Kära alla här på forumet.
Jag har inte skrivit på länge men har i vilket fall som helst varit vit och fri sedan 12 januari i år. Det går riktigt bra och jag känner mig stark, oftast.
Jag har tidigare varit igenom ett flertal nyktra perioder på ca 2-3 månader i sträck de sista åren och börjar nu närma mig den tiden igen. Vad som då hänt är att jag börjar ljuga för mig själv att nu har jag fixat det och inbillar mig själv hur kanon det vore med en riktigt häftig festhelg med massor av gott dricka osv. Vad som sedan slår ner som en slägga mot ett städ är ju Söndag morgon. Då har jag givetvis varit fylld av ånger men ändå köpt hela misslyckandet och varit lite glad över att vara som en människa igen och kunna supa till det med affärsbekanta och kompisar. Samt lite fredagsmys i soffan.

Skillnaden nu denna gång är att min insikt om att jag är alkis och aldrig mer kan dricka är ett faktum som tidigare inte riktigt funnits i mitt medvetande. Jag ser på mig själv med förundran och inte så lite avsky när jag går igenom mina sista 15 år. Var gick det snett, hur fan kunde jag göra så? Smygandet och gömställen i garaget. Hur fan tänkte jag? Jag blir så sjukt sorgsen och besviken på mig själv och det gör just nu så himla ont i mig. Jag tänker på mina barn som genom tiden sett förändringen, men inte fattat riktigt vad som skett med mig. Nu har jag sedan minst ett år tillbaka talat om hur det ligger till, för fru och barn. Men inte att jag fullt ut är alkoholberonde till den milda grad att det inte går att dricka igen. Bara att pappa mår dåligt av alkohol och får ångest av det. De vet att det är slut med drickat nu och är lugna över det allesammans, framför allt jag själv.

Just nu är jag som sagt inne i en fas där jag föraktar mitt tidgare beteende och kan inte förstå varför jag var tvungen att bedöva mig. Jag kunde vara rejält berusad på de mest meningslösa tillfällen och platser utan att någon faktiskt märkte det. Sant. Jag vill inte älta skiten för det går inte att få det ogjort, lika bra att öppna flaskan och fortsätta som förut.....aldrig.

Innerst inne vet jag nog varför jag bedövat mig. Rastlös, stora krav på mig själv, hög prestaionströskel och prestations ångest, aldrig riktigt tillfreds eller nöjd, allt kan göras lite bättre, fast jag är nöjdare nu sedan en tid tillbaka. Om jag tänker rätt mår jag bra. Det är tanken som skapar oss och vad vi är. Goda tankar gör oss till goda individer. All förändring börjar hos mig själv, inte hos någon annan. Det går att förändra sina tankar, men det är jobbigt och kräver träning.

Som jag läst i andra trådar här i Forumet så börjar en del av oss grubbla stort och mycket efter en tids nykterhet. Samma här. Det är mycket runt de "stora" frågorna som äktenskap, arbete, framtid och drömmar som man inte tagit tag i för fyllan varit ivägen. Nu finns det så mycket energi till att ifrågasätta, det har jag i och för sig alltid gjort mycket och ofta, men en annan typ av ifrågasättande som är sundare, mer öppen, ärlig och mer skrämmande.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är kanske lite rädd att falla ner igen även om min insikt är betydligt starkare än den någonsin varit förut. Har en önskan att jag kommit längre fram i min nykterhet, känner mig inte helt trygg. Jag är lite sorgsen ikväll, men jag mår bra och tänker fortsätta min resa mot frihet och harmoni.

Ta hand om er.
Tar tacksamt emot tankar och funderingar från andra.

LP

LillPer

Hela jag har gått sönder på riktigt. Jag kan omöjligt vilja leva såhär.
Jag vill inte
Snälla jag måste hjälpa mig själv nu.
Önskar att jag mådde bra.

Gråt och kollaps.
Jag tror min botten har visat sig, en gång för alla.

NyMan

Jag har varit där du är nu, LillPer. Är på en helt annan plats nu och mår så otroligt mycket bättre. Livet blir inte problemfritt och helt igenom lyckligt när man har fattat Beslutet, men det är bra ändå, för det är så ett normalt liv ser ut. Ett liv som är helt ärligt mycket enklare att leva och ett liv som jag proklamerar starkt för. Så, kom igen nu och använd kraften i frustrationen och desperationen till viljan att förändra! Det går, jag lovar! Du är en värdefull människa som förtjänar att leva ett värdigt liv. Försök göra de nödvändiga förändringar som måste till för att du ska kunna börja göra det! Jag finns här om du behöver et bollplank och stöttning. KRAM!/NM

LillPer

Jag behöver stödet och bollplanket.
Nu ska jag upp ur mitt hål och inte ljuga för någon längre.
Allra minst för mig själv.
Det börjar idag, mitt nya liv.

Helt sjukt hur jag kan förstöra mig själv så här.
Hjälp!

till dig LillPer. I dag blir Dag 1 och sedan är det bara att börja räkna. Låter som om du i grund och botten gillar dig själv och kan ha ett bra liv. Bort med alkoholen, den står i vägen för dig!
Fenix

LillPer

Ja det är dag 1 idag. Jag gör som du säger. Alkoholen står i vägen för mig.
Det är helt enkelt så att jag mitt i allt elände nästan alltid kan känna hopp.
Det gör jag nu också även att jag mår så fruktansvärt dåligt.

Kämpar.

Mammy Blue

och jag skickar styrka till dej, en hel lastbil med styrka som du kan använda för att befria dej.

Ta hand om dej, för det är det bara du som kan göra.
/MB

LillPer

Tack Mammy Blue!
Jag börjar återhämta mig och ska ta hand om mig.
Fast fortsatt mycket tungt att vara LillPer. Som jag skrev igår så finns alltid hoppet kvar hos mig och den här gången
ska jag använda styrkan i hoppet och befria mig.
Det är dags nu. Inte en dag till ska kastas bort av mitt liv.
Det har gått allt för lång tid och problemet bara eskalerar. Helgen var hemsk. Massor av gråt och jobbiga känslor som jag inte kunnat stå emot runt uppväxt, trasiga människor och mina alldeles egna demoner.

Nu är jag i alla fall på väg mot något så mycket bättre, igen.
Nu griper jag halmstrået.

LP

LillPer

Sakta och med envishet ska jag klara det her.
Men hur hanterar man tankarna runt alkohol redan efter two dagar? Hur er det mojligt att vara so upptagen av det?

Man bara vill ju inte ha det so!

LP

Mammy Blue

Jag vet inte hur andra gör, men jag gör och har gjort så här:
tänk att du har med ett ovanligt tjatigt och envist barn till affären. Tjatet om godis vet vi ju alla hur det kan låta. Om man bara svarar Nej! kan tjatet fortgå ända tills barnet skrikande på golvet får som det vill för att man ska få lugn och ro. Man har mycket lättare att som vuxen få sin vilja fram om man lugnt och sansat förklarar för barnet VARFÖR det inte är någon bra ide med godis.

Ersätt den vuxne med Stora Hjärnan, barnet med reptilhjärnan och godiset med alkohol. Reptilhjärnan hos oss behöver hjälp av den större, mer eftertänksamma hjärnan att förstå varför man inte kan leva här och nu - det är ju stora hjärnan som gör att vi skiljer oss lite från djuren.
En variant på att spela filmen till slutet.
Nu jobba!
Kram!
/MB

självet

Bra ge inte upp är själv liadan som du men jag är inte värdelös för det/självet

Pontus

Vi står på samma ruta LP. Önskar själv att jag kunnat säga de var d16 nykter iaf.
Torkat tunga tårar nu i två dagar, ångesten börjar bli outhärdlig. En stor kram, upp på hästen igen
nu måste vi bli nyktra. Bra som du skrev. Inga fler lögner åt någon! /P

Mammy Blue

kram till er, ni är makalösa som kämpar på mot ett bättre liv, ett liv ni verkligen förtjänar, utan tvångströjan alkohol.

Kramar!!
/MB

NyMan

Hur är det idag? Kan du knacka ner en liten lägesbeskrivning, good or bad or both, så hade det varit tacknämligt. Vi finns här inne för dig, det ser du hoppas jag.

Det gäller att härda ut den första tiden, som jag tror du vet och känner, och är det vad du orkar med; att härda ut, är det vad du får lägga din fokus och energi på just nu. Du kommer att få mer livskraft till annat med tiden, men just nu ska du koncentrera dig på att hålla dig nykter - That's it! Kan du dessutom äta och dricka lite (ofarlig vätska!)och röra på dig utan att försöka springa dig trött bortom all vett och sans, så hjälper det mycket. I alla fall för mig.
Jag ser fram emot att få höra ifrån dig! BAMSEKRAM!/NM

LillPer

Åh vad härligt med någon som seriöst undrar hur det är! Jag vet att ni är många. Jag undrar också mycket.
Jag har återhämtat mig och talat med vännerna från helgen som såg hur illa jag hade det. Sedan kom en massa tankar, då jag gråtit öppet flera gånger, att jag var en looser och mes som inte kan tygla känslorna. Men jag var tankad, är känslomänniska, speedad och samtidigt på nåt vis lycklig. Men jag går igång på sånt jag brinner för och har svårt att släppa sånt jag inte kan påverka eller förändra. Tar alltid på mig skulden för saker som är helt utanför mitt ansvar.
Besvärad i mitt sinne nu att vännerna inte förstår eller blev chockade, men de var egentligen helt underbara och förstående även om det bara vara mig det handlade om hela tiden, nästan.
Jag kan inte släppa att det brast för mig.

Kom idag på att jag levt snabbt och pressat senaste åren. Mest press från mig själv. Nästan ingen vila, inte ens på nätterna då jag ALLTID sovit sjukt dåligt och lite. Men jag orkar kopiöst mycket. Ibland ramlar jag i och för sig ner i min grop och orkar då väldigt lite mentalt, framförallt. Senare tid har kroppen sagt ifrån också, eller senare tid föressten, den har alltid varit skadad, ont, stram eller frakturerad på grund av mitt eviga tränande för att må bra och koppla av. Först prestation, sedan eventuellt vila!

Jag upplever trots allt ett uppvaknande efter helgen. Jag kunde sätta ord på min mentala kollaps och det känns skönt. Nu vill jag sakta ner tempot och försöka duga utan den ständiga strävan och bekräftelsen, som jag ändå inte tror på eller tar till mig om någon berömmer. Det gör människor ofta till mig, men det räcker aldrig riktigt ändå. Fast det värmer ändå mitt hjärta.

Nå, nu är fjärde dagen gjord och femte knackar på dörren. Upplever inga problem att stå emot just nu, trots en stor kundmiddag ute i morgon kväll. Känner mig motiverad, men min akilleshäl är som alla vet vid det här laget helgspöket.
Känner även där att denna helg kommer jag klara det.
Kanske man ska ta en dag i taget och inte alltid vara så långt fram i tanken som jag ofta är?

Sov gott och ha en härlig torsdag så hörs vi!

LP

Spes

Jag har också dag 5 i dag och mår bättre och bättre,
hoppas du också kommer att göra det // Spes

LillPer

Det är bättre o bättre.
Ingen tvekan om det, riktigt bra faktiskt.
Kul att vi har samma antal dagar i ryggsäcken!
Fortsätt kämpa Spes! Jag gör det tillsammans med dig.
LillPer

Tärningen

att du börjar se ljuset i tunnel igen. Det finns där bara man kämpar på. Nu nalkas det helg igen och precis som du så är det där jag brukar förlora varje gång. Nu har jag tagit min antabus - så i alla fall den här helgen kommer det att blir lugnt. Hoppas den blir det för dig också.

På måndag vaknar vi starka och fortsätter kämpa!

LillPer

Just nu stark. Middag med massor av mat och dricka. Kollegor och kunder, god stämning.
Alla utom jag drack vin och avec. Ingen verkade ha de problemen jag har. Men man vet aldrig, även den som är måttlig utåt....eller hur?

I vilket fall som helst, mycket skönt och väldigt lätt gick det. Bestämmer man sig klarar man det mesta.
Som min lilla dotter sa för många år sen, inte om alkohol då men ändå.
Pappa, om man vill så kan man.

Stark o glad.

Helgen är bestämd och klar. Ingen jobbig helg den här gången.

Ha det gott och ta hand om e.