Har kikat runt i forumet och fått klart för mig att jag är så totalt medberoende, allt stämmer in,,,För att göra en berättelse (9- års förhållande med en som dricker) kort så börjar jag...
Är en kvinna som levt tillsammans med en man i 9 år, under dessa år så har han utvecklat ett drickande som bara blev värre.
Från att bara dricka typ på helgerna så blev det under veckorna,en återställare typ på lördag morgon kl 8, och upptäckte han då att det började ta slut på innehållet i flaskan så vips, så drog han ner på stan och köpte mer.

Jag har fått samtal om att de har sett honom liggande i buskage på stan mitt på dagen, pizzakillen har lett hem honom,han har blivit tagen av polisen 3 ggr för fylla under det senaste året.Jag har ringt polisen ett antal gånger då han har blivit aggresiv mot mig samt gått lös på inredningen.

En gång knuffade han mig så mitt ledband gick av på höger hand på tummen. operation sjukskrivning 3 månader, och det enda jag fick till svar från honom: Förlåt det var inte meningen jag var full. Till läkaren på sjukhuset sa jag att jag hade ramlat i duschen. Ingen anmälan gjorde jag mot honom, de andra anmälningar jag har gjort har jag bett om att de skall lägga ner, för att jag inte har orkat gå vidare med det.

Det finns så mycket att skriva så jag vet inte vad jag skall börja, jag har bett han att söka hjälp men det enda svar jag har fått tillbaka
är att "det enda jag behöver är en kram, lite kärlek".

Han har misst sitt körkort för ca 8 års sen men tog ett nytt nu i juni, och jag tror att de har dragit in det nu då det har kommit papper från Transportstyrelse.
Vill tillägga att han sa att han hade sökt hjälp med att ta en massa leverprover på företagshälsovården, att han hade beslutat det själv.
Men jag tror att det var hans arbetsgivare som ställde det kravet. Då jag har sett en skrivelse från företagshälsovården om att de samt arbetsgivaren har erbjudit honom 12 stegs programmet, men att han har tackat nej.

Jag själv har sagt att han måste åka iväg för att få hjälp men "han kunde inte vara borta från jobbet". Han har inte ens berättat för mig att arbetsgivaren har erbjudit honom detta.

Enligt honom så blir han bra "om han får kärlek av mig". Men det har blivit så att jag inte kan, jag tycker han är äcklig när han är som han är.
Och vem har lust att visa kärlek när varenda dörr i mitt hus är sönderslagna.
Skall tillägga att han inte är dum när han är nykter, han är mest tyst, spelar på datorn kollar tv. Känns som att vi har levt ett liv på varsit håll.

Mina vänner, min son ja alla i min närhet har ställt frågan många gånger till mig- du som alltid har haft skinn på näsan, vart har det tagit vägen, och jag frågar mig själv! Men jag vet inte, man har hoppas på att det skall bli bättre, men innerst inne vet man ju att det inte blir det.

För snart två månader sen så var det ännu en helg med fylla, fredagen krogen, började bråka med mig kl 7 på lördag morgonen så tom grannarna i huset intill vaknade, han drog iväg på stan och jag bara kände som jag har känt så många gånger förr, skönt. dra iväg, då blir det lugnt hemma. Tills han kommer hem till kvällen. Denna kväll kom han hem vid 7 somnade direkt i soffan, men vaknade efter någon timma och bara reste sig upp slet mig i håret, tog tag i mitt ben slet ner mig från soffan och drog mig över golvet.Jag var så rädd så jag bara stod och darrade.Porslin sönderslaget och glas i hela köket och ännu en till dörr trasig i hallen.

Jag lade mig i källaren och sov den natten. På morgonen vaknade jag vid sju gick upp i köket och där stod fläkten på högsta samt plattan på, han hade försökt att tända en cigg med papper och glömt att stänga av plattan, själv låg han och sov i soffan.

Då fick jag nog, sa åt honom att plocka upp efter sig, men han tog på jackan och gick. Jag plockade ihop hans saker, ställde ut det på gården, pratade med grannarna så de skulle veta ifall det skulle bli bråk när han kom hem. Låste dörren.

Han flyttade ner till sin hemstad några dagar senare, sa att han hade sagt upp sig på jobbet, men jag tror att han redan hade fått besked om uppsägning då han tackat nej till erbjudande om hjälp.

Han ringde efter 2 veckor, han saknade mig, han tänkte på mig varje sekund...5 dagar senare ser jag att han har ett nytt förhållande!!!!

Nu sitter jag här och känner mig så fruktansvärd utnyttjad, 9 år som jag har slängt bort känns det som.
Jag trodde att jag skulle få tillbaka energin, orka göra något, men jag sitter bara och funderar och mår skit dåligt.

Hur kan han redan ha ett nytt förhållande! Jag hade hellre sett att det var han som skulle sitta och må dåligt och kanske fundera över vad han har gjort, men det är jag som sitter här och funderar, gråter och känner mig taskig som slängde ut honom.

När blir allt bättre????

Lelas

Hej fågel blå!
Välkommen till forumet!

Ja du... när blir det bättre?

Tyvärr kan det ta lång tid. Men rätt som det är så kommer du märka små tecken på att du mår bättre, ett efter ett. Långsamt.

Har du någon du kan prata med om det här? Jag menar någon professionell, i form av en terapeut med medberoendekompetens, och jag menar andra i samma situation (som tex Al-anon). Jag tror att det är det viktigaste du kan göra nu - att se till att få stöd och hjälp att reda ut dina tankar.

Var rädd om dig! Och fortsätt skriva här, det hjälper. :)
/H.

markatta

Helt rätt att du slängde ut honom! Verkligen bra gjort av dig.
Du har all rätt att vara trygg i ditt eget hem och du visar att du inte accepterar att han använder våld. Du ska absolut inte behöva känna dig "taskig" när du gör det du behöver göra för att inte utsättas för misshandel, oro, rädsla.

Det där med att han säger att det bara krävdes "kärlek" eller en kram för att han inte skulle dricka eller misshandla är rent ut sagt bullshit men det tror jag du vet innerst inne. Vore lösningen så enkel så skulle vi inte ha en sådan statistik på våld i nära relationer som vi har och heller inga missbrukare alls, för alla, nästan alla har någon som älskar dem. De kanske inte vill eller vågar se det men kärlek har inte något med det att göra.

Både alkoholister och kvinnomisshandlare är experter på att tycka synd om sig själva, skylla ifrån sig, se sig själva som offer så att de själva inte behöver ta något ansvar för sina handlingar och de val och de själva gör. Innan han själv inser att han måste själv ta ansvar och söka hjälp, både för sitt alkoholberoende och sin våldsproblematik så är han farlig för dig att vara kring. Starkt av dig att lämna honom! Jag vill vara tydlig med det, att det är skillnad på alkoholism och våld i nära relationer. Alla alkisar misshandlar inte sina partners och alla som misshandlar har heller inget missbruk. Dessa destruktiva mönster förstärks såklart av varandra men båda delar behöver behandlas för att en sådan man ska vara, ja inte farlig helt enkelt.

Någon som misshandlar och missbrukar kan inte vara lycklig, att han redan inlett ett nytt förhållande har ju inget med dig att göra utan kanske snarare har han misshandlat och missbrukat just för att han inte kan hantera sina känslor. Försök att inte ta det personligt. En person som ständigt flyr sina känslor har ett beteendemönster som inte alls behöver vara knutet till bara en person. Huvudsaken är att du är trygg, att du förändrade din situation. Vad han gör eller känner nu kan du inte styra över.

Det är inte alls konstigt att du känner en massa kring detta. När jag själv separerade från min misshandlande och alkoholiserade sambo så levde jag som i ett vakuum den första tiden, orkeslös, gråtandes, grubblandes, tvivlandes, nästan helt isolerad från omvärlden för jag orkade inte, allt kändes overkligt. Forum här blev min livlina då.

Även om du kanske innerst inne vet att du gjorde rätt så är det inte alls konstigt att efter en nio års lång relation känna sorg, ilska, kanske besvikelse av att det inte blev som du hoppats. Det är inte ens konstigt om du skulle känna saknad, tvärtom så är det vanligt att efter ett tag tvivla, kanske sakna de fina stunderna även om de mot slutet var få, sakna den man först blev förälskad i, eller bara en fysisk närhet. Tillåt dig själv att få känna de känslor du känner men försök att inte agera utifrån dem.

Har du haft kontakt med någon kvinnojour? Om inte så rekommenderar jag det verkligen. Det är väldigt viktigt att ha någon att prata med för att undvika att de trauman man utsatts för i framtiden blir ohanterliga, posttraumatisk stress o.s.v. men också för att bolla med om tankar om huruvida man gjort rätt, kanske skamkänslor som kan dyka upp.
Man kan alltid ringa Kvinnofridslinjen anonymt för att prata med någon och också få tips om kvinnojourer i närheten så man kan besöka någon face to face också. Kvinnofridslinjen ringer du gratis på 020 50 50 50.

Och du, det blir bättre! Det kanske tar tid och kräver en del jobb från din sida men det blir bättre. Du har ju rätt nyligen påbörjat den här processen så försök vara snäll mot dig själv och ha tålamod. För det är en process att bearbeta sådant som du varit med om. Försök se det så här; hade du inte lämnat honom så hade du inte ens kunnat påbörja en process mot tillfrisknande och att kunna må bra, då hade du ju bara varit kvar i samma helvete. Men nu är du på väg!

Kramar!

fågel blå

Hej! Och tack för ditt svar. Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare och har fått en tid i november.
Det kommer att kännas bra att få ventilera sig.

Och jag vet att det kommer att ta tid att läkas, att bli hel igen.

fågel blå

fågel blå

Tack för det du skrev.
Du skrev så mycket klokt så jag blev rörd.

Då du själv har levt i ett förhållande som har kantat med fylla samt misshandel så vet du vad jag pratar om.
Du skriver även om det här att man är i ett vacuum, att man inte orkar att göra något och det stämmer helt.

Jag är glad att jag har ett arbeta att gå till. Lägger upp planer på vad jag skall göra när jag kommer hem, det finns en hel del
att göra när man har hus..men när jag kommer hem så är allt som bortblåst.
Måste verkligen ta tag i mig själv för att överhuvudtaget få mat i mig.

Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare som har hand om- makt,psykiskt våld/utsatthet, normaliseringsprocessen, hot, kränkningar, sexuellt tvång, knuffar,sparkar och annat fysiskt våld samt ekonomiskt våld samt en del annat.
Jag hoppas att det kommer att ge mig något.

Vet också att det kommer att ta lång tid att kunna bli hel igen, att kunna skratta, slappna av och bara vara.

kram på dig

Du behöver tänka på dig!

Jag levde med en man en alkoholist med någon slags aggressions-/psykisk-problematik. Plötsligt inträffade ett antal händelser som gjorde att jag insåg att han var alkoholist och att han hade behandlat mig på ett helt oacceptabelt sätt under alla våra år tillsammans. Först visste jag inte vad jag skulle göra - någonstans fanns ändå hoppet att allt skulle bli bra, tanken att jag inte skulle klara mig själv, att barnen skulle fara illa osv. Jag levde i nära fyra månader i något slags kaos; jag ringde alla samtal jag kunde (socialtjänst, polis, AA, AlAnon, kvinnojour, BRIS, familjerätten, barnpsykolog) och gick på samtal på krismottagning för kvinnor, samtal genom jobbet och hos kvinnomottagningen. För mig var alla de sakerna jätteviktiga - även om jag fortsatte att på många sätt försvara min exsambos beteende så fick fick hjälp att reda ut tankar, utomståendes bekräftelse på att jag inte hade fel - hans beteende var inte ok, hans sätt att behandla mig var inte ok. Jag blev sjukskriven och kunde inte tänka på annat än att det var inte så här jag ville leva, och jag trodde inte jag skulle orka överleva - jag gick och önskade att jag skulle på överkörd av en lastbil så att jag skulle slippa leva (samtidigt som jag ansträngde mig till mitt yttersta för barnens skull).
Plötsligt fick jag kraft att lämna honom. Men då gick jag in i ett ännu större mörker - det gick ett par månader när jag verkligen trodde att jag skulle gå under. Som jag grät, och tack vare min bästa vän, mina föräldrar och inte minst min samtalskontakt på krismottagningen så överlevde jag. Och så började jag känna att jag mådde bättre, att jag kunde vara mig själv, att jag inte behövde göra allt för att göra någon annan nöjd/lugn för att inte få skäll, hot osv.

Så om frågan är "När blir det bättre?" så vill jag svara: det dröjer ett tag, men det kommer bli bättre!!! Många saker kommer fortsätta vara svåra, ledsamma och ibland känner mig sig ensam, ledsen och önskar att allt varit annorlunda, men det kommer ändå att vara bättre totalt sett!!! Det kommer - bara håll ut!

Jag stämmer in med kloka markatta - att det skulle ha krävts kärlek är hans sätt att lägga över problemet på dig. Jag fick höra i flera år att att han drack för mycket, att han betedde sig illa mot mig och gjorde sådant som absolut inte är ok - det var mitt fel, för jag älskade inte honom tillräckligt, jag stöttade honom inte, jag fanns inte där när han behövde mig osv osv osv - och jag försökte vända ut och in på mig själv för att visa honom att jag älskade honom, att jag fanns där, att jag stöttade osv osv osv - men vad jag än gjorde så var det aldrig tillräckligt för han hittade alltid "bevis" för att jag inte gjort tillräckligt. Jag gjorde långt mer än tillräckligt, jag höll på att utplåna mig själv för att vara honom till lags.
Du har redan gjort mer än tillräckligt!

Att han har ett nytt förhållande är kanske för att han inte klarar sig själv - så länge någon medberoende "bär" honom så kan han ju fortsätta sitt missbruk utan att allt ska gå käpprätt... Det finns någon som ser till att han har någonstans att bo, någon som ser till att han äter, som ser till att det finna pengar (till alkohol), någon som tar hand om hemmet så att det inte ser ut som en jag-vet-inte-vad.

Jag kämpar fortfarande och har svårt att klara det, men jag jobbar varje dag med att tänka på mig, vad som är viktigt och bra för mig - och inte jämföra med honom, om han har det bättre eller om han gör bättre/roligare/mer spännande saker osv. Försök att tänka på dig. Jag vet att det är svårt, men försök - det blir lättare!

Välkommen hit!
Kram <3

markatta

att du kontaktat en rådgivare för samtal! För det är modigt att våga möta det svåra och jobbiga, våga kämpa för en förändring/förbättring och ta den hjälpen som ges.

Normaliseringsprocessen ser rätt så lika ut vad gäller både medberoende och att leva med våld i nära relation. På kvinnojourerna är de ofta också mycket kunniga kring just medberoende och missbruk så jag håller alla tummar för dig att du ska få träffa någon som känns bra.
Jag blir väldigt glad av att se att även om du skriver och undrar 'när det blir bra?' så verkar du ändå ta till vara på det hopp som finns om ett bättre liv.
Heja dig!

Det finns flera på forum som varit i liknande situation som du med både våld och alkohol, t.ex. Flygcert som har presenterat sig här, så fortsätt att läsa och skriva här. För mig var det oerhört hjälpsamt att kunna ventilera mina tankar, både de i förtvivlan och mörker och de som kom när jag verkligen kunde känna att jag agerat rätt. Det kan bli lätt att tro att ens tankar är ren fakta om man bara låter dem stanna i ens egna skalle, hur irrationella och destruktiva de än kan vara.

Kramar!

fågel blå

Tack för ditt svar Flygcert.
jag har läst igenom din tråd och förundras över att du har orkat så länge.
Från det du började skriva fram tills nu.Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt kommer att gå framåt och att du mår bra.
Du gjorde aldrig någon polisanmälan mot honom?

Jag har gjort tre men alla har jag bett om att de skall lägga ner.
Den sista gången polisen hämtade honom så vart han häktad från tisdag-torsdag. Polisen ringde mig på torsdagen och sa att han skulle bli släppt, han bad mig hämta honom för han tog sig inte hem, och det gjorde jag.

Han var så ångerfull i bilen, sa att han aldrig någonsin hade mått så dåligt.Jag lämnade av honom hemma och åkte vidare till en väninna för lite middag.

Telefonen började ringa ganska snart, en jobbarkompis berättade att hon hade nyss sett honom på systembolaget, men jag sa bara nej, han är hemma. Men jag hade fel. Så fort jag hade lämnat av honom hemma så slängde han sig på bussen och till systemet.

När jag kom hem förnekade han det, men han var onykter igen. Så var det med den ångerfullheten.

Vi har inga barn tillsammans som tur är. Jag har en vuxen son och han har en tonårsson.Tonårsonen vill inte träffa honom, de har inte setts på 3 år.
Så för mig har jag inte haft oron över något barn som kanske skulle ha levt i detta missär.Visst, min son har blivit påverkad av allt detta, det märker man på att han har varit väldigt orolig för mig.

Fast jag vet hur det har varit mellan oss,så går mina tankar ständigt till honom. Jag frågar mig själv om att jag kanske gav upp för lätt,kanske jag skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav. Men jag bara slängde ut honom, fick nog.

Alla som känner honom i den staden jag bor i tycker att jag har gjort rätt, han var inte populär här då han uppfattades som lite bråkig,bufflig när han var på fyllan.

Men dit han nu har flyttat så känner de inte till allt detta som har hänt här,nu får han säkert uppmärksammheten om att det är synd om honom som har varit med en elak kärring som slängde ut honom.

Jag vill inte tänka på honom men gör det hela tiden. Om jag hade sagt det, eller om jag hade gjort det, eller om om om...

Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid.

Sköt om dig

jag kom liksom inte så långt som du: jag har oändligt många gånger ringt polisen, men jag har lagt på... Istället har jag legat sömnlös, inlåst i sovrummet på eget bevåg - i rädsla för att han ska slå mig...
Men det ligger en anonym polisanmälan nu, men den kommer ju läggas ner - jag är inte redo att polisanmäla ännu. Jag tänker ofta att det kanske inte är så illa det han gjort, att jag överdrivit osv, men jag jobbar på min plan - händer det något igen (vilket det kanske aldrig gör?) så ringer jag polisen; då kommer jag använda mina inspelningar, alla hotfulla mail & sms, dagboksanteckningar, vänners vittnesmål osv. Nu får det räcka för mig!

Precis som du så har jag en massa ledsenhet, osäkerhet, rädsla och skräck i mig, liksom en hel massa styrka!!! Vi behöver inte ta allt det där, vi är värda bättre än en jäkla skitstövel som håller på att knäcka oss! Att jag orkat och orkar är ju för att jag känner att jag mår bättre, och får det bättre! Jag kan ju träffa vem jag vill nu, jag kan prata med vem jag vill, jag behöver inte möta honom på "rätt" sätt i dörren när han kommer hem, jag behöver inte bli kallad alla möjliga hemska saker, jag kan ha det som jag vill... ja, listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet!

Det är klart att du hämtade honom - för du vågar kanske inte göra annat, vill inte få mer skäll/hot/elakheter och du hoppas/tror/önskar att allt ska bli bra, kanske har jag fel men kanske är det något liknande, men det är helt okej, du gjorde som du trodde skulle bli bra då! Det viktiga är att du inte accepterar det nu!
Som alkoholist så är det inte konstigt att han bedyrar dig att nu är det slut med det, men några minuter senare så är det som bortglömt. Skönt att ni inte har små barn, även om det så klart är jobbigt ändå!!

Jag förstår alla dina tankar om att du kanske gav upp för lätt, skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav, men jag är mer än säker på att du har kämpat oändligt mycket, visat oändligt mycket kärlek, ställt krav osv, men det viktiga är att du visar att det där var inte vad du vill ha - du har visat vad du vill ha och i det passar inte hans beteende in. Så, om han ska passa in i det så måste han förändra sitt missbruk och sitt beteende mot dig! Du är på rätt väg - du är viktig och det du vill ha och behöver är viktigt!

Min exsambo är mycket social, trevlig och omtyckt. Mina vänner har med facit i hand flera gånger kunnat se igenom delar av det, men jag tänker också på att hans vänner och bekanta får höra en annan historia och tänker kanske då att att hans hemska kärring slängt ut honom - men det spelar ingen roll - för du vet sanningen! De som är viktiga för dig verkar också veta sanningen, och de andra behöver du faktiskt inte tänka på! (jag vet, detta är så lätt att säga för mig som utomstående - jag tänker ofta samma tankar, men försöker jobba med mig själv!!)

Sköt om dig! Unna dig något mysigt i höstmörkret - lite te och 70% choklad med mint och lite tända ljus är min favvis...!
Kram

Särbo11

och det har du gjort genom att slänga ut honom. Det beundrar jag dig för! Du ska inte ta mer skit från honom. Jag har en man som druckit men han har inte slagit mig fysiskt men psykiskt har han misshandlat mig på ett mycket subtilt sätt. Jag jobbar på att få mig själv att fungera utan att falla isär, måste få nåt klister som håller ihop mig. Det klistret heter terapeut, goda vänner som bryr sig om mig och tid. Snart kanske jag tar mod till mig att gå på ett Al-anon möte men ännu är jag inte där. Allt psykande har skickat mig ner i en depression. Det är vad våra alkisar gör mot oss, jag har också fått höra att jag är anledningen till att han dricker. Att jag avvisar honom och varit kall som en fisk, ja inte undra på, tänker jag ju nu....

Jag kämpar med mig själv att inte längre gå på min alkis manipulationer. Det är svårt trots att förnuftet säger att det borde vara det enklaste i världen. Man duger stundvis som trofé på väggen eller nåt sen är man inte vatten värd.

Min alkis blir galen då jag tycker annorlunda och anklagar mig för att tycka att han har fel. Så jag har ju förstås låtit bli att säga att jag tycker annorlunda rätt många gånger för att slippa hans dåliga humör.

Jag är så ny i mitt eget tillfrisknande så jag har väl inte så mycket att komma med, men jag vill du ska veta att ensam är du inte.

Vi är många här som kan kämpa tillsammans!

Styrkekramar till dig Fågel Blå!!

/Särbo

markatta

Det är inte konstigt att du tänker på honom så ofta som du gör, fastän du inte vill. Du måste ju ha skapat ett starkt mönster av att, ibland omedvetet, ständigt gå runt och låta den mannen ta det mesta av utrymmet i skallen. För det gör man som medberoende, försöker läsa av om eller hur mycket han har druckit, kolla alkoholförrådet, försöker ligga ett steg före för att skapa en illusion av kontroll i ett liv som i övrigt är kaos. Samma sak är det, som flygcert skrev, att leva med våld i nära relation. Man måste ständigt försöka ligga ett steg före, läsa av kroppsspråk, väga orden noga på tungan, brister det och man blir arg och börjar skrika och bråka så kanske man skuldbelägger sig själv för att någon annan utsatte en för våld men allt detta är ju bara olika sätt att försöka skydda sig på.

Du har alltså under lång tid varit tvungen att tänka på den här mannen. Det försvinner ju inte bara för att mannen fysiskt försvunnit från ditt liv. Dessutom så tänker man ju ofta på någon, känner ilska, sorg och saknad även då en "sund" relation upphör men tvärtom vad många kanske tror, att det skulle vara lättare att liksom vara tacksam över att en destruktiv relation tar slut så är det ju ofta mycket svårare. Genom våldet så knyts man paradoxalt nog närmare den personen. Dels för att man kan uppleva att den smärtan man känner inuti bara kan "tas bort" av den som faktiskt utsatt en för smärtan. Speciellt om man gått så en lång tid så börjar de där fina stunderna när man får en kram och känner sig älskad få så mycket större betydelse, då en annan människa har monopol på ens egna självbild. Sedan är det ju också vanligt att då man levt i en sådan relation, att man fokuserat så mycket på en enda människa så att man har försummat andra viktiga relationer till vänner och familj. Det kan också göra att det känns tomt och ensamt.

Just rädslan för att vara ensam var nog det som skrämde mig mest i valet att stanna eller gå men när jag tog mig ur den där vakuum-perioden så märkte jag att det fanns människor runt omkring mig. Jag hade bara haft ett alldeles för tjockt skyddshölje runt omkring mig för att någon skulle våga närma sig. Det är superviktigt även nu när jag har en relation till min (nyktra) alkis igen att jag verkligen fortsätter att vårda mina övriga relationer, det som är mitt liv.

Jag tänker också på vad du skriver; "Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid." Det är ju först då det är lugnt runtomkring som man faktiskt kan tillåta sig att tänka och känna. Mitt uppe i kaoset så kan man bara agera och skademinimera. Jämför med ett brinnande hus. Det brinner och du står mitt uppe i det. Du har två val, fly till säkerhet eller försöka släcka branden. Däremot finns inget utrymme alls att känna sorg över att ens hus brunnit ner och alla ens saker blivit förstörda, det finns ingen tid till att skuldbelägga sig själv om man tror man själv varit orsak till branden. Sådana känslor och tankar kommer ju först efteråt, då man är trygg. Det är alltså först nu som du har möjlighet att bearbeta dina upplevelser.

Du kanske kan fundera på varför det är viktigt för dig att inte uppfattas som en "elak kärring" av de människor han nu rör sig kring. Jag fattar såklart om du är jävligt arg på honom och inte vill att han ska få några sympatipoäng p.g.a. det här men kanske kan det också vara ett sätt för dig att validera dig själv, genom andra?

Hoppas du får en bra dag!

fågel blå

som ni har skrivit, Ni är så kloka i det ni skriver.

Det har gått några dagar sen jag var inne här,och det har gått några fler dagar i mitt tillfrisknande.
Men det är så jobbigt fortfarande, och förra helgen så ringde ex sambon, och jag hade styrkan i mig att inte svara.

Det kändes skönt att kunna låta bli, men samtidigt så kände jag mig återigen taskig.
Han lämnade meddelande och fräste nått om att "det är för jävligt att du kan slänga bort tio år med att inte ens kunna svara i telefon". Återigen får han mig att känna mig skyldig.

Det är ju han som har slängt bort 10 år kan jag tycka som inte ville ta emot hjälp från sin arbetsgivare.

Ville även svara och höra hur det var med honom, men det var tur att jag inte gjorde det, för han var rejält berusad.

Jag känner att jag har så mycket att säga honom som inte har blivit sagt, men vet inte om det är någon mening.

Det bästa kanske är att helt ta avstånd från allt som har med honom att göra.Att försöka att fokusera på sig själv och med sin läkning.

Men känslorna finns kvar, och det är det som är jobbigaste.

Sköt om era allihopa

fågel blå

läst i detta forum för längesen.
Då kanske jag hade vetat hur jag skulle ha reagerat samt agerat. Men man trodde eller hoppades att allt skulle bli bra.
Man hotade med att lämna, men man lämnade inte. Och det är precis det man inte skall göra som jag har läst om.
Alkolisten vet ju att hoten inte genomförs, han lär sig det. Och den som är som jag ,medberoende fattar inte det.

Allt kanske hade varit annorlunda om jag hade agerat annorlunda, samtidigt som det är svårt att tänka i klarhet när man är mitt i ett liv som kantas av fylla, bråk, hot, osv.

Jag tänker idag mycket på det som var bra. Kan få en bild om hur vi ligger sked i sängen, eller bara slappar framför en bra film på tv, då vi håller handen.

Men samtidigt så kommer jag inte ihåg när det var senast, Det var längesen. Allt dåliga kom smygande på något konstigt sätt. Dagarna gick, helgen kom och gick, skit som hände och gick förbi.
Det har varit som ett gummiband, det spänns ut, man tolererar mer och mer, saker som man aldrig skulle ha tolererat förut, tills gummibandet brister, och det gjorde det för mig.

Och då slängde jag ut honom.

Men jag vet inte om det var rätt, hade jag hittat hit till detta forum innan så kanske, kanske allt var annorlunda.

//fågelblå

fågel blå

Blir så jävla förbannad. Dagarna har gått och man känner sig att det går framåt, har varit på ett samtal på kvinnofridsrådgivningen.
Det kändes bra skall dit igen.

Men jag blir så förbannad pga exet. När man känner att livet kommer, att man tänker mindre på honom, man försöker att glömma allt,så ringer han,,,
har ringt flera gånger den senaste tiden. Jag svarar inte, men en gång så såg jag inget nummer och svarade då.
Han lämnar en massa meddelande och det värsta som är är att han är så jävla fräck och vill be mig om tips på matlagning, som han kan bjuda den nya tjejen på. Tydligen är det han som lagar mat där. (han har inget jobb). När vi bodde ihop så lagade han ingenting.

Hur fan kan man vara så fräck, han kan väl ringa sin morsa,,,,,

I fredagsnatt ringde telefonen halv fyra på morgonen. Svarade som vanligt inte, då var det exets nya tjej som ringer, säger att de leker sanning och kånka (hmm, vilken barnstuga) och att han hade sagt att hon skulle ringa till mig och säga hej.

Vad fan tänker de på, de är som barnrumpor.
Vill bara att de lämnar mig ifred så jag kan må bra.
Men de gör mig bara sårad och arg.

// Fågel blå

Förstår att det är jobbigt att han håller på att ringa. Kan inte låta bli att undra om han inte släppt taget om dig eftersom han fortsätter höra av sig, men jag tycker att du är stark som låter bli att svara.
Fåniga lekar de håller på med, håller med dig!

Skönt att du fått ett bra möte på kvinnofridslinjen! Det är värt att prata med någon utomstående, och som man känner förtroende för att de kan sin sak - speciellt när man ibland tror att man håller på att tappa förståndet själv. Jag går fortfarande på samtal hos min kontakt på kvinnomottagningen. Jag har gått där i ett år, och hon hjälper mig att se klarare, att må bättre, att sortera det som är viktigt och hon hjälper mig att se att det är inte jag som är knäpp/tänker konstigt/gör fel. Jag sänder henne många varma tankar!

Saker och ting blir bättre: jag har levt i något som jag bara hoppades skulle bli bättre, men det blev inte det, jag lämnade och allt kändes ännu jobbigare ett tag innan det vände, men jag är på väg mot något bättre. Ibland vågar jag inte riktigt tro att saker ska bli bättre, jag vågar inte tro det, utan tänker att "snart kommer det något hemskt" och jag kan inbilla mig att jag kommer bli sjuk, att jag ska dö ifrån barnen, att jag inte ska klara mig själv osv, men allt är bättre än att leva med en vidrig, hemsk människa.

Kram

fågel blå

Jag vart tillfrågad om att gå i en samtalsgrupp som de skall starta på kvinnofridsmot. Är det något som du har gjort?
Vet inte om jag klarar av att sitta med en massa okända människor och våga öppna sig.

Skall bestämma mig den här veckan...

// Fågel blå

markatta

och kan verkligen rekommendera det.

Jag tror nog att alla som ställs inför en samtalsgrupp känner att det är obehagligt till en början. Märkte det tydligt då det var löpande intag, alltså ingen början eller slut utan man fick gå tills man kände sig redo att klara sig utan gruppen. De som gått längre pratade ganska öppet och ärligt medan de som var nyare inte sa så mycket. En bra gruppledare vet ju det och pressar absolut inte. Jag var livrädd första gången!

Det gav mig så mycket mer med gruppen än bara enskilda samtal. Mycket genom att jag genom andras berättelser fick en större förståelse för min egen situation, tankar och känslor. Vi dömer ju gärna oss själv, skuldbelägger, skapar känslor av skam. Det var lättare att hantera då jag kunde se på liknande situationer utifrån, om jag inte tycker att "Sara" var dum i huvudet för att hon bråkade/inte lämnade sin man/trodde på hans lögner så kanske inte heller jag var det?! Om jag inte tycker "Sara" får skylla sig själv så kanske inte heller jag behöver göra det? Om "Sara" klarade av att lämna och påbörja ett nytt och bättre liv så kanske också jag kan det?

Det är en helt annan sak att lyssna på någon professionell som säger något till en än på andra som faktiskt varit i liknande situationer och dessutom lyckats förändra dem, ungefär som här på forum, man ger ju ofta också råd till sig själv genom att ge dem till andra. Lite av den kärlek och respekt jag känner inför de tjejerna har jag faktiskt lyckats överföra till mig själv.

Ge det en chans, gärna flera eftersom det är jobbigast första gången.

Kram på dig!

fågel blå

..tack för ditt svar.
Jag skall bestämma mig i veckan och då först efter att jag har varit på ett info möte om hur det går till.
Efter det så skall jag bestämma mig.

Samtidigt tror jag oxå att det beror på vem som har det för att det skall bli bra.

Tror att jag går på info mötet först och sen tar beslutet.

Kan vara bra som du skriver att man får lyssna på hur andra har det, har haft det.

Tack

bestäm sedan! Låter som en bra strategi!

Jag har inte gått på något liknande, men jag tror att det är bra! Som Markatta skriver: det är så lätt att döma sig själv och tänka att "jag är svag som inte lämnar, jag klarar inte av att hjälpa xxx, jag borde ha..., jag är så klantig som...., men när någon annan gör liknande saker så tänker man ju inte alls lika hårda tankar och de kanske man kan överföra lite på sig själv!

Och inte minst: rädslan för att lämna är så stor, rädsla för att man gör fel, att det inte ska gå ekonomiskt, att man är hemsk som lämnar, att man är svag som lämnar - eller svag som inte lämnar osv osv, men så får man plötsligt höra om någon som faktiskt lämnat och allt har löst sig - och så ser man att det kanske kan gå för mig också!

Stor kram, du är en bra bit på väg!

fågel blå

för era svar. Jag har bestämt mig att prova på samtal i grupp.Får se om det är något som kommer att passa mig, återkommer till det.

Jag skrev här att exet håller på att ringa och att jag en gång svarade, han frågade hur det var att han ville att jag skulle ha det bra.
Undrar varför han inte frågade när vi var ett par!!!!!.

det som jag mest reagerade på var att han sa att han har fått kontakt med sin son igen ( sonen har inte velat ha någon kontakt med honom på ett bra tag) Han sa att sonen hade sagt att han tyckte att det var bra att vi hade separerat.

Jag fick då så jävla ont i magen, som att han ville säga att det var mitt fel att sonen inte velat ha träffat honom. Och att sonen tyckte det.
Vet inte om detta är sant, men det kändes så olustigt. Jag vet inte vad jag har gjort för fel mot hans son.

Jag mår så dåligt, sitter hemma och funderar, vissa dagar är det bättre och vissa dagar är det helt kört.
Det blir inte bättre av att veta att han har redan skaffat en ny. Jag tänker dumma tankar om att "hur fan kan ha träffat en ny".
Vem vill ha han som är elak när han dricker osv osv.Inget jobb har han fått heller.

Men han kanske inte är sådan med den nya, kanske det var jag som fick fram hans dåliga sidor.

Men varför kunde han inte bättra sig när han var med mig???

Han sa även att "vi hade ju ingenting...det var ju heltvärdelöst på slutet".
Ja det håller jag med om, det var ingenting och det sa jag åt honom oxå.Sa att det är ganska svårt att konkurrera med älskarinnan flaskan.
Men han verkade inte fatta vad jag menade.

Visst han fick inte uppmärksamhet av mig på slutet, vi sov inte ens i samma sovrum. Jag kunde inte, fast jag kanske ville många gånger.
Men det var en sån konstig känsla som jag har svårt att finna ord till, precis som om att jag inte skulle göra det för om jag gick honom
tillmötes då accepterade jag att det var legalt att göra mig illa, låter konstigt det här, men jag har svårt att sätta det på pränt det som jag kände då.

Jag vill inte sitta och tänka på honom,mår så jävla dåligt, vill inte sitta och fundera att om, om jag hade släppt mina spärrar som jag hade byggt upp, om jag inte hade slängt ut honom. Alla dessa om.

Försöker att tänka på det som var dåligt, de gånger han gjorde mig illa, skrek åt mig, slog sönder mina dörrar och porslin.
Försöka tänka på dessa gånger polisen har varit hemma, de gånger jag har varit till polisen och snyftat och varit ledsen.

Men det är svårt, tankarna på hur det var när det var bra, tankar på hur det kanske kunde ha blivit om han sökte hjälp.

Men tankarna går hela tiden till att han har skaffat ett nytt liv, ny kvinna. Jag ville nästan att det skulle gå käpprätt åt helvete för honom faktiskt, för att han har sårat mig, men det vart inte så.

usch va elak jag låter......

kerran

Jag känner igen allt du skriver! Min ex har också startat om med en ny kvinna och min största rädsla är att de ska bli lyckliga...man känner sig rutten att tänka så, men den egentliga rädslan är nog att felet ska ligga hos en själv... Ganska absurt att man tänker så efter att ha sett vilka problem ens sambo har! Men ändå vanligt hos en medberoende. Trots att jag själv brottas med dessa tankegångar om att allt hade fått en annan utgång om man bara reagerat annorlunda i det ena eller andra läget, varit annorlunda, bättre, snällare, vackrare - är jag tämligen säker på att det hela är nonsens. Det enda vi kan göra är att försöka bygga upp vår egen självkänsla, hitta hålen i sållet vi har (sedan barndomen) och täppa till dem så gott det går.
Tror det är en bra väg att gå som du gör med att besöka en kvinnogrupp. Och att du fortsätter med att ignorera hans kontaktförsök - du behöver lugn och ro nu efter allt skit han utsatt dig för.
Och dagar när allt känns hopplöst kommer du nog att ha ett tag till - men de enstaka glimtar när man känner sig friare, starkare kommer också och med tiden oftare. Ta vara på dem!
Kram