av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
ons, 2013-08-07 - 04:44

var en enastående upplevelse. Dels hela den långa samvaron med Mullegubben, vi åkte dit med bil i lugnt tempo med mysiga avbrott på torsdagen och hade tid att vara tillsammans och orientera oss innan det hela drog igång på fredagen. Jag hann med 12 möten, de första i mitt liv, och inser att det inte går att beskriva erfarenheten i ord. Tre av mötena (tror jag) var gemensamma med AA och när jag tänker efter nu upplevde jag en skillnad i tonen i gruppens möte med en delande jämfört med Al anongrupperna....

Det gick till så som jag läst i Jan J:s bok att den som vill dela säger ”Jag heter xx och är alkoholist/anhörig/vuxet barn/vän” – vad man nu är. Jan J beskriver känslan när han möttes av ett kraftfullt unisont ”Hej Jan” som han fick som gensvar. Det var verkligen en obegripligt häftig känsla speciellt på stormötena. I Al anongrupperna var hälsningen ofta mera stillsam och dämpad – men varm och mottagande. Jag fick känslan att ritualen i sig är viktig. Mycket viktig. Det skiljde något beroende på vem (från vilken hemmagrupp) som ledde mötena men jag kände snabbt igen mig då det huvudsakliga mönstret återkom. Ritualen skiljer mötet från vanlig samvaro. Det finns en skillnad och den betyder.

Den omedelbara känslan när vi var och kollade platsen på förmiddagen var välkomnande och varm och den känslan bara växte. Ingen av oss kände någon på förhand – Mg väntade en kamrat från annat land men han dök inte upp. Snabbt blev man bekant, nej man möttes i sitt gemensamma problem och kramarna blev många – precis som Adde brukar säga. Ja – vi fick krama Adde och vi fick vara med och välkomstapplådera Mammy Blue (fast det visste jag inte då). Och jag som inte är nån kramig typ ville kramas många, många gånger...

Det var många unga kvinnor i AA där! Kvinnor som utstrålade stolthet, styrka, självförtroende och sårbarhet. Herregud vad det gjorde gott att se dem! Där var unga, äldre och gamla människor, mammor med unga, vuxna barn, pappor som talade om sina barn... män som jag betraktat med misstro om jag mött dem på gatan, som talade, vittnade om starka andliga upplevelser... Alla slags människor som delade djupaste sårbarhet med varandra. Och allt bara togs emot enligt före- och eftertalens direktiv: ta till dig det som passar dig och lägg resten åt sidan. Red ut oklarheter men skvallra inte. Det vi delat är förtroenden, bevara dem i ditt hjärta. Ungefär så. Och ingen kunde mer, visste mer, betydde mer än nån annan. Jag lärde mig av dem som hunnit längre (alla hade hunnit längre) och en del av dem var mycket yngre än mina barn.

Jag förstår nu på ett nytt sätt att forumet inte kan ersätta AA eller Al anon och jag förstår att man ska gå på ett antal möten för att fatta... komma igång. Lite på samma sätt som jag tror på att skriva här även om man tror att man inget har att skriva om... det kommer inifrån.
Om alkoholism är en skammens sjukdom så var detta en motvikt i gemenskap och hopp. Och stolthet över alla segrar.
Ja ni hör - dvs ni ser, läser - att vi kommer att delta i liknande tillställningar igen. Jag har nu kontakter till Al anon-människor och vänner här och där. Någon kallade konceptet en livs-skola och det håller jag med om. I den ska jag gå kvar.

Kram på er alla forumvänner / mt

Adde
ons, 2013-08-07 - 17:51

att jag inte verkar ha överdrivit känslan av kärlek och stolthet som infinner sig på mötena :-))

Och man blir gärna lite kramig där ! För mig som i alla år hållt en 2 m hög stenmur runt mig var det en befrielse när den plockades ner och jag tordes släppa andra nära mig. Idag stortrivs jag med kroppsberöring vilket var fullständigt otänkbart under min aktiva tid. En belöning som heter duga !!

mulletant
ons, 2013-08-14 - 05:34

under nicket Mittiplaneten Johansson. Alkoholhjälpen har en sida där man kan registrera sig om man vill. Ganska länge har jag läst mer sporadiskt på forumet och nu verkar det väldigt instabilt och framtiden verkar oklar.
Fb-sidan kollar jag rätt ofta. Den som vill nå mig hittar mig där.
Livet är gott men varje dag är ny och vi kan när som helst behöva varandra.
Kram alla och tack för allt jag fått här. / mt

mulletant
sön, 2013-08-18 - 05:53

att begrunda begreppet "teknisk nykterhet" och har googlat på Birgitta Crafoord som jag inte kände till sen tidigare. Tankeväckare var Addes svar till Sorgsen - det var lätt att tolka det som relaterat till min berättelse om hur vårt liv gestaltar sig idag där vi dricker alkoholfria och alkohollätta (0,5) alternativ. Jag skrev också att det är en känslig fråga inom AA - det har mannen konstaterat och en kvinna vi träffade på landsmötet berättade om samma erfarenhet. Jag (och maken) har naturligtvis största respekt för dem som väljer bort allt som påminner om a men för oss fungerar det bra idag. Morgondagen vet vi som känt inget om... men jag (och vi) har för avsikt att fortsätta leva ett nyktert liv tillsammans.

Jag ska låna BC`s bok, frågan intresserar mig i högsta grad. I min morgonreflektion idag tar jag hjälp av Addes text.

Teknisk nykterhet betyder att vara spritfri men inte nykter, alla gamla beteenden finns kvar och det är ett kompakt motstånd mot att ändra något i sin livsföring, t ex fortsätter man att äta samma typ av mat. Just matvanorna har haft och har stor betydelse har jag märkt. Under perioden med vita knogar undvek jag aktivt att laga mat som var förknippad med nån form av alkohol; inte sill och inte oxfilé. Typ:) Vi gick inte ut på restaurang - det var så totalt förknippat med vin, ev snaps och konjak. Ja... Om detta har vi haft många meningsutbyten åren före uppbrott och förändring. Det fungerade men kändes lite torftigt - även om vårdandet av nykterheten var i centrum då... nästan det enda som präglade livet. I det läget var a-fritt/a-lågt inget alternativ, det skulle bara ha varit att "reta den björn som sover" - de orden kommer spontant nu när jag skriver. Jag minns min lycka när jag hittade 100% Blåbär och min besvikelse/mitt "fall" när han bara blev märkbart störd av det och inte alls ville pröva.

Efter hans omvälvande insikt att allt finns kvar utom spriten/alkoholen i dryckerna blev livet verkligen ljusare. Vi gick ut och åt och testade utbudet och hemma återgick vi så sakteliga och delvis till det gamla sättet att leva - utom alkoholen. Men jag ser idag tydligt att vår livsstil har förändrats mycket på det sättet att vardag och fest är åtskilda - åren före uppbrottet var vinet i centrum - det var inte enbart inte bara den "hemliga" ölen mm i garaget som styrde vårt liv utan det var vin till maten ofta(st)... och till TV-programmen och på fredagsaftermiddan... och onsdag och måndag för att att lysa upp tillvaron...

Vi äter annan mat och delar andra aktiviteter idag och har en överlag mycket annorlunda livsstil än tidigare. För min del känns vårt nuvarande liv som ett fullgott liv och jag känner mig trygg. Tiden med enbart vatten kände jag mig mer otrygg - som om allt som påminde om vin och öl väckte en hotfull och närmast outhärdlig längtan. Nu är livet lugnt och gott.

Jag delar Addes uppfattning att där förnekelse finns går det knappast att övertala eller övertyga om faror och risker. Det har jag försökt intensivt och länge utan framgång. Så jag lever idag. Dagen idag är en märklig dag - och den är min. Gårdagen är förbi och morgondagen vet jag inget om. Men dagen idag - den ska jag ta tillvara så gott jag kan. Ta emot och ta tillvara. Tacksam. / mt

santorini
sön, 2013-08-18 - 07:26

Mulletant, precis så känner jag också. Gott med nåt annat än vatten nån gång, det väcker ju inga demoner, alkoholhalten är försumbar. Det känns tryggare så här, nykterheten finns inom mej och JAG bestämmer. Inte några dunkla drifter som kan råka väckas om jag av misstag skulle få i mej alkohol i en medicin eller en sherrysill. Däremot vet jag att jag inte ska inbilla mej att jag kan klara vanligt vin av samma anledning. Det kan jag inte eftersom jag aldrig varit nöjd med ett glas. Då är det alkoholen jag är ute efter, berusningen och då ska det vara mer. Men ett glas eller två 0,5% är en dryck vilken som helst för mej. Och eftersom jag ska sluta helt med socker har jag tänkt så blir det inte ofta ändå.

Jag la ju om kosten helt när jag blev nykter, drog ner på just socker och kolhydrater. Ganska strikt LCHF håller jag (förutom glass och choklad i sommar). Jag tror att det hjälpte mej väldigt mycket, tog bort suget, gav mej fullt upp i början. Viktnedgång som sporrade. Jag mår jättebra helt enkelt och kommer aldrig att dricka nåt starkare igen. Det underbara är att var och en får bli salig på sin tro, även med alkoholen. Allt som fungerar är bra.

mulletant
ons, 2013-08-28 - 05:47

forumbrorsan Berras reflekterande krönikor. Det börjar bli 2½ år sen vi möttes här... då tänkte jag mig ofta på forumet som en väv i universum...En väv med mörka och ljusa inslag och de långvariga som varpen som höll forumet samman.

Många har passerat, kommit och gått... en del återvänder... ibland för att berätta om ett lyckligt... slut - nej, kanske en lycklig vändning till ett annat och bättre liv.

Ibland återvänder en anhörig för att berätta att någon nått den slutliga befrielsen... någon som inte hittade och lyckades fånga ett annat val - så kan jag tänka när jag läser beskrivningarna om fångenskapen i alkoholismen.

Läste kallas glada hälsning och blir glad i hjärtat. Kalla, maria, santorini, Stigsdotter, vana, victoria... Kvinna-mamma 46 och mie... det har gått bra för många. Berra och Adde - i en klass för sig. Flygcert vill jag aldrig glömma, hurra för dig! Och markatta - kloka du, dig följer jag delvis på samma resa. Det har gått bra för Lelas och pianomannen och för Mg och mej... En rad "frågetecken" finns också - dem tänker jag på emellanåt - och ibland kommer ett svar mitt-i-allt.

Forum har gjort skillnad för många och jag hoppas innerligt att det får finnas kvar.

Min och vår resa har andra tyngdpunkter idag.
De problem och utmaningar jag har är "mina" på ett annat sätt och jag kan och vill inte sopa undan dem bakom alkoholen.
Mitt liv är en spännande resa - den är min. Tacksam och lycklig är jag som får dela den med mullegubben. Min "sanne" man som jag fått tillbaka.
Och att jag mötte medresenärer. / mt

PS Det händer, när jag läser här och har svårt att förstå att jag vänder mig till Hjalmar Söderbergs ord ur Doktor Glas:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.

Det gäller de flesta av oss, kanske alla? Det hjälper mig att tänka så. DS

flygcert
ons, 2013-08-28 - 08:41

... för att jag gjort avtryck i dig!
Du vet hur tacksam jag är mot dig! Åh, jag förstår inte att det är sant - förstår knappt att jag levde i allt det där hemska, jobbiga, oändligt tröttande, men förstår knappt att det heller är så avlägset - det känns så länge sedan allt det där riktigt hemska var allt jag hade.

Jag mår så bra idag! Jag vågar knappt skriva det av rädsla för att det ska slå tillbaka på mig, men jag är verkligen glad för många saker i mitt liv idag! Känner fortfarande sorgen över att flickorna inte har två aktiva föräldrar som lever lyckliga tillsammans, och sorgen över alla gånger då de inte vill åka till pappa när de ändå får göra det, men kan nästan inte sluta le när jag tänker på min röda stuga, mitt alldeles egna lilla hus, min trädgård, min tid, mitt lugn, att få vara så här avslappnad - att få göra som jag vill och mår bra av!
Senast igår var jag iväg på utflykt - och jag kunde vara borta hur länge jag ville utan kommentarer. Och jag träffade människor som jag kunde le åt hur mycket jag ville utan att vara rädd att få höra att jag ville ligga med dem, att jag flirtar, att jag "bjuder in till saker som en kvinna i ett förhållande inte ska göra", och mitt i all härlig sol och värme så kan jag ha linne om jag vill - det är inte längre någon som säger att det bara är lössläppta kvinnor som har linnen...
Åh, Mt, tack för allt, igen och igen!
Kram

mulletant
mån, 2013-09-02 - 15:56

oerhört stark livsnärvaro... Vill ta till mig och ta vara på varje stund av livet så som det är nu. Egendomligt att det är bara tre år sen jag stod på uppbrottets rand... "på tröskeln" - jag vet hur det såg ut rent konkret för min inre syn... det känns avlägset, som i ett annat liv.

Just nu, den senaste tiden känns det till och med som om demonen mist något av sin makt - det onda finns kvar men har flyttat närmare och är underligt nog mindre hotfullt på nära håll... Kan inte klargöra närmare... men det är bra att skriva ner... att sätta ord på... fästa på papper (fast det är en dataskärm...:) och se orden i skrift.

Ser med tillit att de forumtrådar som är i någon bemärkelse sammantvinnade med mina glänser starka och skimrande i sensommarsolens strålar.

Ser att forumet är en plats där jag kan öva mig i sinnesro... jag behöver inte ta ansvar för det som inte hör mig till. Befriande.

Allt gott till alla / mt

markatta
ons, 2013-09-04 - 10:00

härligt att läsa.

Lustigt hur människan funkar egentligen. Vi kan fly våra rädslor/minnen/demoner i år för att sedan stanna upp, vända oss om och upptäcka att det enorma och extremt farliga som vi trott har jagat oss, egentligen är en rätt så ynklig skapelse. Kanske ful att se på men som i sig inte kan skada oss alls.

Dompa
sön, 2013-09-15 - 10:14

Hej vännen mt! En annan vän skrev att jag borde gå in o läsa i forumet. (h.n menade på att det var mer eller mindre dött - sant så...kanske). Men dina/Hjalmars ord fick mig som vanligt att fundera/tänka till. Jag tycker att det är helt ok att "låna" ord när ens egna inte räcker till. En tanke bara, liksom...med kärlek och respekt...alltid, /R

mulletant
sön, 2013-09-15 - 16:14

i hjärtat när jag hör av dig Dompa. Och så... Fint att veta att du finns och att vi kan nå varandra. Och så... Kram, kram / mt

mulletant
tis, 2013-09-24 - 08:31

är en allt mindre närvarande del av min vardag och mitt liv... dock läser jag fortfarande dagligen. Ofta översköljs jag av trötthet, tomhet, sorg när jag ser samma berättelse om och om igen - från båda håll - och jag känner förtvivlan över stillheten här. Igår var ändå 17 personer inne och läste även om ingen loggat in. Herregud - STIG IN, LÄS, SKRIV och HJÄLP VARANDRA!!!

Åh - jag knäpper händerna i tacksamhet över er jag mötte... alla ni som blev en så oersättlig del av mitt liv och min räddning. Min räddning som jag tror att också blev vår räddning - men det kan jag ju inte veta:) Mannan kanske skulle ha hittat sin väg till nykterhet ändå - men jag skulle inte ha hittat vägen ut ur medberoende mot frihet. På den vägen går jag nu, frimodigt, tillsammans med min älskade mullegubbe... Vi som har en DompaDesignad mulleholk i lila, rosa och med inslag av gult:)

En del av er tidiga forumvänner finns kvar här, som skrivare, läsare, sporadiska besökare... en del är mina fb-vänner - anonyma eller under egna namn. En del nya vänner som (kanske) inte finns med forumet har jag mött på AA och Al anon möten. Där vet vi ju inte vilka vi är, inte ens vilka vi är här, de flesta av oss:) Ja - vilken värld - svårbegriplig kanske men så är det att leva med denna skammens sjukdom... inom ramen för denna skammens sjukdom... MEN vi kan åtminstone slå sönder vår egen privata skyddsram och ta ett steg ut, hit till forumet, till AA eller Al anon och dela med dem som delar eller delat alkoholismens helvete.

Den värme och närhet jag upplevt, känt, under Al anon möten är svår att fånga i ord... Läkande är det... och helande... De djupaste upplevelserna är kanske ordlösa... Så är det faktiskt. Att delta i möten har fört mig till en plats där jag bjuds in i erfarenheten och inte ens frestas att förklara erfarenheter som teori eller modell. Bara ta emot. En ny erfarenhet för mig som jag är tacksam över att få uppleva. Innerligt tacksam.

Till dig som läser och kanske undrar... Jag är en vanlig människa, ett vuxet barn från ett hem präglat av alkoholism och medberoende. Med tiden blev jag en fortsatt medberoende hustru till en findrickare som med tiden blev en alkoholist i utförsbacken... Jag hade kraften och modet att lämna och komma tillbaka. Det blev vår vändpunkt. Där började vår väg mot ett nyktert liv, strax före årsskiftet 2010-2011 och där var Forumet en absolut avgörande hjälp för mig. Mannens fall bromsades medan han (och vi) hade "allt kvar" - körkort, jobb, hus, hem, familj och det viktigaste - den gemensamma önskan att leva med varandra. Det är jag tacksam över! Mycket tacksam. Några av våra vänner har "valt bort" oss - de vänner där bubblet och vinet var avgörande för samvaron. Dem saknar jag mycket sällan.

Mina forumvänner, forumsyskon, min forumfamilj - ni finns alla i mitt hjärta. Alltid. Kramar / mt

självet
tis, 2013-09-24 - 10:30

Jag vill ha så många tips om hur man undviker alkohol jag vet att det sitter i hjärna men det är svårt att bli av med/Självet

viktoria
tis, 2013-09-24 - 11:39

Så klokt beskrivet, fina vän och syster. Det kanske avgörande och framförallt avlastande i att kliva in i gemenskapen - den är öppen för alla - här och på AA/Alanon. Forumet var avgörande även för mig, hittade hit 2009, känner också en nästan obeskrivbar tacksamhet mot "min" forumfamilj. Där är du mig så nära, så nära Mulletanten.
Lite skyldig är jag till att läsa oftare än jag skriver nuförtiden, inte alltid inloggad. Brottas ibland med känslan av att inte ge tillbaka lika mycket som jag fått härifrån. Har också reflekterat över hur många läsare det finns, "besökare", som inte är inloggade. Undrar nyfiket vilka "dom" är? Kanske någon av mina tidiga forumvänner som jag saknat? Sådana jag undrar en hel del över hur de har det. Måne, KvinnaManna46, Inger, Petra, Karin och flera andra...Kram, en varm, om någon av er skulle ramla förbi♥

mulletant
ons, 2013-09-25 - 05:21

jag tänkte inte på dig när jag "ropade" att människor ska läsa och skriva för att hjälpa sig själva och varandra. Nej, det var inte dig jag tänkte på och inte på Adde, Berra, Lelas, vana, Dompa, Pianomannen, santorini m.fl, m.fl som skrivit under långa, långa tider... inte heller på nyare forumvänner som markatta, MB, flygcert eller Sorgsen... människor jag upplever att hittat, valt sin plats och väg. Jag tänker och tror att vi (jag räknar även mig själv dit) gett och fått i ömsesidighet och respekt och med tiden hittat (också) andra hållpunkter - eller hur jag nu ska uttrycka det.

Jag tänker på och "ropar" till dem som skriver några inlägg, eller skriver ibland... Jag menar verkligen inte att döma någon jag önskar bara att människor ska inse att det kan betyda så mycket, verkligen göra skillnad om man hittar - bidrar till att skapa, att det växer fram en grupp som kan följas åt och dela förtvivlan och framsteg. Vi "gamla" är nån annanstans på vägen nu - åtminstone så länge det går bra. Förresten tror jag att jag skulle vara nån-annanstans även vid ett ev återfall... jag har en annan bottenplatta nu vare sig jag skulle tvingas överväga att stanna eller gå. Vårt liv och vår relation är verkligen inte densamma som när jag började skriva här. Och jag är inte densamma. Idag är jag på riktigt tacksam över allt som varit det har fört oss till ett närmare, ärligare och tolerantare liv än nånsin tidigare.

Den tid som är behövde den tid som varit.

Lyssna till slutorden http://www.youtube.com/watch?v=7a_8F6gflxQ

Oh yeah, all right
Are you gonna be in my dreams tonight?

Love you, love you
Love you, love you
Love you, love you

And in the end, the love you take
Is equal to the love you make

Med kärlek / mt

santorini
ons, 2013-09-25 - 06:36

men finner sällan inspirationen till att skriva. Har gjort mitt på nåt vis. Gått vidare. Blir ledsen också över såna som kämpar och kämpar med dag ett. Det är bra att fortsätta kämpa men jag tänker att man måste hålla ut, ge det lite mer tid så går suget om. För mej har också forumet varit av kanske avgörande betydelse. Vännerna jag träffade här som förde samma kamp. Det allra viktigaste med forumet är att här har jag kunnat vara fullkomligt ärlig. I verkliga livet vill jag inte att nån ska veta hur illa det var men det är befriande att berätta och framför allt se att andra varit likadana och värre :). Det är också skönt att få beskriva hur underbart det är nu, det kan jag ju inte heller nån annanstans egentligen. Det är faktiskt lite som jag tror det måste vara att bli frälst!

NyMan
ons, 2013-09-25 - 13:29

Som jag skrev i min egen tråd för någon/några veckor sedan, så hittar jag liksom inte heller något att skriva. Blir också förtvivlad när jag ser att folk startat om på dag ett återigen. Som du påpekar, Santorini, det gäller att härda ut den första tiden, innan man märker vilken positiv förändring som följer med ökad tid nykter. Man måste fatta Beslutet och sedan vara lojal mot det. Med tiden blir det både enklare och självklarare att förstå varför.
Jag förstår om du, Mulletanten, räknar in mig ibland de som borde vara aktivare, umgås med de tankarna själv rätt ofta, men jag startade min tråd för snart ett år sedan och det året som har gått har fört mig till en helt annan plats än jag var då. I och för sig längs en ganska slingrig väg, men jag tror att hela resan har varit nödvändig för vart jag tycker att jag befinner mig nu. Nu är jag så upptagen med att leva detta liv så närvarande och nyfiket som jag bara kan. Jag prioriterar mig själv och de mina. Tiden och energin ska i första hand räcka till för oss. Det är säkert utomordentligt självcentrerat, men jag menar att det är vad som krävs för att jag ska klara av att leva det liv jag vill och som jag mår bra av. Kontakten med er på forumet är viktig för mig, fast min bergfasta uppfattning är att min alkoholfria liv är mitt ansvar och något som bara jag styr över. Det är alldeles glasklart för mig nu och något som jag har accepterat till fullo. Det är det livet som jag mår bra av och det är det livet som jag vill ha. Det tar nog olika lång tid för alla att komma fram till någon form av beslut och sedan kan det beslutet nog se väldigt olika ut, men Beslutet är ens eget och det måste fattas av en själv.
Och, Santorini, jag förstår vad du menar med frälst...
Många kramar till Er, mina forumsyskon!/NM