Hej alla,
Jag har läst inlägg här till och från i ca 1,5 år. Jag bestämde mig för att sluta dricka förra året innan semestern och höll mig i några veckor, sen ändrade jag mig och tänkte aldrig inför barnen...efter ett tag ändrades den regeln också och här sitter jag i samma situation som då fast lite värre ändå.
Mitt äktenskap är på väg åt pipsvängen då jag på fyllan tyckte det var ok att vara otrogen och nu när sanningen kommit fram och frågan "var det värt det?" dykt upp så är svaret givetvis NEJ! jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde.
Känner mig så äcklig och värdelös, det värsta är att jag kan inte bemöta min mans sårade känslor utan är helt iskall och avståndstagande. Så blir jag alltid när jag vet att jag gjort fel...så feg och barnslig är jag.
Nu känner jag (igen) att jag måste göra något åt mitt destruktiva drickande innan jag förlorar min familj, för hur mysigt jag än må tycka att det är att ta ett glas vin då och då (läs många glas vin, ofta) så är det inte värt det! Mysigt är det ju inte heller, tanken på att ta ett glas vin till maten är mysig, men så blir det sällan. För när första glaset är tomt då vill jag ha mer. och mer. Ångest.
//FB