Kära alla här på forumet.
Jag har inte skrivit på länge men har i vilket fall som helst varit vit och fri sedan 12 januari i år. Det går riktigt bra och jag känner mig stark, oftast.
Jag har tidigare varit igenom ett flertal nyktra perioder på ca 2-3 månader i sträck de sista åren och börjar nu närma mig den tiden igen. Vad som då hänt är att jag börjar ljuga för mig själv att nu har jag fixat det och inbillar mig själv hur kanon det vore med en riktigt häftig festhelg med massor av gott dricka osv. Vad som sedan slår ner som en slägga mot ett städ är ju Söndag morgon. Då har jag givetvis varit fylld av ånger men ändå köpt hela misslyckandet och varit lite glad över att vara som en människa igen och kunna supa till det med affärsbekanta och kompisar. Samt lite fredagsmys i soffan.

Skillnaden nu denna gång är att min insikt om att jag är alkis och aldrig mer kan dricka är ett faktum som tidigare inte riktigt funnits i mitt medvetande. Jag ser på mig själv med förundran och inte så lite avsky när jag går igenom mina sista 15 år. Var gick det snett, hur fan kunde jag göra så? Smygandet och gömställen i garaget. Hur fan tänkte jag? Jag blir så sjukt sorgsen och besviken på mig själv och det gör just nu så himla ont i mig. Jag tänker på mina barn som genom tiden sett förändringen, men inte fattat riktigt vad som skett med mig. Nu har jag sedan minst ett år tillbaka talat om hur det ligger till, för fru och barn. Men inte att jag fullt ut är alkoholberonde till den milda grad att det inte går att dricka igen. Bara att pappa mår dåligt av alkohol och får ångest av det. De vet att det är slut med drickat nu och är lugna över det allesammans, framför allt jag själv.

Just nu är jag som sagt inne i en fas där jag föraktar mitt tidgare beteende och kan inte förstå varför jag var tvungen att bedöva mig. Jag kunde vara rejält berusad på de mest meningslösa tillfällen och platser utan att någon faktiskt märkte det. Sant. Jag vill inte älta skiten för det går inte att få det ogjort, lika bra att öppna flaskan och fortsätta som förut.....aldrig.

Innerst inne vet jag nog varför jag bedövat mig. Rastlös, stora krav på mig själv, hög prestaionströskel och prestations ångest, aldrig riktigt tillfreds eller nöjd, allt kan göras lite bättre, fast jag är nöjdare nu sedan en tid tillbaka. Om jag tänker rätt mår jag bra. Det är tanken som skapar oss och vad vi är. Goda tankar gör oss till goda individer. All förändring börjar hos mig själv, inte hos någon annan. Det går att förändra sina tankar, men det är jobbigt och kräver träning.

Som jag läst i andra trådar här i Forumet så börjar en del av oss grubbla stort och mycket efter en tids nykterhet. Samma här. Det är mycket runt de "stora" frågorna som äktenskap, arbete, framtid och drömmar som man inte tagit tag i för fyllan varit ivägen. Nu finns det så mycket energi till att ifrågasätta, det har jag i och för sig alltid gjort mycket och ofta, men en annan typ av ifrågasättande som är sundare, mer öppen, ärlig och mer skrämmande.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är kanske lite rädd att falla ner igen även om min insikt är betydligt starkare än den någonsin varit förut. Har en önskan att jag kommit längre fram i min nykterhet, känner mig inte helt trygg. Jag är lite sorgsen ikväll, men jag mår bra och tänker fortsätta min resa mot frihet och harmoni.

Ta hand om er.
Tar tacksamt emot tankar och funderingar från andra.

LP

på fester och sammankomster och väntade bara på att få åka hem och dricka mer. Så vad du ser är inte alltid sanningen. Kunde dricka lite eller låta bli helt med tryggheten att det fanns mera hemma. Om inte-panik! Det är så skönt att slippa den stressen. Att se till att det finns tillräckligt. Att skämmas när man måste handla en måndag. Att cykla till systemet på lördag eftermiddag innan dom stänger när man redan druckit och inser att det inte kommer att räcka. Så skönt idag fredag att inte behöva trängas med de andra på systemet efter jobb för att köpa ut. Så mycket pengar jag kan använda till annat istället.

Det fanns nån tanke om att absolut nykterhet skulle vara begränsande, att inte få dricka vin igen utan alltid tänka efter. Det är inte sant. Nykterhet är befriande, öppnar alla möjligheter till annat i livet. Frihet, självbestämmande!

i går kväll fick jag en sådan där härlig skjuts av att vara nykter. Jag körde visserligen bil med min kompis med, och vi var och lyssnade på musik på en klubb. Vi satt vid bardisken på var sin stol, och han beställde in en öl, liksom alla runt omkring oss drack vin och öl. Jag tänkte att det är lite trist att behöva dricka Cola, men så slog det mig förstås att det måste finnas alkoholfritt, så jag beställde in en alkoholfri Spendrups som var riktigt god. Jag kan gärna dricka en Cola, men det kändes också bra att sitta där med ett halvfyltt glas öl hela kvällen och smälta in i atmosfären. Men det som kändes så himla bra, var att det fanns inte en tanke om uppoffring eller avundsjuka, utan en stilla glädje över att slippa sitta där och dricka före lite och bara nervöst vänta på att få komma hem och korka upp. Efter två månaders nykterhet känns det så naturligt att nästan aldrig ens tänka på alternativet att dricka. I går sa jag till min doktor när jag var där i ett annat ärende: du, vi har ju pratat om mina alkoholproblem innan, kan meddelade att jag inte druckit en droppe sedan jag var här sist och jag mår så bra av det. Han blev riktigt glad! När vi pratades vid sist insåg han att han inte kunde hjälpa mig, jag har ju provat allt som han känner till:-)
Fenix

NyMan

..."Om man vill, så kan man!"

och

"Nykterhet är befriande!"

Sedan är det mycket glädjande att läsa inläggen ifrån LillPer och Fenix. Båda två är ni på väg på ert livs resa. Ni har kommit olika långt, men båda är på väg och jag blir så jävla glad! Mycket starkt och modigt, boys!

Till LillPer: Vi kan lära oss ofantligt mycket av våra barn. Det märker jag när jag väl börjar lyssna på vad de verkligen säger.

Till Fenix: Jag har haft samma upplevelse på krogen som du beskriver och jag skriver under på din upplevelse.

Till Santorini: Kloka du!

Till alla: Mycket kärlek och ljus! Må ni ha en fantastisk helg.

Min egen helg kommer att gå i familjens tecken (liksom de flesta andra...), för vi ska iväg och träffa Pippi, Ronja och Emil!

Dompa vet att jag lånar; Drick med förstånd! KRAMAR I MASSOR!/NM

det var ett härligt inlägg du gjorde som andas hopp och glädje. Ja, lära av barn har jag tänkt många gånger, både nykter och onykter. Vad jag vet dricker inte barn när de verkar ha som roligast! Tror inte ens att de kommer på tanken:-)
Så, vi blir helt enkelt barn på nytt. Så kan man tänka!
Fenix

NyMan

Barn igen! Är det inte förunderligt, så säg?!

Jag har iallafall haft roligt som ett barn den här helgen, vilken jag spenderade med att verkligen umgås med mina telningar. Och det är en ren och skär och genomgripande glädje som fan ingen drog kan bidraga med, det är ett som är säkert.

Jag är så genuint glad för att det verkar som att du har hittat "DET" i ditt liv, Fenix. Dina inlägg andas framtidstro och tillförsikt och är klädda i den lugna nyfikenhet som jag själv förnimmer när jag sakta spankulerar genom livet med målet att verkligen uppleva det. Återigen något som är stört omöjligt när monstret sitter i förarsätet.

Många gånger känner jag att det skulle vara så utomordentligt fantastiskt att få träffa mina forumsyskon IRL, jag tror vi hade haft en riktig kanonkväll om vi hade suttit och "tjötat" över ett par koppar kaffe, eller ett par nollbira. Och jag tror att vi hade både kunnat garva och gråta tillsammans, utan att någon hade känt sig obekväm eller generad. Jag tror att nykterheten ger oss full tillgång till både oss själva och våra medmänniskor. Jag upplever iallafall att de sinnen som jag under lång tid hade låtit trubbas av, har på något vis kommit tillbaka starkare och mer utvecklade sedan jag skruvade åt kranen. Det är ett litet under i sig själv tycker jag.

Eftersom den där kvällen i glada vänners lag nog aldrig blir en realitet, så är det ju ändå ganska förträffligt att vi kan hålla på och tjöta härinne. Det är ju inte alla som har så goda vänner som vi har här!

Ha en bra kväll och njuuut av livet, Fenix! Bamsebjörnkramm till dig och alla andra som behöver det!/NM

LillPer

Fortsatt stark och motiverad.
Ingen alkohol i helgen. Veckorna för mig är ganska safe. Jag har utvecklat min dåliga vana och beroeende under helger, semester och allt annat som hör fest till. Det finns alltid anledning att fira nåt?

Var ute på en lång energigivande skogsluff i dag. Solen sken, träden med alla dess färger, klar skogsdoftande luft, ensam med smala vältrampade stigar, goda tankar och snabb andhämtning.

Sverige är fantastiskt om man har vett att öppna ögonen och se det. Jag uppskattar varje minut, oftast, då jag är hemma och tycker ibland att gemene man klagar på allt för små saker. Vi har det så bra, om man har jobb, hem, är nykter och någon som tycker om en.
Det var många saker på en gång, jag önskar alla kunde ha det så. De flesta som har det, tar det för givet.

Förstår Furious Fias frustration över denna menlösa jakt från AF som bara gör skit och skapar stress för det mesta. Ibland kanske det gör nytta på dem som "lever" av staten och har det som livsstil. Jag tror det är svårt med det numera, och de är nog få.

I vilket fall som helst så önskar jag alla kämpar därute glädje och kraft att fortsätta mot sina mål.

LP

LillPer

Inget snack om den saken.
Efter 8 dagar utan alkohol och mycket träning, men med massor inre stress orsakad av svår arbetssituation, så föll jag igår kväll.
Första glaset är det glas jag aldrig ska ta.
Vinet rinner ner som vatten, glas efter glas hinkade jag ner.
Tyckte inte det hände nåt förrän det var för sent. Sjukt dålig och flera minnesluckor senare sitter jag nu här och måste börja om min resa igen. Det kommer jag göra direkt.
Det är en alldeles märklig, rastlöst insiktsfull känsla jag sitter med fastän jag är bakis. Normalt brukar jag må så sjukt dåligt av ångest och skam.

Det gör jag nu också men mindre än vanligt. Min förståelse för min sjukdom, tillstånd, beroende, kalla det vad man vill, börjar sätta sig nu.
Jag har nog aldrig förstått på samma sätt som efter igår.
Ensam med gratis dricka på väg till jobb utomlands igen.
Ingen bra kombo för LillPer.
Märkte att då jag reste hemifrån inte hade bestämt mig för att INTE dricka.
Fan vad lågt och dåligt när jag ALLTID är på rätt väg, strular jag till det.

Nä, nya tag igen....jag vill inget annat än att bli fri. Jag har skrivit det så ofta så det borde vara lätt.
Min inre stress är för jävla svår att hantera.
Jag måste se på andra sätt än att bara träna, men det är just nu min bästa medicin. Min sämsta medicin är att vara ensam.
Det är jag ofta.
Vill inte vara det.

Jag tror på mig själv i denna skrivande stund och har inget annat val än att fortsätta min resa mot nykterhet och ro i själen.

Tänker på er alla därute som kämpar.
Jag behöver stöd nu.

Tjalle

Hej Lill-Per och ni andra. Jag känner verkligen med dig. Den situation du beskriver med arbete, inre stress och däremellan idog träning är precis de beteenden jag också har. Det är oerhört frustrerande att kastas mellan dessa ytterligheter. Jag är själv inne på dag 6 och kämpar på. Det sköna med nykterheten är ju att även om dagen börjar dåligt har man alltid en chans att "börja om" under dagen. Det funkar aldrig när man dricker. Man bar fortsätter att hinka glas efter glas.

Just nu är jag i balans men tvingar mig själv till eftertanke flera gånger under dagen. Jag hoppas verkligen att du kämpar på och du har i alla fall min support till 100%. Låt oss kämpa tillsammans.

Tjalle

LillPer

Tjalle, tack!

Jag blev så glad då jag såg att du svarat.
Nu har du sex dagars försprång, jag vill inget annat än att kämpa tillsammans med dig.
Jag hade 8 dagar, de kommer aldrig tillbaka. Men de var nyktra dagar och ack så sköna.
Snart är jag där igen.

Nu hänger jag på igen.

LP

LillPer

Jag vill vara fri.
Inte må dåligt längre.
Se med glädje på framtiden.
Ge mitt liv ny mening.
Känna hoppet
Känna glädjen att jag lyckades
Jag vill vara fri nu.
Om man vill så kan man.

LillPer

LillPer

Har jag ägnat åt Forumet. Det känns så oerhört lång väg att gå just nu. Jag vet vad jag vill. Har på något vis svårt att logga ut från forumet. Vet inte vad jag letar efter eller vad jag väntar på. Jag är bara sjukt medveten om att jag måst förändra mig och mitt sätt att vara.

Det är med pinsamhet jag på någe vis står vid sidan om mig själv och ser hur jävla dumt jag beter mig på fyllan. Ett glas, sen är det igång.
Dagen efter undrar jag hur jag tänkte. Det är precis det jag inte gör innan det första glaset! För hade jag tänkt rätt, då hade jag inte suttit här och skrivit nu.

Nå, nu vet jag att efter några dar mår bra igen. Då kommer de svåra tankarna tillbaka, sakta kryper de fram ur djupet längst ner i min hjärna. De gör sig varma och goda, ler mot mig på ett förrädiskt vis, fyller mig för en liten stund med glädje. Det är där, exakt i det ögonblicket som jag ska vara vaksam och tänka rätt. Helst skulle jag som i går kväll bara vilja spy ut dessa tankar. Jäklar vad skönt om man kunde det. Spy ut de dåliga tankarna och hela sitt jävla beroende i en kaskad av illaluktande svart slemmig sörja.
Så där ja, fri som fågeln. Ut och lek med dig nu.
Torka av dig runt munnen först.

Så enkelt och så skönt. Kanske det var på det viset igår? Att jag verkligen gjorde bort mig och spydde inför folk som såg mig och undrade hur det var fatt.Jag tänkte en tanke att om de frågar hur det är med mig så svarar jag att jag går på cellgifts behandling och det är jävligt tuffa mediciner som gör mig sjuk.

SÅÅÅ jävla patetiskt!
Full som ett ägg helt enkelt.

Jag känner mig väldigt rädd och skakad av igår.
Förstår inte att det var jag, hur kunde det gå så?
Så snabbt?
Wow, det är verkligen det sista jag önskar mig igen.
Det här har på något sätt gjort mig något gott. Det här var något jag aldrig mer vill uppleva.
Aldrig mer sjunka så lågt.
Ingen kontroll alls, precis så var det.
Från första glaset, ingen kontroll alls.
Hur blir det så?
Kan någon förklara?

Hur kan jag leva med dessa lögner för mig själv och för mina kära?
Ofattbart.
Måste man fatta det för att komma vidare, eller räcker det med att spy upp skiten och sedan vara färdig med det?
Precis så känner jag nu i denna skrvande stund. För jag kommer nog aldrig förstå mig själv när det gäller mitt beroende.
Kommer aldrig förstå mitt agerande. Vad ska man skylla på, barndom? Nej. Gener, kanske?
Flykt, troligen. Från vad jag flyr vet jag inte riktigt, men demonerna finns där.
Ständigt.
Hur långsamt och vingligt springer man ifrån ett problem på fyllan?

Jag vet bara att måttlighet inte är min grej. Jag vet dessutom sedan en kortare tid tillbaka att det finns ingen botten om jag väl börjar dricka. Det blir som en explosion. Så fruktansvärt många triggers går igång och skriker; MEEEER,SNABBT!

Min vetskap om detta är nu total.
Så skönt.
Så skrämmande.

Ljug inte mer för dig själv nu LillPer
Jag vill älska mig själv och känna förtroende för mig själv.
Släpp taget nu, kampen är över.

Ja, den är över.
Nu ger jag upp.

Så skönt.

LP

m-m

Har läst lite i din tråd och du verkar ha ett tufft läge, med bortajobb, utomlands dessutom. Är du iväg nu eller hemma?
Förstår hur du menar med att du har svårt att logga ut ur forumet, kan känna likadant, på något sätt blir det en livlina, där man kan vara den personen som har svårt med alkoholen till skillnad från den person man är på jobbet där man kan hantera allt.

Så känner nog jag iaf. Här kan jag vara öppen med sådant som jag aldrig skulle kunna säga ett ord om på jobbet. Och eftersom det känns så, så kan jag nästan vänta på att det är här som lösningen ska komma, det är här som det helt plötsligt ska stå att inte jag druckit på x antal månader eller år. Att det helt plötsligt är mitt nickname som är där santorini, mammy blue, adde och de andra som kommit en bra bit på väg... förstår ju att det inte är någon som ska vifta med ett trollspö, men tänker på något sätt att ska det hända något är det härifrån... Oj, vad flummigt det låter - jag fattar att det är jag själv som ska göra jobbet - jag har inte vanföreställningar om det, det är bara om min förmåga att hantera en bag in box jag inte har en klar verklighetsuppfattning... :/

Blev ett rörigt inlägg och inte vet jag om det är någon som blev vare sig klokare eller gladare av det.
Lycka till iaf LP - och håll ut och håll dig inloggad om det gör dig starkare i ditt beslut att hålla dig nykter.
/m

LillPer

Är jag utomlands igen. Det brukar vara så att jag snubblar som värst då jag reser hemifrån.
Hemma dricker jag inte längre. Det räcker ju inte med att dela en flaska vin på fredagen.

Ditt inlägg var inte flummigt, jag förstår nästan helt vad du beskriver.

Min situation kommer bli bättre snart, nytt jobb, mer hemma, som jag älskar.
Mitt drickande har eskalerat då jag helt tappat förtroendet för dem jag jobbar för.
Det blir dubbelt tufft at resa bort då, i flera veckor ibland. Samtidigt som jag saknar min familj så mycket.
Det är ett öppet sår och det har pågått i många år.
Barnen växer så snabbt och jag känner redan en lätt panik inför nästa resa, jag har knappt startat denna period ännu!

Nu ska jag ta det med ro och låta såret läka så sakteliga.
Forumet är just nu en livlina.
Vi är många därute som behöver varandras hjälp.

Tack för dina ord på vägen m-m
LP

Mammy Blue

du bryter det som är nedbrytande för dej, att byta jobb är nog en lyckträff!

Vad det gäller det du skrivit (som jag läser det) längre ner på sidan, alltså tidigare... hmpf, nu blev det jobbigt... så tänker jag när du skriver att det känns som att stå bredvid sej själv och undra vad tusan jag håller på med?.

Jodå, känner igen det, en overklighetskänsla, som att drömma liksom. Det är där jag lärt mej kapa, att väcka mej själv, jag känner igen känslan nu redan innan det "går igång". Det var det där med film- spelandet som funkade för mej, idrottsmänniskor som får hjälp av psykologer får lära sej att se att de glider över ribban, spränger målsnöret först eller vad det är. För oss handlar det om samma sak - fast tvärt om! När jag nu tänker "bara ett glas- tanken" är den fast ihoplänkad i huvudet med fortsättningen, det som KOMMER att hända om jag "bara tar ett glas", även det som kommer att bli följden på lång sikt, att supa ihjäl sej är ingen höjdare... Alltså, när papegojan på axeln förföriskt viskar "Bara ett glas kan väl inte skada?" så fyller jag snabbt i med mina riktiga erfarenheter och hur det kommer bli.

Detta "tänk" har jag jobbat mycket med, så till den grad att jag mådde illa av att gå in på systembolaget, svetten rann och hjärtat slog, jag ville inget annat än ut därifrån. Tror att KBT funkar ungefär på det sätt jag beskrivit, har läst lite efteråt om det, fast jag hade ju ingen aning om det när jag började "uppfostra" mina tankar.

Lätt gjort för mej att be dej ta ett par djupa andetag, slappna av, få ner axlarna och härda ut den sista tiden hos en arbetsgivare du tappat förtroendet för, men försök...

En varm kram till dej!
/MB

m-m

om det löser sig med annat jobb på hemmaplan.

Klart att det är lättare om man har andra runt omkring sig, som stöttar och ställer krav på nykterhet! Det är ju alltid lättare att bara lura sig själv och inte resten av omgivningen.
/m

LillPer

Nä, det bidde inget med nya jobbet.

Så allt är som vanligt, trillar hit och trillar dit omvartannat.
Just nu på ett hotellrum ensam med Forumet och dåliga tankar om mig själv.

Vill bara hem. Kommer hem i morgon kväll och då känns det som att bli uppdragen i en livbåt
och få en varm filt runt sig, efter att ha flytit runt i mörkret utan flytväst i ett mycket kallt hav.

Nämnde för en arbetskamrat att jag trodde jag har någon slags Psykisk diagnos.
Impulsiv, rastlös, känslig, orolig, sömnproblem, INTENSIV och krävande mot mig själv.

Han sa inte direkt emot mig, tyckte det kunde vara en bra idé att söka hjälp.

Det kanske kan vara en väg ut ur mitt jobbiga beteende och rastlösa liv.
Jag vill komma ner, varva ner känna lugnet och tryggheten utan att ha tränat sig blå för att må bra.
Älskar att träna, men vill bli mer måttlig....

Kramar till alla er som kämpar därute.

LillPer

LillPer

Med lite distans och bättre mående så här på sena kvällen så kommer hoppet tillbaka till mig som det alltid gör.
Att jag skulle ha en diagnos, tror jag inte så mycket på egentligen. Jag är helt enkelt intensiv och mycket öppen som person.
Ibland tycker jag att jag talar för mycket. Tänker att jag inte ska säga vissa saker, men vips så "står jag där jämte mig själv" och hör mig säga det ändå.

Sån är jag med alkohol också, plus mycket annat.
Därför funkar inte detta med att ge sig själv löftet varje morgon att inte dricka idag. Jag säger det men ändrar mig så detta löfte betyder ingenting.

Det blir en sorg över brutna löften mot mig själv, men jag vet inte riktigt vad det gör med mig mer än att jag får svårt att tro och lita på mig själv.
Självförakt?

Vad jag behöver är lugn, komma ner, landa i mig själv, ro i min själ.
Men jag är impulsiv och intensiv.

Jag gillar mig själv för det mesta. Men aldrig då jag druckit.

Så enkelt, så svårt.

Nå, hem till de kära i morgon kväll.

Dag 1 på nytt avklarad för 387 gången, typ.

Ha det gott därute och god natt.

LP

LillPer

Skönt med dag 4.
Ser inga risker framför mig den närmaste veckan.
Skönt så långt.

Jag har funderat om mina inlägg är ointressanta på forumet, det kommer inte så mycket feedback senaste tiden på mina kommentarer här i min tråd.
Kanske kommentarer är överflödiga, mina skrifter talar sitt tydliga språk?

Ha det gott i den vackra höstdagen. Nu går jag ut och suger i mig skogens läkande kraft.

LP

FylleFia

Hej LillPer! Jag tycker absolut inte att du är och/eller skriver ointressant. Det gör mig lite arg att du än ska behöva tänka den knastanken. Men (Nu ser jag bara på mig själv, kan ha helt fel) jag tror att det lätt blir så att vi andra kanske inte har så mycket tid att spendera här. Även om jag personligen skulle kunna sitta här i dygn. Och när tiden inte räcker till så lägger man en kommentar hos de nya. Eller de som skriker högst. Sen finns det de som liksom slinker under radarn. Men jag ser dig och har jag läst om din kamp. Både med alkohol och en arbetssituation som du stundtals inte är helt nöjd med. Blev ledsen när du inte fick den chans du hoppats på sist när det gäller jobb.

Jag gillar det jag läser om dig LillPer. Och jag har tänkt på dig. Ganska mycket faktiskt. Funderat på om du skulle kunna vara samma Per som jag var kär i för ca 28 år sedan. Men nu har jag uteslutit den möjligheten. (Ellar har du en gång rymt från lumpen för att åka utomlands med en äldre kvinna? ;-)) Dessutom kallade jag honom för LillePer. Men jag ser dig och jag kommer att ge dig mer feedback. Inte för att det är synd om dig, utan för att gillar det jag ser. En rak man, en smart man som ibland tappar all sans när han dricker. Även där kan jag relatera. I yngre dagar gjorde jag så ofta och så mycket bort mig efter det där första glaset...som slutade i hur många som helst. Sen blev jag fegare. Av ren skam och social själbevarelsedrift började jag med att dricka hemma.

Håller med om att skogen ( all natur ) har en läkande kraft. Mår bra när jag kommer ut i naturen. Men jag är också en bekväm varelse. Jag vet att min lugn får jag av powerwalks. Då fungerar promenader på asfalt bäst. När de flesta jobbar. I naturen kan man snubbla på rötter och annat. Så skönt att vi kan lära av varandra.

Kram LP. 4 dagar som du kan lägga i din vinstpott.

Fia