Jag vet att jag har en lång resa framför mig men det är faktiskt bara jag som bestämmer åt vilket håll jag ska. det är en rätt jobbig insikt då mitt drickande ofta har skyllts på andra. Kollegorna var jobbiga, mannen var irriterad, barnen var bråkiga, eller tvärtom: det var en sån himla bra dag på jobbet det måste firas...
Mitt drickande började vid 30 års ålder, nyseparerad med två små barn och sanslöst olycklig. På den tiden "räddade" alkoholen (öl) mig från all ångest och jag kunde sova på nätterna utan att ligga och gråta hela tiden. Jag blev stark av att dricka för alkoholen bättre då på mitt självförtroende och tron på att jag skulle klara detta.
Efter en tid träffade jag "mannen i mitt liv" och då var jag ju "tvungen" att dricka för att våga vara med honom. Idag är jag 37år och är gift med denna man och har ett barn till. Om inte jag ska bli ensam igen så måste jag förändra mitt liv när det gäller alkohol. Detta är starten på ett bättre liv och idag är det dag 4, känns kanske som töntigt få dagar men det är mer än vad jag har lyckats åstadkomma sedan jag var gravid med Lilleman.