Hej,
Min pappa har haft alkoholberoende länge. Jag har pratat med honom ett antal gånger och han har dragit ner för att sedan börja om på nytt. Det senaste året har han varit sjukskriven i stort sätt hela tiden. Historien bakom drickandet handlar om min mamma som drabbats av hjärntumör 4 gånger sedan jag var 11 år (är 23 idag). Detta har gjort att min pappa har blivit deprimerad och fått ångest. Just nu mår min mamma bra och inte haft någon tumör på 2-3 år men ändå så dricker han.
Nu är det 3 veckor sedan som vi tog upp det med honom och han sa då att han skulle sluta, "det är inga problem, det är bara att sluta" va hans ord. Det tror jag inte på det för fem öre men jag lever på hoppet. Jag är väl den i familjen som har hårdast attityd och vågar ta upp ämnet. Jag har skrivit ett brev som jag gett till honom för att jag ville få med varje detalj av vad jag tyckte utan att han skulle avbryta. I brevet skrev jag vilken fantastisk pappa han har varit och vilken fin uppväxt jag hade. Jag skrev även om de gånger han smygdruckit, t ex spolar vatten i kranen i köket för att ingen ska höra att han häller upp vin. Hans ord efter att han hade läst brevet var att allt som står är sant.
Han har även skrivit brev till oss, hans två döttrar, där han förklarar varför han börjat dricka så mycket. Han har erkänt att han dricker, men han har inte erkänt det för sig själv. Nu har det som sagt gått några veckor o han har inte smygdruckit, inte på det sättet han brukar i alla fall, han har börjat jobba och även jobbat över mycket och jobbar han inte över så försöker han sysselsätta sig, troligen för att han ska slippa tänka på drickandet, hoppas jag.
Men...två lördagar i rad har han åkt iväg och köpt vin "tänkte vi skulle ha till middagen" hade han sagt till mamma. Första lördagen var jag bortrest och fick inte veta något för ens på måndagen, men han hade valt att inte dricka något på kvällen i alla fall så vinet stod oöppnat i skåpet på måndagen. Jag bor inte hemma längre så kan inte kontrollera honom på det sättet. Men så va det samma visa i lördags, jag konfronterade honom, direkt när han steg innanför dörren så väntade jag i telefonluren, då frågade jag vad fasiken han håller på med!? vi hade ju bestämt att inte dricka. Han skämdes, det märktes ganska tydligt. Han sa även att de inte skulle öppna vinet, 2 liters tetraförpackningar. Den kvällen var han hos min syster hela kvällen utan att dricka. Sen vet jag inte om han drack när han kom hem...
Han tror att han en dag kommer kunna dricka som en vanlig person, något glas till maten på lördagskvällen men det går inte.
Jag vill veta hur han tänker, hur en alkoholist tänker. Jag hoppas ju att han inte dricker på vardagarna längre men jag har ingen aning.
Är det någon som varit med om liknande och hur har ni gjort för att få honom att vakna upp? Jag har pratat med honom, skrivit brevet osv. Har även "hotat" med att om det inte sker en förändring de närmsta veckorna så måste vi ta hjälp utifrån, jobbet eller vårdcentralen som han ska till om 2 veckor i ett annat ärende. Kan jag som dotter kräva att få följa med till vårdcentralen och ta upp problemet med hans läkare?
Känner mig arg, tokig, besviken och ledsen.