Igår tog jag barnen med mig och åkte till mina svärföräldrar och berättade att deras är alkoholist. Förra gången det blev för mycket lovade jag honom att nästa gång skulle jag berätta. Han lovade i sin tur att någon nästa gång för hans föräldrar fick absolut inte veta. Nu ligger jag på en luftmadrass med ett barn på var sida om mig och försöker förklara. Tårarna är slut, likaså tålamodet. Efter sju år är jag trött på detta. Beslutet att åka hit varit hastigt, därför är planen härifrån inte tydlig. Att åka hem och prata är ett måste, men det lockar inte. Hoppas svärföräldrarna är beredda på att åka med, hitintills har de verkat förstå och vill hjälpa. Vårt nätverk är starkt. Vad händer efter pratet, nya löften? Jag har ju gjort det jag absolut inte fick, men kände var nödvändigt. Är jag välkommen hem? Barnen längtar efter sin pappa. Var tar vi vägen? Jobb och skola imorgon, massor av tvätt, jag har även studier som ska skötas, min mamma ska utredas för Parkinson och sonen förvinter det han behöver i skolan. Det finns liksom inte plats till mycket mer. Vardagen är redan trång och stressig. Hur gör jag nu?

att du skapat en egen tråd! Bra att du har ett nätverk och någonstans att vara. Hoppas verkligen att svärföräldrarna förstår och orkar se problematiken i vitögat. Tror du, eller vet du om de anat eller vetat hur det står till eller kommer det som en obehaglig överraskning för dem?
Din man kan behöva få komma till ett behandlingshem. Alkoholen är "listig, falsk och stark" brukar det skrivas här och det nog så sant. Om du läser på missbrukarsidorna kommer du att se de som försöker och vill och ändå faller dit gång på gång. MEN och viktigare, det finns också de som blir nyktra,

Du behöver också veta att du är insnärjd i medberoende och det är en lika stark sjukdom som alkoholism. Trots att det låter hårt är det väldigt stor risk att allt återgår till gamla mönster om du "bara" flyttar tillbaka. Jag klistrar in två länkar till dig varav den ena är till Al-anon http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/ Den andra är Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Carina Båbgs blogg har varit till stor hjälp för mig och jag följer den regelbundet. Al anon finns inte på min hemort men jag har besökt konvent och upplevt stark gemenskap.

Varm kram och med önskan om det bästa idag / mt

PS - så bra också att du följde dit du sa om nästa gång - och faktiskt invigde svärföräldrarna ... DS

Dotts

Sitter hemma i mitt kök, barnen sover i vår säng. Känslorna har kört berg och dalbana med, så jag är lätt illamående. Har fått lite mat i kroppen. Dagen första möte var inte positivt, jag var inte välkommen. Vi fick spriten med oss. En del i alla fall, helt övertygad om att det finns mer, men vet att det inte riktigt är lönt att leta. Svärfar förstår vidden, men svärmor försvarar sin lilla pojke. Jag har skällt och skrikit. Jag har gråtit och våndats. Jag har hoppats och känt kärlek. Mest arg blir jag över att orden som kommer hans ord låter som floskler i mina öron. Hans mor säger att jag måste tro på detta! Det går inte! Det går bara inte! Det tar lång tid innan jag gör det. Dessutom våga han skylla på mig, som om det var jag som hällde spriten i munnen på honom. Där gick han över gränsen. Nu sitter har på psykakuten för att han säger att han inte orkar mer. Det gör inte jag heller, men jag måste för barnen skull. Dessa älskade små troll! De ger mig kraft. Det är för deras skull jag kämpar.

Jag förstår och vet att dina krafter är slut nu, men du har ändå så mycket mer! Precis som du skriver - barnen ger kraft, och du är stark! Du har gjort precis det du skulle - du har visat att du fått nog och du har bett om hjälp!!!! Bra, heja dig!!

Min erfarenhet är att svärföräldrarna förstår lite, men gärna vill att det ska vara bra igen, "se så, han säger ju att han ska ta det lugnt med alkoholen, lita på honom nu!" - för de lever inte i det, med honom - men det gör du och du behöver itne ha det så! Jag tänker på dig och skickar varma tankar, kramar och så mycket styrka jag kan!

Fortsätt skriv!
kram ♥

Dotts

Han kom hem i natt och hade träffat en psykolog. Hon gav honom steroid och något ångestdämpade. Hon kunde inte göra mer då utan han måste ringa vc idag. Vi pratade en stund i natt och inget snack där är mycket ångest. Det kryper fram att har hållit på mycket längre än jag kunnat föreställa. Just nu känns det som historien bara upprepar sig. Jag är själv uppväxt i missbruksfamilj och min mamma innan mig. Stackars mamma! Hon är helt förstörd. Jag känner att jag lägger över mycket av vårdandet till mina svärföräldrar. De väntar sig att jag har färdiga lösningar, men det har jag inte. Jag vet lika lite som de. Det jag säkert vet är att det är min man som måste välja väg ut ur det här. Ingen annan kan göra det åt honom. Vi kan finnas där när han har gjort sitt val. Det är därför hans föräldrar får skjutsa honom till läkarna, jag måste hand om barnen. Där tar jag över helt. Jag har pratat med min chef och hon hjälper mig att få ihop ett schema som kan fungera. Hon hjälper också till så jag får kontakt med företagshälsan. Min utbildning får jag avbryta, tyvärr. Får ställa den drömmen till sidan ett tag. Jag har redan ett av världens bästa yrke, lärare. Till detta de mest ljuvliga kollegor. Där hämtar jag också kraft och får andas lite annan luft och låta tankarna fokusera på något annat.
Nu är jag på väg dit för att göra en helt underbar dag med sång, musik, spel, konserter, nervösa barn, matsäck och stolta föräldrar. Mina barn hämtar jag och så tar tar vi en mysstund på stan innan de får hänga med på jobb ikväll. Jag vill ha dem där jag är så mycket som möjligt.
Tack för all pepp!

Dotts

Ringde hem för att höra om han var beredd på åka med oss. Det var han inte. Tog mod till mig och ställde den värsta frågan; har du tagit kontakt med vc i dag? Jo, fick en tid på fredag. Det var långt fram tyckte jag. Jo, men jag funderar på att boka av! NEJ! Tillbaka på ruta ett! Fan, helvetes, jävlar. Jag vet att hot aldrig fungerar, men det kom spontant. Vet inte om det är ett hot, snarare ett löfte som jag kommer hålla. Avbokar han det eller inte går dit. Flyttar jag och barnen. Så är det bara. Ska ringa hans föräldrar och berätta. Skiter i att han tycker att jag sladdrar. Vill han ha kvar oss, ser han till att masa sig till läkaren. Förlåt det ovårdade språket, jag är så rädd och förbannad och alla andra känslor.

skickar jag till dig ! Jag tycker du gör allt rätt nu så fortsätt så. Ansvaret vilar helt på honom nu.

Kram ♥

Ps Kopierar valda delar från omtalade Carina Bång :
• Rädsla, skam, ilska = handlingsinriktade (tänk kontrollcirkeln)
• Ångest = signal att vi behöver göra en förändring.
Ds

... så rätt: ilskan är bästa vägen!!!

Ja, Dotts - jag har varit arg och tagit mig åt det håll jag vill, emellanåt har jag varit förlamande ledsen och inte orkat röra mig ur fläcken, men så kommer ilskan ibland tillbaka och så tar jag mig en bit till dit jag vill/behöver/måste!
Så, återigen - stå på dig!! Din ilska kommer att ta dig dit du behöver.

Att "skvallra" är i detta fallet kanske nödvändigt - du har visat att du fått nog och man behöver hjälp för att göra en förändring och nu tar du hjälp!!! Bra och heja dig igen!!!

Kram ♥♥♥

Dotts

Efter vad har gjort är ansvaret för barnen mitt. Han får inte vara ensam med barnen för mig efter vad han gjorde. Jag förklarar det med att han har fullt upp med att ta ansvar för sin förändring och sitt jobb. Det är mycket nog för honom just nu. Därför tar jag över ansvaret för barnen helt. Minsta lilla knyst, påminner jag honom om vad som är anledningen att vi är här nu. Man kör aldrig onykter och dessutom med sin dotter i bilen. Förtroendet är i botten och en en bit med i grunden. Dvs det gungar rejält.

Svärmor hade nog tagit in en del av vad egentligen har hänt och hur jag har haft det. Hon var betydligt mer mottaglig idag. Det behövs, för deras engagemang är A och o nu. Jag kan inte göra allt själv och bära allt. Just nu fokuserar jag på att orka med barnen och mig själv. Maken har jag burit länge nog, nu måste fler hjälpa till för han är tung. Dock inte bokstavligt.

Mamma vill att jag börjar göra reservplaner. Så här ser de ut nu.
1. Prata med chefen om hur mitt arbete kommer se ut om jag avbryter mina studier. För jag har landat i att jag måste avbryta den av flera orsaker. Dels för att orka, men också för att få ekonomin ska gå ihop. Utan studierna kan jag gå upp i heltid igen. Dvs då har jag mer pengar.
2. Kontakta högskolan och CSN att jag avbryter.
3. Kontakta en bank och höra vilka möjligheter det kommer finnas för med ett eget boende tillsammans med barnen.
4. Utifrån det se över vilka alternativ som finns.
Några av sakerna går snabbt att fixa med bara ett samtal, andra kräver mer tid och eftertanke. Flera av de obekväma och inte önskvärda, men nödvändiga.

Vill bara avsluta med att ni har rätt i att skrivandet hjälper. Jag får styr på mina tankar och får härlig feedback av er. Tack!

Mammy Blue

det är väl det du kan göra. Din man borde vid det här laget veta vad han måste göra. Skönt att du har ett starkt nätverk runt dej, använd det.

Jag är sedan nio månader nykter efter 25- 30 års accelererande drickande, och kan bara se på saken ur din mans synvinkel. Han vet vad han måste göra, men det kan vara svårt med orken att ta tag i det om han inte har nått sin personliga botten, det kan gå att hålla sej nykter "med vita knogar", alltså med viljestyrka, men det är svårare än att bli nykter för att man själv bestämt sej för att vilja själv. Nu blev jag rörig, men jag förstår själv vad jag menar... undrar om nån annan gör det? Om du inte gjort det, så ge honom i princip svart på vitt vad som gäller. Har han supit tillräckligt mycket och länge har huvudet börjat ta stryk, det var mitt Wake up call, att jag fick svårare för att tänka klart, det blev rörigt i tankebanorna. Vet ju givetvis inte om det är så för din man.

Nu är det nog läggdax. Ta hand om dej!
/MB

Dotts

Idag kom de första reaktionerna hos sonen på helgens händelser. För mig som lärare för yngre barn är det a och o att föräldrarna berättar om barnen ar råkat ut för något speciellt. Därför kände jag att jag behövde prata med skolan så de kan möta våra barn på rätt sätt och hjälpa de om känslorna svallar över. Jag struntar i vad folk pratar om oss, vi försöker göra något åt våra problem. Det räcker för mig, prestige är inte min grej. Så nu ska vi ordna så att barnen får prata med kurator. Det lillkillen var att kroppen mår bra, men känslor är dåliga. Dvs vi måste lära honom att prata om sina känslor, annars finns det risk att han går i sin fars fotspår.

Jag ar pratat med min chef idag. Det tar ett par veckor att stoppa min tjänstledighet, men det ger mig tid att jobba på min lista. Dessutom kollar hon upp var jag kan på samtal med fokus på medberoende på arbetstid. Tack härliga chef!

Han har berättat för sin chef, säger han. Vet inte om jag kan tro på det, men kom med lite uppmuntrande kommentarer.

Min plan gjorde att jag sov mycket lugnare och har kunnat vara mer avslappnad idag. Nu gäller det bara att behålla fokus. Märks hur fort vårt minne förminskar saker vi har varit med om. Det gäller att hålla dem levande för ett inte falla tillbaka.

Dagen avslutades med mer tragik, min mamma har fått diagnosen Parkinson. Mitt starkaste stöd!

Dotts

Kuratorn på barnens skola hördes av och tyckte att det var av största vikt att hon fick börja prata med dem omgående. Yes! Hoppas hon hittar in till min lillkillen känslor kan hjälpa honom sätta ord på de. Jag tror att livet i skolan kommer bli betydligt lättare för honom då. Hemma får vi jobba vidare. Nu känns det som en lång utdragen väntan till fredag. Jag planerar att följa med till läkaren. Både för att visa att jag bryr mig, men även för att kunna hjälpa till och säga hur allvarligt det är. Jag är fortfarande medveten om att det är han som måste göra valen och göra de för sin skull.

Idag har svärmor återigen visat att hon har tagit in allvaret samtidigt som hon tror blint på hans löften. Det gjorde jag också första gången. Andra, tredje, fjärde, elfte, tjugonde osv. Men inte efter i lördags. Samtidigt känns det konstigt. För vardagarna känns för vardagliga. Lite som om det inte hänt, så får det inte vara, något måste vara annorlunda och det tycker jag borde märkas mer. Vi får se vad som händer i den närmaste framtiden.

En annan tanke jag har är att jag känner mig grundlurad. Jag har aldrig känt min man utan alkoholproblem. Dvs vem är det som kommer fram om detta går vägen? Samtidigt är det en sorg att mitt liv blev så här. Visst vi har haft många fina stunder, men även de har fått ett litet naggat yttre efter detta. Det blir mycket att jobba med i framtiden.

Jörgen69

Hej Dotts, och välkommen till forumet.
Jag lider av att läsa dina rader om detta helvete som orsakas av en tappad själ till alkoholen.
Jag har gjort samma skada mot min familj i min alkoholism, min fru påminner mckt. om dig och det du står för, ni har dessutom samma yrke, även vi har två barn och är idag en lycklig familj tillsammans då jag äntligen har blivit nykter.

Om det inte varit för att min fru ställde tuffa ultimatum, som var ta emot hjälpen och genomgå en behandling annars lämnar vi dig och ditt missbruk.
Detta fick mig att ta emot hjälpen som i mitt fall två olika behandlingar en månad på Nämndemansgården och därefter en tvåårig öppenvårdsbehandling dvs. kvällstid efter arbetet.
Är snart klar med min sistnämnda behandling nu och mår fantastiskt bra idag.

Vägen var långt ifrån rak från början, kört i diket ett par ggr på resan men har nu uppnått nykterhet och ett bra mående.
Även jag var alkoholen personifierad, från vår första tid tillsammans.
Det gick fort utför sista åren med alkoholen, jag var så styrd av skiten att jag inte brydde mig om ngt annat än nästa glas, man blir något av en Dr Jekyll & Mr Hyde två olika personligheter i sina förhandlingar i huvudet om dricka alkohol eller ej.
Vad jag vill ha sagt med detta är att det finns hopp, jag var egentligen förlorad i detta helvete men har tagit mig ur det, men det var min frus förtjänst till stor del som krävde behandling eller separation.

Jag var likgiltig till mitt egna liv och även min familjs i den djupa depression som alkoholen orsakade. Hoppas din man nått sin personliga botten, detta krävs för att vara mottaglig & behandlingsbar.
Kram till dig och din familj hoppas det går bra på fredag, hoppas detta är vändningen.

Jörgen

Dotts

Har haft svårt sova så här på slutet av natten. Ska vara hemma med sonen idag eftersom han är sjuk. Passade då på när jag ändå var vaken att få iväg det jobbiga mailet om att avbryta mina studier. Kände hur sorgen kom över mig. Sorgen över att mitt liv har blivit så här för att in man har valt flaskan. Han kan inte förstå varför jag väljer att göra så här. Han tycker inte han behöver mitt stöd i sitt arbete med att bli fri.

Jag tror fortfarande att han inte inser vidden av det här. Han tror att några piller löser det här. Han tycker att jag har tagit ifrån honom rätten att engagera sig barnen. Det har jag inte, bara det faktum att jag vill inre att han är ensam med dem och han inte får ha de i bilen. Annars får gärna engagera sig hur mycket han vill. För barnen behöver sin pappa och älskar honom. Jag säger att jag kommer börja släppa på detta när jag ser att han jobbar aktivt på att bli fri. Dvs går på möten och dyl. Då säger han "Hur kan du veta att jag går på mötena?" Ja du, där har vi käpphäst att ta oss över. Jag är övertygad att det kommer att märkas. Han undrade om jag inte förstått hur mycket jobb utbildningen innebar. Nä, det är en del av sanningen, men med en frisk familj hade det säkert gått. Vi får se om några år, för detta kommer ta tid. Det är lika bra att inse.

Jag sa också att jag tycker det är viktigt att han vet att jag finns här och vill hjälpa honom om HAN vill. För det är han som måste vilja. Eftersom han haft de här problemen hela sitt vuxna liv blir det lite som om lära känna ett nytt jag och jag kommer få en ny man. Troligtvis inte jätteannorlunda i förhållande till idag, men ändå. Vi pratade också om att det är viktigt att vi hjälps åt att jobba med vår familj. Vi har aldrig varit speciellt bra på att göra saker tillsammans som t ex gå i skogen, bio, bad. Vi är mest hemma och fixar och pysslar. Detta behöver vi bli bättre på båda två. Inget snack om att jag hellre pysslar med min hobby än traskar runt i skogen. Då kan jag ju få frisk luft! ;-) Detta måste vi bli bättre på båda två. Tror det är viktigt att han får höra att jag ser att jag också har saker att jobba med. Som det är nu tror han att jag tycker allt bara är hans fel. Jag kommer aldrig att påstå att jag är en perfekt hustru, men han måste säga till när han tycker något är fel. Hur ska jag annars kunna veta och därmed få chans till att ändra? Men det är han själv som har hällt i sig spriten och det var han själv som tog beslutet att sätta sig i bilen och köra med dottern i. Det kommer jag aldrig att ta på mig.

Dotts

Idag ska han till läkare. Jag reagerade redan i måndags att de inte tog honom på allvar alt han inte var helt ärlig. Jag har bett att få lov att följa med, men det var helt uteslutet. Nu är jag super nervös. Åker han dit? Kommer han säga som det är? Kommer de att ta honom på allvar? Min känsla är fortfarande att an inte insett helt hur allvarligt det är. Det är bara jag som är överkänslig, gnällig och tjatig. Jag vet att jag i grunden har ett stort kontrollbehov. När saker runt om mig är oroligt och gungar ökar detta. Min man har aldrig gillat att bli kontrollerad. Det är vi ju få som gillar, men det är bättre att säga till när något är fel. Hur ska det annars kunna bli annorlunda? Inte genom flaskan i alla fall! Jag känner att han ifrågasätter mig och mina intentioner. Jag vill att det ska bli bra, men till vilket pris?

För mig är barnen viktigast. Min mamma sa en gång när de var riktigt små att barnen speglar sina föräldrar i hur de mår. Därför är det ju viktigt att jag ser om mig själv också och att mitt pris inte blir för högt. Nu är det bara att försöka ta fram lugn, tålamod och en stor portion självkontroll. Det behövs för att inte skrämma honom över kanten med min vilja att det ska bli bra. Det är lite som när man börjar dejta någon. Fast man känner i hela kroppen att man bara vill ringa redan nästa dag, måste lägga band på sig för att inte verka för intresserad. Lite samma här för min vilja ska inte dränka honom när jag säger att valet är hans. Handlar om tillit och den är väldigt låg just nu.

kerran

jag tycker nog att det var bra att du inte fick följa med till doktorn... Jag vet att det är snudd på omöjligt att inte "lägga sig i" när äntligen något händer, att man känner det som den lilla gnistan hopp som tänts måste skyddas och tas hand om. Men tyvärr har du ingen kontroll över vad som händer med din man nu, det enda du kan göra är att koncentrera dig på dig själv och barnen. Du har på kort tid fått gjort en massa, kollat upp saker, ordnat med stöd för barnen, osv - jättebra och starkt av dig! Resten (tror jag - är ju verkligen ingen expert) ligger utom din kontroll, och ju mer du vill vara delaktig där, desto mer risk finns det att det går åt pipan. Du vill hjälpa din man och vara ett stöd om/när han tar emot behandling - jag vet precis hur det känns och har varit där. I mitt fall slog det tyvärr bakut och mina försök att peppa samt behov av kontroll över resultaten gjorde att pressen på honom ökade och hans drickande eskalerade igen. Vill på inget sätt påstå att det kommer att hända med er, men vill ändå råda dig till att försöka fokusera så mycket som möjligt på DIG här. Känslan av kontrollförlust är otäck, den har du ju haft länge - det enda sättet att bli av med den är att rikta energin (det lilla man har kvar av den ;-)) åt ett annat håll - inåt!
Kram

Dotts

Du sätter ord på mina tankar när du skriver det med att med sina goda intentioner och vilja att hjälpa i stället stjälper. Vi får se hur mötet kar gått och vad de har kommit fram till. Mao tålamod. Suck!

till dig kerran som så bra formulerar dig :-) Tack !!

Jag kan nämna om det där med att som medberoende vara med när alkisen ska snacka själv.......Bland erfarna terapeuter som åker hem till alkisen så är deras främste motståndare den medberoende !! Inte alkisen utan den anhöriga som ska skydda och ställa till rätta och på så sätt förstör en konfrontation.

Återigen : Valet är helt mitt som alkis om jag vill förändra mitt liv eller supa mig till förtida död.

kerran

så mycket, Adde för berömmet - det värmer!

Hur gick det igår, Dotts?

Dotts

När jag till slut våga fråga så fick jag svaret att psykologen han träffat hade ingen aning om alkoholproblem och att han fått en ny tid till en psykiatriker som tydligen kunde bättre. Jag grävde inte vidare med tanke på det här med att pressa för mycket. När vi pratade vidare under kvällen visar det sig att han har lagt av med snuset också. Han säger att han har ett enormt sockersug. Där tyckte jag hellre det än spriten. Maken knaprar Stesolid och Aotol. Vi får se hur det går. En dag i taget.

En sak jag funderar på är när folk säger att jag är stark vad det egentligen innebär. För i min värld gör jag bara det som behövs, inte mer eller mindre. Däremot verkar livet ha förmåga att pröva vad det är jag behöver göra. Som liten med en alkoholiserad pappa och en mamma som tog lugnade för att stå med honom när han var full. Hon var ung (19) när hon fick mig och innan 24 var hon trebarnsmamma. Till slut tog hon sig ur det och när jag var nio seperarade de. I samma veva fick min lillasyster diabetes. Mamma träffade ganska snart en ny man, en bra sådan, men som med tiden utvecklat lite tendenser till depression. Han är 15 år äldre och tycker synd om sig för att han är hemma när hon jobbar. Pappa träffade några olika, men landade så småningom med en kvinna som han delar sitt intresse att dricka med. Skuldbeläggning, dåligt samvete och mindervärdeskomplex kommer i spåren efter honom. I skolan fick jag utstå en del mobbing, var inte riktigt som alla andra. (När msn inte är som man ska, får man vara som man är.) på åttiotalet var det ännu sämre med värdegrundsarbetet, så ingen lärare meddelade mina föräldrar hur jag hade. Musiken var min räddning. Där hade jag vänner och vuxna som lyssnade. På grund av anknytningsproblem avverkade jag pojkvänner i snabbt takt redan i unga år. På gymnasiet var det väl lite lugnare. Om inte annat så för att jag isolerade mig. Hemma var det bara bråk och lögner. För det var så man löste problem!

Efter gymnasiet började jag jobba. Jag ville läsa till lärare, men avråddes jag då jag skulle behöva ta lån! Istället jobbade jag, bodde kvar hemma. Fester på helgerna (dock ingen sprit, märkt av barnaåren). Fortsatt pojkvänner på räls. Flytt till jobb långt bort, samma sak där. Nu började bagaget göra sig påmint på riktigt. En bra teamledare skickade mig till psykolog. Landade lite i själen. Träffade en pojkvän, blev sambo. Mycket negativt. Slutade med att jag lämnade honom med buller och bång. Flyttade hem, bytte jobb, hittade ny lägenhet. Livet snurrade vidare på samma tema som tidigare. Vid 25 kände jag själv att en runda hos hjärnskrynklare skulle nog vara bra. Sagt och gjort. Kom därifrån stärkt och lugn (nästan i alla fall). Gjorde upp med mammas "man kan inte ändra på andra, bara sig själv" genom att tala om att nu gick det inte mer. Nu var det hennes tur. Efter det har jag förlikat mig med att hon gjorde sitt bästa efter sin förmåga, kunskap och erfarenhet när vi var små. Mer kan man inte begära.

Började plugga till drömyrket! (Trots studielån.) Träffade nuvarande maken och med honom kände jag mig trygg och kunde sluta söka. Efter några år gifte vi oss och fick barn. Vad jag inte visste var att tryggheten till viss del var falsk, för den byggde på alkohol. Under åren har besvikelserna på pappa fortsatt och min dyster har fått diagnos biopolär.

Våra barn är ljuvliga, men tvillingar är tufft. Killen fick tidigt astma och tjejen feberkramper och mjölkallergi. Ambulansfärder, akutbesök, lunginflammationer och dyl är ganska vanligt förekommande. De är livliga och framåt. Nu går de i skolan där tösen passar mallen och pågen inte. Han stimmar, stökar, läser flytande, skriver fint och löser svåra mattetal. Inte det lättaste för en lärare fast i det förgångna. Dessutom är deras mamma lärare och tigrinna. Hon vet vad hennes barn går för och har rätt till.
Vi har delat mycket kring barnen, men jag är den som oroas och fixar.

Makens alkoholproblem syntes på riktigt i samband med att barnen föddes. Det har mest varit lättare vardagsberusning, men har periodvis (semester) varit värre. De senaste åren har perioderna kommit oftare. Tills den totala kraschen i lördags.

Detta är min historia och det är den som har gjort mig till den jag är idag. Styrka? Nej, överlevnad. Det finns inget alternativ om jag vill fortsätta leva. Blir jag kallad stark är det ytterligare något jag måste leva upp till. Sedan terminstarten har jag kämpat med ovilliga pedagoger, maken har haft lunginflammation, mamma har fått Parkinson, mycket på jobbet, sonen sjuk, jag sjuk osv. I torsdag peakade jag med att bilen blev påkörd. Jag vill stampa i marken och skrika att det är orättvist, men ekot kommer svara "Detta är ditt liv!". Därför har jag inget val än att fortsätta, stark eller inte.

Dotts

En vecka sedan mitt liv var på botten, nu känns det mer som brukar. Knepigt! Är rädd för att svängningarna gör att jag glömmer bort mitt fokus. Helgen har varit så harmonisk så att det är svårt att tro på det med. Är verkligen sant att det kan vara så här? Nästa stolpe är på fredag när maken ska på nästa besök. Innan dess ska jag ta kontakt med Livtaget som min arbetsgivare har avtal med. Någon som har erfarenhet av dem? Barnen fortsätter hos kuratorn. Jag har börjat släppa på ansvarsbiten. Jag tror att poängen har gått hem.