Hej är ny här och har läst många inlägg och känner igen mig i vissa. Jag vill ha råd av er hur ni tycker jag att jag ska förhålla mig till döttrarnas makt över mig, min särbo och hans vänner och mitt okontrollerbara vindrickande när jag väl dricker.
Jag har väl druckit för mycket när jag väl druckit i över 10 år. Först på helgerna med mitt ex, han drack inte för mycket utan det var jag. Sedan efter skilsmässan kunde jag sitta hemma själv på fredagkvällen och bli full och mina döttrar kom förbi och såg mig. Och nu de sista 3 åren har jag druckit med min särbo och hans vänner. Och det är alltid jag som blir fullast, har ingen kontroll efter säg 3 glas utan då häller jag bara i mig. Många gånger har jag sagt till mig själv, ikväll ska jag bara dricka 2-3 glas men så blir det nästan aldrig. Har aldrig druckit på vardagar utan det är fredagar och lördagar det har blivit för mycket. Har gjort och sagt många saker jag ångrat i fyllan som jag inte kommit ihåg. Haft fruktansvärd ångest dagen efter att jag kunnat göra såna saker. Mina döttrar hatar mig när jag druckit, de säger att det räcker med att se mig med ett vinglas.

NU fortsätter jag skriva, blev hastigt avbruten förut!!!
Nu har det gått så långt att mina döttrar har sagt stopp. De säger att mina vänner inte är bra och att jag inte ska umgås med dom, vi bara super.De ringer och kollar mig och säger att de inte litar på mig ett dugg.
Ja jag kan hålla med om det, men hur ska jag göra då det är min särbos vänner och de hör av sig och vill träffas. Jag tycker inte jag kan säga att han inte får träffa sina vänner. Jag har sagt att jag tycker vi kan vara själva och inte träffa dom varje helg. Jaha och så ringer dom och frågar om de kan komma, o vad ska min kille säga då??? Inte lätt!!
Känns ibland som om jag är tvungen att säga upp vårt förhållande för att slippa frestelsen med alkohol och göra mina döttrar nöjda.
Hur göra??

Mammy Blue

Jag har nog väntat på slutet av berättelsen, den kapades lite snopet. Du kanske kan fortsätta berättelsen?
/MB

Mammy Blue

nu har jag läst hela.

Mitt första tänk är att du inte kan lägga ansvaret för drickandet i knät på nån annan. Det är ingen annan än du som kan låta bli att dricka. Det finns såvitt jag förstår goda anledningar för dej att låta bli att dricka? Döttrarna verkar inte vara glada.

Förresten, du skriver särbo - varför kan de som vill supa inte hålla sej hemma hos särbon?

Berätta gärna mer om hur du tänker och känner.
/MB

Ingen kontroll

Min särbo och jag träffas främst på helgerna bara, oftast hos honom. Då har vi nästan alltid träffat hans vänner. Kan tillägga att jag under några månader inte drack någonting. Efter att hos företagshälsovården vid en rutinkontroll lämnat blodprover och att det där syntes att jag konsumerat lite mycket alkohol.
Satt då och såg när de drack,tänkte vad är det för vänner egentligen. Det var skitjobbigt!!!
Jag vill verkligen inte låta som om jag lägger i knät på någon annan om mitt problem. Det är bara jag som kan göra något åt det.
Men allt känns så jobbigt!!!

Mammy Blue

jag lät tvär om knäläggandet, det var inte meningen. Jag tänkte bara att om du inte vill dricka, så kanske du får hitta på nåt annat de kvällar hans dryckespolare är hos honom? Förstår om du tycker det känns konstigt att sitta och titta på när de dricker.

Känslan jag får - som mycket väl kan vara fel!! - är att dessa "vänner" legitimerar sitt alldeles för myckna drickande genom att träffas hemma hos någon, "det är ju bara alkisar som dricker ensamma, men vi träffas och har skoj, så vi är inte alkisar". Jag kan som sagt ha mycket fel i det, men tanken väcktes när jag läste det du skrivit igen.

Har du läst något här på forumet? Du kanske hittar fram till något genom någon annans berättelse?
Mvh MB

Ingen kontroll

Tack för ditt svar Mammy blir. Har själv tänkt så som du skriver. Varför alltid umgås med alkohol med i bilden,hur kul har vi ihop egentligen? Paret vi träffar verkar inte kunna vara hemma bara de två utan det ska alltid träffas,fredag o lördag.
Igårkväll var jag hemma och de var hemma hos min kille,hörde på rösten att de druckit och jag sa:jaha då gör ni det vanliga.
Fick senare ett sms där jag fick frågan om jag tog avstånd från vårt "sociala umgänge". Jag svarade bara då:vilket umgänge,alkoholen eller?
Varför ska jag behöva tycka det är jobbigt att säga ifrån,dom tycker säkert jag är helkonstig och tråkig.
Vet att min kille förmodligen är bakis idag och ångrar sig för han säger själv att det blir för mycket alkohol o man får inget gjort dagen efter.

Mammy Blue

Jag känner igen mej, det var så jag kände mej de första nyktra veckorna, men skillnaden är väl att min sambo nu fullt ut accepterat att jag har blivit tvungen att lägga av med vårt "trevliga fredags- lördagsmysande". Vi pratade en massa skit de kvällar vi satt och söp ihop, men huvudsaken var ju att bli full. Fanns liksom ingen annan anledning. Vi PRATAR bättre med varann när vi är nyktra och båda kommer ihåg vad som sagts.

Dessutom flyttade jag mitt "mysande" till mina egna "helger" som kan inträffa när som helst i veckorna, eftersom jag har skiftarbete. Gick alldeles utmärkt att dricka utan sällskap trots att alla säger att det är bara akisar som dricker ensamma... :-)

Prata med din särbo när han är nykter, tala om vad du känner, sedan kan du inte göra mer än att ta hand om dej själv.
Kram!
/MB