Hur länge till orkar jag? Jag finns inte. Finns bara min önskan att vara med mina barn.
Varje dag. Det är för dem jag står ut. Står ut i detta vaakum. Livet lyckligt som det var finns inte mer. Det har alkoholen raserat. Hans älskarinna fru Alkohol har förstört allt vi hade. Han väljer henne. Hela tiden, varje kväll. Minns inte när han senast somnade nykter. Nu sover jag i soffan i natt. Igen. Han alkoholsnarkningar håller mig vaken i min egen säng. Barnen stänger sina dörrar. Sover med öronproppar. Mitt inre värker. Mitt yttre håller en skral fasad vid liv. Han smög ikväll också. Flaskorna och burkarna i garaget avslöjar honom. Morgon efter morgon. Vin. Öl. Sprit. Överallt gömmer han dem, men jag ser. Jag är inte blind. Jag ser exakt hur mycket han druckit. Ikväll mer. Så också igår. Om jag lämnar förlorar jag kanske möjligheten att få vara mina barn nära varje dag. Jag klarar inte det. Jag klarar inte att leva med oron över hur de skulle ha det hos honom när jag inte är där. Han har tappat sitt ansvar. I alkoholens rus försvinner både godhet, kärlek och förstånd. Jag kan inte utsätta mina barn för ett liv ensam med honom. Kan inte. Det tär. Gröper lyckan ur mig. Känner mig bedragen. Besviken. Lurad. Han behöver ingen hjälp säger han. Han löser det själv. Jo. Genom att dränka sorgerna än mer. Sorgerna han inte pratar om. Inte vill prata om. Jag är rädd.