Idag har jag brutit med min pojkvän, vi träffades 2 dagar efter att jag tagit beslut om att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde.. Blev tokförälskad, och kastade mig handlöst in i det..substitut?! Efterhand som tiden gick, såg jag mer och mer att han drack som jag.. Ljög, smög och bortförklarade, jag försökte berätta att jag fick ångest av att vara med honom när han drack, och att när han kysste mig, fanns smaken av öl där som pangade igång alla mina triggers.. Så jag sa .. Jag mår inte bra runt alkohol, och jag kan inte hantera att du dricker när du är med mig.. Han tog det som ett ultimatum, och backade såklart.. Full förståelse för det, jag hade själv valt alkoholen framför en ny kärlek, som man inte vet vad det ska bli av än..
Hur ska jag kunna veta om jag någonsin kan känna smaken av öl igen, om det så bara är i någon annans luft.. Hur ska jag kunna sätta gränser för mig själv, när de inte blir respekterade, utan används i syfte att få mig att ta på mig ansvaret för att något fint tar slut.. Är det så fint då? När någon lägger kalla härliga, jävliga öl i mitt kylskåp, och som inte förstår att jag utan att ta beslutet aktivt faktiskt kan dricka upp allihop utan att blinka.. Riskera alla dagar som jag mått skit för att få öppna den där...