Hur länge till orkar jag? Jag finns inte. Finns bara min önskan att vara med mina barn.
Varje dag. Det är för dem jag står ut. Står ut i detta vaakum. Livet lyckligt som det var finns inte mer. Det har alkoholen raserat. Hans älskarinna fru Alkohol har förstört allt vi hade. Han väljer henne. Hela tiden, varje kväll. Minns inte när han senast somnade nykter. Nu sover jag i soffan i natt. Igen. Han alkoholsnarkningar håller mig vaken i min egen säng. Barnen stänger sina dörrar. Sover med öronproppar. Mitt inre värker. Mitt yttre håller en skral fasad vid liv. Han smög ikväll också. Flaskorna och burkarna i garaget avslöjar honom. Morgon efter morgon. Vin. Öl. Sprit. Överallt gömmer han dem, men jag ser. Jag är inte blind. Jag ser exakt hur mycket han druckit. Ikväll mer. Så också igår. Om jag lämnar förlorar jag kanske möjligheten att få vara mina barn nära varje dag. Jag klarar inte det. Jag klarar inte att leva med oron över hur de skulle ha det hos honom när jag inte är där. Han har tappat sitt ansvar. I alkoholens rus försvinner både godhet, kärlek och förstånd. Jag kan inte utsätta mina barn för ett liv ensam med honom. Kan inte. Det tär. Gröper lyckan ur mig. Känner mig bedragen. Besviken. Lurad. Han behöver ingen hjälp säger han. Han löser det själv. Jo. Genom att dränka sorgerna än mer. Sorgerna han inte pratar om. Inte vill prata om. Jag är rädd.

Framtidsdrömmar

Du beskriver så bra hur många av oss här inne känner. Jag vet precis hur du mår just nu och vad du lider. Säger som de kloka rävarna här inne; Fortsätt läs i alla trådar och få styrka.

precis som Framtidsdrömmar skriver - din berättelse är så vanlig, så vanlig här. Även din funderingar och känslor. Läs, läs och skriv gärna. / mt

Miss Li

...för era ord. De behövs. Jag ska berätta något. Det finns ingen, absolut ingen jag pratat med om det här. Har vänt och vridit på tanken om vem som skulle orka lyssna, men ännu inte hittat någon. Alla lever i sin egen vardagsstress. Hur skulle någon orka med min historia? Problemet är bara att jag så desperat behöver någon. Någon som lyssnar.

Jag vet varför det är så här dock. För tretton år sedan lämnade jag honom. Ingen stöttade mig. Ingen. Och jag vet varför. Jag sa inte sanningen. Jag sa inte att hans alkoholproblem redan då fanns och höll på kväva mig. Jag behövde luft, behövde fly ut. Jag gick tillbaka. Kommer jag någonsin våga lämna igen?

Jag ångrar det inte idag, vi har haft fina stunder. Vi fick fler fantastiska barn... Vi gifte oss. Det blev bättre. Sen blev det sämre igen. Nu är det värre än nånsin. Idag åkte jag och barnen iväg en stund. När jag efter några timmar pratade med honom på eftermiddagen hörde jag att han hade druckit. På väg hem ringde jag igen. Han hade lovat en sak som han givetvis inte fixat. Han svarade på femte samtalet. Sömndrucken med hes röst. Han hade somnat av sitt rus, klockan sju på kvällen... Jag frågade vad han gjorde och han sa att han var på väg till jobbet! Helt väck. Han sov i soffan. Väl hemma med hjärtklappning besannades mina farhågor.

Värst är barnens ömmande blickar mot mig. Mamma, vi ser och vi förstår, försök att inte bli arg. Andas mamma. Orden jag läser i mina barns ögon behöver de inte ens uttala. Han stank sprit. Jag dog lite till.

Mammy Blue

Jag hör mest till alkoholistdelen av forumet, men delvis hit också eftersom min sambo - barnens far - fortfarande dricker.

Vad jag jan tillföra i detta vet jag inte, mer än erfarenhet av hur man tänker som alkis. För min del tror jag att det största problemet man har som alkis är allt störande brus runt omkring, dvs alla som tjatar på en att man ska göra saker, gnäller för att man dricker för mycket etc, samtidigt som man har en liten, liten tunn röst inne i huvudet som tycker att man dricker för mycket och borde sluta.

Alkoholisten i en har väldigt selektiv hörsel, hör bara det den själv vill höra och är totaldöv för allt annat. Ett försök att prata om något annat än vädret är meningslöst.

Sett ur det perspektivet så är det bästa att ignorera en full alkis, för det är ändå som att prata med en vägg.

Resten av familjen, den nyktra delen, kan klara sej bättre utan att blanda in den med öronproppar och skygglappar försedde alkisen som ändå inget hör eller ser. Dessutom är det nog bättre att ignorera alkisen av en annan anledning: om man inte hela tiden måste försvara och bortförklara sitt drickande, hitta på lögner, gömma och blåneka, så kanske, kanske man hinner lyssna till den där tunna, svaga rösten som säger att man borde sluta dricka?

Jag har så smått börjat förstå vad jag utsatt barnen för, om jag inte haft både öronproppar och skygglappar på hade jag varit tvungen att sluta dricka för många år sedan, så blind och döv för omgivningens protester är ett måste för att vara alkis.

Tillför ingenting till din situation kanske, men jag tänker på dej, förstår lite hur du mår.
Kramar!
MB

anonymatjejen

jag känner igen mig i din situation. har 3 små barn. kan inte prata med nån. De flesta ja känner är upptagna med jobb m.m .
skriv gärna till mig. vill gärna prata med nån så här

Jag har lämnat min man, för en kombination av alkoholist och narcissism(?). Jag har små barn och jag trodde inte jag skulle våga/kunna lämna - främst av rädsla för att inte få vara nära mina barn varje dag och oro hur de skulle ha det hos honom... Men allt blev bara värre och efter månader av bearbetning så fanns inget annat val än att lämna.

Idag har han slutat dricka, men alla hans anklagelser, påhopp, arga ord, saker han påtvingar barnen osv - det är döden ibland, men jag har valt livet. Jag skulle ha förintats om jag stannat. Jag överlever utan barnen - det som gör mest ont är när jag märker hur han "bearbetar" barnen - "Här får du ett halsband, det ska du ha på dig för att visa att du tänker på pappa", "Du vill väl visa pappa att du villv ara med mig? Då ringer du till mig varje dag när du är hos mamma"...

Jag kämpar - och jag har kämpat: det finns hjälp att få! Jag vet inte hur ni har det, vad exakt som pågår runtomkring Miss Li och anonymatjejen, men det finns hjälp:
- ring AA och prata med en nykter alkoholist, bara för att få lite stöttning i oro/tankesätt och få råd från någon
- gå på AlAnon-möte
- prata med kvinnojouren för stöd/samtal
- kontakta kommunens kvinnomottagning för samtal
- prata med socialtjänsten bara för att informera om läget och höra er för om möjligheter och vad de säger (de sa i min kommun att om pappan är alkoholist så kan det bli så att han måste lämna prov för att visa att han är alkoholfri för att få ha barnen)
- kontakta kyrkan: en del erbjuder stöd/samtal
- ring Bris vuxentelefon för att få råd för barnens bästa
- ring Familjerätten i er kommun (de erbjuder samarbetssamtal vid en separation, men jag hade många, många samtal med en kvinna i min kommun och det stöttade mig oerhört)

Man måste inte lämna sin alkoholiserade man, men man kanske måste lämna för att ta bort möjliggörandet för att få honom att vakna och ta hjälp. Så länge man stannar, hotar, bönar och ber, skäller, gråter osv osv, men ändå stannar, så ser de ju att det är ju bara tomma hot.
Varma kramar

läsa och skriva här anonymatjejen. Det är "tyst" och stilla här nu men ju fler som skriver mer fart blir det.

Ta vara på flygcerts kloka råd - hon vet... Jag har själv lämnat och det blev den väckarklocka - eller larmsignal - som gjorde att min man vände väg. Det verkar som man måste komma till den punkten. Jag lämnade och han visade att han menade allvar i december 2010 och har varit helt nykter över ett år nu. Det finns hopp - men du måste i första hand ta hand om dig (och barnen)! Fortsätt skriva, vi är många som hittat styrkan och vägen till att förändra sitt liv med hjälp av forumet! Kram / mt

Miss Li

Ligger vaken, tankarna snurrar i mitt huvud. Tänker att det var länge sedan jag var in på forumet... Läser era ord. Vill bara sägs TACK! Tänk att människor jag inte alls känner tar sig tid att bry sig och berätta. Ge råd och stöd. Jag blir varm i hjärtat. Situationen här hemma har inte förändrats. Om någon berättat för mig vad "I nöd och lust" innebär, så är det tveksamt om jag sagt ja.

Jag känner mig stärkt av era ord, känns som att det finns hopp. Jag har börjat föra dagbok, främst för att kunna visa och bevisa hur vi lever, den dagen det är dags. När den dagen är vet jag inte ännu, men den kommer... Vi rör inte vid varandra, vi pratar aldrig om hans alkoholism. Det är lönlöst. Vi är bara en funktionell familj på dagtid och ren dysfunktionell familj kvälls- och nattetid. Jag ska läsa era råd igen. Jag ska ta nästa steg och prata med någon. Jag är bara för svag ännu. Skrärmar problemet utanför mig själv så snart dagen i befinner sig och alla måsten vaknar. Men era ord finns där. Jag sparar dem. Jag värms av dem.

Tack!

Miss Li! Fint att höra av dig. Dagboksskrivandet kommer att vara till nytta också för dig själv. Det blir klarare när man skriver. Fundera över vart du kan vända dig för att prata så att du får en början - du kanske inte blir så mycket starkare av att vänta? Fortsätt skriva här så länge och läs vad andra skrivit - det är befriande och stärkande att känna igen sig!
Möjligen tipsade jag redan om Carina Bångs blogg, men jag gör det igen. Den har hjälpt mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kramar / mt

Miss Li

Tack för stöd och tips. Ligger ofta vaken länge på nätterna, hjärtat slår hårt. Har svårt att sova antingen för att han sitter uppe och dricker när jag och barnen gått och lagt oss eller för hans fyllesnarkningar håller mig vaken när han väl somnat. Har läst bloggen, känner så igen mig i mycket av det som skrivs. Har inte riktigt tänkt tanken att jag själv kan bli sjuk av det här. Att oron som hela tiden gnager i mig kan göra mig svag och deprimerad. Men jag känner igen flera tecken som jag måste ta på allvar. Svårigheter att sova, avskärmande från vänner, ett ständigt dåligt humör, rastlöshet. Ja, det är inte jag som jag är. Eller snarare var. Jag vill inte gå omkring och vara på dåligt humör hela tiden. Både jag och barnen förtjänar bättre. Jag skriver det här, så kanske det lättare blir av. Jag ska söka hjälp, antingen via vårdcentralen eller via min arbetsgivare. Jag måste börja nu. Jag ser också framför mig hur jag berättar för mina underbara föräldrar . Det är en svår tanke, men nödvändig. Jag tänker tillbaka och försöker minnas en dag då han senast var nykter. Den dagen finns inte kvar i mitt minne ens. Så länge sedan är det. Jag är så tacksam att ni finns underbara människor! Jag vårdar era ord. Innerst inne vet jag att jag förtjänar mer än så här. Kram.

- du är redan sjuk i medberoende. Precis som jag och andra som skriver här. Och många fler omkring dig. Även många av de som missbrukar har ett medberoede med sig, ofta från sin uppväxt. Det är bara så svårt att se och inse. Så härligt att du har "underbara föräldrar" - berätta för dem!
Och sök hjälp från de instanser du tänkt dig - bestäm ett datum när du ska göra det. Om det överhuvudtaget känns möjligt för dig skulle jag föreslå att du går på Al-anon möte. Jag var på mina första möten i Göteborg i början av augusti och det var så befriande att höra andras berättelser och att få dela med andra. Ta hand om dig och barnen. Ta makten över ditt liv!
Styrkekramar / mt

Stinis76

Hej! Är en medberoende människa som lyckas träffa missbrukare efter missbrukare ! Nu starka känslor sedan några månad till nyskild vuxen man med ptsd som överröser mig med de finaste orden o känslorna men som dricker öl o vin varje dag jobbar normalt nykter på jobb men varje kväll på helg kan dricka från morgon ! Säger skall sluta men måste ske lugnt! Jag har gömt undan sagt ifrån men fortsätter bara! Mkt starka känslor till honom träffats hela v när barnlediga så umgås mkt! Vill hjälpa honom älskar honom men mår dåligt i allt detta! Tacksam för svar