Hej!
Jag behöver lite hjälp att tänka klart. Jag träffade en man för ca 1,5 år sen. Han är en fantastisk underbar snäll rolig snygg och kärleksfull person. Redan när vi träffades tyckte jag kanske att han drack lite väl mycket när han väl drack, men sedan när vi började ses på allvar upplevde jag det inte som ett problem. Tills det hände att han då och då kom hem mitt på dagen till mig stupfull och somnade. Inte heller då förstod jag riktigt vad det handlade om, men jag visade tydligt att jag inte tyckte om det. Han ursäktade sig förstås alltid med en rad saker, det var "fotboll, eller han beställde in shots, jag var trött"...osv. När vi åkte på semester var det också en hel del drickande, både öl och whiskey, i för mig orimliga mängder. Till detta hör också att han är oansvarig och slarvig, strör pengar runt sig, tappar både telefon, kort och dyra kläder. Han är van vid föräldrar som plockar upp efter honom, något jag också påtalat inte är ok för en vuxen man.
Så i december gick han in ett drickande som fortsatte konstant i fyra dagar, det började med en fest med kompisarna till att han sjukskrev sig från jobbet och tömde mitt spritförråd på en dag och sedan åkte hem till sig själv och fortsatte supa. När han var onykter erkände han att han har problem och han har legat inlagd tidigare. Han berättade inga detaljer, när han sen var nykter förnekade han att han hade sagt dom här sakerna. Efter denna händelse var jag förstås chockad, ledsen, arg och besviken över hans tidigare oärlighet om hans problem. Jag sa att jag inte vill tillsammans längre om han inte slutar dricka helt. Problemt var ett ovälkommet men uppenbart faktum. Den här händelsen påverkade förstås mina känslor och min attraktion till honom. Och han lovade att aldrig dricka mer, han var förkrossad. Men efter några veckor hade "söndagsfyllan" mitt på dagen upprepats igen.
Sen dess har det varit upp och ner, tjafs och löften som har brutits. Jag har inte velat ha sex, vilket han gnällt över såklart. Han har dessutom undvikit middagar med mina vänner och fester som vi bjudits på, jag har gått själv. Antagligen för att han vet själv hur det kan sluta.
När jag till slut inte såg någon förändring i hans beteende (han säger att gör saker långsamt) sa jag vad jag kände: att jag inte ville åka på semester med honom i år. Då bröt förstås helvetet ut och han trodde jag träffat en annan osv osv. Det slutade med en sjudagars fylla för hans del, med två besök på akuten. Jag kontaktade hans mamma under denna tid och lämnade stan. Efter denna vecka som på alla sätt var fruktansvärd för både mig och hans vänner och nära, var han ju förstås riktigt nere av ångest. Det har kommit fram en hel del information om hans beteende med alkohol men jag känner fortfarande inte att jag får veta hela sanningen. Han har nu gått på antabus sedan en månad tillbaka och han vill välja ett alkoholfritt liv. Men han har inte påbörjat någon behandling och han går inte på några möten. Vi har haft ett par allvarliga diskussioner och han har nog förstått hur mycket han sårat mig men jag tror ändå inte han har "Nått botten".
Så ställer jag mig frågan som ni säkert också gör: Varför stanna? Jag älskar honom och han är en mycket bra person egentligen. Alltid glad och positiv, generös och omtyckt av alla mm mm. (och då känner ju inte alla till dessa problem)
Och han älskar mig över allt annat, det tvivlar jag inte på.
Jag har så svårt att sätta ner foten men något måste ju hända. Jag mår så oerhört dåligt av att inte kunna bestämma mig för vad JAG vill och så har det känts länge. Jag vet att jag inte kan påverka honom, han måste vilja själv förändra sig. Men han har en lång resa kvar känns det som och det känns riskfyllt och osäkert för mig. Det påverkar såklart också min självkänsla att han betett sig såhär och inte tagit relationen på allvar.
Tacksam för alla råd och tips till en som är vilse i livet.
/Sandwich