Hej!

Jag behöver lite hjälp att tänka klart. Jag träffade en man för ca 1,5 år sen. Han är en fantastisk underbar snäll rolig snygg och kärleksfull person. Redan när vi träffades tyckte jag kanske att han drack lite väl mycket när han väl drack, men sedan när vi började ses på allvar upplevde jag det inte som ett problem. Tills det hände att han då och då kom hem mitt på dagen till mig stupfull och somnade. Inte heller då förstod jag riktigt vad det handlade om, men jag visade tydligt att jag inte tyckte om det. Han ursäktade sig förstås alltid med en rad saker, det var "fotboll, eller han beställde in shots, jag var trött"...osv. När vi åkte på semester var det också en hel del drickande, både öl och whiskey, i för mig orimliga mängder. Till detta hör också att han är oansvarig och slarvig, strör pengar runt sig, tappar både telefon, kort och dyra kläder. Han är van vid föräldrar som plockar upp efter honom, något jag också påtalat inte är ok för en vuxen man.
Så i december gick han in ett drickande som fortsatte konstant i fyra dagar, det började med en fest med kompisarna till att han sjukskrev sig från jobbet och tömde mitt spritförråd på en dag och sedan åkte hem till sig själv och fortsatte supa. När han var onykter erkände han att han har problem och han har legat inlagd tidigare. Han berättade inga detaljer, när han sen var nykter förnekade han att han hade sagt dom här sakerna. Efter denna händelse var jag förstås chockad, ledsen, arg och besviken över hans tidigare oärlighet om hans problem. Jag sa att jag inte vill tillsammans längre om han inte slutar dricka helt. Problemt var ett ovälkommet men uppenbart faktum. Den här händelsen påverkade förstås mina känslor och min attraktion till honom. Och han lovade att aldrig dricka mer, han var förkrossad. Men efter några veckor hade "söndagsfyllan" mitt på dagen upprepats igen.
Sen dess har det varit upp och ner, tjafs och löften som har brutits. Jag har inte velat ha sex, vilket han gnällt över såklart. Han har dessutom undvikit middagar med mina vänner och fester som vi bjudits på, jag har gått själv. Antagligen för att han vet själv hur det kan sluta.
När jag till slut inte såg någon förändring i hans beteende (han säger att gör saker långsamt) sa jag vad jag kände: att jag inte ville åka på semester med honom i år. Då bröt förstås helvetet ut och han trodde jag träffat en annan osv osv. Det slutade med en sjudagars fylla för hans del, med två besök på akuten. Jag kontaktade hans mamma under denna tid och lämnade stan. Efter denna vecka som på alla sätt var fruktansvärd för både mig och hans vänner och nära, var han ju förstås riktigt nere av ångest. Det har kommit fram en hel del information om hans beteende med alkohol men jag känner fortfarande inte att jag får veta hela sanningen. Han har nu gått på antabus sedan en månad tillbaka och han vill välja ett alkoholfritt liv. Men han har inte påbörjat någon behandling och han går inte på några möten. Vi har haft ett par allvarliga diskussioner och han har nog förstått hur mycket han sårat mig men jag tror ändå inte han har "Nått botten".
Så ställer jag mig frågan som ni säkert också gör: Varför stanna? Jag älskar honom och han är en mycket bra person egentligen. Alltid glad och positiv, generös och omtyckt av alla mm mm. (och då känner ju inte alla till dessa problem)
Och han älskar mig över allt annat, det tvivlar jag inte på.

Jag har så svårt att sätta ner foten men något måste ju hända. Jag mår så oerhört dåligt av att inte kunna bestämma mig för vad JAG vill och så har det känts länge. Jag vet att jag inte kan påverka honom, han måste vilja själv förändra sig. Men han har en lång resa kvar känns det som och det känns riskfyllt och osäkert för mig. Det påverkar såklart också min självkänsla att han betett sig såhär och inte tagit relationen på allvar.

Tacksam för alla råd och tips till en som är vilse i livet.

/Sandwich

som själv är alkis, brukar inte ge direkt råd men i ditt fall och som du själv känner så ska du lämna och låta honom ta ansvaret för sitt liv helt på egen hand. Du verkar påläst och kunnig om hur vi alkisar funkar och har redan insett att vi måste nå vår botten innan en riktigt förändring kan ske och jag vill nog gärna se att du redan har svaret klart för dig.

Du är värd ett bättre liv !

Kram !

och välkommen till forumet! Jag ser att ni är tre nya på samma dag. Svarar kort och samma till er alla tre.

Så bra att du börjat sätta ord på och skriva ner hur du har det! Det är en bra början till förändring! Det är ganska stilla här på forumet nu, det går i vågor, men det blir säkert livligare efter semesterperioden tyvärr. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen mönstret och tankegångarna – vi har mycket gemensamt vi medberoende. Du kommer också att känna igen de frågor som mal i huvudet. Fortsätt skriva också och svara gärna varandra – det är en fantastisk känsla att upptäcka att man inte är ensam.
Vill också tipsa om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende. Läs gärna bakåt i den – jag har haft mycket hjälp på forumet och av olika bloggar – inte minst denna http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/06/ar-medberoende-en-myt.html
Kvällshälsningar / mt

sandwich

Tack Adde för ditt svar, det här är bland det svåraste jag någonsin gjort och upplevt. Jag uppskattar allt stöd jag kan få. Och det är skönt att veta att man inte är ensam.

/Sandwich

Mammy Blue

både Adde och Mulletanten, kloka som få båda två.
Som Mt skrev så är ni ju tre nya, skriv i varandras trådar, vädra era åsikter, farhågor, frågor etc.

Kram!
/MB

och skriver lite om mina tankar-

du skrev lite i min tråd om att din kille inte är så elak som min var?! Är han elak så hoppas jag att du väljer att lämna så snart du kan!!
Men i vilket fall så måste du visa att du menar allvar med att du inte är nöjd med hans alkohol-vanor och val. Det typiska som vi alla medberoende gör är ju att vi tjatar, hotar, skäller, bönar och ber, gråter, undrar, tröstar, hotar, skäller osv osv, men likväl stannar vi - och det går snabbt för en alkoholist att inse att vi bara kommer med tomma hot.

Och det finns ju även exempel på de som lämnat och därmed visat allvaret, och då har alkoholisten nyktrat till och sedan har de till slut kunnat leva tillsammans ändå (tex Mulletant och Lelas). Men de har ändå visat att de är beredda att lämna.

Känn efter vad du vill, hur du ser ditt liv framför dig, och försök göra ett val. Jag tänker på dig.
Kram

lejonet76

Jag lämnade henne för 10mån sen och det var det bästa jag kunde gjort. Nu lever jag ett lyckligt liv fyllt med glädje och harmoni.

Rattfylla, fängelse och andra konsekvenser hjälpte inte ett smack. Det tände bara mitt hopp och förlängde mitt lidande ännu mer.

Mitt Ex resa fortsätter tyvärr bara utför men det är skönt att jag inte längre kastar bort mitt liv på detta vansinne.
Jag vet att hon älskade alkoholen hundra gånger mer än mig...... det är så skönt att slippa leva med en sjuk människa som använder mig och andra medmänniskor som en snygg fasad i sitt spel.

Önskar dig all lycka! Du är värdefull!! KRAM

Särbo11

För några dagar sen var jag rasande arg skitförbannad och helt säker på att jag inte kan leva med de alkoholvanor min särbo har, jag har försökt prata resonabelt med honom på alla möjliga vis, tillslut utan att nå fram skrev jag i desperation ett mail till honom som beskrev alla de påståenden man kan göra om en alkoholberoende. Jag var förbannad och arg och bad honom söka hjälp och att jag inte tänkte delta i fler aktiviteter m alkohol. Nåt svar har jag inte fått.... Nu har jag ont i magen har ångest och känner mig som en skit! Förtvivlat ledsen och urusel människa. Tänk om det är jag som inbillar mig att han dricker för mycket? Men det är det ju inte, tankarna far runt runt. Sist vi sågs i söndags var han full när jag kom till honom oförberett, han satt i v-rummet och åt, jag hörde när jag klev in att han gömde vinglaset (hur fan kan man höra det förresten...? Men jag lovar att jag hör!!!) han klev upp och gick in till köket för att börja diska mitt i maten. Jag gick ju förstås efter honom till köket och när jag pratade med honom märkte jag hur full han var. Jag anklagade honom att han druckit för mycket men han förnekade det och sa att ja, det beror på vad man jämför med..... Då svartnade det nästan för mina ögon och jag gick därifrån. Han har jobb och klarar det bra åker buss till jobbet varje dag. Han är social trevlig och jag tror många skulle tvivla på mig om jag berättade det för dem. Några nära vänner känner dock till detta, en av dem har också sett hur det kan vara. Vi har varit ett par i över 20 år och för två år sen lämnade jag honom, flyttade till egen lägenhet men efter en tid började vi umgås och när vi träffades i början var han väldigt sparsam m alkohol sen har det smugit sig in mer och mer igen. Nånstans vet jag att jag inte har fel, men varför tvivlar jag ändå? Nu har jag ont i magen mår illa huvudvärk och hemma från jobbet.....!!! Fy fan!

(jag hoppas att vi får låna din tråd Sandwich) du har kommit en bit på väg Särbo11!

Jag har också hört glaset gömmas - det är medberoendet i dig som hör allt sådant, som är misstänksam och försöker kontrollera.
Jag förstår känslan av ångest efter ditt mail, men du gör rätt - håll i!!!! Du har talat om vad du vill och tycker, men jag tror att han (liksom många andra alkoholister) är van vid att du gör det, men sedan faller du till föga igen.

Jag känner med dig och förstår - jag har levt med en alkoholist (men som dessutom utövar framförallt psykiskt våld). Jag vet hur elak man känner sig, men det är bara så du kan visa att du menar allvar!

Fortsätt skriv!!!
Kram

jag menade verkligen inte att du tog någons tråd, men jag tror att det är bra för dig att ha en egen!
Var rädd om dig!