Hej, jag är en kvinna på snart 40. Är en missbrukarpersonlighet. Har haft en ätstörning och alkoholen har hela tiden funnits i bakgrunden. Kämpar på med att vara nykter sedan i början av januari. Det går bra, men det är många tankar, känslor som kommer upp. Så mycket jag trängt undan och så mycket jag döljer om mig själv fortfarande. Har gjort flera försök att sluta med följeslagaren A. I 10 år har min kamp pågått med mer eller mindre vilja. A har varit min tröst, vän som skänkt "guldkant" på tillvaron. Har haft många skäl till att dricka. Ångesten på slutet väckte mig på natten, gav mig näsblod. Sömnbristen och dagen-efter-känslan gjorde mig yr och frånvarande, men också kompenserande. Städade, donade, hittade på saker med mina barn. In har nu trätt en tröttare kvinna med ett mörkare sinne utan illamående och näsblödningar. Utan skärande ånger-ångest.

Jag tänker hitta glädjen igen och en tillvaro som passar mig. Jag letar med ljus och lykta. Lyfter på varenda sten i mitt inre. Jag vet att den existerar och jag kommer att hitta den för jag har stött på den förut.
Den glittrade och bubblade som kolsyra i mina ådror. Skrynklade till hela ansiktet i en stor, varm grimas. Tänder som blottades, ett gnägg som letade sig fram ur djupet av mellangärdet. Förvånade även mig. Det kändes så lätt och hoppfullt. Problemen som varit, dunstade bort för att försvinna helt. Världen fylldes av en kakafoni av tjatter, trumvirvlar och konfetti. Solen smekte min kind och brisen rufsade lekfullt mitt hår. Nej, jag var varken hög eller onykter, utan var just precis där jag skulle vara för att leva.

Minz

Valde att falla... 2 glas rött - gudomliga 2 första klunkar. Glömt hur gott det är. Klarar idag med dessa 2, men vet att jag inte kan fortsätta utan att det blir litet mer för varje gång. För första gången under dessa veckor är jag lugn igen och det i sig är ju en alarmklocka. Ma min sover efter ex glas, men inte märktes det att hon druckit. Huvudet mitt planerar. Kanske kan jag dricka igen om ett par månader när jag åker på jobbresa. Sjukt, jag vet. Jag kan inte, så mycket vet jag. Jag är så trött på kampen. Jag är så trött på att känna att jag inte känslomässigt passar in. Jag tror att vi har blivit rädda för känslor. Inte alla, men många av de jag känner. När man bråkar, låter det som man för en lugn och sansad diskussion. Jag blir intensiv när jag diskuterar utan att för den skull vara arg. Jag är väldigt glad när jag är det och då är det positivt för de flesta. Är jag ledsen, så rinner tårarna, om jag inte biter ihop för att inte skrämmas. Därför försöker jag gömma undan de andra känslorna än glädjen. Det lyckas så där, om jag inte trubbar av mig. Nu ska jag inte skylla på en massa saker, för valet är mitt och jag kan välja hur jag förhåller mig till livet. Jag väljer själv om jag dricker, oavsett om det är en sjukdom. Valet är endast mitt och det är jag som får stå för konsekvenserna inför mig själv och min familj. Jag vill välja rätt, men idag var jag inte tillräckligt beslutsam.

Minz

Mitt i natten, men ändå inte :) Sommartid. Sommar gör mig gör mig glad.
Ännu mer beslutsam - jag och A funkar inte. Farväl vännen, jag kommer att sakna dig det tillstår jag. Ett liv utan tillsatser, det behöver jag. Det är så jag ska leva. Här slutar mitt räknande av dagar, veckor, till slut kanske år. Detta är mitt liv, min tillvaro. Ett konstant val. Jag vill leva. Nu gråter min yngsta. Jag får hasta. God morgon till er som är vakna med tuppen :)

m-m

Bra om du ändå kan använda ditt återsteg till något som stärker dig. Om det nu var en vän, så var det inte en av de goda, som man kan lita på...
Ha en bra dag,
/m

Minz

Här är de, mina föräldrar, nyskilda. Ma försöker allt hon kan. Ta hand om vilda barn, baka samtidigt, vika tvätt, gå och se äldsta på hennes aktiviteter. Dricker ja, äter ja, jag märker att allt är en ansträngning utan att det syns. Pa deltar, men säger nej när äldste vill spela spel med honom. Hon gråter. Yngste säger godnatt, ögonen är fästa vid Tv:n, men han vinkar... Mannen är sur. Jag får ännu svårare att vara. Älskar dem, men känner mig ensam. Känner mig ensam överallt. Jag har inte lärt mig hur man deltar och bjuder in. Utan mina barn hade jag nog gett upp för länge sen. Sorgligt, men sant. Ibland är jag arg för att jag känner att det inte finns plats för alla sorter. Men det syns ju inte utåt. I yngre år trodde de som inte kände mig att jag var något annat. Idag med tror jag. Jag har börjat säga att jag har åsikter, men det betyder inte att jag tror att jag har rätt. För jag har åsikter och jag tror på att livet utvecklas med åsikter och diskussioner. Jag brukar inte låsa mig vid en. Förr kan jag ha försvarat åsikter som inte var mina bara för att belysa en annan sida, men det orkar jag inte längre och det roar inte heller. Jag är trött. Jag kommer igen. Men ibland tryter modet...

Minz

Men det är så svårt att hitta mening. Eller, efter mina barn så kallar jag det livsglädjen. Jag älskar mina kids och jag säger det. Är rädd för att dö, men jag verkar vara livrädd för livet...

Minz

Jag försöker. Jag vet att hjärnan spelar spratt. Jag kommer aldrig att lämna mina barn. Utan hade jag nog sagt Tack och adjö. Utan A har jag inte varit lycklig, inte med heller. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en svacka igen. Små svackor ja, det är livet, men de större... 3 veckor, äntligen dags för besök hos terapeuten. Vet inte, men tror att jag inte lyckas förmedla det jag känner. Är otydlig. Hoppet finns.

Minz

Hemma för vård av barn. Även imorgon. Mitt kära lilla barn som är rejält förkyld. Jag känner att hemma tillvaron ger mig andrum. Hur ska jag komma ned i arbetstid? Tror att jag inte förmår att jobba heltid just nu. Berättade för terapeuten att jag bara väntar på att när jag kommer att braka ihop. Likadant var det när jag var gravid och sa att jag hade väldigt mycket sammandragningar och att jag inte riktigt orkar. Ingen sjukskrivning och en dotter som kom 5 veckor för tidigt. Jag behöver jobba mindre för att reparera mig själv. Hur är jag tydlig utan att vara övertydlig? D v s utan att låta aggressiv? Enda gången det har fungerat är när jag var så trött och ledsen att jag började storgråta. Då var det långt gånget och jag fick en psykologkontakt till slut. Suck, jag vet egentligen vad jag behöver för att återhämta mig... Samhället verkar vara uppbyggt på ett annat sätt. Så klart att man inte ska kunna utnyttja systemet, men jag har inte varit sjukskriven på 15 år...

m-m

Nej, det är inte alltid så enkelt att få ihop livet. Kanske har du en dipp som kommer att ge med sig och du får mer energi igen. Eller så behöver du hitta en lösning där du går ner i tid, tillfälligt eller en längre tid. Kanske jobba hemifrån någon dag i veckan, om du har ett jobb där det är möjligt. Passa på att ta vara på de dagar som ges för lugn, som en sådan här.
Det viktigaste att komma ihåg är att alkoholen kommer iaf inte att göra något enklare...
Hoppas det lättar för dig, och att du får hjälp att komma vidare, framåt.
/m

Minz

Har varit hemma ett par dagar nu. Börjar känna mig normal igen. En vecka sen föräldrarna åkte. Jag saknade dem enormt, men samtidigt är det så svårt att vara med dem. Ja, jobba hemma en dag hade varit underbart, men på mitt jobb kan man få göra det någon enstaka gång bara. Måste fundera på en lösning. Jag är lugn. Det är ju helt fantastiskt när det är tyst och stilla i kroppen. Jag som far runt, lägger maten i soporna och soporna i kylen eller annat knas. Godnatt och sov gott!

Minz

Usch, har haft en mycket sjuk dotter. Det går över men kommer nog ta litet tid. Snurrig och trött. Jobb som hopar sig. En verklighet som känns overklig. Absolut ingen som helst lust att dricka. Drömmer inte ens om A.

Minz

Shoppar för mycket. Äter för mycket. För mycket av känslor. Sa till terapeuten att jag skulle kunna ha ett bra liv om jag bara kunde sköta mig. Spelar inga grönsaks-, godis- eller andra spel längre. Roar inte. Det var en kort stund. Nu känns det mest jobbigt gentemot "spelvänner". Inga spel som kostar eller så, utan ren tävling eller samarbete. Orkar bara läsa tidningar. Städar åter. Putsar, plockar undan, men kaos är det ändå. Svårt att sortera. Svårt att vara skärpt på jobbet. För lätt att göra misstag. Orkar inte bry mig. Fast det gör jag ändå. Vilken tur att jag kan leva på gamla meriter ett tag till. Vilken tur att jag kommer överens med människor rent professionellt. Baklofen pratas det om. Kanske ska jag försöka att få tillgång till detta. Kanske kan det underlätta på vägen. Eller inte. Men kanske är det värt ett försök.

wolf

Tack, själ!! Jag visste väl någonstans att det måste finnas fler som upplever det här fenomenet.

/wolf

wolf

Din ord flyter som en stilla bäck i mitt sinne, visst är det märkligt, att plötsligt *läsa* om sig själv. Mycket jag känner igen mig i ditt skrivande.

Jo, det blev lite poetiskt men orden fanns där. Ibland när jag ser fotografier på Flickr.com och får den där känslan av igenkännande skriver jag poesi, om bilden som är riktigt till mitt liv.
Ett tag trodde jag att mitt liv, hade flera errors, ett misstag att jag föddes och fick se himlen och vattnet. Jag blev till i en snöstorm och därav började jag studera socialantropologi i sex år på frivillig basis. Jag vill veta. Alltid velat ha kunskap. Låter väl som hybris, men lill-liten ville jag bli en vis individ.
Som du är jag intensiv i diskussioner, oerhört rak/direkt, gillar inte omsvep i känslor utan vill man ha något sagt varför då inte säga som det är utan att *klä in orden* i något annat än vad det i själva verket handlar om. Direkt till kärnpunkten och därifrån ta diskussioner.
Jag vill inte gömma känslor, min vrede, glädje, sexualitet, mina krigsärr, de måste ut på nåt sätt, helst kreativt som fotograferingen. Skapa ett visuellt språk för mina drömmar, språk, känsla och medvetenhet. Kanske jag är en missanpassad rebell men efter den här svackan, vill jag ta vara på min själsliga förmögenhet även om jag måste göra det ensam.
Trots är det genom mina medmänniskor som jag blir mer människa än tidigare.
/tack Minz.

Minz

Min terapeut tyckte att jag skulle försöka satsa på något kreativt. Jag har försökt med teater, silversmide, akvarellmålning etc. Fotografering låter härligt! Så härligt att ha ett uttryckssätt! Har känt mig annorlunda, men tycker att det ska finnas plats för alla. Blir ibland arg över att det är begränsat med utrymme att leva, men jag ska nog ta plats oavsett. Kanske handlar det om att att acceptera alla inklusive sig själv. Kram!

wolf

Det finns billiga kameror för ca 390 kr idag och som har hög kvalite.

Kreativitet sätter grubbel på tredje plats. Jag har haft tillträde till en kvarn med vårflod sedan 20 februari. En fotografiska rolig resa.
/wolf

Minz

Jag fixar inte riktigt det här. Har fallit åter. Mannen tror att jag tagit sömntabletter. Nej säger jag... Vad är det för liv jag lever? Jag har aldrig hört hemma här. Jag fortsätter att hoppas att jag ska känna glädje till livet. Det är många som dött i min närhet. Jag är bunden till mina barn. Det kommer att bli bra...

wolf

Hej Minz,
Fokusera stenhårt på någon aktivitet, de stunder du är ledig och med dig själv och det kan räcka med 10 - 15 minuter. Återhämta din energi, som kan ta tid, men gör det varje dag om du kan!
Är det så att du vill yla vid en björk, så gör det eller en lind full med lösnäsor, för den delen. Det finns en bok som Clarissa Pinkola Estés har skrivit - http://www.bokus.com/bok/9789146173533/kvinnor-som-slar-folje-med-varga…. Samla ihop dina benknotor.:) som känns utspridda för vinden.
Jag vet faktiskt inte vad jag skriva för att ge dig en positiv känsla framåt.
/wolf

Minz

Stå och yla vid en björk :) Det låter faktiskt lockande. Litet Arto Paasilinna :D Ett stort N klottrade jag på handflatan så att det syns varje gång jag lyfter ngt, svarar i telefon. N för nej. Än har ingen undrat över bokstaven som tur är. Funderar på att låta tatuera in det men måste ha en bra förklaring.
Jag ska leta reda på boken. Det var en annan också som rekommenderade den för ett tag sen, så det tar jag som ett omen. Tack för din omskakning Wolf! Småler fortfarande.