Jag har tänkt mycket på det. Om hon behövs.
Jag känner att jag vill ha en mamma, någon som sett mig växa upp, som stoppat om mig när jag ska sova om kvällarna, som läst sagor för mig, hämtat mig i skolan och borstat mitt hår. Hon har gjort allt det. Hon fanns där, tills jag var ungefär 10, och då dog hon eller?
Hur ska man tolka allt, hur ska jag se på allt det här? Ska jag se det som att hon är död, fast hon fortfarande ringer och vi skrattar ihop? Eller ska jag se det som att hon är sjuk men vägrar hjälp? Eller är hon bara helt enkelt en mamma, som alla andra?
Jag skulle vilja fika med henne i stan, att hon kom hem till mig dagen innan min födelsedag och vi fixade tårta tillsammans, äter middag och ser någon film. Jag skulle vilja kunna låna en hundralapp av henne om det krisar för mig. Jag skulle vilja känna att jag hade ett stöd i henne, en trygghet.
Och nej, det är inte samma sak med en bonusmamma eller annan "vuxen", för när de lånat mig de där pengarna eller bakat med mig så har de bråttom hem till sina familjer. Sina riktiga familjer. Jag vill ha någon som är bara min mamma. Min mamma.
Och hur står man ut med att se alla skriva om hur mamman är den viktigaste personen i ens liv, hur mysigt de haft med sin mamma i helgen eller Nej jag kan inte ses för jag och min mamma ska på en kryssning. Fan... Jag kan inte släppa det här. Jag kan inte bara tänka att Ja ok, jag accepterar, jag har ingen mamma. Punkt.
Hade hon varit död så hade hon varit död, borta. Men nu är hon ju där. Hon finns och hon är min mamma men hon finns inte, förstår ni? Och så på det alla svek, lögner, löften tårar.
Behöver man en mamma?
Jag behöver en. Men inte vem som helst, utan min mamma. Jag behöver att hon kommer tillbaka nu, innan det är för sent.