Jag är sedan c:a ett år tillbaka tillsammans med en fin kvinna som jag älskar mycket. Hon har förklarat för mig att hon är alkoholist. Hon har gått på behandling i kommunal regi en månad men har fått två återfall efter detta som har varat ca en vecka. Hon säger att det är tack vara mig som hon kan ta sig ur dessa perioder. Hon sköter sitt jobb och vi har det väldigt bra ihop. Vi är överens om att jag får ge henne antabus när jag finner det lämpligt. Allt detta har fungerat bra och jag glömmer bort ibland att hon har dessa problem inombords.
Nu är det så att vi skall åka på semesterresa utomlands i 8 dagar. Då är min undran, hur det skall bli med alkoholen för hennes del. Kan jag tillåta att hon dricker under min uppsikt och därmed begränsade mängder. Hon har klarat de tidigare två återfallen på kort tid tidigare och utan större besvär. Jag är novis i alkoholisters beteende och söker därför råd om detta. Min tanke är bara den att när det är semester så kanske jag kan ge henne tillåtelse att dricka vin till maten t.ex.

så ska DU ge HENNE tillåtelse att dricka "lite" på fredagsmyset, födelsedagen, julafton, midsommar,när det är dåligt väder, när det är bra väder som passar till en vinare i solen osv osv.....

Det helt hennes ansvar om hon vill fortsätta dricka och absolut inte ditt. Med den historia som du beskriver så är det för mig självklart att hon överskridit alla gränser en alkis kan kliva över så om HON har en önska om att förändra sitt liv så väljer HON att inte dricka.

DU kan aldrig göra det valet åt henne.

Ledsen om jag framstår som en buffel men läs runt på forumet och kolla lite på www.alanon.se och skaffa dig lite mer kunskap innan det är för sent för din egen skull. Du dras med i hennes sjukdom vilket dina tankar visar att du redan är på god väg in i.

Det är bara jag som alkis som kan välja om jag ska dricka, ingen annan.

rekommendera dig att läsa runt på forumet och tipsar förutom Al-anon om en länk till http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Delar helt Addes uppfattning att det är hon själv och ingen annan som kan besluta och ta ansvar för om hon ska vara nykter eller inte. Det du kan göra är att ta hand om dig och stöda hennes val ifall hon vill välja den nyktra vägen. Du kan ju också fundera över hur det påverkar dig om hon inte dricker alkohol t.ex på semestern. Har du ett eget intresse av att hon ska dricka som sällskap med dig emellanåt?

På siten Förändra sitt drickande finns fler kvinnor som skriver om sin kamp mot alkoholen. Läs! Jag har lärt mycket där.

Instämmer med Adde också i tanken att du kanske tycker att du får "hårda" svar. Jag är gift med en alkoholist som är nykter sen snart tre år tillbaka, av de tre åren var han nykter det första året för att jag skulle ha lämnat honom annars. Allt blev fullständigt annorlunda när han efter ett återfall själv valde nykterhet. Det är utifrån min personliga erfarenhet och tre års läsande här som jag delar Addes uppfattning. Det har inte varit alldeles enkelt att komma dit jag är idag... men nu är livet fint! Hälsningar! / mt

Lelas

Hej monopol!
Jag är inte så aktiv på forumet längre, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och aldrig hade jag trott då att det fanns så mycket jag behövde lära mig om medberoende. Och att jag behövde förändra mitt beteende.

I det du skriver ser jag några olika varningsklockor.

Du skriver "Hon säger att det är tack vara mig som hon kan ta sig ur dessa perioder." och det är ju på sätt och vis bra. Det är nog ofta så att det är en relation som kan få en alkoholist att bryta sina vanor. Men - jag läser in ett problem i detta också... Hon knyter upp sin nykterhet på dig, och det är allt annat än bra. Om det är någon inverkan som er relation skall ha på hennes drickande, så är det att den skall motivera henne att vara nykter och alltså inte ta något återfall alls. Då kan det vara sunt. Men, det är tyvärr inte sunt att hon lägger den bördan på dig. För vad gör du den dagen din kärlek inte räcker för att hon skall "ta sig ur dessa perioder"? Skall du börja klandra dig själv för hennes drickande då? Är det inte hennes eget ansvar?

"Vi är överens om att jag får ge henne antabus när jag finner det lämpligt."
Varför är det inte hennes eget ansvar att ta sin antabus? Vad är det med henne som gör att hon själv inte kan ta det beslutet? Har hon fått antabusen utskriven i samband med behandlingen hon varit på? Har de i så fall sagt att någon anhörig skall ansvara för antabusen? Det hade jag tvärvägrat! (Jag undrar om jag faktiskt inte gjorde det också... Det ringer någon klocka om detta.)

"Kan jag tillåta att hon dricker under min uppsikt och därmed begränsade mängder."
Nej. Eller alltså... Du kan tillåta att hon dricker. Det kommer hon att uppskatta och säkert tacka dig för. Men... Du kommer aldrig någonsin att kunna veta hur mycket/lite hon dricker. Är det någon som en alkoholist är en mästare på så är det manipulation (hur otänkbart det än låter om just din kvinna). Hon kommer att dricka någon öl eller två, eller vad ni nu bestämmer, och sedan kommer du plötsligt stå inför faktum att hon blev orimligt berusad av att ha druckit så lite. Du kommer undra vad det är för fel, om hon har blivit väldigt trött eller kanske matförgiftad. För hon kommer att dricka i smyg, när du inte ser. Kanske inte första dagen, kanske inte andra och kanske inte under semesterresan alls. Men, förr eller senare. Och då kommer hon dessutom att klandra dig för det eftersom det var ditt jobb att hålla koll på hennes drickande.

"Hon har klarat de tidigare två återfallen på kort tid tidigare och utan större besvär."
Jag hänger inte riktigt med på kronologin i det här, men jag tolkar dig som att hon för ett tag (hur länge?) sedan var på behandling i en månad. Sedan dess har hon tagit två återfall, och de har var för sig pågått i ca en vecka. (Rätta mig här om jag har missuppfattat!)
Och då tänker jag: Nej, hon har inte klarat återfallen på kort tid. Att dricka i en vecka är ingen kort tid.

Och som svar på din rubrik-fråga: Ja, en alkoholist kan klara ett planerat återfall (fy tusan, det där är ett begrepp som ger mig rysningar! om maken planerade ett återfall, så skulle jag överväga att lämna honom.) under en semesterresa. En alkoholist kan nämligen kontrollera sitt drickande alldeles utmärkt när det behövs. ETT TAG. Det är bara en tidsfråga innan det sluttande planet blir brantare och till slut förvandlas till ett stup, om alkoholisten tillåter sig att tänka i de banorna.

Jag hoppas att du inte tycker att jag bullrar på för mycket, men jag uppfattar dig som att du ärligt vill ha våra råd - vi som har lärt oss den hårda vägen... Var rädd om dig!
/H.

monopol

Tack för alla kloka ord från er med erfarenhet. Jag är ny på detta område och känner att det behövs mer kunskap. Själv har jag aldrig haft problem med alkohol och har gärna tagit vin till maten. Men nu i sällskap med min nya kvinna dricker jag ingenting alls.
Mina funderingar handlar om det är möjligt att ha ett gott liv tillsammans med en nykter alkoholist. Vi har nu var sitt hus och planerar att sälja dessa och skaffa ett gemensamt boende på annan ort. Detta blir i så fall aktuellt till sommaren. Vi har det mycket bra tillsammans. Vi delar på de vardagliga sysslorna, har samma smak, tänker politiskt lika, tycker om samma mat, filmer och annan underhållning m.m. Jag älskar henne verkligen men är inte helt säker på att hon älskar mig lika mycket. Känner att det är för långt mellan hennes ömhetsbetygelser till mig. Kan det månntro bero på att hon älskar min rival Mister alkohol mer och längtar till honom?
Jag tänker inte flytta ihop med en "praktiserande" alkoholist men med en nykter sådan skulle vara möjligt, detta har jag talat om för henne. Detta är hon medveten om. Trots mina starka känslor för henne så kommer jag att lämna henne om hon börjar dricka i vardagslag. Jag har förstått att det är inte ett liv som jag vill ha. Vi är båda 60+ och jag tänker leva resten av mitt liv så trevligt och njutningsfullt det bara går.
I ett sånt liv förekommer det t.ex. middagar och semesterresor där vin är en naturlig ingrediens. Är det helt omöjligt för en alkoholist att dricka vin till maten men inte mer? Vad händer i kroppen och psyket? Detta skulle jag vilja veta. De svar jag tidigare fått är verkligen deprimerande. Om hon tillåts att ta vin till maten för att förgylla sin semester så så blir det sluttande planet ännu brantare. Jag har ju en romantisk bild framför mig där vi kan sitta i solen och ta ett glas till maten som tydligen är helt otänkbar.
Just nu känner jag mig väldigt villrådig efter att ha läst mer om detta ämne på nätet. Kommer jag att få ett bra liv tillsammans med henne eller inte? Skall jag backa ur redan nu innan vi sålt våra hus och lämna henne åt sitt öde, nej det känns fel. Oj vad svårt.

som alkis skulle kunna dricka några glas vin under semestern är fullständigt uteslutet.

Hela mitt beroendesystem skulle dra igång i 110 km/h och jag skulle verkligen kasa ner i skiten igen. Aldrig någonsin att jag skulle överväga att göra så. Om jag så mycket som smuttar på ett glas så leker jag med döden och den risken vill jag inte ta idag.

av både det ena och det andra. Jag är nykter sen snart 1,5 år nu men har varit nykter längre perioder även tidigare. Höll upp ganska länge för ett antal år sen men beslöt mej för att göra undantag och dricka på en semesterresa, 1 vecka. Det var ju ändå en begränsad tid och utomlands räknas inte. Eller? Det blev en lång färd neråt i missbruket. Jag måste tyvärr säga att jag delar de deprimerande svar du redan fått. Har man dragit på sej ett missbruk så kan man inte dricka kontrollerat. Det går en tid men man är snart tillbaka och snabbt går det utför. Det blir en nedåtgående spiral mot undergång om man inte får stopp på det. Jag säger som Adde att jag skulle nu aldrig riskera det för det har jag provat och konstaterat att det inte fungerar. Så det kan du nog glömma.

Sen reagerar jag som de andra att det är din kvinnas eget val vad hon gör och inte ditt ansvar. Aldrig nånsin har du ansvar för hennes drickande, det låter lite oroande. Men om hon har en stark och ärlig önskan att vara nykter och det är hennes val så kan ni leva ett härligt liv tillsammans. Var lite försiktig bara, avvakta kanske?

Jag var med maken på en semestervecka förra hösten, all inclusive. Det gick bra att dricka mineralvatten och jag kände faktiskt inte att jag förlorade nåt alls på det. Min man drack behärskat. Jag tycker att han måste få dricka om han vill, dock med det förbehållet att blir han berusad får han acceptera att jag inte vill umgås med honom. Det fungerar bättre och bättre. Som nykter måste man lära sej att leva i en omgivning där andra dricker så en mycket viktig sak är nog att ta ansvar för sej själv och sitt dricka eller inte. Lycka till!

Lelas

Hej igen, monopol! Det är bra att du funderar, och även om du tycker att allt det här är nytt så verkar du kunna hålla huvudet kallt och tänka klart. Bra! :)

Några saker tänker jag, och jag fortsätter att gå rakt på sak, för jag tolkar dig som att du vill det.

För det första: det går alldeles utmärkt att ha ett bra liv tillsammans med en nykter alkoholist. Jag är ett levande exempel! :) Resan har varit allt annat än enkel, men vi klarade det!

För det andra: jag tycker att du skall vänta med att köpa hus ihop med henne. Nykterhet en period först, sedan kan det vara läge kanske. Min man fick lära sig på sin behandling att inte göra någon större förändring i livet (typ flytta, byta jobb, skilja sig...) under det första året av nykterhet (minst!). Det är så mycket som förändras i och med nykterheten att man riskerar att ta felaktiga beslut om sådana saker innan hjärnan (och själen) har "torkat". Om ni ändå bestämmer er för att flytta ihop: se till att tänka igenom ekonomin och det gemensamma, så att ingen av er blir ekonomiskt beroende av den andre.

För det tredje: du vill att hon skall vara nykter för att kunna leva med dig. Är det då för mycket begärt att du är nykter med henne? Eller åtminstone att du låter henne ha något annat i glaset där i solen? Hänger den bilden verkligen på hur många procents alkohol det finns i era glas?

Helt krasst, alltså: både du och hon behöver bestämma er. Flaskan eller relationen? För det är antingen eller.

Var rädd om dig och din relation till din fina kvinna! :)
/H.

monopol

Tack för ditt svar. Vad händer när när man "kasar ner i skiten" egentligen? Kan man sköta ett jobb när man är alkoholist?

monopol

Tack för din kommentar. Ja du har verkligen erfarenhet av just den problematik som jag står inför. Så det blir inget drickande för hennes del och inte för min del heller.

monopol

Tack för din fina och uttömmande svar och råd. När det gäller antabusen så var instruktionen faktiskt sådan att någon annan än hon själv skulle se till att den togs. Hon såg till att receptet blev till men ansåg att hon själv inte av egen kraft skulle ta tabletterna.
Igår så besökte hon en nära anhörig på annan ort med övernattning. När hon kom hem så var hon väldigt uppriven. Jag insåg direkt att det var ett farligt läge för återfall så jag ville ge henne antabus. Hon vägrade. Nu har hon fått ett återfall igen och ligger bara på soffan och sover eller tittar planlöst upp i luften. Jag blir bara så ledsen.
Hon är ju en intelligent kvinna med akademiska betyg men uppför sig som en komplett idiot. Hur är detta möjligt? Hur kan hon välja alkoholen framför vårt fina förhållande undrar jag. Jag har varit i den tron att vårt förhållande skulle vara den motvikt som höll henne från alkoholen. Men så blev det inte. Vad gör jag nu?
Du berättade att din resa inte har varit enkel men har klarat av den. Vi är väl inne på sådan resa och jag skulle gärna veta hur ni klarade av den. Jag vill verkligen leva ihop med denna kvinna men inte till vilket pris som helst.
Det var ett bra råd med att vänta med husförsäljningarna tills det har stabiliserats för hennes del.
När det gäller mitt drickande tillsammans med henne så är det lika med noll. Vi dricker alltid mineralvatten till maten.
Till sist - hur gör man när man är rädd om sig? Jag vet faktiskt inte vad som är bäst för mig.

är en beroendesjukdom och så länge jag är aktiv i den så är min val rätt begränsade, spriten går före allt annat.

Ett återfall FÅR man inte !! Man TAR ett återfall. Det är det egna valet att hälla i sig sprit, ingen annan gör det åt mig.

Jag hade jobb, mycket jobb, ända in i det sista. För det är så enkelt att har jag ett jobb så kan jag inte vara alkis !! Hänger du med i alkis-logiken där ?! 3 % av alkisarna sitter på parkbänken, resten av oss, 97 %, har parkbänken hemma i vardagsrummet. Man brukar säga att va 10 % av totala befolkningen har alkoholproblem vilket gör ca 900 000 personer i Sverige. Lägg till ca 3 pers per alkis som är medberoende, dvs som du, så har du huxflux 2,7 miljoner som är berörda av sjukdomen. Det är praktiskt taget hälften av Sveriges vuxna befolkning.

Fundera många varv innan du gör något tillsammans med en aktiv alkoholist.

och vill förstå. Som f.d. alkoholist kan jag berätta att man kan jobba och vara skötsam och omgivningen anar i de flesta fall ingenting. Jag är en kunnig och pålitlig medarbetare och kollega. Sällan blev jag hemma pga fylla. Det var så att toleransen ökade så jag kände inte av nån direkt baksmälla. Jag kunde somna på soffan med kläderna på, vakna ett på natten och gå i säng och sedan upp på jobb i tid. Med facit i hand ser jag ju att prestationen är bättre nu såväl som mitt mående men jag skötte mitt jobb.

En annan sak som du undrar över är hur hon kan välja bort ert förhållande för att dricka. Ja det är den stora gåtan hos oss som är fast i spriten. Alkoholen går före och det är fullkomligt otroligt och ger svår ångest därför att så vill man ju inte ha det. Man vill ju inte ha det så men kan inte stå emot. Det sägs att man måste nå sin botten för att kunna sluta, konsekvenserna, priset för att dricka måste bli tillräckligt högt. Din kvinna vill nog sluta men inte tillräckligt ändå eftersom hon tar återfall nu också. Liksom Adde säger så är det ett val man gör. När hon vägrade ta antabus hade hon ju redan bestämt sej för att dricka och det finns inget du kunde ha gjort för att stoppa det. Ledsamt.

Jag säger inte att du ska ge upp, hon vill säkert välja dej och om du orkar så kanske hon kommer till insikt. Men det är hennes val, inte ditt. Du kanske kan ge ultimatum men inte sluta åt henne. Men som du själv inser så ska du vara försiktig med att köpa hus tillsammans. Vänta och se.

Jag lider med din kvinna också för jag vet att hon mår dåligt och inte vill ha det så här. Men hon måste bestämma sej en gång för alla och med dej och ert förhållande tycker jag hon har så mycket att vinna. Jag slutade dricka för gott delvis för att jag märkte att min man började få nog. Bland annat.

Hur gör man för att vara rädd om sej? Ja svårt du måste känna efter vad du orkar och vill. Jag kan inte ge råd. Du ska komma ihåg att det inte är dej hon väljer bort utan hon klarar inte ännu att göra slut med alkoholen. Jag önskar er lycka till. Det går att leva ett underbart liv bortom missbruket och jag önskar verkligen att hon ska klara av att ta sej dit. Och i min värld är det absolut avhållsamhet från alkohol som gäller sen, inga undantag.

Lelas

Hej igen, monopol-vännen!
Ja du... hur gör man när man tar hand om sig? Det är en väldigt bra fråga... Jag tror nästan att jag måste fundera lite på hur jag skall svara på det. Så jag börjar i en annan ände:

Min resa finns ganska väldokumenterad här på forumet. Om du börjar läsa min tråd som heter "Vägen vidare" (ser du den i listan?) så kommer du efter ett litet tag till en länklista över mina trådar som jag hade startat tidigare. Där kan du börja från början, om du vill. Men en kortversion är så här:

Min man är alkoholist och under åren 2008 (?) - 2010 eskalerade hans drickande och jag blev allt mer medberoende. Jag har försökt alla knep som finns för att få honom att ändra sitt drickande. Ibland fungerade det - ett litet tag. Men för varje gång så blev det värre när han började igen. Hans kropp började säga ifrån, och jag kände hur han förändrades som person. Han har aldrig blivit aggressiv eller så, utan det handlade om att jag kände hur han mentalt var på väg bort från mig.

Mitt medberoende gick ut på att jag dels trodde att jag skulle kunna älska honom nykter, och dels att jag skulle kunna hindra honom från att dricka genom att sätta upp en massa hinder. Därför har jag letat gömda flaskor som en besatt. Jag har loggat in på hans bankkonto och kollat saldot och hur mycket som lagts på bolagsbesök. Jag har hittat på lösningar av modellen om-vi-bara-dricker-på-helgerna eller om-vi-inte-köper-BiB-utan-bara-öppnar-en-flaska-varje-dag. Jag har varit på helspänn dygnet runt för att analysera hans rörelser, röstläge, blick. Inget av detta är jag stolt över, men jag ser samtidigt att jag har kunnat påverka det lika lite som han har kunnat styra sitt drickande. Vi är oerhört förutsägbara, både alkoholister och medberoende.

Jag har provat alla känslolägen du kan tänka dig. Förtvivlan, rädsla, fruktan, ilska, frustration... men också hopp, när något litet tecken på en förändring visade sig. "Nu! Nu skall han äntligen fatta och välja mig framför flaskan!". Men icke.

Till slut orkade jag inte, utan tog några steg som blev avgörande. Ett var att jag gick med honom till hans läkare (som han träffade för stress, magsår och Gud vet allt) och slog näven i bordet och sa "Nu börjar du behandla hans symptom som följder av ett alkoholmissbruk, annars blir jag galen!". Ett annat var att jag under några mardrömsdygn försökte få honom inskriven på psyket och avgiftning, men misslyckades eftersom han kom dit berusad och alltså inte visade att han var motiverad. Jag vet att jag skrek till psykpersonalen att "om ni inte lägger in honom, så vill JAG bli inlagd - för nu orkar jag inte längre!" Idioten (sorry) till sköterska svarade "men då måste du vända dig till din vårdcentral". Som om jag inte hade försökt med det...

Hur som helst: vid ett tillfälle uttalade jag ett ultimatum - "dricker du igen så går jag" - och ett litet tag senare drack han igen. Och jag gick. Jag hade vid det här laget fått hjälp av en terapeut, och han hade gett mig rådet att göra en konkret plan för att kunna verkställa mitt ultimatum. Det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv - att planera för att lämna honom om han skulle dricka igen, trots att han kämpade mot flaskan. Men, när jag ställdes inför faktum så var det planen som räddade mig (oss). Utan den hade jag inte klarat av att gå.

Maken tog mig på allvar, och skrev in sig på ett behandlingshem. Jag lovade honom att vi skulle göra ett försök när han kom hem därifrån, så jag flyttade hem medan han var borta. Det är tre år sedan nu, och vi har det fint. Han är nykter - en dag i taget - och jag upplever att vi hela tiden rör oss tillbaka mot varandra. Jag älskar honom djupt, och jag är evigt tacksam för att han till slut valde mig. Samtidigt är jag oerhört ödmjuk inför det faktum att han hade kunnat göra ett annat val. Jag ser honom inte som en självklarhet, utan uppskattar varje sekund av gemenskap och nykterhet.

Några saker har varit avgörande: dels råden från min terapeut om att göra en konkret plan och sedan mitt beslut att genomföra den, dels makens beslut att genomgå behandling, dels min möjlighet till hjälp via min terapeut men också genom det anhörigstöd som behandlingshemmet ordnade (och faktiskt också det här forumet).

Du ställer också frågan till Adde om vad det innebär att kasa ner i skiten. Känner du till Jelineks kurva? Kolla här: http://www.lank-80.se/beroende.htm
Som du ser på den vänstra delen av bilden så handlar det om kriminalitet, pengabrist, sociala problem, fysiska problem... och längst ner: döden (eller nykterhet). Tyvärr är det så det ser ut. Därför gäller det att bryta kurvan innan den dalar så djupt. Eller hur? Det svåra (och det som gör oss medberoende helt galna) är att ingen annan kan få alkoholisten att inse att h*n behöver hjälp. Insikten måste komma inifrån alkoholisten själv. Det är till och med så att ju mer vi medberoende försöker hjälpa, desto mer ställer vi oss i vägen och försvårar.

Så, vad skall du göra nu? Mitt förslag (men se det för vad det är: ett förslag från en som bara känner dig genom några ynka raders text) är att du söker hjälp. Inte för henne, utan för din egen skull. Det finns några vägar: Al-anon (som AA fast för oss anhöriga, kolla på www.al-anon.se var din närmsta grupp finns) och terapeuter/samtalspartners (här får du leta dig fram tills du hittar någon som funkar och som är kompetent när det gäller just medberoende. tips: kyrkan har diakoner som kan sånt här!). För mig har det varit ovärderligt att kombinera dessa två varianter, dvs dels anhöriggrupper där jag har kunnat spegla mig i andra och dels den enskilda terapeuten.

Säg till din kvinna att du är villig att arbeta på din del av er situation, så att du också vill ha hjälp. Hon kämpar med att vara nykter, du vill kämpa för att vara en bra anhörig. Öppna kort, så vet hon vad som gäller. Hur låter det?

Oj... det blev en hel roman... :) Kram!
/H.

monopol

Jag är så tacksam för att ni tar er tid att försöka vägleda mig i den här "branschen". Ja nu åker vi snart på den resa jag tidigare nämnt. Sedan jag var inne på detta forum så har hon varit på en ny resa till en annan familjemedlem på annan ort. Nu var det samma visa som tidigare, hon var onykter när jag hämtade henne på stationen. Hon berättade att hon haft upprörande samtal med den hon besökte. Efter detta har hon smygdruckit varje dag, inte så mycket men ändå. Hon kör bil till jobbet varje dag och sköter sitt arbete som vanligt.
Vi har det underbart när vi är tillsammans,efter middagen brukar vi ofta ligga på sängen och prata om allt möjligt i timtal. Vi ligger sida vid sida eller i sked påklädda eller inte och har det bara skönt. Jag tycker om att att smeka henne och hon är mycket tacksam för det och njuter i fulla drag. Jag nämner detta bara för att förklara att vårt förhållande är mycket sinnligt och njutbart.
Hon är fullt medveten om att jag tidigare har sagt att jag inte tänker bli hennes sambo om hon på heltid är en praktiserande alkoholist.Trots detta har hon stora problem att låta bli vinet. Jag förstår att hon kämpar emot men kapitulerar ofta. Vi kysser varann ofta så jag märker direkt om hon druckit. Antingen att hon vänder bort munnen eller att jag känner doften. Varje gång hon upptäcks ser jag hon är ledsen och skamsen. Hon säger att hon måste vara mentalt beredd att sluta dricka och det är hon inte just nu, men senare. Hon vill sluta.
Om några dagar åker vi till Turkiet. Vi har sett fram emot denna resa med förväntan. Jag har bestämt att jag inte tänker lägga mig i när det gäller alkoholen. Det är upp till henne nu att ta sitt ansvar. Efter resan får jag väl utvärdera om jag fortfarande vill ha henne som min kvinna eller inte. Jag tänker inte frivilligt belasta mitt liv med att bli medberoende, trots att jag älskar henne. Jag har ett val men hon får välja först.
Tänkte sluta där men kom på att hur kan jag ge henne verktyg för att stärka den mentala viljan att sluta permanent? Har ni några tips om detta?
Tack Lelas för din kortversion av din historik och öde. Jag är så tacksam över att du vill ägna tid till att delge din kunskap till mig.
Många kramar