Hej!
Jag har druckit mer eller mindre sedan 1992. Saker som hänt i livet, aldrig återhämtat mig riktigt, alkoholen har alltid funnits till min "hjälp"...det jag använt mig av i de största kriserna...dessa har ju varat flera år ibland. I perioder har jag varit nykter, max 3 månader. Då har jag fått hämta antabus, stått i kö och fått en tablett...då jag tröttnat på det så har jag börjat om igen. Planen har aldrig varit någon annan. 2005 förändrade jag mitt drickande...jag slutade dricka dygnet runt då jag var ledig, jag var nykter nästan ett år. Sedan började jag dricka "kontrollerat" på kvällarna...hemma...vin ur dunkar. Arbetade, åt sov och drack vin...slaviskt gick jag till systemet och handlade efter jobbet. Då jag och min sambo skaffade kolonistuga blev det ju en grej att dricka vin i trädgården, det gjorde vi hela somrarna tillsammans med andra. Men nu efter att fått gå på ett par utredningar på KS Neuropsykiatriska, och under tiden ej fått dricka, så har jag fått 5 diagnoser varav en är alkoholism. Jag fick börja terapin ganska omgående sedan....ingen alkohol under tiden. Jag mådde dåligt, våren, kolonistugan och sommaren...tänkte att det här klarar jag aldrig. Då jag tvingade mig upp till beroendemottagningen så tänkte jag att hit kommer jag aldrig mer. Men det gjorde jag. Jag kom tillbaka, helt bedrövad...gick in i en depression...jag hade förlorat min bästa vän.... Det var enormt tungt. Jag fick emellertid för höga levervärden av antabusen...så den tog de bort. Efter ett tag kunde jag gå på fest och dricka cola och ha hyfsat trevligt ändå. Men tänkte jag väntar och ser om levervärdet går ner så kan jag kanske få en lägre dos antabus... Då kom midsommar och jag skulle arbeta. MEN då tyckte jag att jag kunde nog dricka ändå ett par glas iaf och handlade hem vin, samtidigt hände det något som triggade igång min panikångest, något som påminde mig om en fruktansvärd upplevelse flera år tidigare...det satte ju igång värsta grejen. In på psyk och ut igen...skrev öppet på Fejsbook...arbetsgivaren och alla vänner kunde läsa...efter fem dagar hämtade ett par vänner mig och körde hem mig till kolonistugan och till min sambo. Dagen efter hörde en fd arbetskompis som jag inte träffat på 15 år av sig och undrade om jag ville att hon skulle hämta mig till Sankt Göran. Jag brukar aldrig ta sådan hjälp...har alltid klarat mig själv....men det gjorde jag ändå. DET ändrade allt...mina levervärden hade gått ner och jag fick en låg dos antabus. Sedan var det många vänner som sa upp bekantskapen med mig, men flera nya kom och många av de jag bara haft sporadisk kontakt med började höra av sig, och berätta om sitt eget missbruk de tagit sig ur...från alkohol och droger... DET var så skönt, alla berättelser och allt stöd. En kvinna tyckte jag skulle besöka AA, det hade hon gjort under 26 års tid. Nej tyckte jag...jag har varit där och det var inget för mig... MEN jag slängde mig iväg och gick på ett möte. DET blev vändningen. Jag hann gå på tre möten innan semestern började och vi åkte till Gotland. Denna semester blev totalt alkoholfri. Jag hade bestämt med min behandlare att jag skulle gå till VC på Gotland och hämta antabus två ggr i veckan, jag fick faktiskt välja att ta dem själv men det ville jag inte. Sedan blev det även ett par AA-möten på Gotland. Då vi kom hem och hade en vecka semester kvar passade jag på att gå på 2 möten om dagen. Vid ett tillfälle hände det något som triggade alla dryckesnerver. Jag var dessutom inte i kolonistugan utan i lägenheten där det låg 7 öl från förra rundan kvar. MEN jag tänkte på AA...gick på två möten istället och somnade gott den kvällen. Sedan blev det som sagt AA-möten varje dag. Jag började träffa AA-människor på fritiden, vi gick ut och fikade, bytte telefonnummer, addade varandra på fejsbook osv... Då jag skulle skaffa en sponsor dök den perfekte upp på ett möte och jag tyckte det klickade direkt. Jag är så glad att jag hittat AA och min sponsor. Jag har börjat läsa lite litteratur, hade Stora Boken med mig till Gotland som sommarläsning...jag rekommenderar den verkligen, även om jag läste de 69 första sidorna där. Nu ska jag börja mitt stegarbete, DET har varit vägen till tillfrisknande för alla som grundligt gått in för det, vilket jag vill göra. Nu känns det äntligen bra. Ville bara berätta min historia.
Kram
Stevieboy