Hej! Här är min berättelse om mitt liv med alkoholen.
Jag är idag 25 år och bor i Stockholm. Helt ok liv egentligen. Om det inte hade varit för att jag super mig redlöst full en gång i veckan. Detta ger mig otrolig ångest. Det är inte så att jag gör jättekonstiga saker på fyllan. Utan det är dagen efter. Kroppen är helt orkeslös, jag ser ut som 7 svåra år och min hjärna bestämmer sig för att det är dags att må dåligt. Och det gör jag. Oftast 3-4 dagar efter en fylla. Mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Stänger mig inne. Tappar lust för allt.
Min resa började redan som 12-åring. Jag söp hejdlöst varje helg fram till att jag var 18. Någonstans där blev fyllorna så pass hårda att jag bara orkade festa en dag i veckan, för att sen kurera mig och så har det fortsatt. Jag bygger upp mitt liv kring alkoholen. Planerar arbetspass efter fester och eventuella fyllor. Fixar mig ledig dagen efter fest och sjukanmäler mig sjuk om jag är för bakis för att jobba. Vilket jag alltid är dagen efter en fylla.
Idag är en sån dag.
Skulle möta upp en kompis på stan igår efter jobbet. Redan innan började tanken om att sjukskriva sig dagen efter slå in. Och så blev det. Här sitter jag. Bakis och hemma "sjuk" från jobbet. En öl blev 10 igår OCH efterfest hemma hos mig på det. Tyckte visst att det var bra att dricka en halv martiniflaska när jag kom hem. Som att 10 öl inte räckte innan.
Känner mig usel och dålig.
Och till nästa problem. Om jag nu inte ska dricka. VAD ska jag göra då? Det är ju det jag gör med mina vänner. Eller är dom vänner?
Om jag ska vara ärlig har jag bara ett ytterst fåtal jag kan umgås med utan att alkohol ska vara inblandat. Resten är suparkompisar. Typ.
Så om jag tex inte ska dricka nu i helgen. Vad gör jag då? Jag har ingen flick/pojkvän. Känner mig faktiskt rätt ensam!
Skulle vilja ha folk att bolla dessa tankar med. För jag är än så länge helt själv i mina tankar kring detta.
Tack!