Hej!
Jag är ny här och skulle behöva råd och stöd.
För ett år sen träffade jag en alkoholist igen... Jag fattar inte att jag inte förstod och nu är jag fast, jag älskar honom över allt annat. Jag har i en annan relation varit den typiske medhjälparen, jag har dolt, täckt upp och ljugit. Dit vill jag inte komma igen, men märker att det är lätt hänt.

Vi har nyligen flyttat samman och både han och jag känner oss ganska låsta nu. Dåliga kontaktnät gör inte saken bättre... Det värsta är att vi båda är psykiskt instabila med depressioner i bagaget. De senaste månaderna har min sambo fått panikångestattacker som har lett till att han druckit på natten eller morgonen. När han druckit får han mer panik om han inte dricker får han abstinens. Allt blir som en ond cirkel. Tidigare har han "druckit socialt" och tyckt att han haft kontroll. Nu har det gått så långt att han blivit uppmanad att lägga in sig. Han är livrädd för detta och bortförklaringarna blir fler och fler. Han ska sluta själv, trappa ner etc.

Vad säger ni, går det att sluta när man druckit hela sitt vuxna liv? Vita veckor har inte existerat, verkar det som.
Jag vet inte hur länge jag ska orka, vet att jag måste sätta gränser, men hur?

Miss K

Har glesat ut på skrivandet lite. Det är som att du vet precis vad jag går igenom, men har kommit vidare.

Jag känner fortfarande då och då att jag "har det för bra". Mannen har (nästan säkert) fått en praktik med något han vill syssla med. Han finns här för mig och lagar mat när jag ska till jobbet. Nu börjar han också träffa vänner och ett av barnen. Inte en droppe på 14 dagar!

Min papegoja på axeln kraxar till idag med aningens oro. Vi ska gå på restaurang och jag har aldrig varit med om att han beställt alkoholfritt... En annan fundering är om det verkligen ska räcka med något som kallas återfallsprevention. Tänjer igen på min gräns angående behandlingshem. Han har klarat avgiftningen själv, just nu känns behandlingshem onödigt och arbetet borde nog gå före. Han vill bara arbeta och få normala rutiner igen.

Borde kanske också göra upp en plan, men det tar emot. Intressant det du skrev om skam!

Kramar
Miss K

Sorgsen

Började skriva till dig men insåg tankarna for iväg och flyttade över de orden till min tråd.

Vill bara skriva att de positiva timmarna,dagarna,veckorna är så värdefulla. Njut och vårda de stunderna, spara dem djupt inuti.

Kram

Miss K

Hej alla medberoende! Har tänkt på er, Sorgsen, markatta, Lelas m.fl. Varit på väg att skriva till er men tycker ni fått så kloka svar, vet inte vad jag ska komma med. Som andra har sagt, det är en öppen stämning här, det känner jag också på Alanon. Ändå känner jag det lite jobbigt att berätta om mig själv.

Jag känner mig ibland ganska så långt från alla alkoholproblem, men tycker om att både skriva o läsa här. Det är som att livet blir lite trist när de akuta problemen är borta. Jag låter som en sjuk människa och det är jag kanske också. Den vanliga vardagslunken smyger sig på nu när känslan av mirakel har lagt sig. Kan inte fatta att för några veckor sen funderade jag över om jag skulle våga ha mina nycklar liggandes framme. Han har klarat av nykterheten jättebra, vi räknar knappt dagarna längre, 1 månad skulle jag gissa. Han har stannat vid lättöl då och då och jag dricker nästan inget längre. Det tar emot att dricka när han ser på. Däremot har kakor och annat sött en rykande åtgång här hemma, vi har börjat bli mulliga.

Nu borde vara en bra tid att ta tag i annat som att skaffa vänner och byta jobb. Det är som att min energi har tagit slut, dagarna bara går. Jag får väl hoppas på att våren ger mig nya krafter.

Kram
Miss K

Sorgsen

..till vardagslunken. Så behagligt det låter med ett liv utan överraskningar. Tänker på dig också och det gör mig glad höra från dig.
Sov och vila! Kroppen behöver antagligen det!

Tröttheten kom till mig när maken var på behandlingshemmet. Kanske det är den du upplever nu? Spänningarna släpper successivt och övertas av ren trötthet, så var det för mig. Jag har ännu inte sovit ikapp, ny oro spär på också.

Fortsätt skriv om dina upplevelser, även om du tror det skulle uppfattas som upprepningar.
Just nu skriver jag brev till mig själv, där står namn och sånt som jag inte nämner här. Skrift/dagbok har alltid funkat bra för mig.

Våren...den försvann under ny snö...men nu kan det inte dröja ;)

Kram

markatta

Fint att höra av dig! Har tänkt på dig.

Tror som Sorgsen också att du behöver vila. Tänk dig vilken lång tid du har gått omkring med spänningar i kroppen, klart man blir trött.

Jag tror jag förstår vad du menar med att livet blir lite trist utan de akuta problemen. Man är liksom så van vid att ha hjärnan på högvarv att man inte riktigt vet hur man ska "bara vara". Om du har råd så tycker jag att du ska boka in dig på en helkroppsmassage, ibland kan man behöva lite hjälp att bara vara. Eller be mannen om en...

Kram på dig!

Miss K

Ja, jag har nog gått på högvarv, men trodde att jag hade vilat ut för länge sen.
Ska försöka att fortsätta skriva i någon form, om inte annat så för att påminna mig hur jag tänkt och kännt mig.

Min sambo är så trött nu efter jobbet, så det blir nog ingen massage. Inte idag iallafall :-)

Miss K

lillablå

Är precis lika kloka som någon annans....
Känn inte att du inte kan svara, för att någon annan redan gjort det, din synvinkel eller fundering kanske precis är vad trådens författare behöver?
Fast å andra sidan, skriv bara när du vill, annars trampar du över dina egna gränser...
Lite rörigt?!

Har inte läst tråden från början, det var rätt längesen jag var som mest aktiv här... Men det läcker positiv energi, som om ni båda vet vad som gäller framöver! Hoppas jag tolkar det du skriver rätt? Och snart kommer vårens varma sol hjälpa till lite extra!
Stor kram!
/k

Miss K

Jag har stuckit huvudet i sanden ett tag, men nu kommer saker upp till ytan. Positiv energi finns, men vi har inte riktigt klargjort var vi står. Tack förresten lillablå för dina rader. Har upptäckt nu att fredagar är känsliga dagar för min sambo. På jobbet snackas det om vad man ska göra i helgen osv. Fredagsmys är starkt förknippat med vin (inte alkoholfritt), tycker han.

Han vill prova att dela en flaska i kväll... Han frågar så snällt och har gjort det innan också. Det är antagligen så att han inte vill ha ansvaret själv, går det mindre bra kan han alltid säga att jag sagt ja. Drömmen om ett kontrollerat drickande finns där fortfarande. Förra gången han frågade sa jag att det inte skulle kännas bra för mig, och han lät bli.

Är det inte så att han måste pröva att dricka någon gång för att säkert veta hur han reagerar? Kanske lika bra att ha det överstökat?? Är så jäkla rädd bara. Han vill också sluta med antidepmedicinerna.

Hjälp, vad ska jag göra? /K

markatta

Det är inte schysst av honom att fråga dig om det är ok att han ska dricka. Du har väl redan uttryckt att det inte känns bra för dig att han dricker. Att han nu lägger det ansvaret på dig tycker jag visar på att han inte respekterar vad du tidigare har sagt och heller inte accepterat att han har ett problem med alkoholen.

Vad är det du vill få överstökat? Vad skulle hända efteråt om det "gick bra" att dricka? Betyder inte det då att det är fritt fram för honom att dricka? Även om inget skulle hända, spåra ur den kvällen så tänker jag att din oro för att han ska börja bete sig illa mot dig kommer att öka igen.

Min ex-sambo försökte också många gånger att visa mig att han visst klarade av att dricka "normalt". Och ja, det klarade han av att göra, ett tag. Sedan kom någon dunderfylla igen med efterföljande bråk och ånger, lugn period, för att sedan trappas upp igen. Det finns ju olika former av alkoholproblematik. Tänker på min egen alkis som inte drack varje dag, aldrig eller sällan på dagtid, aldrig på jobbet, inte fick några fysiska abstinenssymptom. Det gjorde det väldigt svårt för mig att dels nå fram till honom att jag tyckte att han hade ett problem med alkoholen och att det påverkade mig, och att stå fast vid mitt beslut om att jag inte ville ha något med honom att göra då, just för att han ibland kunde dricka "normalt". Vanliga alkoholkonsumenter hamnar inte i fyllecell. Även om det händer "bara" några/någon gång per år så räcker det för att man som närstående ska vara orolig varje gång det dricks. Dessutom har ju din sambo behandlat dig som skit då han druckit.

Du skriver; "Är så jäkla rädd bara". Lyssna till det! I en relation ska man inte behöva känna så.

Jag kan också förstå om du själv saknar att kunna ta ett glas vin med honom. Jag saknar det ibland. Även om jag drack vin högst en gång i månaden så måste jag erkänna att jag tyckt det varit lite besvärligt att inte "få" dricka. Men jag har ändå valt att inte dricka när jag är med honom för jag vill ju också signalera att det faktisk går att ha roligt och mysigt utan alkohol. Och det går.

Kramar!

vill bara understryka allt som markatta skriver. Gå tillbaka och läs i din tråd så tror jag att du ser själv att det är ingen bra väg att han dricker nånting med alkohol överhuvudtaget. Tyvärr är en månads nykterhet kort tid för en missbrukare och det är kanske just idag han står inför en utmaning - och det är hans ansvar hur han möter den.
Fortsätt skriva och fortsätt gå till Al-anon. Styrkekramar / mt

"ha det överstökat??" ???????????

Att ta ett återfall är liksom ingen garanti för att jag aldrig mer kommer att dricka, jag har liksom ingen kvot jag ska uppfylla. Som alkis så finns det ingen kvot, inga gränser, no limit bara att hälla i, så mycket det går, det är riktlinjen.

Ok, ungefär en tredjedel som gör en behandling går ut och dricker men kommer tillbaka. Men det är också så att ungefär en tredjedel som gör en behandling går ut och dricker och kommer INTE tillbaka.

Och att han frågar dig är precis som markatta skriver att lägga HELA ansvaret på dig.

Det är mitt egna ansvar och ingen annans om jag väljer att dricka.

lillablå

Är klok, jag håller med...
Det är hans val att dricka eller låta bli, låt honom veta det...
Men hans val får också konsekvenser... Stannar du om han börjar dricka igen?
Lämpa över allt ansvar på hans nykterhet på honom, men låt honom veta att du finns där när det blir jobbigt och suget faller på!
Kram, och jag hoppas ni får en fin och lugn fredag!
/k

Miss K

Hej! Har inte haft tid att skriva förrän nu.
Jag kände det redan när jag skrev att den snälla frågan inte var så snäll. Så här blev det: Jag hade köpt alkoholfritt och han hade köpt vanligt vin. Vi började med det alkoholfria. Efter ett tag berättade han om flaskan och att det hade varit gott med ost o vin. Jag sa nej tack, och det blev en konstig stämning. Han öppnar flaskan och står i köket och äter o dricker. Han märker att jag är sur och ställer ifrån sig flaskan och tömmer ur glaset. Nästa dag är flaskan tom, vet ej hur mycket han druckit, han säger att han slängt ut det.

Senare säger han att han känt sig deprimerad och uttråkad sista dagarna och att det har triggat suget. Nu tror jag att det är lugnt under arbetsveckan, men hur det blir kommande helger har jag ingen aning om.

Adde, förstår att du tycker jag är dum. Jag menade inte riktigt att det skulle vara överstökat för honom, snarare att min första återträff med drickandet skulle bli avklarad.

Tack också lillablå o mt. Det är bra att bli påmind ibland. Jag kommer att köra på nolllinjen framöver. Dvs att jag inte tycker att han bör testa, men att jag kommer att vara kvar ändå. Blir det som förut vill jag lämna, men det tar jag då. Saknade själv vinet i början, men nu känns det okey.

Kramar Miss K

Lelas

Vad tråkigt, Miss K.

Jag vet hur det känns. Och jag vet att det går att stanna kvar trots ett återfall, men ändå vara "sann" mot sig själv.

Känn efter i dig själv var dina gränser går. Du stannar om han dricker, men vad är det som inte är ok för dig? Vad är det som skall hända för att du skall känna att gränsen passeras?

Var rädd om dig. Kram!
/H.

tycker absolut INTE att du är dum !!!

Vad jag reagerade på är att det florerar ett rykte om att man "måste" få ta sig ett återfall efter behandling eller en tid i nykterhet för att förstå att man är alkis. Det är fel.

Med din beskrivning framgår det tydligt att han inte är färdig med alkoholen, han har inte nått sin botten. Hans drickande kommer att öka igen.

Försök göra dina val efter det så kommer du lättare fram till ett beslut om hur ditt liv ska se ut.

Kram !!

Miss K

Det ryktet du pratar om hade jag nog gått på. Har läst berättelser här om personer som prövat igen och då tycker att "det var inte så fantastiskt som jag trodde". Alt. att de förstår att det är lätt att åka dit igen.

Adde, du säger att han inte har nått sin botten. Jag vill inte tro på det, men du kan ha rätt. Men jag undrar då vad som kan vara värre än att bo på härbärge och att alla i hans närhet hade tagit avstånd från honom. Jag tror att han har lärt sig en hel del av sin resa neråt. Han säger att han är alkis (till mig iaf). Stolt över sina 6 veckor och börjar väl känna sig på säkra sidan. Ett helnyktert liv känns antagligen främmande. Han vet inte hur han ska leva så, har inte så många alternativ till aktiviteter. Önskar att han hade gått på återfallsprevention (som han sagt nej tillsv. åt) Det får väl komma när han är mogen för det? Kruxet är kanske att han då måste berätta på jobbet om han ska gå ifrån.
Det blev många "han". Ska försöka tänka på mig själv också.

Miss K

var det jättelätt att "erkänna" att jag var alkis för min fru. Det gav mig en legitimitet att bli full då och då för jag var ju faktiskt alkis ! Det måste hon ju tänka på och inte skylla så mycket på stackars mig som var sjuk.

Jag har en väninna som inte har något kvar från sitt förra villa-liv med underbar man och son. Nu sover hon hos de som kan tillhandahålla sprit och betalar med det som en kvinna kan betala med. Det finns inte i hennes värld att detta kan bero på spriten, inte en chans. Och hon är väldigt snabb med att säga att "Jag är ju alkis så då blir det såhär" men att därifrån koppla ihop det med intaget av alkohol är steget såååå stort !! Det låter ju helsnurrigt men vi är inte så smarta när vi är aktiva vi alkisar. Att tekniskt förstå att jag är alkis men inte ta till mig det i hjärtat är just vad vi kallar för den längsta halvmetern som finns i världen.

När jag väl fick ner allt i hjärtat och kapitulerade och sökte hjälp, och faktiskt även tog emot den, då, först då, ramlade allt på plats och jag insåg att jag inte kunde fortsätta som förr. Och jag har haft nynyktra vänner som försökt dricka och som inte längre finns hos oss i detta livet. Och det tror jag alla är medvetna om att det kan gå så fast man inte vill erkänna det. Man vill ju så gärna.....

Sköt om dig, det är du värd !

Kram !!

Miss K

Tack för din omtanke och dina sanningar!
Försöker leva en dag i taget. Inte så mycket att tillägga just nu. Ska ta tag i Alanon igen, behöver det nog mer än jag tror.

Kram /K

lillablå

Åh.. Ibland längtar jag dit, ett par timmar i gemenskap, fast tid för mig själv, ovillkorligt och värme...
Men nu var det så längesen jag var där, att jag drar mig för att gå dit...
Kanske är det precis vad jag behöver nu när jag står här naken utan medicin?
Ta hand om dig Miss K, jag hoppas han fått mer insikt nu efter sitt återfall...
Stor kram!
/k

Sorgsen

...en kram. Tänker på dig.
Att säga orden, jag är alkoholist, betyder nödvändigtvis inte en vändning.
Jag höll på bli tokig på alla dörrar min make öppnade åt sig för att han hade "insikt".

Var rädd om dig!