Kära alla här på forumet.
Jag har inte skrivit på länge men har i vilket fall som helst varit vit och fri sedan 12 januari i år. Det går riktigt bra och jag känner mig stark, oftast.
Jag har tidigare varit igenom ett flertal nyktra perioder på ca 2-3 månader i sträck de sista åren och börjar nu närma mig den tiden igen. Vad som då hänt är att jag börjar ljuga för mig själv att nu har jag fixat det och inbillar mig själv hur kanon det vore med en riktigt häftig festhelg med massor av gott dricka osv. Vad som sedan slår ner som en slägga mot ett städ är ju Söndag morgon. Då har jag givetvis varit fylld av ånger men ändå köpt hela misslyckandet och varit lite glad över att vara som en människa igen och kunna supa till det med affärsbekanta och kompisar. Samt lite fredagsmys i soffan.

Skillnaden nu denna gång är att min insikt om att jag är alkis och aldrig mer kan dricka är ett faktum som tidigare inte riktigt funnits i mitt medvetande. Jag ser på mig själv med förundran och inte så lite avsky när jag går igenom mina sista 15 år. Var gick det snett, hur fan kunde jag göra så? Smygandet och gömställen i garaget. Hur fan tänkte jag? Jag blir så sjukt sorgsen och besviken på mig själv och det gör just nu så himla ont i mig. Jag tänker på mina barn som genom tiden sett förändringen, men inte fattat riktigt vad som skett med mig. Nu har jag sedan minst ett år tillbaka talat om hur det ligger till, för fru och barn. Men inte att jag fullt ut är alkoholberonde till den milda grad att det inte går att dricka igen. Bara att pappa mår dåligt av alkohol och får ångest av det. De vet att det är slut med drickat nu och är lugna över det allesammans, framför allt jag själv.

Just nu är jag som sagt inne i en fas där jag föraktar mitt tidgare beteende och kan inte förstå varför jag var tvungen att bedöva mig. Jag kunde vara rejält berusad på de mest meningslösa tillfällen och platser utan att någon faktiskt märkte det. Sant. Jag vill inte älta skiten för det går inte att få det ogjort, lika bra att öppna flaskan och fortsätta som förut.....aldrig.

Innerst inne vet jag nog varför jag bedövat mig. Rastlös, stora krav på mig själv, hög prestaionströskel och prestations ångest, aldrig riktigt tillfreds eller nöjd, allt kan göras lite bättre, fast jag är nöjdare nu sedan en tid tillbaka. Om jag tänker rätt mår jag bra. Det är tanken som skapar oss och vad vi är. Goda tankar gör oss till goda individer. All förändring börjar hos mig själv, inte hos någon annan. Det går att förändra sina tankar, men det är jobbigt och kräver träning.

Som jag läst i andra trådar här i Forumet så börjar en del av oss grubbla stort och mycket efter en tids nykterhet. Samma här. Det är mycket runt de "stora" frågorna som äktenskap, arbete, framtid och drömmar som man inte tagit tag i för fyllan varit ivägen. Nu finns det så mycket energi till att ifrågasätta, det har jag i och för sig alltid gjort mycket och ofta, men en annan typ av ifrågasättande som är sundare, mer öppen, ärlig och mer skrämmande.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är kanske lite rädd att falla ner igen även om min insikt är betydligt starkare än den någonsin varit förut. Har en önskan att jag kommit längre fram i min nykterhet, känner mig inte helt trygg. Jag är lite sorgsen ikväll, men jag mår bra och tänker fortsätta min resa mot frihet och harmoni.

Ta hand om er.
Tar tacksamt emot tankar och funderingar från andra.

LP

lycka till, Lillper, och hoppas att du nu har insett att du är maktlös inför alkoholen och känner en ärlig önskan om att förändra ditt liv.

LillPer

Min maktlöshet inför alkoholen är fullständig. Min ärliga önskan att förändra mitt liv är helt enkelt större än någonsin. Jag har kört i diket flera gånger under mina försök, men nu senaste tiden så har tankarna runt alkohol varit så jobbiga. Tar jag en öl så sätter det igång en lavin inom mig. MER!
Jag har seriösa alkoholproblem, det vet jag.
Min rädsla är att då jag varit fri några dagar så börjar hjärnan att bagatellisera mitt beroende, och så börjar den där sjuka dialogen med mig själv att snart är det fredag igen.
Jag förlorar nästan alltid den kampen.
Men nu gör jag i ärlighetens namn en förändring av mitt liv.

Tack för stödet.
Jag behöver det.

LP

bara se dagen idag är betydligt enklare än att fundera över vad som kanske, eventuellt, möjligen kan hända om några dagar. Just det där beslutet varje morgon, helst innan du går ur sängen om att "idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer" gör att dagen blir lättare för att du gjort ett val just idag. Ett val att luta sig emot när livet gör sig påmint.

Att komma ihåg ordet HALT hjälper mig också :
H = Hungrig
A = Arg
L = Ledsen (lonely)
T = Trött

Varje position är en kraftig varningsignal om att jag överträder min förmåga att handla i sinnesro. Jag var själv inne i 3 av dessa varningssignaler för ett tag sedan och jag hajade till och började sakta ner mig själv och fundera på vart jag var på väg. Att återvända till lugnet och se vad som händer runt mig är en klar fördel jag lärt mig i början av min mykterhet och jag har haft mycket nytta av den kunskapen. En sak i taget och lev och låt leva fick bli mitt mantra de första åren. Det tar sin lilla tid att vända på ett destruktivt liv.

Men det går :-))

Cookie

önska dig lycka till, LillPer, att inte starta den där lavinen inom dig igen, vet och förstår att det är svårt.
Inte för att jag är nån guru,(nynykter som jag är) och har nog inte koll på hela din resa, men det slår mig att du har den där dialogen med dig själv "att snart är det fredag" - skulle inte Antabus vara ett alternativ?

Jag är ingen expert, men att ha den som en säkerhet i början iaf, så slipper du ens ha den där dialogen överhuvudtaget, ja, jag vet inte...
Nu råkar det vara så att för mig var det det enda alternativet just nu, då jag inte litar på mig själv, hoppas givetvis att jag så småningom ska våga göra det igen, utan Antabus, men för mig just nu måste det till. Ja, jag är väl en svag person som måste ta till det, men det är nödvändigt just nu.

Fortsätt att tänka på förändring, så vinner du kampen!

Kramar, Cookie

LillPer

finns lite överallt här på forumet, fattade inte riktigt att hålla mig till en tråd utan har startat nya lite titt som tätt. Nu ska jag jobba med den här tråden och hoppas den leder till fina berättelser och goda reflektioner. Mitt fredagsproblem är rätt obehagligt, jag är speedad redan på torsdagen och sedan eskalerar det under fredagen. Dricker sen fredag, lördag, massor. Vill sen dö på söndagen. Antabus kan nog vara ett alternativ. Ska göra ett nytt ärligt, varaktigt försök först.
Jag har redan börjat för snart är dag 1 till ända.
Tack o lov.

Lp

Mic99

Lillper...

Önskar att du o ja kunde ta en öl...skåla och ha det bra..i den bästa av världar...

Tyvärr? E de inte så...men du

Har nog aldrig känt mig så nära någon som jag gör me dig....strange

Vi e precis samma sort!

Alltid bäst...ibland. Sämst....

All in!

Born to run ! :-)

Alltid! Lycka till.....

/j

Mic99

Lillper...

Önskar att du o ja kunde ta en öl...skåla och ha det bra..i den bästa av världar...

Tyvärr? E de inte så...men du

Har nog aldrig känt mig så nära någon som jag gör me dig....strange

Vi e precis samma sort!

Alltid bäst...ibland. Sämst....

All in!

Born to run ! :-)

Alltid! Lycka till.....

/j

Mic99

Kan tyvärr inte skriva mer...svårt att ens försöka...men ja tror du förstår va ja ville säga....

Same same...

Ha de

/Jocke

LillPer

Det värmer mig att du känner så. Jag är väldigt glad att någon bryr sig och orkar kommentera. Jag skulle gärna ta en ol med dig i de bästa av världar. Men det går som sagt inte med en öl för mig.

I morgon sätter jag igång med träningen igen och rensar systemet, alltså det kroppsliga och mentala! Ett tufft pass får mig ur min mentala härdsmälta. Sedan lite nyttigt käk på det. Så är jag igång igen till nästa fredag,
redan rädd hur jag ska möta den.

Men nu tror jag mig förstå den sjuka ekvationen och vill helt enkelt inte uppleva en liknande helg igen.
Mitt absolut största problem är att jag är ensam i främmande land och jobbar under två-tre veckor i stöten. Saknar min familj nåt alldeles oerhört. De betyder allt för mig. Min ensamhet hjälper mig inte att sluta. Jag behöver kärlek och bekräftelse för att må bra, som de allra flesta av oss.
Sedan reser jag hem i två veckor, för att dra iväg igen på nya veckor. Söker hela tiden efter nytt jobb.

Nä fy, nu vill jag inte ha det så här på något vis längre.
Jag vill hem!
Kramar från
LP

Mammy Blue

att sakna familjen är inte roligt, och dessutom är det ju den stora tryggheten man saknar.

Nu har du väl som Adde skriver konstaterat att livet inte blir bättre med alkohol. Håller nog med vem det var som föreslog Antabus. Jag hade stor hjälp av det, för precis som du säger, så gick jag igång sista arbetsdagen, speedad till tusen för att snabbt som ögat ränna in på bolaget, hem och korka upp. Det fick jag hjälp med att komma ifrån av Antabusen, plus att jag under de första veckorna bara hade precis så mycket kontanter med mej så det räckte till lunch. Det är nog så att den kidnappade hjärnan behöver lite hjälp och övertalning för att komma ifrån sitt vanetänkande.

Kram till dej, LillPer!
/MB

LillPer

Ingen skillnad i fylleri denna helg heller.
Ensam på kammaren med öl och vin.

Tänkte nu ta lite hjälp av Mr. Antabus. Jag vet att det skulle hjälpa mig, men steget att ringa vårdcentralen är stort.
Vad är era erfarenheter runt det? Måste man samtidigt gå på kontroller eller liknande?

Jag är så trött på mig själv och får snart panik av mitt beteende. Jag är så trött.
Jag vill bli fri nu, och tänker ta mig ur detta destruktiva helvete en gång för alla.

LP

Mammy Blue

man måste gå på kontroller, ett litet antal användare kan få problem med levern av antabus, det är därför man måste kollas så noga. Tro mej, det är värt det...
Att kunna släppa helt, sluta dividera med fanskapet som sitter på axeln och propagerar för ett bolagsbesök. Hinner inte skriva mer nu, ska jobba.
Kram!/MB

smultronet

Som tänker börja med antabus...ska bli så jävla skönt!! Är också så in ih-vete trött på mig själv och mitt drickande...nu ska jag bli fri!

Tärningen

Som försöker med hjälp av antabus. Jag självmedicinerar, dvs jag bestämmer helt och hållet när jag vill ta min medicin. Det borde ju vara enkelt tycker man att bara svälja den där förbaskade tabletten så är det slutfunderat. Men hjärnan fungerar ju inte så tyvärr. Det kanske är bra om du LillPer får gå på regelbunda kontroller i början så det blir rutin av det.

Själv ska jag ta mig i kragen och börja äta min medicin igen.

Lycka till! Nu kör vi en nykter höst.

Villvaranykter

LillPer; jag tror det är väl värt ett försök med Antabus.
Min enda "biverkning" är att jag känner mig jäkligt trött emellanåt, men det kan också vara positivt. Själv har jag varit lite "rädd" att jag inte skulle kunna somna utan alkohol(löjligt, jag vet) men nu somnar man på ett par minuter om kvällarna.Skönt!
En annan fördel är att när man väl tar medecinen så tar man på något sätt samtidigt ett beslut att inte ta det första glaset.
För när man väl är igång med Antabusen så tar det minst en vecka innan det är ur kroppen. Och ja, jag har provat att dricka på Antabus men det var ingen höjdare; jag blev högröd i ansiktet och ögonen blev blodsprängda och jag mådde skit i allmänhet. På EN öl.
Lycka Till!

Mammy Blue

testa att dricka på antabus är vanskligt. Man vet ju inte på förhand vilket utfallet blir. Risken finns ju att man är en av dem som riskerar att dö om man testar.
Det "lotteriet" har jag ingen lust att köpa lott i.
Jag vårdar min burk med antabus ömt...

Kramar till er, antabusister! ;-)
/MB

LillPer

Ja, då vart det som vanligt igen då.
Efter 10 dagar utan alkohol, så reser jag iväg hemifrån på en ny tvåveckors jobbsafari till främmande land. Vill inte, orkar inte, kan inte motivera mig att tycka om vare sig jobb eller situationen jag befinner mig i. Jag söker med ljus o lykta nya möjligheter till annat jobb.
Nu är chansen stor att så blir fallet!

I vilket fall som helst så flydde jag denna ångest så fort jag kom fram och krökade till det rejält igår kväll.
Har ingen möjlighet att träna då jag är skadad just nu, så det blir bara dubbelt värre för mig.

Vet att jag kan sluta och vill försöka ha kontroll över dessa attacker av ångest utan att tanka på med alkohol.

Som vanligt är mina tankar fokuserade på mitt rastlösa, oroliga, hyperaktiva sätt så här dagen efter.
Jag tror ständigt jag har en diagnos som gör mig extra sårbar mot alkohol. Det surrar i huvudet med för mycket tänk och strävan efter nåt annat, bättre, ouppnåeligt. Vet inte vad det är, men jag söker mycket och ofta bekräftelse, vilket jag aldrig fick som barn.

Nå, imorgon vet jag att jag mår bättre igen. Det är skönt att veta.

Jag kommer ha en festhelg då vänner kommer till utlandet för att besöka. Jag har helt enkelt inte kraft, ork eller mod att berätta för dem utan kommer köra som vanligt är jag rädd. Tänker försöka vara måttlig, men det finns oroväckande nog inte i min värld.
Jag känner mig inte sjuk nog, eller redo för Antabus. Vill klara det utan. Fattar dock hur bra det måste vara.

Tänkte nu såhär; När helgen är över så är söndag min nya dag att börja om på. Tänker hela tiden att det är fel att skjuta uppsitt beslut men det kan väl inte vara sämre än att helt skita i det. Det blir lite som ett "nyårslöfte" och det vet man ju hur det brukar gå med såna?

Nu är det så mitt beslut ser ut, och då gör jag så. Söndag blir mitt nya avstamp. Det bestämmer jag väl för f-n själv.
Alltid denna tveksamhet och brist på självrespekt. Kan jag göra såhär, är det bra, vad ska folk tänka?
Skiter i det. Nu har jag snart en period framför mig då jag är hemma en längre period med mina kära. Då brukar det gå lättare. Ett stillsammare lugnare liv i mitt hem. Nu bor jag i kappsäck och ifrågasätter nästan ALLT runt omkring mig. Jag här, de kära där. Fan vad dålig människa jag är som håller på så här sjukt.
Självförakt.
Nä, nu ska förändringens vindar väldigt snart blåsa...

LillPer

Villvaranykter

Jag har läst ditt senaste inlägg massor av gånger.
Låt mig börja med att säga: Du är INGEN DÅLIG MÄNNISKA!
Starkt att du delar med dig av dina snesteg. Det kan låta konstigt, men jag tycker att det är lika viktigt som att dela med sig av framgångar. Bara att du gör det visar på att du är start och att du trots allt har en vilja av att sluta.
Känner så väl igen ditt självförakt, jag kan vara likadan själv. Tyvärr så leder det ingenstans, det vet vi ju båda två.
Sluta tycka illa om dig själv. Som jag förstått så har du barn och jag kan lova att de älskar dig och tycker att du är världens bästa pappa. Tänk på det när de mörka tankarna kommer. Glöm inte bort att det faktiskt finns en par småttingar (?) som förmodligen rankar dig högre än Stålmannen. Det är fanimej inte illa!

Det är inte min mening att vara någon Besserwisser och vifta med en massa pekpinnar, du är en vuxen människa som tar dina egna beslut men det skulle vara jäkligt kul att läsa här att du tog det lugnt och att det inte blev ett jättehaveri den kommande festhelgen.
Fundera på om du ska skita i alkoholen överhuvud taget den helgen. Jag förstår så väl att du inte har ork att berätta för de andra, jag vet precis hur det är. Fundera ut några bra lögner till att du inte dricker. Min senast vals är att jag bytt ut den medecin jag äter mot höga blodfetter och att läkaren bett mig avstå från alkohol den närmsta tiden för att se om medecinen har rätt effekt. Ingen jäkel säger emot den. Bara någon kunnig skulle fatta att det är en lögn. Jag kommer ändå inte till himlen så jag ljuger hellre än att dricka.
Vad kan jag säga mer än: SKÖT OM DIG!

LillPer

Det är inte speciellt kreativt, jag vet. I ärlighetens namn har jag blivit snällare mot mig själv sista året, tycker jag. Men jag har en lång väg kvar.

Jag är glad och tacksam för att du läser min berättelse.

Nu är mina barn inga småttingar längre, men jag är fortsatt deras hjälte. Fick höra det igår kväll av min dotter, som närmar sig de tjugo snart.
Vi talar myckt om känslor och kärlek och hur mycket vi betyder för varandra i familjen. Det känns lite unikt och mycket underbart. Jag vet att jag är speciell på många sätt, troligen på ett positivt sätt i andras ögon. Själv undrar jag ibland om det är nåt fel på mig för att jag är FÖR öppen, För glad, för pratsam, för MYCKET!

Nu när jag börjar komma halvvägs i livet så har det så sakteliga börjat sjunka in att jag gillar vara mig själv, Jag gillar LillPer, mer än jag gjorde förut.

I helgen kommer det inte bli haveri. Men jag har redan "bestämt" mig att göra som vanligt. Har givetvis mycket svårt med den tanken just nu så här timmarna innan jag ska åka till flygplatsen för att plocka upp "gänget"

Jag är långt ifrån mina mål just nu, vill först och främst förändra min arbetssituation. Försöka ta en sak i taget, för mig är det mycket svårt då jag helst vill ha lösningar på allt nu och gärna samtidigt. Helst ett stort fläskigt paket med lösningarna levererade fram till ytterdörren.

Tyvärr funkar det inte så.
En målsättning i taget, vad är viktigast för mig just nu?
Det vet jag mycket väl vad det är.
Hörs på Söndag....hoppas jag.

Allt mitt bästa,
LP

LillPer

Mental kollaps.
Börjar nu på dag 1
mår så dåligt så det går inte sätta ord på känslorna.

LP