Efter ännu en vaken natt har jag bestämt mig att jag är klar med detta. Senaste gången min sambo drack sa jag att nu blir det inga fler chanser.. Så igår kväll hände det igen. Och jag vill inte vara en sån som hotar att gå men sen är kvar i alla fall. Så då måste jag väl gå nu då?

Det blev så tydligt helt plötsligt vad medberoende är. Att jag senast året fattat alla mina beslut utifrån risk att han ska dricka eller att någon annan ska få veta.
Jag vill bli fri från klumpen i magen, rädslan för vad som väntar varje dag jag kommer hem och alla dessa lögner. Utåt sett, som hos så många andra här, ser allt bra ut. sambon har bra jobb, många vänner och ett aktivt liv. Åh vad jag hatar alkoholen och alla framtidsdrömmar den förstör.

Och nu bara ilska och sorg. Känner mig lurad på något vis. Vi som hade gemensamma mål som jag har kvar men han bytte mot flaskan..Och svårt att lämna i en ålder när vännerna skaffar barn och köper hus. Och svårt att gå för var går man i en stad som inte har några lägenheter att erbjuda... Jag är så trött.

måste jag väl gå nu då? frågar du.

Ja, det "måste" du - annars flyttar du bara gränsen för vad som är möjligt. Både i hans ögon och vad värre är, för dig själv.

Välkommen hit till forum! Du är på rätt plats och även om gratulationer känns helt fel så gratulerar jag till din insikt om medberoende.
Så är det tyvärr. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen dig. Skriv gärna om hur du har det - det hjälper mer än man kan tro.
// mt

lejonet76

Jag känner igen mycket i det du berättar. Hela mitt liv var också kapat av rädsla och risk utifrån hon skulle dricka.

Lämnade hus och gemensamt liv. Sjukt jobbig period på ca ett halvår men nu ett år senare är jag mer lycklig och harmonisk än någonsin.
Har bott på tillfälliga ställen men allt har löst sig till det bättre.

Nu är jag otroligt glad över att ha fått tillbaka mitt eget liv igen.

Jag kontaktade Al-anon på min ort och har fått otroligt mycket stöd och hjälp i programmet där.

Kram

Mittendaliv

Tack för att ni tar er tid att skriva.
Känner ett konstigt lugn idag, som att själva insikten att jag faktiskt kan gå ger mig ro.
Jag tror att min sambo för första gången insett det oxå, att detta liv inte är för mig. Inte för någon av oss. Så nu väntar jag bara på nästa steg. Orden har inte längre någon betydelse. Bara handling som räknas. Han ska söka hjälp denna vecka. Jag ska inte tjata mer. Även om jag är rädd så villl jag tro på en människas inre kraft utan att vara naiv. Om han väljer livet eller spriten är utom min kontroll. Denna vecka bara andas jag och ser vad som händer...

insikt - den att man (jag) kan gå. Att jag faktiskt kan det. Jag känner så väl igen att jag hittade ett inre lugn då. Jag måste tillägga att missbrukarens inre kraft sätts på hårda prov, länge. Värna och bevara din inre inställning - ditt liv är ditt val.
Andas lugnt och fint denna veckan. Livsluft. Kram / mt

Mittendaliv

I dag har 8 nyktra dagar gått och idag är kroppen full av oro. Som att en liten känsla av hopp gör mig räddare för ny besvikelse. Som att fallet blir högre på nåt vis fast allt bara är samma. Min sambo var iväg och pratade om sitt drickande. Nästa träff om två månader. Herregud vad långt det kändes när han sa det. I min hjärna kändes två dagar mer rimligt :) Eller så spelar det ingen roll, antingen har han bestämt sig eller ej. Och bara tiden kan ge mig svaret. Försöker jobba vidare med min ro en vecka till.. En dag i taget.

Mittendaliv

Åh jag skäms att jag lever i detta! Kom hem idag och hittar sambon påverkad och arg som vanligt. Känner mig dum som trodde att nu skulle något ändras. En och en halv vecka ro är tydligen över. I kväll känner jag bara hat för vad han gör mot mig och vårt gemensamma liv. Och så svårt att känna hat mot sin sambo. Fasaden utåt att allt är bra, när det känns som världen rasar, får mig att tappa mig själv. Jag börjar förstå att alkoholen är viktigare än mig och det gör ont. Jag känner mig så trött, vilsen och ensam i detta. Skriver av mig några rader här.

ensam i detta... Vi är så många som känner igen hela känsloregistret inklusive berg-och-dalbanan av hopp och förtvivlan. Du är i det tunga nu, det gör så ONT att se, och inse, att inse att alkoholen är starkare och viktigare än ALLT. För precis tre år sen stod jag där, i den insikten, och en natt i december bar jag ut det mest nödvändiga till bilen och strax före sju på morgonen åkte jag till en vän. Ringde och sa att nu har jag gått.

Du (och ev andra) ska veta att i den stunden lade jag flera år av väntan på "den rätta" dagen åt sidan. Då var det fullt i mitt kärl. Efter flera år av uppskjutande i väntan på det rätta tillfället.... Den dagen var alla hinder mindre än mitt beslut. Det var en ytterst olämplig dag då jag lovat och planerat att baka pepparkakor med barnbarnen - jag åkte med degen till familjens trappa och ringde och meddelade att det inte går.

Det var det bästa jag gjort. Jag hade ingen aning om hur nånting skulle bli - men det har blivit bra för oss och det började där. Det avgörande har varit min inre visshet att nu är det "noll" annars går jag. Man kan förändra sitt liv!

Carina Bång har en bra blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Styrkekram / mt

Mittendaliv

Och tydligt har jag inte gått än men har kvar känslan att jag faktiskt kan det om detta fortsätter...

Ett litet ljus har dykt upp både med min känsla av att gränsen är nådd och kanske var det just den som fick min sambo att söka hjälp. Han har gått/går i terapi, äter tabletter mot sug och gör en del självhjälp på nätet. Har även sett att han är i forumet här och läser på missbrukssidan. Jag inser att hans väg är lång och svår och att det troligtvis kommer bli återfall.

Det svåra nu är mitt förhållningssätt till detta. Min rädsla för hans drickande är lika stark som förut och det gör att jag oroar mig i onödan 90-100 % av tiden eftersom hans drickande avtagit. Det är inte konstigt eftersom ett fortroende tar tid att bygga upp om det ens går. Jag kan bara jobba med mig själv och min inställning. Någon som har tips på bra förhållningssätt för att slippa stress och oro för drickande?

Mittendaliv

Skriver några rader här för att få stopp på alla tankar som snurrar. Gå, inte gå, våga tro, framtiden med alkohol, framtiden utan, nästa steg, inget steg, suck.... Sambon har varit bortrest några dagar och ska komma hem snart. Jag känner mig helt kall och rädd för att han ska komma hem påverkad. Jag saknar att längta, fixa, göra fint till någon som ska komma hem från resa. Nu är det som att jag inte vågar anstränga mig för att slippa bli besviken. Så otroligt sorglig utveckling..
Jag har lovat mig själv att ett liv med missbruk och lögner inte är för mig. Jag är ju inte som andra som ger alkoholisten 1000 chanser... Eller så är det just så jag är :/
Efter att tidigare ha känt hopp om hans bättring på grund av vilja att söka hjälp känner jag nu en stor uppgivenhet igen. Han har inte bestämt sig och jag kan aldrig få honom att göra det. Sen är det så helt otroligt svårt att förstå att den som dricker inte vill göra allt för att sluta, ta den hjälp som finns osv.. Missbruksliv är inget liv. Det går helt enkelt inte att förstå. Jag har så svårt att släppa den tanken. Varför, varför älskade sambo väljer du flaskan före oss.

Så här sitter jag nu rädd, väntar på kvällens dom när det ringer på dörren och med kärlek att ge som jag inte vet vad jag ska göra av.
Det är så skönt att detta forum finns.
Trevlig kväll!

så ont det gör i hjärtat att läsa det du skriver ikväll. Jag läser ditt första inlägg och funderar vad som hänt sen dess.... Under de månader som gått. Du är nog väldigt lik de flesta andra som skriver här och andra anhöriga till missbrukare.... Vi ger chans på chans och flyttar samtidigt gränserna för vad som är okej i relationen och livet. På det sättet tappar man också långsamt och utan att man märker det sitt eget perspektiv... Det är ingen bra väg. Sök dig gärna till Alanon, där möter du människor som delar och förstår dina erfarenheter. Fortsätt gärna att skriva här regelbundet, det hjälper en att klargöra tankarna. Hoppas att du har en lugn och trevlig kväll! / mt

Mittendaliv

Tack för stöd! Läser mitt första inlägg då det var dags att gå och nu några månader senare kan jag konstatera att jag är kvar.. Kanske har jag fortfarande kvar den naiva tron om ett lyckligt slut för oss. Tiden i detta sammanhang går läskigt fort. Det kom en våg av hopp då min sambo inser sitt problem och sökte hjälp. Hjälpdjungeln var inte lätt att hitta i och verkligen blandad nivå på de kontakter vi haft. Eller så kanske det inte spelar någon roll för allt handlar om att den som dricker ska bestämma sig och min tro på hjälp utifrån var för stor. Jag vet inte. Det är så klart ett stort steg på vägen i hans resa men jag tror fortfarande inte att han verkligen har bestämt sig. Drickandet har inte upphört.
I fredags när min oro var så stor så kom han hem helt nykter och glad. Och där satt jag som en kall ångestboll :) Det visar så tydligt att det nästan inte spelar någon roll nu eftersom min rädsla är där oavsett. Försöker därför ha fokus på mig, vara här och nu och inte måla upp skräckscenario i framtiden. Tankarna snurrar vilt och jag har insett att välja bort detta missbruksliv i mitt huvud blivit synonymt med att jag blir evig singel, ensam, bitter och barnlös. Och då väger det helt plötsligt jämt. Hjärnan är bra lustig.
Jag hittar ju till dörren om/när jag är klar med detta. Det bara måste jag komma ihåg.

Eva-Karin

en bok i min hand en dag . Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Sen läste jag den och grät. Sen ville jag visa en av dikterna för min alkis, trots allt, för den beskrev vårt liv så otroligt väl. Han tog inte till sig den alls, blev irriterad, så klart och då sa jag det . Jag vill skilja mig. Jag kan verkligen rekommendera den boken. Den beskriver vårt velande, våra omvårdande egenskaper och vår förtvivlan. Den fick mig att ta steget. Efter 8 års övervägande.

Äntligenfri

Oj vad jag känner igen mig i allt det du skriver, tyvärr... Jag känner verkligen med dig och förstår din situation! Man svävar bokstavligen mellan hopp och förtvivlan, man vill tro men vågar inte, vilket i sig gör att man själv inte heller är sig lik. Min man har också varit bortrest. Jag kom på mig själv med att önska att han inte skulle komma hem igår trots att jag längtade efter honom eftersom jag förstod att han inte skulle vara nykter. Hade föredragit om han åtminstone skulle dricka färdigt och nyktra till på annan plats än hemma. Att visa oss den respekten... Men självklart inte, han hade ju bara druckit "några bärs" ,vilket kan betyda en av varje i baren, och om jag bara slappnar av så kommer allting att bli så bra så bra. Så det är alltså jag som är problemet..?!

Mittendaliv

Nej nej Kastellen, det är inte du som är problemet. Hoppas att du vet det. Brukar också känna så när sorgen, rädslan för drickandet blir för stor- att det gör inget om han inte kommer hem. Jag vill inte se mer och orkar inte mer just då. Känslan av bristen på respekt är alltid där.. Hur mycket min sambo än förklarar att han inte dricker för att såra mig så blir det en så tydlig konsekvens av hans handlande. Han har ett val precis som jag har ett val.
Kämpar med min egen inställning mycket nu, att som din sambo sa slappna av :) Givetvis inte på det sättet han menar. Men att försöka unna mig att må bra och njuta av de nyktra dagarna som det just nu är helt klart flest av. Det är inte lätt, men det är den bästa plan jag har just nu..

Mittendaliv

Usch, efter tre nyktra och bra veckor så hittade jag en flaska igen och en däckad sambo. Så sorgligt! Kände lite skam över tanken på att skriva här. Som att jag får skylla mig själv som fortfarande lever i detta. Just därför skriver jag några rader för jag vill inte känna så. All oro i mig kom tillbaka med full kraft. Så stressande att jagas av tanken att jag måste bestämma mig nu nu nu hur jag ska göra. Som att varje minut jag är kvar kan vara slöseri med tid och göra det för sent att skapa det livet jag vill ha. Så är det ju faktiskt inte. Jag klarar liksom inte av när alkoholhjärnan tar över honom och han helt byter personlighet. Lögner , lättretlig, elak och bitter. Allt som han inte är när han är nykter. Det är inte rimligt att ha hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att jag är rädd vad som väntar där. Jag vill inte ha det så. Undra om han kan förstå hur mycket detta skadar mig och oss.. Jag blir bara så trött.

Nu ska jag hem till en vän på middag och försöka njuta av kvällen.

du behöver inte bestämma dig nu men du ska inte hota med att gå innan du vet att du faktiskt tänker göra det och har praktiskt ordnat så att det är möjligt. Att hota och inte göra är att flytta sina gränser och det är inte bra. Ta dig den tid du behöver för att komma till beslut.

Så sorgligt och sån besvikelse med återfall. Berätta gärna för honom att du har hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att du är rädd för vad som ska möta dig... att du inte vill leva så... att detta skadar dig och din relation till honom så mycket. Allt det är dina känslor, så är det för dig. Du behöver inte - och säg helst inte nånting om honom. Men det du känner och upplever är så som det är för dig och dina upplevelser äger du rätten till. Ingen kan säga att du har fel. Styrkekramar / mt

Mittendaliv

Ett långt återfall. I tio dagar har alkoholhjärnan styrt helt. Jag får ingen kontakt. Han slår i från sig, överreagerar på allt och skriker sina elakheter. Helt otroligt obehagligt att två så olika personligheter kan finnas i samma människa.

Ensam hemma nu och han är full ute på stan och säger att han funderar över vår framtid. Det kanske blir han som lämnar mig efter alla mina tankar om att gå. Jag ser att han lider. Han är så låg och säger att han bara ger mig problem. Jag har svårt att tycka synd om honom. Det kanske är sunt. För mig är alkohol ett aktivt val.

Önskar att jag hade någon att ringa. Ingen vet om hans drickande. I samma stund som jag berättar avslöjar jag oxå mina egna lögner om mitt liv. Varför har jag inte kunna pratat om detta med min familj och fina vänner. Dumma skam. Hur sjutton kunde jag hamna här? Ge mig kraft. Jag är så trött.

konstnären

Här kommer lite kraft från en som känner sig ganska blase. Jag har ju oxså en man
som dricker, han dricker i perioder, kan vara vit i veckor, men sedan tycker han
att han är värd en snaps eller vad det än är. Det stannar aldrig vid det utan kan
fortsätta i 2 veckor till han är precis slut i kropp och själ.
Han säger som din man att han bara gör mig illa. Visst sant, men jag tycker inte ett
dugg synd om honom. Då jag själv med hjälp av forumet och min hund som hjälp har lyckats
hålla mig nykter sedan 10 september förra året, då är min energi slut. Punkt.
Det är sorgligt att se en människa som är två personligheter. När han är nykter är han
utåtriktad, snäll, en god man helt enkelt. När fyllan tar över förvandlas han till en bitter
man. Aldrig elak. Men att stå och se på är mer än påfrestande. Funderar på att ringa hans
systrar och lägga korten på bordet. Inför dom är han den felfrie lillebrodern. Dom skulle
veta hu allt trasas sönder för mig.
Önskar oxså jag hade någon att ringa. Men dom vi känner är överkonsumenter hela bunten. Dom
bara säger att jag överdriver. Så vad gör man. Tänker mycket på att gå, vet inte just nu.
Men så faan att jag tassar på tå här hemma. Jag har själv gjort ett jävulskt arbete och det
tänker jag inte slänga bort.
Skickar lite kraft till dig, Jag är oxså jävulskt förbannad
Konstnären

Mittendaliv

Vad bra av dig att ha varit nykter sen september! Jag har helt fått avsmak på alkohol efter att ha sett baksidan av den så för mig blir det nästan inget drickande.
Det är nog det han gör nu. Super sig slut i kropp och själ. Tyvärr super han mig slut oxå :( Förstår inte hur han orkar dricka så mycket. Borde starta ett hem dit medberoende kan åka och vila några dagar i väntan på nästa steg.

Tur att forumet finns för det blir ensamt att inte ha någon att prata med. Vi umgås inte med några överkonsumenter och de enda jag berättat för är hans familj. De brydde sig inte, eller orkade i alla fall inte göra något. Kanske får svårt för dom att höra sanningen.

Heja oss!