får en härlig stund tillsammans!!!
/k

flygcert
Kramar

från underjorden, varma kramar och jag tänker på dig, bästa du!!!

Sorgsen
Goa Ni!

Här finns tid och plats, människor som vill lyssna, vill förstå och är öppna för förändring.
Trivsamt? Ett märkligt ord egentligen eftersom det är illamåendet som för oss samman.
Trivsamt! Jo, för här vilar ingen bitterhet, alla försöker hitta vägar, ingen trampar på någon ( mer än möjligtvis sig själva ), och kommunikation!
Som jag saknar det, kommunikation, öppet, ärligt, vänligt, utan förutfattad mening, utan ont i magen, utan gliringar, utan suckar, utan elaka nedvärderande rörelser och blickar...
Saknar det så!

Nu är katt och råtta-stadie....igen sen i lördags...

Luren i örat och sånt...kvittar hur väl jag vill, precis som du känt/känner flygcert.

Min plan går i liknelse med mulletants tillitsövande.
Jag vet jag inte kan komma vidare utan hjälp utifrån. Maken har bestämt sig, sen länge, hur jag är, vem jag är och mina syften. Jag har sagt det till honom otalet gånger under vår tid. Det är omöjligt för mig komma ur hörnet han har målat in mig i i sin hjärna. Jag står inte där! Jag vet inte hur jag ska komma därifrån??? Jag vågar vara kaxig nog att säga det är så. Jag får det bevisat för mig gång på gång genom alla människor jag träffar, nya och gamla bekantskaper, goda vänner och familj. Alla oberoende av maken. Jag är sund och till och med trevlig och önskvärd ha med att göra.

Kanske, när jag skriver, är det just den upprättelsen jag strävar efter? Är det därför jag vägrar släppa taget?

Hm..tål tänkas på...

Lillablå...glad du tog dig tid skriva. Jo, vänner, de där riktiga vännerna (som markatta är de nära vännerna de som vågar vara öppna för rannsakelse, vågar se sig själva) har jag få av. Bekantskaper har jag många och alla är lika värdefulla och vi fyller alla olika funktioner. Vännerna här, i den osynliga världen, er är jag oändligt tacksam jag har funnit. Jättekram på er alla som vill och behöver.

Nu jobb och vän!

Kram

Sorgsen
Nu..

...har jag, genom behandlingshemmet, fått namnet på en terapeut som vore lämplig för mig och i förlängningen förhoppningsvis oss.

Det känns skönt att veta det finns någon som har erfarenhet av missbruk och relationsproblematiken det drar med sig. Att gå till någon, vem som helst, skulle inte leda någonstans.
Om situationen blir akut blir det sjukskrivning och full fokus på lösningar i relationen, just nu står den i outtalad standbye. Han får höra av sig när han vill ( kanske blir det aldrig och då behöver jag inte göra något mer än bli utköpt från lägenheten).
Om jag orkar vänta, enligt minursprungsplan,till sommaren, blir det samtal, gemensamma samtal. Bara den vetskapen ger mig syre, frisk ny luft.

Ett steg i taget...
Viktigaste först!

Nu viktigast få något i magen, hoppade frukosten...fy på mig ;)

Ikväll middag med härliga vännen.

Finns nog hopp...måste bara hitta de rätta trådarna och hålla fast i dem.

Om jag fattade rätt fick jag ett gott råd av kvinnan på behandlingshemmet...ska fundera över orden några dygn samtidigt som jag läser ut "Gustavs grabb".

Sorgsen
Läste...

...mina ord...

Helt outtalat är läget inte.

Efter 2 korta telsamtal där luren slängdes på i örat messade jag.
Våra liv rullar vidare liksom allas men att jag hoppas våra utvecklas till gemenskap. Att jag känner mig respektlöst behandlad och att han får höra av sig när han vill.

Sorgsen
En fråga...

...det som i folkmun kallas "fylleben", nervskador i benen, när visar det sig vanligtvis?

Adde
Det har

jag faktiskt aldrigt hört talas om ? MEN när jag söp som hårdast fick jag ingen ordning på min ena fot, den hängde inte med i det naturliga steget utan jag "klampade" liksom fram. Irriterande som fan men inget jag kunde styra,ok, sluta dricka dårå men det var ju inget alternativ :-) Till skillnad mot skakningarna i händerna/armarna så gick det inte över med en folköl utan var så tills jag tog en vit dag.

Besvären var inte kroniska utan försvann helt när jag blev nykter.

Kanske inte det du menade men det är min egna erfarenhet.

Sorgsen
Tack...

...Adde...kan vara det...
Ditt klampande försvann när du lät bli alkoholen,skönt.

Jag har googlat lite men hittar inget svar på om nerverna som skadats under alkoholintaget kan läka när man slutar dricka.

När jag googlade fick jag fler ord som lufttrampare utöver fylleben.
Minns mina barns farfar hade detta efter många år som alkis, trots långa vita perioder, och det jag minns särskilt var att han gick så även som nykter (senare alzheimers och rullstol på vårdhem under många år innan han gick bort)
Ena benet lyftes högt och liksom klampade okontrollerat, gissningsvis även för avståndet var svårt bedöma.
Gången är stel och lite ryckig, som jag förmodar, på de riktigt tungt och länge missbrukande?

Min undran är om tillståndet, den neurologiska skadan, går tillbaka när man slutar dricka?

flygcert
Tänker på dig!

Hur går det?

Håll dig till din plan! Det är skönt när saker och ting går framåt och lika jobbigt när man möts av motgångar, men du är ju säker på din sam att låta honom få tiden fram till sommaren, det är ju skönt att känna att du kan ge honom det. Förhoppningsvis lägger sig allt till dess och ni kommer känna av mer harmoni!

Massa kram och en dag i taget som du lärt mig nu!

flygcert
Ser att du är inloggad!

Och vill bara skicka en extra kram!

Du är värd det bästa, du verkar ha ett väldigt gott hjärta!
Ta hand om dig och var rädd om dig!!

Kram

Sorgsen
Fina flygcert...

...jag har mycket vara glad och stolt över men mår så dåligt nu.

Jag vill ingen något illa, allra minst de som står mig nära. Maken är den som sårar mig mest, ingen annan har gjort eller gör mig så illa som han lyckas.
Jag kämpar med att inte visa det och han gör nu som under tiden han drack. Stänger av mig helt, tror han till och med njuter av det.
Det goda i det onda är att vi är på geografiskt olika platser.
Ingen annan kan såra mig som han...han slängde på luren i örat med negativa ord. Sen har vi inte pratat...jag måste stå ut nu, inte frestas ta kontakt. Det kommer jag klara men det tär att han är så likgiltig...samtidigt visar det ju vem han är...

Skönt känna du tänker på mig, betyder så mycket när ensamheten är ofrivillig...

Kram vännen

Lelas
Varför?

Hej Sorgsen-gumman! Det är så tydligt att du befinner dig i någon sorts berg-och-dalbana... och det är sannerligen inte enkelt. Men, håll i dig och åk med! Det lugnar sig, på ett eller annat sätt, så småningom.

Jag undrar en sak. Varför är det viktigt för dig att veta mer om de eventuella nervskadorna? Du behöver inte svara, och självklart får du lov att tycka att det är viktigt. Men, ställ dig frågan om varför.

Om jag får lov att provocera dig lite (jag vågar det eftersom du har med dig din anhörigvecka och har börjat bearbeta ditt medberoende - säg ifrån om jag är för gåpåig!)... Varför är det viktigt för dig att ha kontrollen över hans kropp, har han inte själv ansvar för den? Varför är det viktigt för dig att veta om nervproblem kan gå över om man slutar dricka, söker du bevis för hans nykterhet?

För min egen del hänger den typen av funderingar ihop med mitt medberoende. Jag övar mig i att släppa taget ("Leva och låta leva" som AA säger) genom att släppa de små tankarna som liksom drar mig tillbaka in i mitt kontrollbehov...

Så, även om du har en bra anledning att fundera över nervskadorna, så kanske det är bra att fundera över dina motiv? Förstår du hur jag menar?

Kram, vännen, jag tänker på dig!
/H.

Sorgsen
Lelas...

...varma du...provocera du, jag är tålig och svarar gärna.

Din fråga, Varför?, har jag ställt mig själv i många situationer.
Vad är omtanke och vad är medberoende?
Vad kan vara "nytt" beteende hos mig jämfört med innan jag träffade maken?
Där försöker jag hitta delar av min egen undran. Eftersom livet är i ständig rörelse och jag är öppen för det mesta så hittar jag sällan ett enkelt svar.

Ett typiskt drag hos mig har alltid varit hjälpsamhet. Jag har låtit andras behov gå före mina men utan att jag har tillintetgjort mig. Jag är inte rädd för gå mot strömmen även i mina åsikter men jag väljer mina tillfällen för konflikter. Inget unikt, jag är ju i den gyllene medelåldern ;) Personangrepp är jag allergisk mot!

När jag läser om missbruk och under anhörigveckan, på al-anon, bland medmänniskor märker jag tydligt mina två sidor. Den trasiga och överlevaren.
Det trasiga inuti är inget jag försöker glömma, gömma eller förneka. Jag lever med det inuti och förmodligen har mitt nuvarande äktenskap plockat fram delar av detta, eller allt.

Hur det ligger till vet jag inte, inte nu och kanske aldrig, men min "friska" del, den jag är dagligen i jobb, med familj och vänner har stort övertag. Jag är lugn, eftertänksam, driftig och konstruktiv.
När jag sen är med maken och han är oberäknerlig lägger jag mig platt och han förnedrar mig trots att jag redan ligger...
Det som hände nu sist var att jag sa, när vi var tillsammans, att han får gärna be om hjälp om han behöver. Han är ju arbetslös och ensam hela dagarna. Vill inte följa med mig, det vore heller inte bra i hans läge så det är inget jag förväntar eller önskar. Inte mer än att han gärna får hälsa på när som och att AA- möten finns i mängd där jag befinner mig.

Vi har tidigare pratat om starta något eget längre fram eftersom mitt resande kommer ha en ände och att han skulle kunna hänga på mig nu.
Eftersom han står utan jobb sa jag, mycket försiktigt, att jag inte vet när eller om jag bör ta upp just det, men gjorde så och han blev urirriterad och sa inget. Bara vände sig bort utan kommentar.
Sen inget dagen efter, jag kunde inte sova, han irriterad, vi reser var väg. Inte ett ljud...jag ringer och frågar om han medvetet vill såra. Luren åker på och där ligger läget nu...

Fylleben har kommit till mig, igen, genom all kunskap jag fått och sökt. Minns så tydligt när barnens farfar stapplade fram till min fars grav för många år sen och blev påmind om detta förra veckan, inte av maken. Jag vet han, farfarn, var nykter då men rörelserna desamma. Läst mycket om nervskadorna alkoholism ger men har inte fått svar på om de läks. Om de ofrivilliga rörelserna, som Adde skrev, lägger sig när man är påverkad, om de blir tydligast i nyktert tillstånd?
Nervtrådar är ju under ständig tillväxt, hela livet. Har själv genomgått några operationer och får fortfarande, år efter, successivt tillbaka känsel där de skurit av nervtrådarna.

Jag försöker inte kontrollera om mannen dricker eller ej. Jag har däremot funderat över om det kan ha varit suget som var olidligt för honom förra veckan. Tidigare har elakheterna haglat av många anledningar. En av dem var torrfylla och en var strax innan han drack efter något vitt dygn. Måste inte veta men tankarna kom till mig.

Om han väljer gå tillbaka till alkohol går jag. Ingen chans jag stannar.
Det skulle bli hans död och det klarar jag inte se.
Hans elakheter har jag inte gjort mig förtjänt av, det var tidigare mitt andra alternativ till att inte vara kvar.

De elakheterna får jag smaka nu också, utan alkohol. Jag vet det hör hemma i hans läkande men gör ju inte mindre ont för det. Här kan jag ju berätta och visa min sårbarhet.
Det är bara så tröstlöst att det bara är jag som får skiten. Han kan också vända snabbt, när vi är bland folk visar han samhörighet med mig, tydligt. Pratar vi-term, är varm och vänlig i rösten. Förstående och visar hjälpsamhet större än någon annan mot andra. När vi sen blir ensamma tappar han mungiporna och ser mig inte. Tröstlöst och obehagligt...

Parterapi...
...kollade runt om detta på nätet. Alla test visar att jag fortfarande är nykär och faktiskt inte har något kontrollbehov.
Det är inte sant! Nykär, ja, kontrollbehovet relaterat till alkoholisten representerades inte ;)

Men, jag utgår från att maken vill och kan fixa detta. Om det visar sig han dricker går jag. Det är enkelt!
Det svåra är hitta balansen nu.
Min fråga över telefon och därpå sms var ju en form av visa min gräns, vilken han flinade åt och sa han har sitt liv och min fråga hade för låg nivå och slängde på luren.
Han lät bli höra av sig medvetet och vanligtvis har jag inte klarat tystnaden och gett vika.
Det sker inte nu men aj så ont det gör!

Oj, så långt detta blev...

Kram på er

Imorgon al-anon och boken nästan utläst. Håller mig till min plan ;)

Sorgsen
.

.

mulletant
Jag undrar Sorgsen

av vilka skäl du godtar att han är elak mot dig? Jag tycker mig ha sett det längs hela vägen du skrivit här att nu är det si-och-så och han gör dig illa - och du får ta emot skiten medan har är trevlig mot andra. När jag läser verkar det som om du förstår (ska förstå) hur svårt han har det och det "ger honom rätten" att ösa ur sig... mot dig?

Vill säga att jag känner igen mig i att ha varit förstående, att ha kunskap som gör att jag har sett och förstått orsakssammanhang, att ha förklaringar till hans (icke önskvärda) beteende.

Jag fick en riktig tankeställare när jag såg en "tavla" en gång där det stod "Psykisk ohälsa är ingen ursäkt för dåligt uppförande" och detsamma gäller utvecklingsstörning. Då trillade en polett ner - detsamma gäller förstås fylla, bakfylla, torrfylla, vita knogar... även sorg, erfarenheter av övergivenhet, taskiga kolleger, arbetslöshet etc

Jag övade in precis vad jag ville ha sagt enligt giraffmodellen (eg NVC)
- Vad jag observerar: När du höjer rösten / slänger luren i örat etc...
- Vad jag känner: ... blir jag (jag fick verkligen gräva för att bli klar över vilken känsla jag kände)
- Vad jag behöver: Jag behöver....
- Vad jag önskar i konkret handling: Jag vill ...

Det fungerade bra och var till stor hjälp - åtminstone för mig:) Det är bra att tänka igenom och identifiera sina känslor, behov och önskningar väldigt konkret och fundera noga efter.

Kram till dej, önskar dej en bra dag! / mt

Sidor