av cocco

Hej allesammans!
Jag är ny på detta forum, och för att vara ärlig har jag aldrig bett om hjälp i något annat forum heller för den delen.
Saken är den att min pappa dricker för mycket.
Så länge jag kan minnas har pappa alltid druckit mycket och mamma har heller aldrig varit sen till att påpeka det.
Jag bor hemma (är 18 år förresten) med mina föräldrar och mina småsyskon, men trots detta så vet jag faktiskt inte helt säkert hur ofta och hur mycket pappa dricker. Jag har ju alltid hört mamma tjata på pappa att han dricker för mycket, att han är alkoholist precis som sin pappa (detta har jag aldrig vågat ifrågasätta?)att han måste söka hjälp, mm. Men det är ju inte förrän nu på de senaste åren jag har börjat se de stora skillnaderna på en nykter och en påverkad pappa. Jag vet att han gömmer öl och sprit då jag dels fått höra det men även många gånger funnit den på udda platser. Eftersom de fick ett barn på sladden för några år sedan, och eftersom mamma aldrig dricker en droppe alkohol så är de aldrig på fester. Däremot har de blivit bortbjudna några gånger och då blir pappa alltid fullast av de alla. Vad jag anser vara mest förnedrande är att gästerna på bortbjudningarna senare frågar mamma om han har problem.
Jag vet att mamma skulle begärt skilsmässa om det inte vore för att de har oss, hon är nämligen rädd för att bli övergiven av oss barn. Eftersom jag och min mamma är bästa vänner (jag vet, det låter otroligt klyschigt men så är det) så berättar vi allt för varandra. Både på gott och ont eftersom jag fått veta väldigt mycket sårande om pappa och hans alkoholkonsumtion. Efter våra pratstunder har jag iallafall fått veta att pappa har "druckit för mycket" under de senaste 19 åren (de har varit tillsammans i 23), jag har fått veta att mamma hotat flera gånger med att lämna pappa om han inte slutar dricka men att hon sen inte kan göra det då hon är rädd för att han ska typ ta oss. Han är nämligen otroligt manipulativ. Det skulle aldrig fungera att sätta honom på ett behandlingshem eftersom han då skulle vara vit under den tiden, manipulera alla att han blivit en bättre människa och sedan åka hem och bli sitt forna jag.
Jag har försökt att snacka med honom, jag har skrikit på honom, ignorerat problemet och hällt ut spriten men ingenting fungerar.
Nu håller vi även på att övningsköra han och jag eftersom jag försöker ta mitt körkort men jag blir så besviken och arg när vi säger att vi ska övningsköra och sen "känner inte han för det". När jag påpekar det så säger han bara att jag inte alltid ska bestämma och anta att han alltid ska stå i givakt.
Orsaken till att jag nu skriver här är att jag mår så otroligt dåligt. Jag har ständigt en klump i magen och det känns som att jag bara är ett tomt skal utan personlighet som låtsas vara någon jag inte är under dagtid. Jag är arton år, jag ska festa och ha roligt, men istället är jag som ett osäkert barn som aldrig dricker på festerna då jag inte vill bli som honom.

Trots att jag bara kortfattat berättat lite här så ser jag nu att inlägget blev jättelångt, hehe. Hoppas ni orkar läsa igenom det och komma med stöd & tips. Tack :-)

Berra
tors, 2014-01-02 - 01:19

Jag har inget generellt svar att kunna ge dig, men kan berätta lite om vår familjesituation.
Jag är pappa till min 20åriga dotter och jag har själv varit nykterist i lite mer än sex år.

Hennes alkoholsebut kanske började för 3 år sedan och har varit 2-3 tillfällen då hon har druckit för mycket, det är mer än ett år sedan hon kände att det blev för mycket senast.

Idag är hon ytterst måttfull och dricker inte längre större kvantiteter än att hon fortfarande håller kollen, hellre för lite än för mycket.
Hon drabbas av bakfylleångest precis som jag fick tidigare vilket sänker henne i kval i flera dagar efter, det blev tyvärr hennes arv från mig.

Om du läser runt bland trådarna så kommer du få ett genomgående mantra om att det är ytterst svårt att övertala någon om att de har ett riskbruk.
Den upptäckten kan nog enbart komma ifrån ifrån den drabbade själv.

Man kan hota, tjata, skrika domdera och föra ett jäkla liv som medberoende, men alkoholen är slug och ytterst manipulativ för den som har ett beroende,
Och ofta så är de medvetna om sitt beroende men är oförmögna att finna en utväg eftersom alkoholen även har slagit ut flyktbeteendet,
Jo att de tar till verklighetsflykten är vanligt, för de orkar inte med det andra livet när ruset dämpar den verkliga verkligheten,
Det är tröst, dämpning, avtrubbning, glädje ja allt möjligt blandat i en väldigt komplex dryck.

Att hacka på den som har sitt beronde kan göra att den skyddar och ljuger sig igenom sitt försvar, det spelar ingen roll om man så kör upp bevisen direkt under näsan på dem, det låser sig bara och de vill inte ta in informationen, de försvarar sig med att det inte är så farligt, de har kontrollen, sköter sitt jobb, ni andra överreagerar, klart att man är värd lite avkoppling osv osv..., jo de tror på det själva.

En person på forumet har berättat om giraffspråket (tror det var Mulletanten), vilket jag tror på som en möjlig lösning.
Och där går man inte på problemet i sin faktaform, utan man talar om för personen hur JAG upplever situationen.
Om man berättar att jag blir rädd när du är full, så kan den personen inte säga att det blir du inte, för den kan inte känna vad du känner.
Om du upplever situationen som obehaglig så kan hon eller han inte säga att det ska du inte, att du inte ska känna dig orolig,
För varje gång den personen utsätter dig för "din fara" så är det faktiskt hans eller hennes fel, de kan påverka situationen genom att inte dricka t.ex.
Men de gör det i alla fall, och har gjort ett aktivt val, de har valt att göra din situation obehaglig pga sitt beroende till trots.
Det kan nog trigga dem lite till att att sluta göra er anhöriga mindre ont, en form av psykiskt misshandel.

Du gör mig illa varje gång du dricker, jag blir orolig oavsett vad du tycker varje gång du dricker alkoholen.
Dina ursäkter för att ta alkoholen i försvar varje gång fungerar inte på mig, varje gång du luktar alkohol och beter dig konstigt så gör du mig illa.

Den som dricker vill göra frågan saklig i form av fysiska aspekter, du kan hävda att den inte rår på din psykiska påverkan.
Inga ursäkter kan få bort rädslan du känner varje gång din pappa luktar alkohol, oavsett vad han har gjort eller sagt tidigare.
Han sitter med makten att kunna påverka den, genom att inte göra dig rädd.

Han vet svaret, och han kan välja att fortfarande dricka när du inte finns inom synhåll, att smyga är vi världsbäst på,
Och även när man kör upp en upphittat flaska ut stövelskaftet i garaget direkt under näsan på honom så funkar inte hoten,
Man kan bara säga hur oerhört besviken man är på världens bästa pappa, att nu gjorde du mig ledsen igen, och igen, och igen...

Jag övningskör med min dotter, och hon får inte göra mig besviken med att ändra bestämda körtider för att hon ska plötsligt ut med sina kompisar heller.
Ett ömsesidigt förtroende behöver vi båda två, hon ger sitt, jag ger mitt och vi kan lita på varandra i med och motvind.
Hon är bland det stoltaste av vad jag har, bara hennes bror och mor kan konkurrera med henne, det är min familj och det är det viktigaste i hela livet.
Aldrig mer ska jag göra dem besvikna med hjälp av alkoholen, det är mitt stora löfte till dem, och livet...

Berra

markatta
tors, 2014-01-02 - 10:44

Vad jobbigt du har det! Jag var också äldsta barnet i en alkisfamilj.

De flesta alkisar är oerhört manipulerande, de liksom måste för att skydda sin rätt till att dricka som de upplever som okränkbar. De flesta som skriver här känner nog igen det att skrika, bråka på sin alkis, vädja, hälla ut alkohol o.s.v. Detta tar oerhört mycket energi av en och du har helt rätt i att det inte är sådant som ska uppta din tankeverksamhet. Du är 18 år och ska ju ha din prime of your life, göra dig redo för att flytta hemifrån och skapa dig ditt egna liv.

Kanske kan du försöka att skriva ett brev till din pappa? Använd dig av det som Berra skrev och försök skriva utifrån dig själv, hur du känner dig och hur hans drickande påverkar dig. Det kan vara lättare att formulera i brev då man kan pausa om man blir för arg eller ledsen och heller inte bli avbruten och manipulerad till att tvivla på om det man känner är "rätt".

Det är ju jättebra att du är nära din mamma, ingen klyscha. Råd din mamma att också ta kontakt med någon form av anhörigstöd, oavsett om din pappa slutar dricka eller inte. Det finns hos kommunens beroendeenheter, behandlingshem eller alanon som är en stödgrupp för anhöriga till alkoholister. För dig själv också, sök hjälp! Det påverkar så oerhört mycket, hela ens liv och personlighet av att växa upp som barn till en alkoholist men det går att få hjälp. Även om det är bra att du och din mamma kan prata öppet med varandra så kan det ju ibland bli lite slutet om du fattar vad jag menar. Det är bra att söka sig utåt för att släppa på det där med att detta är en hemlighet som hör till familjen och att hela familjen ska skämmas och skydda alkisen. Det ska heller inte ligga på dig att se till att hela familjen mår bra, ett alldeles för tungt lass.

Själv sa jag upp kontakten med min pappa då jag flyttade hemifrån. Jag var tvungen för att inte helt gå sönder själv. Jag sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls så länge som han fortsatte att dricka. Det kanske låter kallt men det var nödvändigt för att skulle kunna må bra. Det var också hans val helt och hållet då. Visst fick han träffa mig och ringa till mig om han ville men då var han tvungen att välja bort alkoholen och söka hjälp för det. Visst är alkoholism en sjukdom men det är upp till var och en som är drabbad av den sjukdomen att ta ansvar för den, jämför med någon som har diabetes som själv måste se till att ta sina sprutor eller någon med ADHD som kanske måste ta hjälp för att kunna strukturera upp sitt liv. Det är hans val.

Det gick några år sedan hörde min pappa av sig, nykter med hjälp av AA. Självklart var det det bästa som kunde hända men jag var också tvungen att helt lägga ifrån mig ansvaret för hans nykterhet.

Jag trodde då att det var slut men arbetet hade bara påbörjat. Som jag skrev så påverkar det ofta hela ens personlighet, även i vuxen ålder, med låg självkänsla och oförmåga att knyta an och ha sunda relationer. Så Cocco, det bästa rådet jag kan ge dig är att söka hjälp för din egen del. Du är den viktigaste personen i ditt liv och andra människors val ska inte få hindra din utveckling till din fulla potential.

Kram på dig!

cocco
tors, 2014-01-02 - 12:03

Tack berra. Giraffspråket var något jag aldrig hört talas om innan men det lät faktiskt väldigt logiskt. Saken är dock den att min pappa blir oerhört elak och kallar en för ditten och datten så oavsett om jag säger att såhär är det eller om jag säger att såhär känner jag så skulle han bara komma med ett "du vet ju ingenting din lilla idiot". Mina päron bråkade nämligen igår igen och som vanligt när mamma säger att hon är trött på detta nu så ska pappa kontra henne och säger att han är trött på att hon ska handla kläder hela tiden. Han försöker ständigt göra sig själv till offert..

cocco
tors, 2014-01-02 - 12:15

Hej markatta!
Det här med brev lät bra, men jag är rädd för att det ska bli pinsamt efteråt, att han ska reta mig eller att det kommer hittas av någon.
Jag har aldrig berättat för någon om de problem vi har hemma, aldrig ens sagt det högt för mig själv för då blir det mer "riktigt" och det är jag faktiskt lite rädd för. Kalla mig mesig men att gå till något möte eller ens att bara ringa till såna stödlinjer, det vågar jag inte. Jag vill inte att någon ska se mig och jag vill inte att någon ens ska höra min röst. Jag vet att det låter oerhört dumt men jag har hellre ångesten i bröstet än att jag blottar mina känslor och vår lilla hemlighet för någon.
Jag beklagar hur det varit för dig, men samtidigt är det skönt att du kam tala om dina erfarenheter.
Tack!

lilleskutt
tors, 2014-01-02 - 13:34

Det är otroligt vanligt att man känner skam och skuld för att man har en anhörig som inte kan hantera alkoholen på ett rimligt sätt. Det kan också kännas svårt att ta upp problematiken med den det gäller då det ofta är en tyst överenskommelse om att aldrig sätta ord på problemet.

Om det idag känns oöverstigligt att prata med någon utomstående så kan du börja med en liten övning som tar ca 3 minuter om dagen.

Fundera på hur många som har kunnat välja sina föräldrar och på vilket sätt skammen över din fars alkoholproblematik tillfaller dig. Hur skulle du reagera om en vän berättade om sin pappas alkoholproblem för dig?

Vad vill du förändra i ditt liv och hur skulle det kunna uppnås?

Detta är en enkel teknik för att återta makten över sina känslor. Vi får mycket tidigt lära oss att man inte rår över sina känslor och därför försöker vi aldrig ta kontrollen. Vi lär oss att dölja känslor, förtränga men sällan att styra dem.

Det kan ta lite tid och du behöver inte ens tro på att det hjälper dig men jag lovar att det gör det. Du kommer att kunna släppa känslan av skam.För det är precis som alla här skriver inte ditt ansvar att dina pappa dricker.

Och glöm inte att du är långt ifrån ensam. Att söka hos tex al-anon är inget svaghetstecken utan tvärtom ett tecken på styrka och mognad.

Fortsätt att skriva här, det hjälper enormt mycket både att få skriva av sig , att läsa vad andra skriver och att se hur många fina och kloka människor som lever nära missbrukare och så många fina och kloka människor som kämpar mot sitt eget missbruk.

markatta
tors, 2014-01-02 - 13:39

Jag fattar att det är svårt. Ett steg har du ju tagit, att skriva här.

Det är på riktigt, oavsett du vill det eller inte. Att acceptera att situationen ser ut som de gör är inte samma sak som att tycka att det är bra men det är ett första steg till att göra något åt det. Åh, jag var precis som du, höll det inne och kände jag hellre skulle dö än att någon utifrån skulle få reda på hur vi egentligen hade det. Problemet är ju att man då ständigt återskapar lidandet. Typ att man återupptäcker det, vilket man alltid gör även om man försöker glömma det eller stoppa undan det i någon mörk vrå. Det kommer alltid fram så småningom, även om det ofta är ständigt närvarande kanske förklätt som huvudvärk, sömnsvårigheter eller en diffus oro i magen.

Jättebra att du skriver här! Hit kan du alltid komma med dina känslor och tankar. Det underlättar ju när man vet man är anonym. När jag började skriva här blev jag förvånad över saker jag vågade berätta och det var också bra för mig och faktiskt, tvärtemot vad jag tidigare trott, en lättnad att att ha allt i skrift så jag inte längre kunde låtsas om att det inte fanns.

Brevet kan du ju också skriva för din egen skull så du kan öva på hur du kan lägga fram det du vill säga utan att han förlöjligar dig. Du kan ju alltid bränna upp det efteråt om du är rädd någon ska hitta det. Att du skriver du är rädd att han ska reta dig efteråt är väldigt sorgligt. En förälder ska aldrig förlöjliga eller reta då barnet visar/uttrycker sina känslor, oavsett hur gammalt barnet är. Det visar snarare på hans känslomässiga omogenhet.

Jag har distans till mina erfarenheter och jag mår idag bra, ja faktiskt bättre än någonsin.

Ta hand om dig!

cocco
sön, 2014-02-16 - 21:02

Jag skrev ett mail dagen efter nyår och skrev ut alla mina känslor samt att han måste välja mellan oss eller alkohlen eller oss för jag pallar inte mer. Han svarade att ok det skulle han fixa och allting kändes bra. Men idag var han och smögdrack redan imorse medans mamma var och handlade för ikväll då vi skulle ha kalas för min lillebror. Hela kvällen var han vinglig, upprepade saker hela tiden och allmänt ostadig. Efter att alla gäster gått hem sa jag till honom på ett lugnt vis att jag inte förstod varför han höll på så. Han spelade såklart svår och "förstod ingenting" men jag sa att vi alla förstod och att det är honom det är pinsamt för i slutändan - men det stämmer ju inte för det är ju jag som skäms och mår dåligt. Jag är så arg på pappa och jag är så arg på alla släktingar som fattar att han inte är helt nykter och himlar med ögonen när han pratar. Nu tar jag snart studenten och jag mår redan dåligt över det. Jag vill inte ha någon studentfest för jag vill inte att allting ska bli kaos men samtidigt känner jag ett sådant tvång till studentfest för alla släktingar tjatar. Pallar verkligen inte, vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

Mic99
sön, 2014-02-16 - 21:23

Vill bara säga att jag tänker på Dig! Och att jag vet hur du har det...

Jag själv har varit en mästare på att försöka dölja mitt missbruk..

Fortfarande vet ingen.....(förutom dom som v´betyder mest) om det.

Så....

´Mitt råd är:

Skrik! Gå ut med det!

Om alla redan vet?

Isåfall skrik högre!

Inget

Abssolut inget är bättre än att bli konfronterad.. men glöm inte

Krama Hårt! Samtidigt.

Lyckas Till!

Anti anti
mån, 2014-03-31 - 13:57

i din berättelse. Jag som din mamma, mitt ex som din pappa och min son (17 år) som dig. Tillslut orkade inte jag mer att försöka "leka familj". 19 år fick räcka och jag ångrar att jag inte gick tidigare. Jag har fått lite anhörighjälp via socialtjänsten så kolla om det finns där du bor. Vi hade anhörigträffar på 6 ggr. De övriga var föräldrar till drogmissbrukande ungdomar men våra känslor är ju säkert samma. Din mamma borde gå och prata någonstans. Jag började öppna mig på jobbet, grannar, vänner, forum mm mm. Det kändes så skönt att få öppna sig. Hoppas att ni hittar stöd någonstans. Mitt ex nekar fortfarande till sitt beroende el att han behöver hjälp. Men jag kan hjälpa mig och barnen. Lycka till