Hej!
Jag är ny på det här forumet, som jag tycker håller en fin ton. Det var inte alls meningen att jag skulle leta efter liknande platser ikväll. Det bara blev så. Kanske var det efter gårdagens psykbryt, som jag fick ett skriande behov att skriva av mig.
I mars har jag varit nykter i två år. Detta helt utan återfall, vilket jag är väldigt stolt över. Det jag dock har upptäckt är att nykterheten inte är lika rosaskimrande som i en amerikansk feel good-film. Jag väntar fortfarande på att jag ska bli lycklig och slippa känna panik i sociala situationer, på lördagar och storhelger. Att jag ska slippa känslan av att vilja ta ett maskingevär och skjuta ihjäl alla som sitter och dricker på uteserveringar och har sååååå trevligt.
Jag är verkligen bitter och missunnsam ibland, trots att jag den mesta av tiden uppskattar att vara nykter. Mitt största problem ligger nog i att jag blev väldigt ensam när jag slutade dricka. Förut jobbade jag på klubbar och hade hur många kompisar som helst. Alltid fanns det någon att tjata bort en kväll med, över en öl eller tio.
Provade att skaffa ett helt annat jobb för att få bukt med drickandet. Resultatet blev att jag istället för att dricka varje dag, tog rejäla katastroffyllor när jag var ledig istället. Skaffade mig då en fin utbildning, men problemen följde med dit också och till den nya staden jag flyttade till, för att börja ett nytt liv.
En dag pallade varken jag eller min pojkvän längre. Efter nio års hejdlöst supande, tog jag kontakt med en beroendemottagning som hjälpte mig direkt. Några månader senare flyttade jag tillbaka till storstaden, efter 18 månaders bortavaro. Jag hade troligtvis inte överlevt min 30-årsdag om jag inte slutat.
Sakta har jag fått lära mig att göra saker nykter, som att gå på konsert, teater, utställningar, muséer, att flyga och gå på restaurang. Först måste man lära sig att inte få panik och springa därifrån, sedan kommer den svårare uppgiften, nämligen att försöka känna att det är meningsfullt och roligt. Det kämpar jag fortfarande med. Festivaler har jag fått sluta med. Jag klarar helt enkelt inte av att fördriva all dötid som finns mellan konserterna.
Men det svåraste är umgänget. När jag kom tillbaka till storstan nykter, upptäckte jag att det inte fanns någon välkomstkommité som tog emot mig med öppna armar. Jag insåg att alla "kompisar" jag haft egentligen bara varit kroghäng. De som faktiskt brydde sig var bara två till antalet, och de håller jag hårt i.
Det här med ensamheten är som sagt svårast att hantera, då jag alltid varit en sådan som är med när det händer roliga saker. Därav gårdagens psykbryt och många stora tårar som rullade nerför kinderna. Att sitta hemma ensam en lördag är fortfarande plågsamt. Meningslösheten tränger sig på, och alla otäcka minnen från fyllor. Nätter jag fyllegråtit, ropat efter mamma, hallucinerat och vaknat dagen efter utan minne. Jag kan inte prata med någon om detta.
Jag har också upptäckt hur blyg jag är. Panikångesten försvann när jag slutade dricka, men den sociala fobin finns kvar, vilket gör det svårt att komma i kontakt med nya människor och vistas i vissa miljöer. Jag är helt enkelt för skraj för att prata med folk jag inte känner.
Trots allt detta tycker jag att det var värt att sluta. Jag fick behålla min pojkvän, som stöttar mig totalt, jag har ett fint jobb och jag tror inte att kroppen hann ta så mycket stryk att det inte går att reparera.
Jag ser inte ur som en alkis, jag är bara 30 år, vältränad, smart, glad och söt. Så ibland har jag mötts av misstro, när jag tagit mod till mig och berättat om mitt problem, och det gör nästan mer ont än när folk reagerar med äckel, som om jag vore kriminell eller hade pest.
Jag försöker att inte bli ledsen, men det vore så skönt om folk ville försöka förstå.
Går fortfarande hos en psykolog på en beroendemottagning. Där försöker vi tillsammans reda ut varför mitt liv blev såhär, varför jag blev så självdestruktiv och hur jag ska gå vidare.
Och till alla ni som kämpar i början av nykterheten: Det kommer att bli lättare ju längre tiden går. Omgärda er med bra människor så kommer ni aldrig vilja ha tillbaka era gamla liv. Under tiden fortsätter jag att leta efter några fler sådana människor. Det är vad jag behöver.