Min f.d. Sambo vägrar inse att hon har problem med alkoholen. Hon dricker inte varje dag men så fort hon får en chans till att dricka så gör hon det och när det händer då är det sällan det blir ett eller två glas vin utan oftast häller hon i sig ett par, tre flaskor. När hon dricker blir hon ofta först väldigt kärleksfull sen blir hon ledsen och efter det brukar helvetet braka lös med storgräl, skrik och ibland t.o.m. slag.

När vi träffades så kunde jag mycket väl ta ett glas vin flera kvällar i veckan och tänkte inte så mycket på att hon drack mer än vad hon borde men jag insåg ganska snart att hon hade dåligt "ölsinne" men jag tyckte om henne och trodde att det säkert skulle lösa sig. När vi flyttade ihop blev det mycket värre, allt oftare skulle vi mysa till det med god mat och en flaska vin. Hela tiden fanns det en anledning till att öppna en flaska vin. Ofta flippade hon totalt på fester och bjudningar. Efteråt visar hon inga tecken på ångest eller tycker hon gjort något fel. Endast vid ett fåtal tillfälle har hon erkänt att hon gjort fel och då har hon lovat att inte dricka. Men sen kommer hon med att hon mår mycket bättre nu och det som hänt är p.g.a att hon mått dåligt och att jag försöker kontrollera henne och att jag faktiskt är en bidragande orsak till att det gått snett när hon druckit. Visst har jag kanske en del i det för jag har märkt av alla tecken på att det kommer gå snett långt innan det hänt något och då försökt få henne att ta det lugnt. Men måste hon dricka för att visa att jag inte har makt att stoppa henne? Det hela har resulterat i att våra vänner inte ville umgås med oss efter att dom vid flertalet tillfällen försökt prata med henne om att ta det lugnt med drickat och att hon inte är en trevlig person när hon dricker. Men hon har oftast skyllt på mig, att jag försöker kontrollera henne och att jag inte ska behandla henne som ett barn.

I somras bad jag henne flytta och det gjorde hon men nyligen började vi träffas igen. Det dröjde inte länge förrän nästa fylle-utbrott kom men dagen därpå lovade hon att helt sluta dricka. Glad var jag, trotts att jag inte riktigt trodde henne. Några dagar efter gör hon slut och börjar dricka igen. Hennes anledning var att jag försöker kontrollera henne och hon har inga alkoholproblem bara för att hon tycker om att ta ett glas vin med vännerna

De stunder vi haft när hon varit nykter har varit underbara och det känns som om att hon väljer alkoholen framför mig. Varför kan hon inte inse att hennes drickande är ett problem, inte ens när hennes 18åriga son säger till henne gång på gång.

Vad ska jag göra för att få henne inse att Det är alkoholen som kontrollerar henne, inte jag.

Mittendaliv

Om du läser i forumet här så kommer du känna igen dig.. Att de som dricker för mycket skyller på allt och alla runt omkring dem för att slippa se sanningen- att de har ett eget ansvar för sitt drickande . Det är med andra ord inte ditt fel att din sambo har alkoholproblem hur jobbig du än är när du försöker få henne att sluta.
Min sambo dricker för mycket och vid fel tillfällen. Förstår din stress i sociala sammanhang när man känner "det får bara inte gå fel nu" och vaktar varje klunk de tar.
Jag tror inte du kan göra något annat än att vara rak och påtala problemet och sen ligger bollen hos henne. Kanske tipsa om denna sida om hon känns mottaglig någon dag? Jag har som så många andra här tjatat, mutat, hotat och bråkat utan framgång. Nu sakta har min sambo börjat acceptera att han har problem, slutat skylla på andra och sökt hjälp. Jag tror de vet hela tiden att de har alkoholproblem men att det är en process att acceptera och se sanningen. Där kan man som sambo bara välja om man orkar vänta eller om man går vidare i livet.
Lycka till!

fågel blå

Nyktermedberoende, Hon måste inse det själv, berätta vad du tycker om drickandet, om hur du mår i det hela.
Kanske hon håller med dig typ dagen efter hon har "ställt" till det, då hon är ångerfull, men det betyder oftast ingenting,

Jag har levt med exakt samma sak. Till slut så vill man inte ha sin sambo med sig på jobbets julmiddag eller gå tillsammans på middag till nära vänner, Bara för att man vet att det kommer att spåra ur..

Jag orkade inte, Älskade mitt ex. Och gör det fortfarande men jag valde att lämna honom.
Svårt beslut och jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt.

Orkar du så försök att få henne att förstå, hota inte med att göra slut, det hjälper inte.
Vill hon ha hjälp så stötta henne, men det är hon som måste ta steget att vilja, att förstå att hon har problem.

Gör hon det så kan du finnas där för henne.

kram på dig

nyktermedberoende

Efter löfte om att avstå från alkohol har vi haft några fina dagar men idag skulle vi träffa vänner på olika håll och jag ringer henne för att kolla läget då är hon full. Ringer henne senare på kvällen men då svarar hon inte, har hon däckat, är hon med någon annan? Hur ska jag göra imorgon, förlåta eller ställa ultimatum som jag säkert inte kan hålla?

markatta

Känner igen situationen och känslorna det väcker. Jobbigt.

Vänta i alla fall med ultimatum tills du är beredd att gå hela vägen med det. Kanske ska du inte göra någonting åt det som hände idag? Jag själv kan se i backspegeln att det bästa många gånger hade varit för mig att vänta några dagar med att ha "snacket". Ofta var jag alldeles för ledsen/arg för att kunna hantera ett sådant samtal dagen efter. Det rådet skulle jag ha gett mig själv där för ett år sedan, att ta lite tid för mig själv för att tänka och känna efter ordentligt vad jag ville ha sagt och hur jag skulle förmedla vart mina gränser gick. Det kan också hjälpa att skriva ett brev till henne (som du inte ens behöver ge henne) för att sortera ut vad det är du egentligen vill säga, hur du vill ha det i framtiden och vad du är beredd att göra för förändringar.

tuva-lisa

Hejsan.

Jag blev just medlem här på forumet för att jag letade efter människor som är i liknande situation som jag själv och jag känner igen mig väldigt väl i mycket av det du skriver.

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 2 år och det enda vi egentligen har bråkat om under dessa två år är hans förbannade alkoholvanor. I början när vi träffades tyckte jag att det var spännande att festa tillsammans med honom och hans smått galna vänner, men det gick snabbt upp för mig att han hade problem. Hans problem liknar dem som du beskriver hos din flickvän, dvs han dricker inte varje dag eller så MEN han älskar att dricka öl och tar gärna varje chans han får att göra det. Och det riktiga problemet är att det inte finns något stopp när han väl börjar, utan han slutar först när det är slut, men även då fortsätter sökandet efter alkohol dvs, man "går vidare" och detta festande håller oftast på fram till tidig förmiddag. När han blir full blir han dessutom väldigt otrevlig, oresonlig och elak, vilket nästan uteslutande drabbat mig som är den som står honom närmast. Det värsta är nog att han, liksom din flickvän aldrig låtsas om något dagen efter. Jag vet inte om det beror på att han helt enkelt inte minns alla elaka saker han sagt och gjort eller om han förtränger och förnekar för att slippa inse sina problem. Han har även kört med taktiken att skuldbelägga mig, dvs intala mig att han inte hade gjort si om inte jag först gjort så, att jag försöker kontrollera honom. U name it.

Första gången han slog mig på fyllan så intalade jag mig själv att det delvis var mitt fel också, eftersom att vi bråkat och jag hade provocerat fram hans ilska. Andra gången var hemma hos hans pappas familj på midsommar och efter en natts festande vaknade jag på morgonen av att han stod i sovrummet och pissade. Han var så väck att han inte visste vad han gjorde. Jag blev ju fly förbannad eftersom att jag skämdes något fruktansvärt över hans beteende och var livrädd att hans familj skulle se hur han höll på. Bråket eskalerade och det slutade med att han tog strypgrepp på mig i sängen och sa att jag kunde dra därifrån, att det var slut och att hans familj skulle ställa sig på hans sida osv.

Den morgonen tog jag mina saker och åkte raka spåret hem till mina föräldrar i en annan stad där jag fick mycket stöd från min närmaste vän och senare även från familjen sedan jag vågat berätta för dom. Jag gjorde slut med min pojkvän men efter några dagars tänkande bestämde jag mig för att ändå ge honom en chans om han var beredd att ändra sig. Vi är nu tillsammans, men som särbos och jag kommer snart att flytta utomlands ett tag för att inte riskera att vi faller tillbaka i gamla spår. Lösningen just nu går ut på att vi är tillsammans så länge han håller sig nykter och aktivt jobbar med sina problem, jag finns där för honom i telefonen och när vi träffas, men det är hans uppgift att reda ut sitt liv och utröna vad han ser som viktigt i livet.

Just nu har jag hopp om framtiden för att han verkar vilja ändra sig, men oron kommer alltid ligga i min mage och vänta på att något ska gå fel. Jag vet inte om den permanenta, långsiktiga lösningen är att bara sluta dricka, utan jag tror att man behöver göra mycket mer. Det är ju en hel livsstil och livsåskådning, en attityd man behöver förändra och det händer inte över en natt eller en vecka eller månad.

Jag är absolut ingen expert på området, utan kan bara tala av egen erfarenhet. Men jag tror att det är viktigt som anhörig att bestämma sig för vad man själv vill och sedan vara rak, ärlig och handlingskraftig. Att stå på sig. Jag vet att det inte är lätt att bara gå, men då kanske man kan hitta en väg där emellan. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte bestämt mig för att det var nog på midsommar, eller om jag inte hade haft min familj och vänner som hjälp. Antagligen hade jag inte insett allvaret i situationen och antagligen inte min pojkvän heller.

Ursäkta min långa uppsats. Jag vet inte om något var svar på dina frågor, men vi är fler. Det är bara det jag vill säga.
Lycka till.