Hej

jag skriver för att jag behöver råd i en svår fråga. Jag har sökt överallt efter information om hur stor chans det är att en alkoholist fortsätter att vara nykter efter behandling. Jag lämnade min sambo som har alkoholproblem i somras efter en lång period av drickande med tillhörande aggressiva utbrott. han har aldrig slagit mig men han uppträder aggressivt och skriker åt mig i mon dotters närvaro när han är full. J
ag lämnade honom under dramatiska former utan att ta med ens några kläder, jag bara tog med min dotter och sprang ut ur huset. Vi åkte till några vänner och stannade där tills jag hade ordnat ett nytt boende för mig och dottern ( inte hans). Han skickade hotfulla sms till både mig och mina vänner under några dagar och slutligen ett enkelt förlåt.

När det var dags att hämta mina tillhörigheter och flytta ini nya bostaden så naturligtvis var jag dum nog att gå med på att "prata ut" och naturligtvis slutade det med att jag tyckte synd om honom och trodde på honom när han lovade att sluta dricka en gång för alla trots många och upprepat brutna löften tidigare. Han höll det naturligtvis inte. Tack och lov bor vi inte längre tillsammans men den känslomässiga utmattningen blir den samma och till sist efter en massa hot via sms om både att förstöra mitt liv och att ta sitt eget bestämde jag mig för att nu var det nog, nu orkade jag inte längre.
Jag vidaresände självmordshoten till hans familj och förklarade att jag nu tar min hand ifrån honom och lämnar över ansvaret till dem.

Jag kände mig väldigt fri efteråt, inte alls så sorgsen som jag brukar göra när jag "bestämt" mig tidigare. Det var som att jag faktiskt i djupet av mitt hjärta hade bestämt mig. Livet började bli harmoniskt och både jag blev gladare och började känna att jag hade en framtid. Dottern och jag har kommit varandra närmare, nu finns det ju energi över till henne.

Men efter att inte ha hört något på flera veckor fick jag ett sms där min ex berättade att han skulle lägga in sig på behandlingshem om ett par dagar. Jag svarade ganska kort och önskade lycka till, så långt allt bra, men nu är han på behandling och han ringer och skickar brev och smsar kärleksförklaringar och pratar om framtiden som om vi sk bli tillsammans igen.

Det blir så svårt. Jag älskar honom men känner ingen tillit till att han ska klara detta och vet inte om jag orkar utsätta mig för att bli besviken igen. All den energi jag hade tidigare är borta, jag plågas hela tiden av dåligt samvete och också av obeslutsamhet.
Egentligen vill jag inte fortsätta med honom. det blev helt enkelt en gång för mycket och jag känner mig olustig vid tanken på att utsätta mig för risken att drabbas av hans eventuella återfall. Men hur gör jag nu?

Jag känner att jag inte kan förstöra hans goda vilja genom att säga att jag aldrig vill vara med honom längre men jag kan ju inte ljuga heller. När han kommer ut från behandlingen så är han säkert skör och är det rätt att vända honom ryggen då? han skriver hela tiden att hans motivation är tanken på en gemensam framtid och att det enda han lever för är mig. Jag känner mig fångad i en fälla. Tycker synd om honom och önskar att allt går bra men jag kan väl inte förstöra det jag och min dotter har byggt upp nu bara för att han ska klara nykterheten?
Hur ska jag göra? Ska jag ta tag i detta nu och säga ifrån eller ska jag förklara när han kommer ut?
Jag vet inte ens om jag skulle vilja gå tillbaka om jag så fick garantier från högre makt att han aldrig kommer att dricka igen. Han har gjort så förfärligt elaka saker på fyllan och svikit så många gånger.. Jag kan inte få bort bilderna av hur han är som full och vet inte om jag någonsin kan förlåta vad han har utsatt oss för, men jag känner mig tvingad att gå tillbaka för att inte förstöra det han kämpar för just nu. det känns som om jag måste välja mellan att förstöra hans eller mitt liv...

lilleskutt

Idag är det första helgen han fick ta emot besök på behandlingshemmet som ligger 30 mil härifrån. Jag har inte lovat att hälsa på honom och jag hade glömt att det var idag han fick ta emot besök. Snart jul, ensamförälder och julgäster som kommer nästa vecka gör att tiden rinner mellan fingrarna. Plötsligt får jag ett sms där han berättar att det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det. Först av allt drabbas jag av dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska.

Först kunde jag inte helt förstå varför jag blev så arg men vid lite eftertanke så upptäckte jag att det handlar om att han tryckte på en öm punkt. Det har med min självbild att göra. Jag är ju den som alltid ställer upp, som aldrig sviker, som gör gott mot andra och nu hade jag svikit och dessutom utan att ha en godtagbar ursäkt. Med den korta meningen fick min självkänsla sig en ordentlig törn.

När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för.

Han har det nog jobbigt men han är i gemenskapen med andra och har professionell hjälp omkring sig utan ansvar för arbete eller någon annan än sig själv. Jag står helt ensam med jobb och barn och har ingen att luta mig mot. Jag fick inte heller besök idag, ingen som frågade hur jag har det eller om jag behöver hjälp med något.

Nu ser jag hur han spelar offerrollen och försöker att få mig att känna skuld trots att han aldrig har visat någon ånger för vad han utsatt mig för. Så jobbigt det kommer att bli för honom när han ser att det inte fungerar längre.

Efter att ilskan satt klorna i mig fick jag ingen ro förrän jag hade besvarat hans meddelande med att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven och beskrev att det var precis så jag kände mig de gånger han hade fyllespel och jag satt ute och undrade var jag och dottern skulle sova om han inte lugnar ner sig. Jag förklarade också att han inte ska kräva något av mig och att förlåtelse är det enda han kan be mig om.

Kanske ett slag under bältet när han är på behandling men det kändes så skönt! Ilskan försvann och för första gången följdes den inte av dåligt samvete eller självförakt utan bara en lugn skön känsla av att ha återtagit makten över mig och mitt liv!

att du hann svara redan... Jag tror du har möjlighet att lära dig nånting. Du skriver att han skrev "det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det". Skrev han inget mer så är allt det övriga - allt som väckte dina känslor din tolkning av vad du tror han menade.

Det kan vara så att han menade allt det du tror - men han har inte skrivit det. Så synd att du la energi på allt det. Att "besvara hans meddelande men att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven" - det är ju faktiskt bara din tolkning att det var det han menade. Kan jag förklara hur jag menar? Förstår du?

Det viktigaste i det här är det du skriver först "Jag har inte lovat att hälsa på honom" och sedan "När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för." Det där sista är riktigt bra!

Du har ingen anledning att ha dåligt samvete för något du inte lovat. Du BEHÖVER INTE förklara dig!
Lek med tanken att du skulle ha svarat precis på det han skrev utan att lagt in vad DU TROR att han egentligen menade: så trevligt att många hade besök - eller så. Eller - egentligen kanske du inte behövde kommentera alls? Eller - om du verkligen är intresserad och vill veta det "hur har du haft det då?". Om du verkligen vill veta alltså. DÅ skulle han själv ha tvingats tänka efter och sätta ord på sina känslor.

Jag vet inte om jag lyckas förmedla vad jag vill säga men för mig lyser ditt ansvarstagande nästan i eldskrift. Han behöver inte ens säga nåt "surt" till dig så tar du på dig skulden.

Hoppas du förstår - i så fall kan du inleda en spaning på i vilka fler sammanhang du tar ansvar och ber om ursäkt för att du inte gjort det som ingen begärt och det som inte ens är uttalat. Så enkelt behöver du inte göra det för andra... OBS det här är ingen kritik! Det är såna mönster jag själv hållit på med och lärt mig sluta med - i många sammanhang. Sitt inlärda ansvarstagande bär man i allmänhet med sig och befriar därmed andra från det som tillkommer dem. Till exempel att säga klart ut det man vill säga. Det händer förstås också att man tolkar fel och lägger på andra sånt de inte menat.

Så bra att du kollade in och satte ord på hur dina känslor kom och hur de avlöste varandra "dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska." Fundera över när och var i livet och av vem du lärt dig att ta på dig så mycket ansvar för andras välbefinnande att du numera gör det alldeles automatiskt.

Tänk noga efter vad du orkar just nu och vad du faktiskt måste orka och vem som bestämt det. Du vet - det ÄR bara sig själv man kan ändra på.

I bästa välmening, med många styrkekramar och ännu fler befrielsekramar! / mt

lilleskutt

Självklart är det som du skriver. Jag tolkar in mina egna krav på mig själv i andras ord. Det är helt klart mitt eget problem och det är fel av mig att låta andra bära skulden för mina egna inre krav på mig själv. Det är väl där skon klämmer som man säger. Jag har sk primärt medberoende, ett inlärt beteende som kan härledas till uppväxten och inte något jag utvecklat genom att leva nära alkoholisten. Min barndom kantades inte av alkohol eller missbruk men familjen var av andra orsaker dysfunktionell bla pga av min mammas periodvisa självsvält. På det sättet kan man säga att det är jag som har valt alkoholisten och inte tvärtom. jag har omedvetet sökt mig till ett sammanhang där jag känner igen mig och därmed upplever någons slags trygghet.

Jag har tänkt mycket på det och det finns ju en risk att han faktiskt inte menad annat än att upplysa mig om att en del av hans medpatienter hade trevligt. Och om han hade den anklagande undertext som jag uppfattade hade jag självklart gjort bäst i att inte bry mig om den utan svara på det han skriver istället för det jag tolkar in.

Den här gången valde jag att svara utifrån min tolkning och jag tror mig veta vad han ville ha sagt då jag har lärt känna hans sätt att utrycka sig men jag förstår fortfarande din poäng och håller med i sak men det känns fortfarande bra att jag blev arg istället för att stanna i självförebrående.

Forts.

Sedan har jag under dagen funderat lite på just det du skriver om att svara på folks behov utan att de ens behöver utrycka dem. Det finns mycket att fundera kring varför och hur man har lärt in det beteendet. Tack för att du gav mig en "hemläxa".

Jag vill också passa på att skriva till alla som vill kommentera något att jag är inte rädd för att bli kritiserad och tål att man är direkt. Det är därför bla. jag skriver här. Det är så lätt att bli blind för sitt eget beteende och det är jättebra att få feedback.

För mig är det bara bra att få träna mig på att känna att det är ok. att begå misstag, göra något dumt och ändå ha kvar sitt exixtensberättingande. Det är först nu som jag kan känna att mitt värde inte faller med ett misstag utan att det tvärtom kan öka min bergänsade visdom och göra mig till en lite bättre person än jag var igår.

Mina funderingar i dag har också rört sig kring min självbild. Jag måste erkänna att jag inte längre kan avgöra vad som är den verkliga jag, den jag önskar att vara och den jag förväntas att vara. Det är ganska sorgligt att upptäcka detta när man är mer än väl vuxen och borde fundera på pensionssparande i stället. Men bättre sent än aldrig heter det ju så..

Mitt moder Theresakomplex vill jag också komma tillrätta med. Det gör ingen lycklig att tvångsvårdar de som råkar komma i min väg och inte heller är det särskilt ädelt av mig då det hela handlar om att jag ska rättfärdiga mig själv och mina handlingar genom att tillskriva andra behov de kanske inte har.

Jag ska träna mig på att fatta beslut och hålla fast vid dem.

Jag ska sluta gömma mig bakom andras behov.

lilleskutt

Så kommer skulkänslorna smygande igen... Kan det vara för att jag har känt mig bra idag ? Egentligen undrar jag om det verkligen finns något hopp för mig. Jag hade ju bestämt mig för att sluta med att ta ansvar för andras behov men det verkar nästan som om jag har ett omedvetet sug efter just skuldkänslor. Det är som att någon inre kraft plötsligt ser att Oj, nu har det gått en hel dag utan skuld! Det måste regleras. Får bli dubbel dos som kompensation. Det handlar ju bara om en känsla inte en realitet försöker jag intala mig hela tiden men det hjälper dåligt. Det är som om mina tankar är små olydiga barn som smyger iväg och hoppar i soffan så fort man vänder ryggen till.

Jag har känt mig tillfreds hela dagen idag efter att en av mannens släktingar kontaktat mig via e-mail för att höra lite hur det går. Jag har inte haft så god kontakt med hans släkt då de bor i en annan stad. Vi har endast träffats vid födelsedag eller annan högtid. Jag förstod i alla fall att de har insett vidden av hans problem och att de engagerar sig genom anhörigutbildning etc.

Det kändes jättebra och en stor tyngd lyftes från mina axlar när jag fick detta klart för mig. Jag blev också uppmuntrad och bekräftad i mitt ställningstagande. Jag tror att det har varit en av orsakerna till att jag har haft en bra dag i dag. Kunnat känna glädje över att vi ska fira jul med vänner vi inte träffat på länge, kokat knäck med dottern och bara mått bra.

Men så började jag att tänka på att den här människan har det säkert jobbigt själv och så kommer jag och lägger jag över ansvaret på honom. Jag förklarade kanske lite väl ingående hur jag mår och känner. Nu kanske han känner något slags ansvar och tyngs av det. Det var ju inte min mening.

Dessutom har jag inte fått vare sig brev eller sms från " min alkis", vilket jag egentligen tycker känns bra och är en del av orsaken till att dagen varit harmonisk, ändå eller kanske just därför börjar den skulden också att tynga. Jag borde kanske ha skickar ett litet hur går det? eller kämpa på!

Hur blev jag så här??

Yogi

ändå bidra med mina tankar. Som sagt, det är ju alltid lättare att ge råd till andra som man inte klarar att leva upp till själv... ;)
Jag är ju på många sätt i liknande situation som du, och mitt mål är att komma dit du är idag. Jag beundrar din resa och att du har kommit så långt! Verkligen superbra kämpat av dig, även om jag förstår att det fortfarande är mycket kvar att jobba med. Resan är inte över för dig.

Nu har du klarat att skapa ett liv för dig och dottern, och det är helt underbart och måste kännas tryggt för din dotter. Du har fortfarande kvar ditt medberoende i form av att du känner och tar ansvar för "din alkis". Du har gjort helt rätt som har berättat hur du mår och känner. Om det är så att han känner något slags ansvar för det så tänker jag att det är ett tecken på att han kommit en bit på väg att få insikt i hur hans beteende har påverkat omgivningen, nära och kära och framför allt dig! Och det är i så fall bra för honom. Han är också på rätt ställe, där han kan få hjälp att hantera de känslor av skuld/ansvar som dyker upp. Han har människor omkring sig som jobbar med detta. Om han hade varit hemma hade detta säkert varit ännu en ursäkt att ta till flaskan, men nu kan han få annan hjälp. Jag tror att en del i hans tillfrisknande handlar om att få full insikt om att hans problematik inte bara drabbar honom själv, utan även älskade personer som finns i hans närhet.

Så fantastiskt bra att hans anhöriga är intresserade av att stötta honom genom anhörigutbildning. Då har han ett nätverk av människor runt sig som bryr sig och det är bra för dig! Precis som du säger så avlastar det dig en hel del. Känn dig trygg med att han inte är ensam. Lita på att andra kan stötta. Ansvaret är han ensam om. Du kan inte ta det ifrån honom även om det strider mot hela din person just nu. Och det här vet du ju. Precis som du säger så är det dina egna känslor som är ditt ansvar och som du måste jobba med, och ingenting blir ju bättre av att blanda in honom, eller hur?

Jag är egentligen den siste som borde säga dig allt detta eftersom jag har samma bekymmer som du, men kanske är det därför just vi här på forumet är precis de rätta att säga det :) Ingen av oss dömer dig! Försök att inte göra det du heller! Var snäll mot dig själv, både du och din älskade unge förtjänar det! :)

Varm styrkekram

lilleskutt

av Yogis ord och har fallit tillbaka på dom under dagen så fort jag har börjat med skuldtänk. Det är just det där med att det är tryggt för min dotter som hjälper. Det blir så tydligt vad det handlar om och var mitt ansvar ligger. Den kommentaren har varit min livlina idag och jag har klarat dagen utan att utveckla skuldtankar. Inte ens när jag mottog ett brev där det stod hur mycket han älskar mig blev jag tyngd.

Jag använde mig av de kloka kommentarer jag har läst här; Mulletants om att skilja mellan vad som sägs eller skrivs och vad som är min tolkning, Addes att det är för sin egen skull man måste hålla sig nykter, Fyllefias att det inte handlar om annat än intresse saknas och att man faktiskt inte kan leva om sitt liv, Yogis om att ställa sig frågan vad han har tillfört och att nu är min dotter trygg och Santorinis påpekande om det självklara att välja sitt eget liv... Med dem visdomarna i mitt huvud gick det lättare att dirigera om tankarna till sundare nivåer.

Jag tänkte bara( efter en inre kamp) när jag läste brevet att Jaha, det är hans känslor, då har han delgett mig dem och eftersom han inte frågade om mina behöver jag inte svara.

Hans familj tar hand om honom och jag tar hand om mig själv och min dotter.

Så himla enkelt och självklart egentligen och så väldigt svårt när man har ett reflexmässigt behov av att svara på andras verkliga eller av mig inbillade behov. Sjukt!

Yogi

att du klarar det så bra!
Jag längtar efter att komma dit där du är!
Det stärker mig att se att det faktiskt är möjligt!
Jag är stolt över dig!
Det här blev ett kort inlägg, känner att jag har mer jag vill säga till dig men jag skriver mer senare när jag är på jobbet!
Kramar till dig!

Yogi

Är på jobbet nu och vill bara tillägga lite saker :)
Precis som när jag nyss läst Flygcerts uppdatering så blir jag så glad när jag läser dina inlägg och hur långt du har kommit! Jag går tillbaka ibland och läser det du skrivit och alla fina medmänniskors kommentarer. Allt är så hoppingivande och stärkande för en just nu lite trasig själ som faktiskt redan börjat lagas lite.
Jag vill precis som du, om en tid, kunna säga att jag gjort mitt allra bästa för mina barn. Att jag på riktigt ska kunna vända hela mitt fokus mot dem istället för den person som skadar mig. Jag ser att det går. Jag ser att andra klarar det. Jag ser att du klarar att använda dig av andras reflektioner och tankar och integrera dem i dig själv, du klarar att hålla emot dina inre automatiska reflexer som säger att du ska svara upp mot hans krav och förväntningar som han inte ens behöver uttala. Jag blir alldeles varm inombords när jag läser det du skriver och hur långt du har kommit. Det finns så mycket omsorg och välvilja, klokhet, kunskap och erfarenheter här på forumet att det är här man känner att man kan tanka energi, styrka och mod. Försöker man prata med någon "utomstående" om det här så möts man av dömande och det självklara "det är ju bara att lämna honom", "klipp kontakten" osv. Och det är ju helt rätt! MEN man kan inte få någon djupare förståelse för hur svårt det faktiskt är, vad man faktiskt är indragen i, vilka krafter det handlar om. Och det gör istället att man blir tyst, sluten och berättar inte mer. Och det gör att man känner sig så ensam!
Du är världens bästa mamma och det du har gjort för dig själv och din dotter kommer att påverka resten av era liv! Hon ser hur stark du har blivit och du är en fantastisk förebild. Du har lärt din dotter något mycket viktigt - att det inte är ok att bli utsatt för det du har varit utsatt för i en relation. Det är en oerhört viktig kunskap för henne, även om hon kanske inte förstår det fullt ut ännu. Om hon någonsin kommer att vara med om något liknande, så har hon på nära håll upplevt att det går att ta sig ur. Du har lärt henne om självtillit och självrespekt.
Många varma styrkekramar från mig! <3

lilleskutt

det betyder väldigt mycket! Jag vill bara att du ska förstå att jag inte har varit så stark som du kanske tror. Det är som jag berättat inte första gången jag har varit i ett förhållande med en alkoholist. Nu har vägen från tanke till handling varit så mycket kortare, inte av styrka utan av rädsla för vad som kan ske.

Av erfarenhet vet jag att det inte alltid slutar lyckligt. Jag ska förklara.

Jag har i mitt tidigare förhållande med den man jag träffade som mycket ung varit utsatt för ungefär den behandling du just nu utsätts för. Jag försökte bryta mig loss många gånger, har i olika omgångar flytt till kvinnojourer i Stockholm, där jag bodde vid den tiden. Jag tror att jag har bott på fyra eller fem olika..

De sista åren i förhållandet levde jag utåt sett som ensamstående med barnen men han hade fortfarande järngrepp om mig och kom och gick i mitt hem som han ville. Jag höll hela tiden fasaden, ingen visste något. Eftersom han var "snäll med barnen" dvs han slog inte mig efter att de föddes, han bara förnedrade och hotade så trodde jag att jag gjorde det bästa för mina barn när jag låtsades som allt var bra. Han dök ofta upp med dyra presenter, gärna vid läggtid och tvingade sig kvar över natten och jag fick snällt ställa upp trots, att han liksom din sambo sagt till dig, sa att jag hade en stor och sladdrig --. Om han såg att jag grät när vi hade sex så blev han arg. Det hände att han slet fram några hundralappar, slängde dem på mig och stack hem till sig i vredesmod.

Ibland försökte jag neka honom att komma in men då ropade han på barnen och de ville naturligtvis att pappa skulle få komma in, han betydde ju presenter.

Jag var så svag och rädd att, om jag såg hans bil utanför min bostad när vi kom från fritids och dagis, vände jag och sa till barnen att mamma har tappat bort nycklarna Igen!! och åkte till en väninna för att sova över där. Ibland, om han hade en riktigt besvärlig period, sjukanmälde jag barnen , vabbade och reste till mina föräldrar på ett plötsligt besök under någon vecka.

Mitt enda skydd var barnen, jag visste att så länge de var med skulle han aldrig slå mig utan nöja sig med att hota. De stackarna fick agera sköld. Jag vågade aldrig gå ut ut utan barnen. När mina föräldrar som enda gång i deras liv, hade dem hemma hos sig under en sommarvecka, (För att som de sa låta mig leva lite vuxenliv och komma ut lite) gick jag inte utanför dörren en enda gång.
När veckan hade gått berättade jag för mina föräldrar om allt trevligt jag hade gjort.

Under de här åren började en plan ta form i mitt huvud. Jag visste att jag skulle behöva lugn och ro för att få styrkan att verkligen förändra min och barnens situation i grunden. Jag förstod att jag skulle behöva resa bort, långt bort och länge. Den planen fanns i mitt huvud under flera år när jag en dag fick nog och upplevde att det var ett kritiskt skede och gjorde slag i saken. Jag kontaktade min läkare, förklarade min situation och blev sjukskriven för ett par månader, bad om ledigt i skolan för en längre period och tog barnen med mig långt, väldigt långt från Stockholm.

När jag så hade återhämtat mig och kom tillbaka till Stockholm ( havande i 5:e månaden) och berättade för min familj om allt jag hade gått igenom under åren och för första gången hade mod att be om hjälp så hände det jag alltid hade fruktat. De trodde mig inte! Istället fick jag veta att jag var impulsiv och oansvarig som bara reste iväg på det sätt jag gjort och att deras pappa var en ängel som hade stått ut med mig så länge. Denna trevliga och sympatiska stackars man.

Det blev naturligtvis vårdnadstvist. Han behöll helt enkelt barnen efter att han hämtat dem med ursäkten att de skulle på Gröna Lund. Eftersom jag frivilligt hade lämnat dem till pappan kunde jag inget göra.

Vid vårdnadsutredningen kunde mina föräldrar berätta att de aldrig sett något som tydde på misshandel, att jag ibland plötsligt bara fick för mig att hälsa på dem mitt i skolterminen, att mina barn var nervösa och att jag verkade allmänt stressad och spänd för jämnan.

Skolan kunde vittna om att barnen hade hög frånvaro och ofta samtidigt, att jag verkade ha mycket omkring mig, verkade ofokuserad och skygg. Pappan hade de sett vid till exempel Luciafirande och hade ingen uppfattning om honom. Att han var svettig och skakig av baksmälla och gick därifrån innan andra sången var slut var det ingen mer än jag som noterade.

Detta tillsammans med ett antal anmälningar om misshandel och ofredande som jag sedan hade tagit tillbaka och att jag hade berättat för barnen att deras pappa bar sig illa åt pga av att han hade en sjukdom, alkoholism och inte för att han inte älskade dem gjorde att pappan bedömdes som lämpligare vårdnadshavare än jag.

Den yngsta som föddes under rätssprocessen har jag däremot ensam vårdan om.

Med den erfarenheten i bagaget är det så mycket lättare att gå..

lilleskutt

Nu närmar sig slutet på exets behandling. Det är nu jag måste vara stark på riktigt. Det har varit ganska enkelt att tänka på vad jag vill med mitt liv och att leva efter det så länge jag vet att han är under behandling långt hemifrån. Det blir annat nu.

Kommer han att kontakta mig? Blir han sårad när jag inte vill ha honom tillbaka? Ska jag förklara hur jag resonerar eller ska jag bara meddela att jag inte vill mer? Med lite tur kanske han har kommit fram till att han inte heller vill fortsätta relationen. Men om inte så kommer jag att sättas på prov ordentligt.

Jag har kommit underfund med att ett av mina grundproblem är att jag hatar att göra människor besvikna. Jag kan se att jag genom livet har försakat mycket och nästan slagit knut på mig själv för att tillmötesgå andras förväntningar och önskningar och när jag inte lyckats har jag drabbats av ångest och självförakt.

Känslan av att jag sviker är stark trots att jag intellektuellt är klar över att jag har ansvar endast över mitt liv och att jag faktiskt inte har lovat något.

Han kan säkert hävda att jag har lovat eftersom jag ett halvår tidigare sagt att villkoret för att vi skulle försöka igen var att han omedelbart lade in sig för behandling. Han lovade med gjorde inget åt saken utan lät det bero. Att han tillslut, efter ett antal urspårningar på fyllan, i stort sett blev tvingad av sin familj att lägga in sig har inget med mitt ultimatum att göra.

Något hände inom mig den sista gången. Jag blev själv förvånad över att jag faktiskt inte kände annat än en enorm utmattning och att den annars så vanliga känslan av sorg och förtvivlan uteblev. Nu förstår jag uttrycket " droppen som fick bägaren att rinna över" i hela sin innebörd.

Märkligt att allt kan vara till synes exakt som det brukar och att det ,som alla andra gånger har resulterat i en krusning på ytan, helt plötsligt får allt att rinna över..

För mig har den här tiden med lugn och ro gett mig tid att reflektera, fundera och att verkligen öppna ögonen.

Jag ser plötsligt hur naiv och godtrogen jag har varit, hur jag har blivit lurad, bedragen och förd bakom ljuset i så många sammanhang, även där inte alkohol har varit inblandat.

Egentligen kan jag förstå att han vill ha mig tillbaka, det måste vara svårt att finna en så bekväm partner som jag. Någon man kan lova guld och gröna skogar hur många gånger som helst utan att få krav om att uppfylla sina löften, som man kan förnedra på olika sätt och sedan få tröst av när man är ledsen över sitt beteende, som aldrig ifrågasätter vad man gör eller varför och som alltid finns där när man behöver närhet och stöd.

Jag skriver här för att kunna komma tillbaka och påminna mig om hur det har varit tidigare om jag skulle drabbas av svaghet. ( Det kommer säkert att ske)

Idag kan jag inte förstå att jag accepterade eller inte blev misstänksam över

att han duschade, rakade och parfymerade sig när han skulle ut och fiska
att han aldrig kom hem med någon fisk
att han jobbade timvis i garaget men utan att någonsin visa något resultat
att han alltid var upptagen med mobilen, och "spelade wordfeud" men var tvungen att avlägsna sig från mig när han kollade mobilen
att han lovat på heder och samvete att han inte varit med någon annan men erkände när jag skulle till gynekologen och han trodde att hans skulle avslöjas
att han skrikit och knuffat mig inför min dotter och mina vänner
att han skickat hotfulla meddelanden till mina vänner och deras barn
att han har jagat ut mig och dottern ur huset och blockerat dörren så att vi har varit tvungna att sova hos grannen
att han skyller allt som har gått fel i hans liv på mig och på sin tidigare kvinna
att han säger en sak till mig och en annan till sin familj
att han aldrig har försökt att ställa tillrätta det kaos han orsakat sin omgivning
att han aldrig ha erkänt att han varit onykter
att han aldrig orkade lyssna när jag hade något jag behövde ventilera
att han alltid försvann när jag behövde stöd
att han alltid svek sina löften

Nu ska jag, stärkt av alla "klokskaper" jag fått ta del av här på detta forum och av Yogis handlingskraft, uppbåda all min styrka och viljekraft för att stå emot och inte finnas till hands utan istället stå upp för mig och mitt liv!

Det är nu jag måste bevisa för mig själv att jag har kapacitet att ansvara för mitt eget liv och lycka!

Yogi

Och snälla, dra inte för stora växlar på min "handlingskraft" som bara handlade om middag hos min dotter och inte om det stora uppbrottet! Men faktiskt så när jag tänker efter så är även en middag hos henne ett steg i rätt riktning, så jag lägger den händelsen också i min nya ryggsäck som börjar fyllas med mina små steg mot ett fritt liv.

Känner igen mig så i allt du skriver om hur du är som person, rädd att göra någon besviken och beredd att göra vad som helst för att folk ska vara nöjda och glada. Känner igen allt om hur man låter sig förnedras tills man är ett "ingenting" för att i nästa sekund trösta "förövaren" som har utsatt hela ens jag för alla upptänkliga plågor. Den biten handlar om oss. Den biten är både du och jag medvetna om att vi måste jobba hårt med, förmodligen under lång tid framöver. Det är nödvändigt om vi ska ha en rimlig chans att slippa den här typen av relationer i framtiden. Det handlar även om övriga relationer till andra människor; syskon, föräldrar, barn, vänner och arbetskamrater. Människor utnyttjar såna som vi och vi LÅTER dem göra det av olika anledningar. Rädda att inte bli omtyckta, inte höra till, inte duga som vi är och säkert hundra skäl till. För min del tror jag att jag formades såhär väldigt tidigt i livet. Men hursomhelst så är det ju bra att vi numera är medvetna om hur vi själva fungerar, det är ju en förutsättning för att en förändring ska vara möjlig.

Jag förstår din oro inför att han ska lämna behandlingshemmet. Nu blir det verklighet i vardagen, det som du lyckats hålla på distans den här tiden - vilket du har gjort jättebra trots alla känslor som rörts upp till utan varje gång han tagit kontakt med dig! Du har gjort ett superjobb där! Se dessa tillfällen som övningar inför det verkliga provet som kommer nu. Du har lyckats varje gång! Du är starkare nu och du har kommit långt i din nyorientering i ditt nya liv som ensamstående! Du har skapat ett hem och en vardag som fungerar. Du är inte elak mot honom, som inte vill. Försök vara så kortfattad som möjligt och träffa honom inte! Inte ensam i alla fall. Det är så lätt att ge råd, även om man vet att man kanske inte skulle klara att leva upp till det själv.
Jag tänker också att du kanske kan skriva till honom och be honom att inte kontakta dig när han kommer hem. Vet inte hur mottaglig han skulle vara för det, det handlar väl en del om hur långt han har kommit i sin egen process... Det kanske inte var nån bra idé...
Vet du när han kommer hem?

Styrkekramar till dig och ett stort tack för allt stöd du ger!

lilleskutt

han kommer hem men jag tror att det här är sista veckan.

Jag har tänkt på att eventuellt föregå genom att skriva ett meddelande och be att han lämnar mig ifred. Det kan vara bra och det gör att jag faktiskt kan ignorera eventuella kontaktförsök utan vidare förklaring.

Samtidigt känner jag ju sorgligt nog inte hans nyktra personlighet och kan därför inte förutse hans reaktion på ett sådant meddelande.

Inser när jag skriver detta att jag har ett otroligt kontrollbehov. Jag vill kontrollera vem som kontaktar mig och jag vill ha kontroll över andras reaktioner på mina åsikter/handlingar..

Äh, vad sjutton. Jag ska utmana mig själv genom att bara avvakta och se vad som händer. Obehagligt är det men jag tror, att jag helt osökt, i skrivande stund, har funnit en viktigt pusselbit hos mig själv, kanske rent av kärnan i min problematik.

har hänt mig många gånger här - att jag bara börjat skriva och så har jag skrivit fram någon viktig insikt. Pusselbit.
Allt gott / mt

lilleskutt

Nu har min ex varit hemma sedan nästan en vecka och det är fortfarande lugnt och stilla. Jag sände ett meddelande efter ett par dagar med innehåll om ungefär att allt är förlåtet men inget glömt.. Det var för min egen skull jag gjorde det trots att jag hade bestämt mig för att släppa lite på kontrollen.

Tanken var att vi som bor i en mindre stad inte ska behöva oroa oss för att springa på varandra. Nu känns det ok om jag skulle krocka med honom i stan. Vi kan säga hej och bara fortsätta vidare. Inget mer att reda ut eller att diskutera.

Han har uppenbarligen blivit hjälpt under behandlingstiden. Jag fick tre hjärtan till svar och sedan har det varit tyst. Det känns nästan overkligt, magiskt på något sätt.

Vågar jag hoppas på livet nu? Kommer det här att fungera? Ska jag ha möjlighet att lämna detta bakom mig och fortsätta framåt i harmoni eller i alla fall bortom misär?

Ja även i de tankarna finns det kontrollbehov. Vågar jag hoppas? Jag ser att jag till och med vill ha någon sorts garanti innan jag hoppas på något.

Det är verkligen utvecklande att skriva av sig. Så många avslöjanden/upptäckter om mig själv och mitt tankemönster jag har gjort medan jag skriver eller ibland efteråt när jag har gått tillbaka och läst vad jag tidigare har skrivit.

En annan sak jag har upptäckt om mig själv är att jag drar till mig gränslösa personer och jag inser att jag måste lära mig att vara tydlig och direkt i flera sammanhang. Kanske har jag ett lite för subtilt uttryckssätt, jag förväntar mig att andra ska vara lika lyhörda som jag?

Tex har jag i arbetssammanhang haft kontakt med en man i min ålder. Vi har inte haft särskilt mycket med varandra att göra men han skjutsade mig hem vid ett tillfälle.

Häromdagen sprang vi på varandra utanför banken och småpratade lite artigt när han ville bjuda på en fika. Jag tackade nej med " kanske en annan gång". Det borde jag inte ha gjort. Nu ringer och sms:ar han tre fyra gånger om dagen och har en sur ton i meddelandena.

Han undrar vad han har gjort mig eftersom jag inte vill ha med honom att göra etc etc. Jag förklarade att jag inte har något emot honom men att jag inte är intresserad av att träffa honom privat. Hans reaktion blev att jag var paranoid eftersom jag uppenbarligen trodde att han var ute efter något mer än bara en fika. Ett par timmar senare ringde han för att förklara att han hade fått starka känslor för mig och att han ville träffas...

Nu har jag mobilen avstängd för att få lite frid. Hur kan det bli så här? Är det en speciell doftsignal eller hur hittar just den här typen av personer mig annars? Varför gick han på mig och inte någon annan?

Tack och lov arbetar jag självständigt och i en typ av projektform så jag måste inte träffa honom varje dag men det skrämmer mig att jag blir drabbad eftersom jag tror att det finns något hos mig som gör att just jag blir utsatt för detta men jag är inte helt klar över vad jag måste förändra.

Men på det hela taget känns det hoppfullt. Jag och min alkis har inte längre med varandras liv att göra , vi är inte deklarerade ovänner och jag har börjat att se mig själv och mina handlingsmönster.

Mot framtiden och vidare!!!

Yogi

Ja visst är det så att man har fått många insikter om sig själv också genom att skriva här, läsa andras inlägg och svar, att gå tillbaka och läsa sina egna rader... Det blir tydligt för en själv på något sätt. För även om det är så att man inte ska ta ansvar för, eller lägga skulden på sig själv, hur motparten behandlat en så illa, så finns det saker i oss själva som gör att vi stått ut "för länge".

Jag tycker du visade klart och tydligt på ett vänligt sätt att du inte är intresserad av mannen på jobbet. Hans reaktion tycker jag däremot visar att han inte kunde hantera det lika bra, utan ville först skuldbelägga dig för att vara paranoid för att sedan bekräfta att han faktiskt fått starka känslor för dig och därför ville träffas. Jag vet inte, men MINA varningsklockor börjar ringa i alla fall. Kanske jag också är paranoid, vad vet jag?

Jag är imponerad av den resa du gjort och fortfarande gör. Jag är glad att du nu kan vila från ditt ex, att han verkar lämna dig i fred. Det är ju ett par veckor sedan du skrev här och mycket kan ju ha hänt sedan dess, men jag hoppas att det har fortsatt så och att du får vila från det.

Skriv gärna igen! Jag har tänkt mycket på dig och undrar hur det går. Tänker samtidigt att behovet av att skriva här minskar lite under lugna perioder och det är ju bra!

Kram!

lilleskutt

Anledningen till att jag har varit "tyst" är mest att jag inte vill vara självupptagen. Jag har läst om dina otroliga framsteg Yogi och jag har följt flygcert och mt och några av missbrukarnas inlägg men känt att allt klokt redan är uttalat så jag har valt att inte kommentera.

Jag har fortfarande inte gått tillbaka till min ex och det känns jättebra. Han var på besök hos mig en kväll och drack te. Det gick bra, inget krångel alls och han åkte hem efter ett par timmar utan försök till något. Det enda han bad om var en kram innan han gick hem. Under några dagar efter det duggade sms:en tätt men efter att jag dröjt med svaren och varit mycket sval i tonen så har de uteblivit.

Det känns så otroligt befriande att faktiskt hålla mig till det jag har föresatt mig. Jag kan idag uppfatta mig som en stark person och vet att jag har förmågan att låta huvudet styra över hjärtat. Det känns tryggt!

Självklart har det varit en stor hjälp att han inte har varit påstridig i sina kontaktförsök så det handlar inte endast om personlig styrka från min sida.

Skillnaden jag märker hos mig själv är att jag inte längre påverkas av hans kärleksförklaringar. Ingen har så många gånger förklarat sin kärlek till mig som han har gjort, ingen har kallat mig vacker så ofta och innerligt som han men trots det har jag inte känt mig särskilt älskad av honom någonsin och jag tror att det är just det som gjorde att jag stannade såpass länge. Jag var liksom besatt av att få känna av de känslor han påstod sig ha.

Idag inser jag att det aldrig fanns något bakom de orden. Han är paniskt rädd för att vara ensam och har säkert redan en ny bekantskap som han älskar över allt annat och snart vill gifta sig med.

Det paradoxala i detta är att jag har ett stort behov av ensamhet men är social och älskar när jag får helgbesök eller vänner från utlandet som stannar någon vecka medan min ex är rädd för ensamheten men är ganska osocial. Han har aldrig uppskattat att jag har vänner och ogillade starkt att de besökte oss eller att jag besökte dem.

Han ville naturligtvis aldrig följa med. Jag träffade aldrig någon av hans vänner ( vet inte ens om han har någon).

Då och då fiskade han eller tränade på gymet tillsammans med någon kompis men med tanke på att han duschade och fixade håret innan han gick så drar jag idag slutsatsen att han och hans kompis hade en annan typ av relation än den han påstod. Troligtvis också av annat kön än han påstod.

Allt detta har varit omöjligt för mig att se tidigare eftersom han har haft en alldeles utmärkt taktik för att flytta fokus. Så fort det det har kommit upp något obehagligt eller att jag har ställt en fråga han inte kan svara på så har han startat ett kaos med fylla, aggressiva utbrott och anklagelser mot mig vilket har lett till att jag blir den som står på den anklagades bänk och som blir lättad när jag får frikännande dom.

Ofta har efterspelet handlat om hur han ska hantera alkoholen och att jag på något sätt måste ändra mig för att han ska må bättre.

Allt detta kan jag se nu när jag har lugn omkring mig, när jag har fått lite distans, men det betyder inte att känslorna är helt i balans. Tyvärr poppar det upp förnekelsetankar då och då, känslor av skuld och ansvar, för att inte tala om de nostalgisk känslorna där jag överdriver både antalet och innehållet av de finare perioderna eller rättare sagt stunder vi hade.

Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev.

Insikten om att det aldrig heller kommer att upplevas tillsammans med honom gör lättare att gå vidare.

En annan insikt som har hjälpt mig oerhört mycket är att jag har vänner som ställer upp och som verkligen på allvar uppskattar mig och vill mitt bästa i alla lägen och den osjälviska kärleken de visar fyller mig med repsekt såväl för dem som för mig själv.

Min stora utmaning nu är att inte falla tillbaka i mitt medberoende vare sig i förhållande till en man,vän eller annan bekantskap.

Yogi

Och samtidigt så fascinerad över att det du skriver skulle kunna vara exakt mina egna ord när du beskriver din fd relation. Allt med gymmet, separationsångest kontra att vara osocial, flytta fokus, anklagelser och lättnad över frikännande trots att man inte gjort något fel, överdrifter angående de fina "perioderna" osv osv. Nästan skrämmande. Det är verkligen en personlighetstyp för sig.

Du låter så lugn, stark och stabil och jag är så glad för din skull. Har saknat dina inlägg här och jag tror inte att det finns minsta risk för att du skulle upplevas som självupptagen om du skriver. Samtidigt så är det ju så att man skriver när man behöver ventilera och nånstans så är ju syftet att man inte ska behöva skriva här! Att man ska tillåta sig att ta emot stödet när man behöver det.

Denna mening är vacker och mycket välformulerad, precis så känner jag också: "Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev".

Jag önskar dig verkligen all lycka framöver. Du har gjort en enorm resa.

Kram // Yogi