Igår tog jag barnen med mig och åkte till mina svärföräldrar och berättade att deras är alkoholist. Förra gången det blev för mycket lovade jag honom att nästa gång skulle jag berätta. Han lovade i sin tur att någon nästa gång för hans föräldrar fick absolut inte veta. Nu ligger jag på en luftmadrass med ett barn på var sida om mig och försöker förklara. Tårarna är slut, likaså tålamodet. Efter sju år är jag trött på detta. Beslutet att åka hit varit hastigt, därför är planen härifrån inte tydlig. Att åka hem och prata är ett måste, men det lockar inte. Hoppas svärföräldrarna är beredda på att åka med, hitintills har de verkat förstå och vill hjälpa. Vårt nätverk är starkt. Vad händer efter pratet, nya löften? Jag har ju gjort det jag absolut inte fick, men kände var nödvändigt. Är jag välkommen hem? Barnen längtar efter sin pappa. Var tar vi vägen? Jobb och skola imorgon, massor av tvätt, jag har även studier som ska skötas, min mamma ska utredas för Parkinson och sonen förvinter det han behöver i skolan. Det finns liksom inte plats till mycket mer. Vardagen är redan trång och stressig. Hur gör jag nu?

inte egen erfarenhet av Livtaget men har bara hört gott av vänner från trakten där ! Och så har du ju nära till AA's konvent i Gullbranna nästa höst :-))

Väl mött förhoppningsvis :-)

... och det var ju därför jag stannade så länge som jag gjorde - för så fort det var lite bra så hoppades jag att det skulle kunna hålla i sig så. När allt var riktigt dåligt visste jag ju någonstans att så ville jag inte ha det, men alla svängarna gjorde mig tveksam många gånger. Jag trodde ofta att jag överdrev, att jag hade fel, att det var jag som reagerade fel osv.
Försök känna efter vad som är viktigt för dig, vad vill du ha?
Du är värd allt gott!!!
Kram

Dotts

Idag har det troligtvis varit ett återfall. Jag har nästan väntat på det. Frågar jag om han har druckit svarar han nej. Men vad är det då som gör att han pratar osammanhängande och om saker som är, för oss andra, helt taget ur luften? Lätt svajig gång och ska hela tiden stimma igång barnen? Medicinerna? Vi var hos våra bästa vänner som också reagerade, jag körde till hans pappa som också tyckte det var konstigt. Visst var han sur på mig för att jag bestämt att vi skulle äta borta och han glömde sonens klipptid. Han reagerade jätte starkt när jag bad honom ringa till frisören och boka en ny tid. Gick inte alls. Dessutom måste jag bli bättre på att komma ihåg att stänga av vattnet och strömmen till tvättmaskinen. Han trodde knappt på att jag hade jobbat idag och kom inte ihåg tiden han och dottern bestämt. Utan ringde mig två gånger med en halvtimmes mellanrum för att kolla.
Jag har oro i hela kroppen. Stormen tog strömmen går vid fem och kom tillbaka precis. Sonen har lunginflammation sedan ett par veckor. Jadå, livet snurrar på i bra fart utan allt det här med drickat. Tja, känner mig som oljat vore inmålad i ett hörn. Finns inga val än att stå kvar och hur jag än gör blir det fel.

Kermit

Jag har också försökt vara med i vårdkontakterna. Min man vill inte ta emot någon hjälp alls, egentligen. En lätt infarkt för ett år sedan gjorde att han kom i kontakt med vården, och hans depression och alkoholproblem blev mer uppmärksammad. Han äter "piller" mot både alkoholsuget och depressionen men dricker ändå. Han får samtalsterapi men medverkar inte särskilt bra, eftersom han inte tror på sånt. Han vill egentligen avsluta dessa samtal och hans terapeut är inte så inriktad på alkoholproblem, så kanske kan jag förstå hans ovilja att fortsätta samtalen. Det som gäller för honom, säger han, är att sluta själv, vilket han har försökt tusen gånger. Jag har engagerat mig i vården, tänker att det ju är ett familjeproblem och då behöver jag också få information och få lära mig vad jag egentligen är med om. Jag fick följa med på ett samtal som ledde till en träff med missbruksrådgivningen. Jag har träffat hans läkare på vårdcentralen. Sammantaget tycker jag det verkar som om alla instanser ligger lågt så länge som han själv inte visar tydligare att han vill ha hjälp. Vården överlämnar till de anhöriga att ta hand om problemet eller lämna personen åt sitt öde. Det är en vidrig sak att inse. Så nu har jag inte något mer att hoppas på, ingen "lösning" mer än att helt fokusera på mig själv och lämna honom att ta sitt ansvar för sitt liv. Vi har som tur är två boende och jag kan lämna honom över så lång period som jag önskar. Vad händer då? Jo han dricker mer än vanligt, sover bort dagarna, äter inte, är helt borta i huvudet, kan inte ta ansvar för något. Hans mantra är att han inte vill leva. Är det ett tecken som man bör bry sig om, eller ska man strunta i det också. Alla pratar om anhörigas kontrollbehov. Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast". Jag känner mig mycket disillusionerad på den vård som alla säger att den finns. Som i så många andra sammanhang verkar vården lita på de anhöriga.
Men man kan ju inte bara ge upp, eller..?

... känner med dig, och alla andra här!

Och med risk för att låta kall så måste jag bemöta följande: "Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast"."
Av erfarenhet vet jag hur mycket jag kämpade för min sambo; bönade, bad, grät, småskällde, hotade om att "drick inte mer nu, för jag orkar inte" och så stannade jag ändå, varenda gång, jag försökte finnas där, försökte visa hur mycket jag älskade honom osv. Men min sambo valde att fortsätta dricka. Han såg inte /var inte mottaglig för?) vad hans familj utsattes för - jag fick dra ett stort lass med att ta hand om allt i hemmet, och jag fick inte be om hjälp för ingen fick ju se/veta hur vi hade det, vi fick skäll och hot mm mm och barnen mådde dåligt och var ibland smårädda för pappa, vi smög för att inte störa pappa när han var trött... Men han valde att dricka. Han kunde ha valt att ta emot hjälp och försöka sluta dricka.
Jag tycker att det är en stor skillnad jämfört med en cancersjuk person. Min bästa väns pappa gick nyligen bort i cancer. Han valde inte att ha cancer. Han fick cancer och han valde att ta emot behandling för att göra det bästa av situationen. Han fick strålning och alla möjliga behandlingar, han försökte med alla medel bli av med det som drabbat honom. Trots att han var mycket sjuk så gjorde han sitt bästa för att vara med familjen, hjälpa till med saker hemma osv. På slutet så orkade han inte och led av smärtorna, men han tog medicin för att minska sina smärtor, för att orka och stå ut. Vad han än gjorde så blev han inte av med den icke valda cancern, men han gjorde allt för att bli av med den och göra det bästa av det som var.
Återigen - en sjuk person har ofrivilligt drabbats av en sjukdom, en alkoholist har valt att dricka. Det finns sjuka personer som blir odrägliga, som skäller och beter sig illa och är mycket otrevliga mot anhöriga och närstående osv - och precis som med en alkoholist så behöver man inte ta det.

Jag menar verkligen inte illa, men jag bara känner att med min erfarenhet av att leva med en alkoholist så kan jag skriva ovanstående. Självklart finns det lite medmänsklighet i att vilja ta hand om /hjälpa någon, men inte när man nästan ger upp sig själv, gör allt för att skydda osv.

Ta hand om dig, och Dotts - ta hand om dig du också!
Kram

Shiraz

Vill egentligen bara flika in lite gällande hans 'mediciner', Stesolid är ju starkt beroendeframkallande och dessutom korstolerant med alkohol.. de är absolut lugnande och muskelavslappnande vilket är oerhört skönt när man går igenom en avvänjning från alkohol för att slippa de värsta abstinenssymptomen och vill undvika kramper m.m. Man blir lite 'lullig/flummig' på dem och det kan nog verka som man är full, tar man dessutom mer än föreskriven dos kan man bli rejält påverkad. Tycker själv att det verkar lite vanskligt att sjukvården skriver ut den här typen av medicin under längre perioder eftersom det är väldigt lätt att man fortsätter dricka och ta tabletterna samtidigt, och därmed bli beroende av båda (been there, done that!)
Du har säkert kollat upp allt detta redan, isåfall ignorera bara mitt inlägg - annars FYI.

Kämpa på, kram!

linker

När ska man ge upp?
Nu hör jag slamret då han slänger den sjätte? ölburken idag, de hasande långsamma stegen på väg ner i källaren för att hämta en blå burk till, jag anar att det blir ännu en natt då han vankar omkring i huset och jag är beredd att vakna och kanske finna honom på golvet i ett "blodtrycksfall", byxor som ska tvättas, golv som ska torkas av. Så länge sen jag sov en hel natt och kände mig trygg.
Jag har försökt med böner och hot, ilska, övertalning, kontakt med alkoholmottagning, allt i flera år och det blir bara värre. Försöker vara lojal och inte visa våra problem utåt. Ligga lågt. Men jag är så trött!!!!!
I min vanmakt vände jag mig till vår gemensamma husläkare och berättade om situationen. När jag kom hem talade jag om att jag hade pratat med henne eftersom jag inte längre tror på att han kommer att ta några egna initiativ till förändring. Och därför att jag mår så dåligt av att leva med sjukdomen.
Nu har jag gjort ett "oförlåtligt misstag" och han straffar mig med att dricka ännu mer. Han vägrar svara på om och när han kommer att ta kontakt för behandling av den alkoholism som han faktiskt nu erkänner.
Det får han se, jag ska inte lägga mig i det. Det har inte jag med att göra.
Kanske gjorde jag fel när jag talade med läkaren, men jag förstår inte hur det ska gå till att han själv ska ta steget.

gjort helt rätt som pratade med läkaren !

Men kom ihåg att valet ligger helt hos din alkis om han ska förändra sig själv. Se till att du själv får hjälp för ditt medberoende så du inte dras med helt i fallet. Sök hjälp på beroendemottagningen som med all säkerhet har en grupp el likn för medberoende eller besök http://www.al-anon.se/ där du delar ditt liv med andra i samma situation.

Kram !!

linker

Tack Adde för att du ger mig rätt! Det är två veckor sen jag pratade med vår läkare och nu har jag varje dag fått höra vilket stort svek detta var. Men jag känner mig desperat. Vi har levt ihop i nästan 40 år och snart ska vi tillbringa ännu mer tid tillsammans. Vi har så goda möjligheter - två fina omtänksamma döttrar, barnbarn, vi bor bra och har allt vi behöver. Jag ser fram emot att få mer egen tid men för min man blir det ytterligare en anledning att känna sig förfördelad och behöva söka tröst i ölen. Han dricker varje dag, inte en paus någon kväll i veckan. Då vi äter söndagsmiddag med barnen har han alltid en tvätt att ta hand om i källaren.
Och sen slocknar blicken, talet blir allt segare, han måste hålla i sig för att gå. Oftast kissar han ner sig och försöker torka upp på golvet med toapapper. Vid halv tiotiden brukar han reta upp sig på något.
Kan vara ett TV program, sitt jobb, eller mitt kontrollbehov. Jag blir tyst, orkar inte säga emot, fel det med. Så jag går och lägger mig och hör efter en stund hur han går ner för trappan och tar sig en öl till. Eller en vinskvätt om det finns, what ever. Och då händer det ibland att det blir alldeles tyst och jag hittar honom liggande på golvet. Sen försöker jag sova och tar en sömntablett till. Vaknar tidigt med värk i magen och hjärtklappning.
Men lyckas för det mesta hålla masken på jobbet. Ingen vet hur jag har det hemma.
Döttrarna ser ju hur det är ställt med deras far och de har försökt få honom att göra någonting åt det med kloka samtal och mycket omtanke. Då får jag också höra hur jag har triggat igång dem och pratat skit bakom ryggen. Senast jag kom hem från en resa med väninnor märkte han hur jag hade tjattrat med dom för att jag var så påååå! Helt fel, jag var glad och stärkt och hade inte sagt ett ord om några problem med mannen.
Sov gott ett par nätter och kopplade av.
Jag har läst så många trådar på Forum och känner igen beskrivningarna alltför väl. Men jag ser ju också att det finns dom som tar sig igenom det här och det ger mig hopp.

linker

Dotts, när jag läste din tråd kände jag igen mig i frågorna kring hur mycket man säga och avslöja till sin omgivning. Så länge man agerar finns det ju ändå någon slags hopp. Att tiga och uthärda håller inte i längden.
Det är varken respekt mot missbrukaren, hans närmaste eller en själv. Har man, som vi, vuxna barn är det en känslig balansgång att bedöma hur mycket man ska involvera dem i problemen. Men så klart märker familjen hur det är fatt och då blir det ännu jobbigare att inte låtsas om någonting. Så du har gjort helt rätt som talade med dina svärföräldrar, det kanske var en lättnad för dem också.
Men det är svårt att veta var man drar gränsen, det är inte alla som kan bära förtroendet. Och man skäms ju själv och tar på sig en del av skulden till missbruket.
Jag tog kontakt med vår läkare och min man har varit både sur och arg och besviken på mig för det.
Ändå tror jag att jag gjorde rätt. Han insåg att jag menar allvar och att det kan innebära att vårt liv inte alltid kan styras av hans villkor. Jag märker en liten förbättring och nu får nästa steg mogna inom honom.
Och kunde Abbe, Mullegubben och Pianomannen så ska det inte vara omöjligt ….

Dotts

Med en kuslig exakthet händer det något en gång i månaden. Igår hände konstiga saker och jag har en stark känsla av att min man hade druckit, men jag har inga bevis. Han uppförd sig precis som när han hade druckit. Jag kollade hans dosett i morse och den är tom och jag har inget minne av att han tog några mediciner. Jag var i köket det mesta av tiden och borde i alla fall sett när han tog lunchdosen. Jag berättade om min oro för svägerskan. Ibland blir jag rädd att jag ser spöken, men den här gången blev jag rädd på riktigt. Har så tydliga symtom på stress själv. Får ont i magen, hjärtklappning och kan inte sitta still. Skönt att få skriva här.

Dotts

Någonting är det! Han säger att han är jättetrött, men hans beteende liknar hur han är när han är berusad. Trött blick, dåligt minne, sluddrar och är otrevlig. Vi har haft pepparkaksbak med släkten här idag och alla märkte. Hans syster försökte ta upp det med honom och min mamma gav honom en blick som kunde mörda. Den satt. Han bad mig flytta. Jag frågade varför, hans svar var för att min mamma hade tittat på honom så och för att jag pratat. Det har jag inte, de har sett själva. Jag sa att ska jag någon annanstans ska barnen med. Det ville han inte gå med på. Då sa jag att jag stannar, för jag släpper aldrig barnen. Då står jag hellre ut med skiten. Vi pratade, resonerade, bråkade oss fram till att han kan inte straffa mig för något någon annan gör eller säger. Han var arg för att jag hotar med att flytta om han dricker igen, då svarade jag att eftersom han säger att inte har gjort det så är det ju inte aktuellt. Dessutom kunde han säga att han hade gjort likadant om det var tvärtom. Då så, häng inte upp dig! Allt slutade i något slags vapenstillestånd där vi nu kunde säga godnatt. Arg är han fortfarande, han säger att han aldrig mer kan stå ut med att träffa min mamma. Nä, det får vara upp till honom, men straffa inte oss. Det var hon som skickade blicken för att markera att hon sett och inte accepterar. Klarar han inte det, får han ta det med henne.
Den värsta panikångesten börjar lägga sig. Hjärtat börjar lugna ner sig, jag kan andas någotsånär normalt, skakningarna har nästan försvunnet helt och det känns ok efter 24 H med kaos. I morgon är det jag som tar kontakt med livskraft och vc. Att jag står upp efter den här hösten är knappt fattbart. Makens beroende, mamma fått Parkinson, hetsjakt på jobbet och sonen har varit mycket sjuk med två lunginflammationer på en månader och han har dessutom haft det struligt i skolan. Jul snart, jag vet inte om jag orkar. Jag kramar barnen en extra gång och låter deras kraft och energi fylla mig. Tre och halv arbetsdag, sedan jullov.

Yogi

Måste bara säga att jag beundrar dig för ditt sätt att tydligt markera och bolla tillbaka ansvaret där det hör hemma! Starkt! Och så rätt! Fortsätt så. Tycker du gör ett bra jobb! Bra att de anhöriga fick se själva. Har läst din tråd och den har hjälpt mig mycket! Jag hoppas du får (eller hellre tar) den hjälp och det stöd du behöver! Glöm inte bort dig själv - du är viktig och betydelsefull för många.
Önskar dig allt gott. Kram <3

Dotts

Sa till honom nu på morgonen att om han blir så trött är det kanske dags att kontakt läkaren som skrev ut medicinerna. Helt enkelt säga att jag är så trött att min fru tror jag är full. Sedan föreslog jag parterapi och det gick inte hem. Han vill bli lämnad ifred och att jag inte ska bry mig. Då svarade jag att om jag slutar bry mig, så gör jag inte mitt uppdrag som fru. Vi måste jobba båda två. Jag vill att han kontaktar läkaren och han vill att jag ska backa. Fine, det jag gå med på om han gör sin del. Med det sagt har jag nu bestämt att jag ska ligga lågt några dagar. Nu är det upp till honom. Vet inte vad jag skulle göra vid en separation. Jag lever för barnen och honom och tanken på att vara utan dem gör så ont. Tilliten är så skadad att jag har svårt att låta honom vara ensam med barnen. Det värker i mig vid bara tanken att jag ska kanske vara utan barnen en hel vecka i taget. De är mitt allt, samtidigt ser jag hur mycket de älskar sin pappa och det måste de få göra. Han älskar ju också de och säger att jag inte får ta dem med mig, men jag tycker han förbrukade lite av den rätten när han valde att dricka en halv flaska whisky och sedan satte sig och dottern i bilen och körde hem. Det kommer jag inte att glömma i första taget.

Dotts

Igår bad han mig flytta och idag får jag en puss. Jag har aldrig tyckt om berg o dalbanor och har inte för avsikt att börja nu. Trots det känns det som om jag åker i en av jordens största. Jag håller i mig förtvivlat, skriker i alla nerförbackarna och hyperventilerar på väg upp.

Dotts

Det är så lätt att tolka en annan människas handlingar på olika sätt. Den flyktiga puss jag fick igår kan betyda så olika saker beroende på hur man väljer att se på det. Min första reaktion var att han genom den visade att han förlåtit mig. Problemet är bara att jag kan inte att jag har gjort något fel. Jag var orolig för honom och brydde mig om honom. Sedan att han blir på sin syster och min mamma är inte mitt fel. Det andra sättet att se på det är att det skulle vara hans sätt att säga förlåt. Han har dock inte tidigare varit så benägen att erkänna att han har gjort något fel. Detta gör att alternativ ett ligger närmast tills hands för mig. Det gör mig förvirrad och förbannad. Han säger att jag hotar att flytta, men han säger åt mig att flytta. Ja, det är inte lätt att hänga med.

Jag känner väl igen mönstret - å ena sidan ville min exsambo bara lämna hemska mig (som var elak, inte stöttade, gjorde fel saker, inte älskade honom, var äcklig och ful, hora osv osv) och i nästa stund ville han att jag skulle försvinna (för det var minsann hans bostad och dumma jag fick inte vara kvar), och i nästa stund bedyrade han mig sin kärlek och bönade och bad mig att vi skulle jobba på det hela... Och genom hela denna cirkusen var jag oerhört osäker, hade fullt upp med att försöka orka hänga med i svängarna. Och det var ett effektivt sätt att få mig ur balans - jag hann ju inte med i svängarna.
En dag fick jag nog och gav upp att försöka hänga med i svängarna; jag började försöka fokusera på vad som var viktigt för mig (vill jag leva så här? Vad är viktigt för barnen? Hur vill jag ha framtiden? Orkar jag leva så här?) och på något sätt var det inte så viktigt om han ville gå eller om han ville att jag skulle gå eller om han ville att jag skulle stanna eller... näe, det spelade ingen roll - för det viktiga var vad jag ville, behövde och orkade, vad barnen behövde och skulle behöva utstå!
Vad vill du? Vad är viktigt för DIG, i DITT liv? Vad tycker DU är viktigt för barnen?

Kram!

Dotts

Livet hemma fortsätter som om ingenting hänt, men med min nya tjänst på jobbet ger det mig tid att tänka och förbereda mig på att saker kan hända och vad jag ska göra då. Packlista klar, vet var jag har de stora kassarna, ska spara ner foto och andra viktiga saker från datorn och jag till och med registerat mig på ett bostadsbolag. Men, gud vilken ångest jag har. Jag älskar mitt hem och vill verkligen inte bo någon annanstans. När jag är hemma och ser alla saker känns det verkligen tungt. Visst, det är bara materiella ting, men dessa bekanta saker som står där de alltid har stått inger trygghet. Att det är något som inte snurrar.

Dotts

Sitter i kyrkan och väntar på att gudstjänsten ska börja. Här finner jag lite ro och styrka. Veckan som gått tar sig på värsta tio i topp. I fredags tog jag mod till mig öppnade ett "prat". Försökte förklara hur jag upplevt förra helgen och veckan som varit. Återigen får jag höra att jag vara vill analysera och dissikera. I min värld handlar det om att förstå. Han kunde erkänna att han hade varit väl hård och att han kom fram till det ganska tidigt i veckan. Varför sa han inte det, så hade jag sluppit en hel del av min ångest. Jag upprepade att hans tystnad leder till tolkningar som lätt blir fel. Efter detta har helgen varit ganska lugn tills i går. Då tog jag honom på bar gärning med en påse med tre flaskor whiskey, dock tomma. Han skulle bara slänga dem. Det var som om att få en knytnäve i magen. Jag valde att tro honom, med tvekan. Det känns så tungt. Det tar aldrig slut. Detta var det sista beviset för hur mycket det har smugits och ljugits. Jag frågade om det fanns mer. Han svarade nej och det har han sagt innan. Jo, sa jag, men då visste jag inte om de här flaskorna. Det här är ju också en bekräftelse på hur djupt ner han är. Nu biter jag ihop och försöker hålla ihop över julen. Sedan får vi se. Ibland vet jag precis vad jag vill/ ska göra och ibland famlar jag i mörkret.