Hej!

Ny röst på Forumet. Försöker få ordning på ett liv med min törstige särbo. Nog är det tur vi är just särbos. Vi har haft många roliga upplevelser tillsammans men också många tråkiga. Vi har en lång historia bakom oss. Jag har berättat för hans syster att han har problem för flera år sen. Hon pratade med honom då det är nog fem år sedan första gången, sen när jag flyttade berättade jag varför till henne.

Det är dock ingen annan i hans familj som vet något om det, borde jag tala om det för fler i hans familj?

Allt känns så frustrerande och min kompis som också vet om det här frågade om det var det här livet jag drömt om, nä inte fan har jag drömt om detta....!! Det fick mig att öppna mina ögon lite mer.

Känner mig så vilsen och frustrerad.

I en annan tråd här skrev jag att jag skickat ett mail till hans privata mail när ändå inget annat hjälper. Efter att jag skickat det ringde jag och sa att han hade ett mail jag ville att han skulle läsa. Han skulle duscha och äta först sen glömde han väl bort att läsa för han har inget reagerat på det ännu. Jag fick ju förståss ågren efter att jag skickat det å kände mig som en skit. Här på forumet fick jag dock uppmuntran, det stärker mig väldigt mycket, tackar för det!

Mammy Blue

kan man nog ha olika åsikter om. Själv (som alkoholist) valde jag att gå ut på Facebook när jag försökt sluta på egen hand några månader. På det sättet stängdes många nödutgångar för mej, jag kunde ju inte välja att gå ut med någon för att få möjlighet att dricka, hela bekantskapskretsen vet ju om att jag är alkis.

Skäms- stämpeln som fortfarande finns i denna sjukdom tror jag försvårar tillfrisknande. Men detta gäller mej och mitt sätt. Det är svårt för mej att tänka i de banorna som anhörig, dels har jag inte riktigt landat i rollen som anhörig (sambon dricker för ofta och för mycket, dock har han en bra bit kvar till botten, fallet verkar ha bromsats av mitt tillfrisknande och mitt tjatande om mej själv och min alkoholism),dels är jag som jag är, inte direkt skämsbenägen av mej...

Men om sanningen är att någon dricker för mycket, så ser inte jag att det på något sätt kan hjälpa den personen att man tiger ihjäl det. Men därifrån till att tjata hål i huvudet på alkisen, det tror jag inte på. Man kan inte tvinga en alkis att bli nykter, men vetskapen om att alla vet kanske kan bli ett wake up call för alkisen?

Men å andra sidan kan man vända på det, och sucka över omvärldens inställning till alkohol och fylla. Det är mer eller mindre helt OK i mångas ögon att festa varje fredag och lördag, dessa människor skulle försvara sin rätt att bli packade till sista blodsdroppen. De är inte alkoholistet. Ännu. Men de gör livet svårare för oss som är det. Med dessa frisinnade alkoholvänner vill ju givetvis inte ha sin världsbild förstörd, och vill nog inte lyssna om man försöker förklara att deras festarkompis är alkoholist. Så ja, det finns många infallsvinklar...

Ursäkta om det blev lite rörigt och konstigt, jag skriver samtidigt som jag tänker...
Kram!

Särbo11

Tack för dina synpunkter Mammy Blue! Vad jag förstår när jag läser är att det eg inte har så stor betydelse vad jag gör eller säger, han måste själv inse att han måste sluta. Krasst bryr han sig inte om vad någon säger för alkoholen är viktigast. Han brukar säga att det bara är att skita i att dricka, det är väl inget mer med det, men ännu har han inte gjort det. Han har frågat mig om jag vill att han helt ska sluta dricka och jag har svarat lite svävande kan jag nog ärligt säga för jag tänkte att om jag säger att det är det jag vill blir steget alltför stort att ens försöka dra ner ens. Men nu har jag tänkt om och min avsikt är stå på mig att det är noll och ingenting mer att dricka tillsammans med mig i alla fall, jag har fått nog. Sen finns ju ändå osäkerheten där om det verkligen är så att han är så pass beroende att han aldrig mer kan dricka, det vet ju inte jag, men min gräns är 0 i alla fall. Jag låter kanske rationell och förnuftig nu men är rädd att han kommer kunna prata ikull mig när vi diskuterar igen, jag är rädd att jag ger efter men vill inte det egentligen, vill leva ett normalt liv. Ändå känns tanken på livet utan honom fruktansvärt tungt vi har ju planerat för en framtid ihop då vi skulle flytta ihop, nu känns ju det steget långt borta. Jag vore väl en idiot om jag gjorde det, men samtidigt skulle det inte förvåna mig om jag ändå gjorde det.... Det känns verkligen upp och ned....!!

Mammy Blue

nog att om du har de känslor du har för kombon särbo+alkohol, så kommer ju inte ett förhållande att funka om han inte slutar dricka helt, för den där oron som du känner nu kommer förmodligen att sitta kvar, oavsett om han bara skulle dricka en öl så kommer du bli orolig. Ränderna går aldrig ur- känslan om du förstår vad jag menar.

Så om jag fick bestämma vilket jag givetvis inte kan, så är det noll som gäller. Om det nu är som han säger så är det bara att skita i att dricka. Problemet är väl att det är så lätt att omvärdera det beslutet. Men om du nu väljer en nollgräns är det nog väldigt viktigt att vara konsekvent, en nollgräns är en nollgräns och inte ens folköl är noll. Bestäm dej själv först, tänk igenom om du kan hålla dej till det du sagt, kan inte du hålla dina löften/ hot, så behöver ju inte han lägga två strån i kors heller, och ni är tillbaka på ruta ett.

Förresten, att dra ner på drickandet är något man kan göra så länge man inte är beroende, men har man väl trillat över kanten så är det oerhört svårt, nästan omöjligt, det kan även trigga igång mer smygande och lögner.

Se mitt inlägg som det är, mina åsikter blandat med funderingar, jag är ingen expert.
Kram!/MB

Du har kommit en bra bit på vägen - so din vän sa: var det detta du drömde om? Du behöver reda ut vad du vill ha i livet!

Jag har varit i något liknande: försökt genom min kärlek att säga att han ska dricka mindre, jag vågade inte säga att jag inte ville att han skulle dricka alls av rädsla att han skulle känna det som ett omöjligt mål, jag funderade på om jag skulle prata med fler i hans familj, vi hade haft många härliga stunder men också många inte så härliga...
Men - precis som du fått råd och skrivit själv: du kan inte få honom nykter. Hot, bön, kärlek, omtanke, skäll, medkänsla mm kommer inte hjälpa - han beslutar själv och hans val måste vara hans egna.
Du kan inte heller ansvara för att berätta för andra - du behöver nog prata med andra för din egen skull - prata med vänner, samtalskontakt, AlAnon eller annat som kan hjälpa dig, men du kan inte "informera" hans familj, vänner etc i tron att de ska hjälpa dig att hjälpa honom eller liknande - det är den medberoende Särbo11 som försöker curla för sin respektive, men det hjälper inte. Men om någon frågar så behöver du ju inte ljuga för att skydda heller.

Förstår din vilsenhet och frustration - man vill ju hjälpa, man tror att man ska kunna hjälpa, man känner ångest för att man inte gör mer, osäkerhet på om man verkligen kan/vill/orkar vara själv, frustration att det man gör inte räcker till för att göra särbon nykter osv osv.

Du gjorde helt rätt med mailet - du har skrivit ner vad du vill och vad som är viktigt för dig. Det är jättebra. För särbon är det kanske inte så tydligt - du har kanske sagt/skrivit liknande saker innan, men låtit det sjunka undan och sedan finns du där vid hans sida igen. Jag bönade och bad min sambo, hotade och småskällde, omhuldade & kramade, grät och bad osv osv om att han skulle sluta dricka, under flera år, men allt lade ju sig varje gång - jag sa att jag inte orkade men så stannade jag ändå, jag sa att jag inte skulle acceptera att han sa/gjorde det han gjorde när han var full men jag stannade ju = jag accepterade, och han visste att allt jag sa och gjorde var tomma ord. En dag när jag hade säkerhet i mina ord och sa att jag orkar inte mer, jag flyttar - inte ens då trodde han mig. Sedan dess har han sagt oräkneligt antal gånger att jag aldrig sa till honom varför jag flyttade.
Men en skillnad mellan våra respektive är ju att han haft en mycket aggressiv sida med hot, framförallt psykiskt våld.
Och jag menar absolut inte att förringa det du skriver om, eller låta nedlåtande att du kommit med "tomma hot" - jag menar att vi alla gör samma sak, vi som är här på anhörigdelen är alla mer eller mindre medberoende. Det är så förrädiskt det är att leva med en missbrukare.
Jag känner med dig! Var så stark du kan och försök ta all hjälpa du kan, fortsätt skriv här!
Kram

kerran

när man inte vet hur "illa" det egentligen står till med missbruket - allting är förhandlingsbart, dels när man överlägger med sig själv och dels när man försöker prata om det med partnern. Det svåraste tycker jag har varit just ovissheten - pratar han sanning eller inte idag? Bagatelliserar han eller är han uppriktigt trött på att dricka men misslyckas pga suget? Om han hade kommit till mig och berättat att han haft en skitperiod och druckit tre helrör den senaste veckan hade jag kanske inte behövt leta upp de där tomflaskorna som jag ofta kände mig tvungen att göra när han bedyrat att han minsann inte druckit på fem dar...för det stämde ju oftast inte. Och just den känslan att verkligheten inte stämde, var den som upptog hela min tid och gjorde att jag till slut tappade bort mig själv totalt!
Jag har, som du, inte heller kunnat släppa de där framtidsdrömmarna, planerna man har tillsammans, även de gånger man har så roligt tillsammans - det känns närmast omöjligt att slänga bort allt det! Men nånstans måste jag tro att det finns fler människor därute som man kan dela dessa drömmar med...och där man inte måste gå runt med hjärtat som en jojo i kroppen...
Jag önskar dig all lycka till med att komma fram till hur du vill ha det - låt det växa fram!
Kram

Särbo11

Tack MB, dina tankegångar och synpunkter är precis vad jag behöver, att få liksom "fog" för att vara kvar på den bana jag försöker staka ut åt mig. Det var bra du skrev det om folköl, jag har funderat över det. Det är ju självklart för mig men för en beroende kan ju det verka som rena hallonsaften. Jag blir mer och mer övertygad om att noll är min gräns.

Jag är så tacksam för responsen!

Kram

Särbo11

att du haft samma upplevelser som jag, det inte bara tröstar det ger en styrka. Vad jag inte kan fatta är att man så länge hållit fast vid en människa som fullständigt skitit i hur jag mått, egentligen borde jag ju snarare avsky honom. Att ha så här kluvna känslor är ju hur förödande som helst för ens eget välbefinnande. Jag har just insett att jag kanske inte riktigt vågat ha några riktiga drömmar eftersom jag befarat att de ändå inte kommer att gå i uppfyllelse tillsammans med honom, tvivlet har ju funnits där. Insikten är svår.

Tack kerran!
Kram

Särbo11

som du beskriver så bra, och min alkoholist gick aldrig till fysisk våld men visst sa han många gånger att det var mitt fel att han drack att jag var tjatig och sur, han använde alla de härskartekniker som fanns för att sätta mig på plats även inför mina och hans vänner. När vi skulle säga till vår då 17-åriga son att vi skulle skiljas frågade han ju varför såklart, alkoholisten sa att vi växt ifrån varandra och ville olika saker. Jag sa att det var för att han drack... vet inte om det var smart men det kändes helt fel för mig att ljuga för min son.

Jag förstår dig flygcert att du inte menar illa alls utan vill bara beskriva för mig hur vi alla gör misstag. Det är bra stöttning!

Jag har sökt hjälp för mitt medberoende, jag ringde en vän ikväll som lovade undersöka vilka möjligheter jag har i vår stad, hon är insatt i sådana saker.

Vilken obeskrivligt skön känsla att veta att det finns hopp om stöd inom en ganska så snar framtid.

Jag känner att jag inte klarar att hjälpa mig själv. Första steget var att vända mig hit och det är jag oerhört glad för och det har gett mig insikt att jag bör söka hjälp för min egen del. Detta är inget jag längre ska skämmas över, fast jag vet jag kommer göra det många gånger ändå.

Kram!

Särbo11

Idag har jag pratat med min hjälpande vän, vi åt lunch ihop, eller snarare hon åt och jag petade, men jag fick berätta det jag behövde, och hon lyssnade och gav mig sitt stöd. Hon hjälper mig vidare att nå hjälp. Tror det är detta som gett mig styrka idag.

Mina tankar varit rätt så spridda på mitt jobb idag, helt disträ och märker att jag inte orkar lyssna på någon någon längre stund utan tankarna far ohejdat omkring i skallen, hur ska jag kunna fungera??

Snart blir det "The talk" med min alkoholist. Han har läst mitt mail och svarat att han vill leva som jag, måste ta reda på vad han menar med det exakt.

Jag ska försöka stå på mig med nollgränsen och att han får lov att söka hjälp, jag kommer inte acceptera att han försöker hjälpa sig själv. Jag vet han kommer slingra sig att han ska dra ner, men jag kommer inte ge mig. Jösses vad envis jag nu då låter, vi får väl se hur det blir.....

Jag försöker förbereda mig på alla de argument han kan komma med som visar att jag är helt fel ute och som behöver hjälp själv att se klart. Tycker jag tänkt på det mesta men förmodligen finns ännu många knep kvar från min alkoholist är jag rädd. Försöker fundera ut plan B om plan A inte funkar.......

Särbo11

han tror att han kan straffa mig genom att inte höra av sig och inte vilja umgås. Just nu känns det bara skönt för mig, jag kan vara själv och reda ut mina tankar runt allt som hänt i mitt liv. Jag ser en ljusning i alla fall i eländet och det är för att jag bestämt mig för att inte ta mer skit från honom nu.

Jag måste tänka på mig själv och se till att allt blir bra för mig och vår son. Det är tragiskt och väldigt ledsamt att tänka på alla de år som förspillts med alkohol, då när man skulle leva familjeliv grusades lyckan emellanåt av supandet. Som enligt honom var fullt normalt och han hade full koll och kunde sluta när han ville. Jajamän, men sluta inte för din familjs skull för guds skull, fortsätt du att ha ditt normala intag, tänk inte på oss. Den jäveln har förstört mitt liv!! Kanske t o m sonens. Ja och jag har tillåtit min son att växa upp med det. Jag kan inte fatta att jag varit en sån idiot!! Hur har det egentligen kunnat ta så lång tid innan jag tillslut kom så här långt att jag insett jag inte kan ändra hans beteende. Han måste komma på den ljusa idén på egen hand. Jag hoppas ju verkligen att han gör det också för hans egen skull rätt så snart. Så här håller jag på hatar honom och älskar honom om vartannat. Han är ju sjuk men han har inte fattat det ännu. Jag har fattat att jag är sjuk i medberoende och min hjärna har varit på annan ort länge nog nu, dags att få hem eländet nu så man kan börja göra rätt för sig på jobbet någon gång och kanske får ork att göra nåt kul också ta tag i saker jag låtit ligga alldeles för länge.

En som druckit för mycket i 20 år, tror någon han kan greja att sluta på egen hand utan hjälp? Det påstår han i alla fall, det är ju bara att låta bli säger han. Det låter ju väldigt lätt. Men han har lovat att inte dricka när vi träffas, inte undra på att han inte vill träffa mig längre...!!

Vi får se, det blev ju långt och krångligt osammanhängande och svamligt. Jag vill bara få skriva ner mina känslor och intryck så att jag ska komma ihåg att läsa här när jag sviktar. Bokat tid för samtal, det känns bra.

Ner i bingen nu och försöka sova.
Natti/Särbo

är vaken en stund och läser runt lite... Ser att du att du är aktiv både i tankar och skrivande, så bra! Visst är det svårt att fatta hur man funnit sig i att leva i något man inte vill... och utsatt sina barn... Smärtsamma insikter. Men - så bra att du kan se att du är medberoende. Det är steg ett på den långa resan att bli sig själv, att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Och så bra att du har en egen lägenhet!

Bekymra dig inte för om det känns svamligt när du skriver (det är inte svamligt:) - det viktiga är att du sätter ord på hur du har det. Att du berättar din berättelse - i första hand för dig själv. För oss som läser och skriver här är mönstret och processen ack så bekant. Även om varje människa är unik och den yttre ramen är olika så finns ett mönster i missbrukar-medberoende-dansen som är välbekant för den som delar erfarenheten.
Ifall du har funderingar om personlighetsstörning (tyckte du skrivit om det) så är den här tråden bra - tycker jag http://www.tuvaforum.se/

Du är på rätt väg - fortsätt skriv! Styrkekramar, så många du känner att du behöver / mt

Mammy Blue

Jag funderar ganska mycket på det här med alkohol, medberoende, alkoholism etc på grund av att jag står mitt i alltihop - själv nynykter alkis med en sambo som fortfarande dricker.

En sak jag funderar över när jag läser anhörigsidorna är att det måste vara jäkligt svårt för en anhörig att kunna sätta ner foten? Alla dricker alkohol, när är " för mycket "?
Det måste vara enklare med någon annan drog typ kokain, för där är ALLT för mycket. Kan det vara därför man kan fastna så hårt i medberoende?

Som sagt, det är bara funderingar.
Kram!
/MB

markatta

det tror jag också. Det kommer krypande i.o.m. att gränserna förskjuts. Det är liksom mer stigmatiserande om någon skulle ta en "party-lina" kokain en gång om året och det skulle komma ut än om någon dricker flera gånger i veckan och det blir för mycket. Definitionen av "knarkare" är ju mycket snävare, d.v.s. "någon som använder narkotika". Menar inte beroendevårdens syn här utan mer generellt hur samhället ser på det. En "alkis" däremot är ju ofta någon som helt tappat kontrollen, sitter på bänken och säkert inte har ett arbete. Begreppet alkoholist tycker jag börjar förändras dock, fler kända personligheter som öppet berättar om missbruk och öppnar upp ögonen för att det kan förekomma i alla samhällsskikt och framförallt hur duktig en alkis och dennes familj kan vara på att dölja missbruket för omvärlden.

Tänk bara vilken skillnad i respons det skulle bli på de här två tidningsrubrikerna/inläggen;

Fredrik Reinfeldt på frågan; hur kopplar man egentligen av som statsminister?. -Efter en hård arbetsdag så varvar jag gärna ner med ett par öl, ja egentligen är jag nog som vilken grabb som helst. Och vad vore fredagsmyset utan några stadiga virrepinnar, lägger statsministern till som inte bara är politiker men också en stor kännare och samlare av just vällagrad whisky från det skotska öriket.

JUHOLT TALAR UT -Jag har aldrig så mycket som rört en droppe alkohol men en gång om året, på min födelsedag, så brukar jag unna mig en liten näsa kokain, festa till det lite så att säga.

För mig är det nu mycket lättare att definiera "för mycket" och det är när jag känner en oro för personen i fråga och för mig själv. I början med min alkis så var det efter x antal öl men blev sedan efter bara en klunk öl. Då har jag ju sett missbruket utvecklas under lång tid och det som i början var en "bad feeling" om att han kanske drack lite för mycket blev till en svart-på-vitt övertygelse om att den här mannen är en missbrukare. Den där magkänslan man har ska man lyssna till.

Särbo11

ni skriver här ovan MB, MT och Markatta. Håller verkligen med om att svårigheten att säga vad som är för mycket alkohol är svårt att säga. Der är svårt för en som jag som inte är van vid att någon dricker för mycket (från min uppväxt) att fatta att någon dricker för mycket i mitt vuxna liv, som dessutom hävdar med bestämdhet att jag har fel. Sedan har det mycket riktigt sakta men säkert blivit mer och mer då vänjer man sig väl även som anhörig att det är alkohol jämt och ständigt. Hade min alkoholist istället snortat kokain hade jag reagerat annorlunda (tror jag, eller kanske inte....) Din definition Markatta om vad för mycket är ska jag ta fasta på, det tyckte jag var en alldeles utmärkt definition.

Jag har varit på mitt första samtal, den jag träffade var också medberoende med levde nu med en nykter alkoholist sedan 20 år tlllbaka. Vilken känsla att få prata med någon som faktiskt exakt fattar vad jag pratar om, precis som alla andra här på forumet. Det blev ett bra avstamp till mitt nya liv. Jag inser att jag är inte längre mig själv, jag har stått tillbaka med mina önskemål, åsikter, planer och drömmar om framtiden, för att koncentrera mig på att min alkoholist ska få dricka så mycket han vill och inte störa honom med saker vi har olika åsikter om. Då får han ju en orsak att dricka och den ville jag ju inte ge honom. Om jag ska beskriva hur jag uppfattar mig själv är min första tanke att jag blivit en LITEN människa med obetydligt värde. Alltså förminskad, sjukt jaa!

Nu känner jag en sån oerhörd ilska när jag tänker på honom att han gjort så här mot oss, min egen del orkar jag just nu inte se, men den dagen kommer väl också. Vår son har också talat om att han inte längre står ut med drickandet, det tycker jag var oerhört starkt gjort av honom. Alkoholisten svarade ju klokt och sa att han var tacksam att han berättade hur han kände. Men det återstår ju att se om han ändå kan stå emot begäret att dricka. Hur som helst jag måste må bra och tar tag i mig själv och det jag kan göra för mig, sen får jag väl orka ta tag i nästa problem att kanske få iväg sonen till samtal också men just nu säger han att han inte tror det behövs, inte vet jag om det gör det men jag skulle nog vilja att han gjorde det. Eftersom han nu är myndig är det ju hans beslut. Funderar mycket på honom och hur hans uppväxt varit, men tror han ändå haft det bra i eländet som varit emellanåt, det har ju inte varit kaos och fylla jämt i alla fall även om det nog varit rätt så mycket festande.

När vi separerade och skulle dela på våra saker insåg jag att det var jag som betalat det mesta av våra möbler och husgeråd, inser att jag dessutom finansierat hans supande..... :(

Jag känner mig verkligen lurad, förd bakom ljuset liksom, bedragen och trampad på fy faaaaan! Det är väl tur jag har ett jobb att gå till för att gå här hemma och älta all skit är ju inte bra för mig blir deprimerad och apatisk, orkar inget ta tag i.

Ny dag imorgon nya erfarenheter och nya insikter att upptäcka både bra och dåliga.

Särbo11

Det är inte bara alkoholisten som måste ta en dag i taget det måste jag också. Skulle gärna vilja skynda på mitt tillfrisknande men ju mer jag lär mig om hur jag påverkats desto mer sorgsen blir jag och förbannat arg och ilsken på samma gång, det är mycket som ska repas och byggas upp igen. Jag har i många år tryckt ner mina känslor så duktigt att jag knappt vet vad det är jag känner. Blir det någonsin någon ordning på det här virrvarret? Bläääääääääääääääää!

det blir ordning med tiden... Det går upp-och-ner, fram-och-tillbaka men du rör dig i rätt riktning. Fortsätt som du börjat, en dag i taget.
Styrkekram / mt

Särbo11

Följe din länk MT och vilket uppvaknande det blev!! Jisses var ska det här sluta? Men tack för att du finns här MT kommer nog behöva mycket stöd ett långt tag.

/särbo

Särbo11

Jag har tvingat mig själv att inte träffa min särbo så mycket då jag vill undvika hans humör. Orkar inte med att han ska snäsa och kritisera. Måste få andrum. Måste sträva framåt hela tiden och tänka på mig själv. När jag inte längre ger allt av mig själv till honom märker jag att även han tar avstånd, tror detta är början på slutet av vårt liv ihop.

Det är nog lite sorg jag känner inför den tanken men om det är den enda vägen för att jag ska må bra är det så det måste bli. Fast kanske någon gång i framtiden när vi repat oss kan vi kanske hitta varandra igen.

Läste om personlighetsstörningar och det var ju en liten pusselbit som kanske ramlat på plats, men är ju inte säker det är så. Det får jag väl aldrig veta heller med säkerhet men nog är det många likheter. Det skrämmer mig också, då är ju vår problematik inte endast relaterad till alkohol......

Ensam av fri vilja just denna kväll.

/Särbo

Särbo11

Tror jag går under av känslan jag har att vårt liv ihop bara varit en enda stor lögn är livrätt för att jag levt med en man med svår personlighetsstörning med åtminstone starka drag av narcissism. Det låter inte klokt, kanske är det inte sant, jag hoppas inte det men kan inte blunda för att det jag läser om människor som lever eller levt med en narcissist är skrämmande likt vårt förhållande. Nu önskar jag helt plötsligt att han "bara" var alkoholist, säger inte det för att förringa problematiken med att vara nära en alkoholist, men då finns ju fortfarande ett hopp om att han ska kunna tillfriskna och vara en bra far för vår son. Om mina farhågor är sanna finns inget hopp om tillfrisknande då finns inget att göra annat än att gå.

Om någon av er har misstanke om att den ni lever med har en personlighetsstörning hittade jag en länk förutom den jag fick här ovan från MT, http://www.terapisnack.com/, här finns massor att läsa om olika störningar och hur det är att leva med en som har en.

Hur ska jag någonsin kunna få nån ro i min själ, jag känner mig så ledsen så ledsen.

/särbo

Särbo11

Man pendlar fram och tillbaka i känslor upp och ner som i en hiss. Tror inte det är nyttigt att läsa om en massa konstiga diagnoser på nätet. Jag får skärpa mig! Jag kommer att ignorera alla ev likheter med sådana saker så länge jag inte vet nåt om det. Pust! känns ju skönt i alla fall att lägga en sak till handlingarna jag kan ändå inte påverka det om det skulle vara så.

Min alkis sa att han inget skulle dricka när vi träffas och det löftet har han ju hållit fast vi har ju inte träffats så mycket.... kan ju finnas en anledning till det.

Jag går här och våndas och tänker att han slutat älska mig nu då jag ställt krav på honom.

Jag måste ändå tänka på MIG och att jag kan ändra MITT beteende och att hans kan jag inte göra nåt åt. Det är dock så frustrerande att veta att han kunde må så mycket bättre om han sökte vård, då skulle vi kanske kunna leva ett gott liv ihop. Mitt hopp om det finns fortfarande kvar.

Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras. Jag har upptäckt många saker i min uppväxt som påverkat mig att vara en sån som tassar runt och inte ställer till med besvär för någon, inte ställer krav. Det beteendet har nog varit passande som hand i handske för en alkis.

Jag behöver stärka min självkänsla från botten till toppen och det arbetet är igång och det känns oerhört bra. Känner dock mig väldigt trött, sover dåligt har minimalt med aptit. Många tankar rusar runt och jag kommer på mig själv med att hela tiden försöka ställa allt tillrätta av egen kraft, försöker tänka ut något klokt att säga som ska göra att han fattar, till att se mig själv gallskrikande istället - "att är det så jävla svårt att fatta att du har druckit så mycket så att jag har blivit helt slut i huvudet av allt !!" Men det tjänar ju ingenting till.

Jag får ofta uppleva att han ena dagen tycker en sak och nästa tycker han något annat, jag följer inte med honom i hans tankegångar. Det gör mig så förvirrad. Jag står inte ut med tanken att lämna honom. Men jag vill ju må bra och hur ska det någonsin bli det?

/särbo