Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?

Äntligenfri

Jag läser och läser, mycket har hänt men jag finner ingen ork att skriva... Jag är så otroligt emotionellt trött, skulle egentligen bara vilja sova! Barnen och jobbet håller igång mig men autopiloten är ofta på för att slippa känna så mycket. Jag har inga bra verktyg eller strategier för att hantera vårt äktenskap just nu, blir liksom mer att "stänga av" för att orka, för att överleva... Känner mig så ledsen över min mans val, att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig. Han beter sig som att han inte fattar vad vi säger, inte tar oss på allvar. Polarna har helt plötsligt blivit viktiga, de som dricker värre än honom vill säga. Antar att han förlorade sin supar kompis när jag slutade dricka men jag är ju fortfarande hans fru... Så hur många brutna löften ska man orka, hur många gånger ska man våga hoppas och hur många gånger ska man orka hantera besvikelse? Kan ett hjärta bli helt hur många gånger som helst? Känner mig verkligen ledsen, känner mig oviktig och lite lurad... Kram

tittade in och såg ditt inlägg och blev berörd. Vill bara säga att jag tror din trötthet är en helt naturlig reaktion, dels på din egen förändringsprocess och därtill besvikelsen över att mannen gör helt andra val. Fler än du här har insett det du gör nu - det egna valet att bli nykter ställer nya krav på relationen. Livet blir ett annat. Just nu skriver du (fast du anatgligen inte tänker så) ur anhörig- och medberoendeperspektivet där denna mening "att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig" är så vanlig, så vanlig. Håll fast vid din nykterhet, ta hand om dig själv - försök skapa dig viloplatser, sök dig gärna till AA eller Alanon. Kramar / mt

Äntligenfri

Tack mt. Maken har läst min tråd och bevakar vad/om jag skriver här så därför har jag inte varit så aktiv på forumet. Suck, jag får väl skylla mig själv men det känns tungt för nu har jag inget andningshål... Status är iallafall oförändrat, han säger att han jobbar med sitt missbruk på sitt sätt och hävdar att han minskat sitt drickande. Jag vet inte vad som är sant eller inte numera men jag vet att jag trodde honom till en början då han sa att han bara skulle dricka några öl på helgen. Har dock reagerat på att han betett sig fullare än några öl och kan besviket konstatera att "några öl" är det synliga, resten dvs spriten är i smyg. Några öl eller en folkbärs i solen är kamoflage för starköl, sprit och eller spetsad öl. Jag får fortsatt veta att jag är problemet och att Nu jävlar är det kört, igen... Jag är den dumma och den som gör fel eftersom jag är öppen med missbruket, eftersom jag konfronterade ikväll att han hunnit bli full innan jag och barnen kom hem från stugan ca 45 minuter efter honom. Jag är problemet medan han är den snälla, jag är den som får barnen att må dåligt eftersom jag inte håller käften. Om jag bara lärde mig att hålla käften och slappna av så skulle allt bli bra...
Under påsk har vi som många andra varit i stugan. Jag sa innan vi for att jag ville åka men att jag ville att han skulle avstå All form av alkohol. Jag gav honom möjlighet att välja att följa med eller att stanna hemma om han kände att han hellre ville dricka. Eftersom han menar att alkoholen inte är något problem utan problemet är om jag är trevlig eller ej så valde han att följa med. Han drack dock måndag, tisdag och onsdag innan påsk. Jag tror att han varit utan alkohol hela påsken men är inte helt säker, dock var han störd över att min far hade med sig en lättöl till middagen och inte bjöd. Personligen tror jag att han var den enda som tyckte något om det, det vore väl rimligtvis ännu konstigare om han bjudit öl till den som alla vet har problem! ? Ikväll när vi åkte hem (han strax före mig) så ringde han och sa att vädret var så fint att han var sugen på några folkbärs, jag sa att jag skulle föredra om han avstod men samtidigt så visste jag att det redan var kört. Antingen hade han redan bestämt sig eller så hade han redan druckit. Väl hemma så var han givetvis inte nykter. Själv hävdar han att han druckit tre starköl och nu hade tagit en folköl, i så fall har han halsat ölen för vi var inte ens en timme bakom honom, men han stank sprit och snedtände på en gång så jag köper inte ett skit av det han säger! Fyra dagar klarade han (tror jag) innan suget blev starkare än familjen, fyra dagar och så är det Jag som är problemet! ? Han säger att han jobbar mot nykterhet men jag har svårt att tro på det, känns snarare som att det är något han bara säger för att köpa sig tid och utrymme att dricka och slippa ta tag i problemet. Misströstar alltmer gör jag, ibland undrar jag hur länge jag skaorka, hur mycket skit jag ska orka ta emot och om livet kommer att se ut så här för evigt. Visste jag att det fanns hopp om förändring så skulle jag orka nästan vad som helst. Just nu känns det dock tyvärr inte så hoppfullt... Maken är dessutom mycket misstänksam och anklagar mig för att skriva här i syfte om att skaffa bevis inför en skilsmässa, samma anklagelse beträffande att jag är öppen med alkohol problematiken samt att jag konfronterar honom öppet. Trött är bara förnamnet, spelar ingen roll vad jag säger han lyssnar ändå inte eller så använder han det emot mig. Han attackerar och fast jag går undan så följer han efter, oroar barnen med sitt mässande. Bäst är när han super så han somnar snabbt, då kan vi smyga omkring i lugn och ro. Kommer få skit för detta inlägg men just precis nu så struntar jag i det, behöver en ventil och jag är tacksam för att ni finns här på forumet!

Mulleman

Anat och tänkt att det kanske är så som du skriver att mannen läst. Bra att han läser, kanske det en dag går upp ett ljus om att det handlar om mycket mera än att bara skriva, det handlar om spriten eller livet.
Dessutom handlar det om att han har någon som vill göra nästan vad som helst för att vinna över konkurrenten A.
Du, jag läser det du skriver till Mt, så fint att du gör det!
Vill bara säga att det jag tidigare skrev till dig fortfarande gäller och står fast.
Skriv, skriv, berätta, dela och du skall se att det finns mycket att få.
Sänder de finaste styrkekramar till dig. Du har modet att förändra ditt liv och jag hoppas din man har modet att visa större styrka för livet än för alkoholen. Jag skulle hoppas att han vänder sig till dig och bjuder in dig att dela detta i en gemenskap, att dela en så svår sak mellan sig kan frammana oanade krafter. Men, men det går inte att tvinga någon, det måste börja öppnas en strimma av erkännande inifrån först, en glänta där förnekelse sakta mals ner till något annat att ta plats. Han behöver söka sin väg till sin inre sanning, bortom ruset finns en annan mycket fin värld. Precis som du redan gör genom att söka din väg.
Några korta rader om natten Kastellen, men så väl menade.
Kram, kram, och delaktighet, godnatt. Mm.

Jo jag hoppas innerligt att han läser dina inlägg här på forumet, jag vet hur han tänker eftersom jag har varit i samma situation.

Han ser inte problemet utan det är du emot alkoholen, han gör sin bättring för att glädja dig, inte för sin egna skull.
Fyra dagar i påsken utan alkohol och nu har han varit duktig och du är ändå inte nöjd??
På trekvart har man svårt att hinna stinka sprit så fort, och det är nog som du säger, han hade bestämt sig för att dricka.
Han minskade konsumtion kan vara att han skippade den 12:e biran den förra veckan och tog bara 11st, sådant ska uppmärksammas minsann.
Han var ju jätteduktig och ville ha kred. för det.

Den som gör sina "uppoffringar" för andra kan inte inse insikten av behovet för att sluta för sin egna del.
Att söka efter bevis i forumet för en ev. skilsmässa känns bara som nojjigt, han ser hur du mår i en egen skrift och klarar inte av att hantera "din" sanning,
Utan måste gå i svaromål för det, för det är inte hans sanning.
Det enda han inte kan säga emot är hur just dina känslor känns, de kan inte eller aldrig vara fel..

Sanningen är hur du upplever din situation och du känner dig inte trygg i eran familjesituation, alkoholism har en tendens att eskalera hela tiden och när man dessutom gör det i smyg så ser du inte hela konsumtionen, en dag kanske han kör på fyllan, krockar sönder bilen och kanske skadar sig och andra.
Du kan ju inte veta detta i förväg eftersom han smyger med detta drickande.

Du kan ju naturligtvis lämna problemet och låta han ta hand om sitt egna drickande, då det antingen eskalerar ohämmat eller han får ta tag i det som du inte städar undan eller rättar till hela tiden, döljer åt honom för att inte skada familjen.
Den medberoende vill ju ha ett fungerande familjeliv och ställs inför skärselden över att dölja och släta över, eller tvärsom ställa sig i trädgården och vilja skrika rakt ut att du har en alkis i familjen för att det ska bli en publik synbar problematik.

Och ju mer du hjälper honom att dölja hans drickande, desto mer möjligheter ger du honom till att dricka "i fred".

Han borde söka i sitt inre till hans anledning till att han tillåter sig dricka, vad ger honom rätten till att "gömma" sig i alkoholdimman,
när fråntar han sig ansvaret från att delta i familjelivet och försvinna bort i berusningen, och överlämna det hela till dig.
Matlagning, städning, diskning, tvätta, hänga på tork, köra barnen till aktiviteter, gå igenom posten, göra räkningarna, handla mat (inte bara nästa laddning med dricka).
Osv osv, de små detaljerna som att bara finnas där för barnen i tid och otid när de behöver läxhjälp, fråga något, tröst, eller bara känna närhet.
En pappa som befinner sig i ett annat gränsland där han mentalt är otrevlig och aggressiv men ändå fysiskt i deras närhet,
För att senare nästa dag vara sig själv igen kan skapa en viss förtrolig distans till sin förälder, att inte våga lita på dem.

En förälder som är dum i huvudet ena dagen, bli inte lika lätt förlåten nästa dag, det går mångt flera plus att kompensera ett minus.
En otrygghet hos barnen som är svårt att kompensera i efterhand, det finns inga presenter i världen som kan lägga band på dessa.
Den dåliga självkänslan har varit den svåraste för mig att förlika sig med, att jag inte fanns där för mina barn när de behövde mig alla veckans dagar och kvällar.

En helg i förlustelse kan man nog anse sig vara värd när man dricker, men en helg i närvaro dygnets alla timmar smäller betydlig högre.
Svårt att inse om man är i ett beroende, men ganska självklar när man kommit ur det.

Jag anser fortfarande att det är väldigt själviskt att förlora sig i alkoholruset på egen hand utan att ha någon med sig, man tappar verklighetsanknytningen och vimlar runt i sin egna värld som man just då anser är den enda verklighet man har, trots att man dagen efter upptäcker att man hade fel.
Man står fast i sina vansinniga beslut för att inte tappa ansiktet, men ...man kan fundera på när... var det man tappade sitt ansiktet?

Elaka och tjatiga kärringar som bara klagar i all ära, som till synes aldrig blir nöjda med vad man åstadkommer,
Aldrig får man slappna av med en öl eller två efter en arbetsam vecka, livet är orättvist!

För den medberoende har haft en lika slitsam vecka, men den värsta delen kommer när de kommer hem till helgen,
Och måste ensam slita och slåss med och mot den man trodde älskade en och skulle ställa upp för en i vått och torrt.
Det mesta blir vått och man vet inte vem man ska orka lita på längre, att lägga förtroendet och önskan om hjälp hos barnen är en allt för tung börda för dem.

Ensam måste man ta ansvaret för familjen och bara ha en önskan om att den man litade på ska nyktra till och lätta på trycket.
Man kan inte ens få tryggheten i sin egna familj sedan herr alkohol flyttade in och tog makten ifrån allihopa, den styr och regerar.
Man vill ha ett avslut för att kunna fortsätta leva och att slippa hålla andan hela tiden, det får kosta vad det kosta vill.
Tills slut orkar man inte längre, och ens beslut kan kännas tagna ur luften, men vad gör man inte för vilja komma framåt.

Det enda som skulle behövas är att den som är beroende får sitt förnuft tillbaka och återkommer till sitt forna jag,
Om inte allt förtroende redan är förbrukat och det återstår bara ett vakuum kvar, ett innehåll av ingenting, inte ens luften finns kvar.

Det är svårt att förklara för den man älskar, du förbrukar ett förtroende du inte längre har kvar, vad har du då kvar?

Jag hade ett djuprotat förtroende kvar hos min familj och hann själv att rädda mig ur det, men bara jag kunde göra det.
Vad som krävdes?, tja varför finns jag här på forumet, för att jag behöver det, och för att jag är en beroendepersonlighet.
Jag har inte råd att glömma min historia, den är livsviktig för min framtid och mitt allt, min familj...
Det enda som betyder något i mitt liv, och det höll jag på att supa bort, inte en självklar tanke som alkis...

Den dagen jag insåg att jag hade ett stort problem med drickandet och kallade mig själv alkoholist, då först vände det.
Att inse att man är alkis och inte kan göra någonting åt det, det är ett slöseri med livet, det finns hjälp så länge man är mottaglig för den och vill söka efter den.
...men det största insatsen får man göra själv, att börja söka efter anledningar till varför jag fortsatte dricka, trots att jag visste att det var ett problem.

När jag fann anledningarna, så kom jag åt problemets kärna, utan anledningar ingen orsak till att dricka.
Jag är inte värd en bakfylleångest, oavsett hur jobbig arbetsvecka jag har haft.
Jag är värd en helg med avkoppling och mental ro och tid för sådant som ger mig rekreation och ny livsgnista.
Där låg pudelns kärna, och den jobbar jag vidare på.

Berra

Pellepennan

Du är på rätt väg, och gubben just nu på fel!
Kan bara säga att jag håller så mycket om, och instämmer i
inläggen från både Mullegubben & Berra!

Ta vara på dig, och fortsätt skriv

//PP

Äntligenfri

Tack för att ni stöttar och delar med er av era insikter och kloka ord! Samtidigt som det känns så klockrent det ni skriver och jag håller med i allt så kommer jag på mig själv att tycka synd om honom och också att vilja gå i visst försvar... SåsomBerra ex skriskriver om att han lämnar över allt ansvar på mig så tänker jag att "jamen han gör ju ändå en hel del hemma och det är absolut inte jag som gör allt". Poängen förstår jag är ju inte heller just den detaljen utan poängen är att det är konsekvensen när han dricker, och ja då tar han för givet att det är ok att dricka så mycket som han känner för eller dra hemifrån och lämna mig med ansvaret... Jag har bestämt mig för att förändra och förbättra mitt och barnens liv och jag vet att jag inte har makt över hans val men det är otroligt svårt att leva med. Jag är fortsatt nykter och tänker så förbli! Häromdagen sa en av mina tonåringar att han var stolt över mig! Fatta hur det kändes i hjärtat!? Aldrig att jag tänker riskerar att han ska känna annorlunda än det igen! Jag vet inte vad jag ska tycka om att han läser det jag skriver, känner mig inte helt bekväm med det. Det här är ju lite av min dagbok där jag kunnat skriva ned mina innersta tankar, nu känns det som att jag måste tänka mig för vad jag skriver. Jag håller med om att det handlar om spriten eller livet, i alla bemärkelser! Leva eller dö, förlora sin familj eller ha den kvar. Hur mycket är fyllan värd egentligen? Största problemet är ju egentligen inte att han dricker, största problemet är att han inte kan låta bli! Förnekelsen är mycket mycket stark och skulden till allt ont fortsätter att falla på mig, , attjag mår dåligt av hans beteende är mitt problem likaså det faktum att han väljer att dricka. Det är liksom ingen idé att ens försöka diskutera med en person som är i det perspektivet. Man blir bara frustrerad och till slut förbannad över orättvisan och kränkningarna!
Berra jag önskar att maken skulle läsa din tråd, jag hör att du känner igen och fattar resonemanget han för, likaså din tråd mullemannen. Diskussionerna här hemma hamnar ofta på detalj nivå, såsom hur många öl, mängd sprit osv. Jag har insett att det egentligen är oväsentligt. Vi mår dåligt av att han dricker så sluta med det, punkt! Att han läser säger han, vad han läser vet jag inte men jag vet att det är selektivt. Han plockar ut det som han kan använda för att försvara sitt drickande och det han kan använda mot mig för att försvara sitt drickande... Ursäkter och förlåt existerar inte längre, inte heller att ta ansvar för sitt beteende. Han säger att allt dåligt som kommer från honom beror på mig och mitt beteende. Imorse skrev han ut skilsmässo papper för nu jävlar fick det vara nog med mitt ovänliga sätt. Jag var då irriterad över att han satt och sov i soffan när jag kom ner med lillan efter att han dragit i sig ett gäng öl efter att jag gick och lade mig kl 23... Idag har han druckit två öl som var kvar men ändå stinker han sprit och ligger storsnarkandes avsmullen i soffan så det inte går att sitta där och se tv... Trevlig helg eller vad?! En av sönerna berättade att han inte vågar ta hem kompisar pga risken att det ska bli pinsamt om maken är full... känns förjävligt på ren svenska! Ingen av oss känner oss trygg i nuvarande situation, ingen av oss kan lita på honom och vi vet att han upprepat missbrukar både vårt förtroende och alkohol! Så varför gör jag då ingenting åt det, varför lämnar jag inte kan man nog undra!? Jo det är pga att jag fortfarande har hopp, jag svävar i och för sig mellan hopp och förtvivlan, men jag känner både hopp och hopplöshet och än så länge så har inte hopplösheten ätit upp hoppet. Som medberoende städar man ofta efter alkoholisten men jag undviker det. Jag har varken lust eller ork att gömma hans missbruk, det gör han så bra själv. Om jag blir arg över att han dricker så skiter jag numer i vem som hör oavsett om vi står på gården eller är inne. Kan man höja rösten när man är arg över andra saker så kan man göra det över missbruk också! Jag tror att jag är ganska obekväm som nykter och medberoende, jag är inte längre den han kan ursäkta sig med eller gömma sig bakom, jag konfronterar lögner och jag är svår att lura, och jag städar inte upp hans skit! För barnen är det dock en osäkerhet när jag åker bort eftersom han då "passar på" och de känner inte längre att de kan lita på honom! Det är långt ifrån roligt att inse hur barnen har haft det och att jag bidragit till det förut. Jag förstår verkligen känslan av ont i magen och gruvsamhet när det blir helg samt lättnaden när det är måndag och man får gå till jobbet igen...Berra du skrev det så tydligt med behovet av att få slappna av på helgen efter en arbetssam vecka, helt klart har vi alla det behovet men barnen och jag får inte slappna av, för oss ökar stressen och energin dräneras av en alkoholist i vårt hem! Alkoholisten är den enda som får sitt behov tillfredsställt! Likaså att bjuda hem vänner. Om jag skulle göra det eller om vi skulle ha en middags bjudning så skulle han direkt utnyttja det för att få dricka och därför bjuder jag inte hem någon. Detta innebär att mina helger numera är tråkiga och asociala samt trötta... Så det enda som krävs och återstår är att alkoholisten väljer att avstå alkoholen, väljer att bli nykter, först då får hela familjen förutsättningarna att börja läka och så småningom må bra! Så älskling när du läser detta, snälla offra inte familjen för alkoholen, offra alkoholen för familjen istället! Dit du är på väg nu leder bara till en massa elände för oss alla och vi vill inte göra den resan, vi vill ha dig kvar, frisk och levande! Kram

att du skriver öppet och att din man läser! Det var ett val jag gjorde från början, att inte skriva bakom ryggen på Mg. Egentligen var min förhoppning att han skulle börja skriva och jag kunde i det läget ha lovat att inte läsa. Skrivandet här har aldrig blivit riktigt hans grej (eller hur Mg) däremot AA - men dit var vägen lång. Från det datum som var min vändpunkt (och hans första, 6.12.2010) till den avgörande (som jag ser det) händelsen, återfallet 30.4.2012. Under ca fem år före jag gick (dec 2010) med avsikt att flytta ägnade jag stor del av min tid och energi åt att fundera hur jag skulle fixa att flytta. Jag såg många hinder för att lämna OCH många argument för att stanna kvar. Mg har aldrig varit fysiskt våldsam eller hotfull, varit asfull mindre än 5 ggr på fester (och de gångerna på fester där det varit allmänt mycket alkohol), har skött sitt jobb, skött sina åtaganden i hemmet... Det var jag som såg resan utför, hans förändrade tankesätt, hur berusningen steg obegripligt - eller snarare hur han förändrades i sinnelaget kvällar och helger, hörde hans självdestruktiva tankar, hot om att ta sitt liv, vid ett par tillfällen desperat våld mot saker i hemmet. Jag hittade hans gömmor och började snoka, kontrollera... argumentera, tjata, böna, be, sätta regler, gränser, söka överenskommelser...

När jag hittade forum var Adde och Berra mina ljuspunkter, de representerade ett hopp om förändring. Även ett par till stod för samma hopp.

Det första halvåret av nykterhet var ofta en kamp - för oss båda skulle jag säga. Den långa återhämtningen sommaren 2011 med några korta återfall där han knappt blev påverkad. Då skrev han en del här. Men den avgörande förändringen var återfallet på Valborg för två år sen - det som för mig kändes som den totala katastrofen blev den verkliga vändningen. Obs att han har andra vändpunkter som är avgörande för honom.

För mig gav insikten hur missbruk rent fysiologiskt påverkar hjärnan både hopp och insikt med viss vanmakt när jag insåg kraften i det fysiska begäret efter drogen. Klistrar in en artikel http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna Mg är en både begåvad och beläst person med mycket kunskap men så länge han drack var intresset att läsa information jag hittat och ville dela obefintligt för att inte säga negativt. I början av 2006 bad jag honom gå till beroendekliniken eller AA och sade att jag själv tänkte söka hjälp för min del om det inte blev annorlunda - i det läget var allt sådant otänkbart för honom och förenat med skam av djupt mått.

Ditt nödrop på slutet har varit mitt. Oändligt många gånger har jag sagt att jag vill leva med "den sanna" människan - sorgen över den förvandling jag upplevde OCH samtidigt osäkerheten om det var jag som var helt fel, oresonlig, ställde orimliga krav... han försäkrade ju hela tiden sin goda vilja att vara bra... och var det ofta. Ja, en fruktansvärd tung och förvirrande del av livet var det.

Jag såg efter ca ½ år (sommaren 2011) hur mannen min förändrades tillbaka till den jag kände igen i grunden - i det läget blev det ett stort men skört lugn i mig. Då gjorde jag också valet att inte lämna i händelse av enstaka återfall OM viljan att välja nykterhet fanns. Under tre år har forumet varit en livlina för mig och här har jag bearbetat fram och tillbaka. Många gånger har vissa datum eller helger väckt minnen av hur det var - och då har jag skrivit. Som nu. Det behovet har jag inte känt på länge. Min räkneramsa som var en trygghet, en "bild" av hans vilja och nykterhet är obehövd och glömd utom när jag påminns om den, som nu.

Nu ska jag dricka morgonkaffe med mannen och fråga om han vill läsa... om han hinner, ger sig tid, för snart ska han fiska med barnbarnen. Vårt liv är så fint idag. Äkta. På det sättet kan också jag säga att den svåra resan har varit värd sitt pris - idag har vi en närhet av annat slag än när vi var lyckliga före alkoholen tog överhanden. Och jag är tacksam över att jag hade kraft att vara tydlig och han hade kraft att vända väg innan fallet blev stort.

Söndagskramar och Styrkekramar till er båda / mt

Äntligenfri

Tack mt! MMed risk för att bli feltolkad vill jag säga att du och din man känns lite som forumets föräldrar. Ni är erfarna, inger trygghet och stabilitet, det känns som att man kan lita på er och ni ger så kloka kommentarer och råd! Tack för det, det känns bra att få prata med er! Du har flera gånger tipsat mig om anhörig och medberoende delen här på forumet. Jag läser mycket där och känner verkligen igen mig men jag känner att denna del av forumet ger mig mer styrka både som missbrukare och medberoende. Här gör jag min egen process samtidigt som jag får hjälp att sortera livet som nykter tillsammans med en aktiv alkoholist. Jag är otroligt hjälpt av alla inlägg utifrån hur en alkis hjärna fungerar eller snarare kanske inte fungerar.
Jag brukar vara ganska tuff mot min omgivning efter att dom gnällt och klagat ett tag att nu är det dags att göra något åt problemet. Gör något åt problemet eller sluta gnäll! I min egen situation inser jag att det inte alltid är så enkelt även om tanken att inte stanna eller fastna i negativa tankar och situationer är god.
Idag är maken på strålande humör och pratar på som om ingenting har hänt! Han har under natten förflyttat sig från den ena soffan till den andra och hämtat en stor flaska cola som stod bredvid honom när vi kom ner på morgonen. Frukosten bestod efter ett långt toabesök (risig i magen) av gårdagens matrester. Han är iallafall glad och har väl förmodligen supit färdigt för den här helgen, han är med andra ord nöjd och har uppfyllt behovet. Nu är det familjens tur och med en så skön känsla i kroppen är det förmodligen dags för lite sex också... Att helgen bestått av dåligt humör, onykterhet, skilsmässo papper och beslagtagande av vardagsrummet med högljudda snarkningar finns liksom inte idag! Idag är allt så bra så bra, för att inte säga normalt!
Nu är det iallafall söndag och knuten i magen lättar, imorgon får jag gå till jobbet och även denna helg är bakom oss. Sen återstår att se hur veckan blir men det börjar inte förrän imorgon! Idag ska jag gå på stan och köpa vårjackor med barnen samt lite födelsedags presenter till min blivande tonåring! Jag är obeskrivligt tacksam för detta forum och för alla er som finns här inne! Tacksam för att ni lyssnar och att jag får gnälla utan att ni dömer! Det är värdefullt att ni ger och delar med er både i min tråd och era egna, jag lär mig väldigt mycket om missbrukets alla ansikten men också om livet i stort! Tack ovh många kramar till er!

både mor- och farföräldrar så du behöver inte på minsta vis oroa dig för att bli feltolkad:) Kram och ha det bra / mt

..söndagskramar från Berra också, ta vara på tiden med mannen som ger härliga vibbar, och lägg inte för mycket energi på när nästa tillfälle kommer.
Ibland måste man få släppa oron och få njuta också, det är du värd just nu.

Att få leva i nu'et har sina fördelar, inte tänka framåt, inte tänka bakåt, bara få insupa det härliga som finns för stunden.

Berra

Pellepennan

När jag läser det du skriver, så tycker jag det är så insiktsfullt gällande din egen förändring. Du ser klart vad som händer med dig man i detta. Kanske kan det vara så att trots att det just nu är så jobbigt, att det till och med kan stärka dig ytterligare i din egen process? Att det samtidigt tar en massa kraft, samtidigt som det stärker dig i din egen motivation? Kanske kan du förstå hur jag tänker? Att det blir alltid "någon" som står starkare i en svår livssituation, och det är inte alltid den som normalt "hörs" mest, eller gav ett stabilt intryck. Oavsett tycker jag det verkar som att du har allt det som krävs att resa dig och reda ut detta. Om mannen finns med vid din sida när du kommer ut på andra sidan, kan han ju bara bestämma själv. Jag hoppas för hans egen skull att han tar den här chansen med dig, och att ni landar i det som mt skrev om tidigare. All styrka till dig, Kastellen!

//PP

Äntligenfri

Vakum är nog den närmaste beskrivningen på mitt känsloliv just nu. Det sk normala och glada varade inte tillräckligt länge för att hinna njuta av stunden... Maken inledde ett samtal med en vänlig första mening därefter kom giftet eller snarare skilsmässo pratet igen. Jag är problemet, problemen är långt större än alkohol frågan och det stora problemet är som vanligt att jag inte uppfyller nyckelordet "vänlig"! Vidare diskussion efter det kan ni förmodligen gissa er till, dvs oresonligt! Tydligen var droppen för honom när jag hotade honom, hans tolkning, genom att jag sa att han inte inser konsekvenserna av en skilsmässa. Hans tolkning var att jag hotade att ta lillan ifrån honom.. Utan tvekan älskar han sin dotter och hon älskar honom och behöver honom, men om vi skiljs åt så kan jag bara inte lämna henne varannan vecka så länge han dricker! Han hävdar att han inte kommer att dricka varannan vecka då han har barnen... Men det hindrar ju inte honom nu...
När vi träffades drack han ofta när han hade sina barn, det motiverar han med att han var i kris då efter skilsmässan från sin förra fru. Samtidigt tillstår han att han är i kris även nu, vilket vi ju faktiskt alla är men det är bara han som dricker...
Hela situationen lamslår mig!
Han vidhåller iallafall att jag inte älskar honom och vägrar lyssna till vad jag säger, han har sanningen och jag är bara ett enda stort känslokallt problem! Känns ju faktiskt lite bakvänt att det är Han som fått nog och vill bryta upp!
Jag känner mig mycket villrådig och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till just nu. Jag ser bara en massa elände framöver som kommer att eskalera och barnen kommer att fara ännu mer illa om vi går skilda vägar. Jag känner inte igen honom längre, det svängande humöret och den hänsynslösa inställningen. Känns lite som "vem är du och vad har du gjort med min man"? Förra sommaren erkände han (på fyllan) för min faster att han är alkoholist. För mig har han erkänt att han druckit för mycket långt före vi träffades och att han tillfälligt skärpte sig med stark spriten till en början av vårt förhållande. Jag har också förstått av människor i vår omgivning att han haft alkohol problem långt före vi träffades. Så vad är då vårt korta äktenskap baserar på? Lögner?
Hjärtat blöder när jag tänker så men kanske är det det jag måste acceptera...
Min man var drömmen! Mannen jag väntat på i hela mitt liv och äntligen blev jag hel!
Mt du och jag delar valborgsmässoafton för två år sedan, för mig var det en känsla av att ramla ned i avgrunden och jag tillbringade hela dagen gråtandes i förtvivlan med min älskade faster vid min sida. Det var den dagen min älskade make trillade ner från piedestalen och jag kunde inte tro att det var sant! Mannen jag avgudade och högaktade hade under min svåra graviditet svikit mitt förtroende på flera plan och där satt jag med en fyra månaders bebis ochvar tvungen att hantera att min man ljugit för mig!
Han lovade mig att livet tillsammans med honom skulle bli en räkmacka men det var inte heller riktigt sant...
Något jag värdesätter mycket högt är tillit och trygghet därav rämnade min värld och den har aldrig blivit densamma igen efter det. I samband med detta drabbades jag av en sk förlossnings depression och mådde oerhört dåligt under lång tid, fick mediciner och gick på samtal samt självmedicinerade med alkohol så jag mådde ännu sämre och betedde mig ännu värre. Idag är jag frisk men självklart finns det sviter efter den perioden både barnen och maken. Jag har full förståelse för att situationen var plågsam för alla men det var den också för mig! Att må så dåligt att man tar ut det på sina närmaste är inte okej men jag gjorde allt jag kunde och kämpade hårt för att bli frisk igen! Tro mig ingen vill stanna kvar i en depression men alla som är i det behöver stöd av sin omgivning!
Bråken och alkohol konsumtionen var så etablerad att trots att depressionen var över så fortsatte bråken och drickandet. Jag har många gånger initierat att vi borde göra förändringar, vita månader, kbt mm men det har alltid falerat. Han har alltid fallit för impulsen och det har också varit hans förklaring. Allt detta låter säkert inte riktigt klokt i era öron och ni kanske än mer funderar över varför jag vill stanna hos min man...
Jag är inte den som ger upp, har jag lovat något så håller jag det, jag tror inte att det finns problem som inte går att lösa och jag har en kanske lite naiv tro på att alla har gott i sig, att det dåliga bara kommer fram för att man mår dåligt...
Jag älskar min nyktra snälla man och jag har lovat honom i nöd och lust. Just nu är det nöd och jag vill inte svika honom bara för att han är sjuk. Jag vill inte att han ska svika mig heller och jag vill att han, precis som jag gjorde, gör allt han kan för att bli frisk!
Pp jag känner mig motiverad och stark i min förändring, jag kommer till nya insikter hela tiden och just nu känns det som att ingenting kan få mig på fall beträffande alkoholen. Detta hjälper faktiskt maken omedvetet mig med genom att visa mig beteenden som jag känner igen mig i och aldrig mer vill vara orsak till! Beträffande mitt äktenskap känner jag mig inte hälften så stark, känner mig faktiskt otroligt svag och stundvis kan jag knappt andas. Jag som vanligtvis är matglad har helt tappat aptiten och magen är i ständig kramp! Vore det inte för barnen skulle jag nog inte ens orka kliva ur sängen. Jag balanserar på kanten till att kämpa som bara den till att inte orka mer och bara gå sönder, trasig är jag redan...
Min process för att nå dit jag är idag började för ett par år sedan och har varit brokig men jag lyckades! Aldrig hade jag kunnat gissa att det var det som tillslut skulle krossa mitt äktenskap! Jag hoppas förstås ändå att det ska bli tvärtom och att vi i framtiden kan blicka tillbaka på den här tiden med insikt och erfarenhet av att det inte finns några problem som inte går att lösa!
Kram

Minz

Mina tankar går till dig. Det är svårt, om inte omöjligt att ändra på en annan persons leverne. Man kan försöka tills det går hål på en själv. Har haft en jobbig relation bakom mig och nuvarande är väl som den är, men den innan var bråk och "våldtäkt". Någonstans tar tilliten slut. När det är A som orsakar vånda, så är det ultimatum som gäller. Om ens det hjälper. Jag hoppas din man läser och inser att även han har ett ansvar, oavsett vad. Med barn med i bilden har han ett ännu större ansvar. Så fort barnen reagerar, så är det dags att göra ngt åt saken och jag hoppas att den goe gubben du blev tillsammans med till slut inser och försöker att hitta en annan tillvaro. Jag håller mina tummar och tår!

här i din tråd på din fråga: att ta makten över sitt eget liv är en mening som jag tror att jag har formulerat efterhand. Grunden är från Carina Bångs blogg som (också, jämte forum och andra kanaler) varit och är mig till stor hjälp i arbetet med att tillfriskna ur mitt medberoende. Jag har hänvisat till just det inlägget många gånger http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Inte minst viktig är inledningen: Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger. Men - därefter ger hon en rad förslag på olika områden där man kan tänka efter och göra sina egna val. Också de små stegen leder till förändring och det är de förändringar man gör i sitt eget tänkesätt, förhållningssätt, som gör förändring på djupet. Hoppas det blev klarare, annars frågar du igen:)

Skrev detta svar i min tråd innan jag läste ditt inlägg "Vakum". Flyttar hit alltihop nu.

Du har redan gjort den mest avgörande förändringen i ditt liv, för dig och barnen, när du har valt att bli nykter! Enastående! Bekymra dig inte ett ögonblick över att det inte verkar klokt att du stannat och ännu stannar... så är det och så har det varit för oss medberoende. Jag har sett det med mig själv och ser det runt omkring mig. För mig var det obegripligt att jag stannade i det som jag föraktat (och även förlåtit) min mamma att hon stannade i.... ändå stannade jag flera år .. och det första steget till en faktisk förändring inleddes den dag jag gick.

Så bra att du skrivit rakt ut ur ditt hjärta, så känns ditt inlägg när jag läser. Det gör ont men det är bra för din egen skull så att du kan gå tillbaka och bekräfta för dig själv att så här kändes det. Det är bra de stunder du vacklar och tvivlar på dina egna upplevelser.

Styrkekram inför dagen / mt

Äntligenfri

Tack för er feedback! Känns som att jag "bor" på forumet just nu men att läsa och skriva är det enda konstruktiva jag förmår i nuläget. Mt bilden blir klarare med din förklaring men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska använda mig av det i mitt liv. Det får bli en process av något slag och framtiden får utvisa på vilket sätt.
Det är mycket frustrerande att känna sånt engagemang och omsorg för att kämpa, lösa problem och göra allt bra igen när man möts av så stort motstånd och avsaknad av vilja/insikt.
Jag läser mellan raderna i flera svar i min tråd att jag borde vara beredd att ställa ultimatum och lämna om ingen förändring sker men det är inte där jag befinner mig. Skulle nog objektivt själv tänka så men det är ju för att det är just objektivt, inga känslor för människan bakom problematiken.
Jag läser på AA's hemsida om alla som lyckats att reparera sina trasiga liv genom att ta tag i sitt missbruk och det inger mig också med hopp. Jag skulle verkligen vilja göra den resan tillsammans med min man!
Idag har jag för första gången inte orkat gå till jobbet, jag gjorde ett försök men pallade inte. Vet inte om det blir nåt bättre av att vara hemma men jag orkade inte hålla fasaden uppe idag. Kanske väljer att vara hemma hela veckan. Tyst är det iallafall just nu och en väldigt konstig situation.
Jag ska åka till stugan igen på onsdag eller torsdag, tar med mina barn och makens om dom vill men jag gissar att dom väljer att stanna med sin pappa. Maken har valt att inte följa med.
Maktlöshet och djup förtvivlan är nog bästa beskrivningen på hur jag känner just nu. Önskar verkligen att verkligheten såg annorlunda ut!
Kram

Pellepennan

Minns när jag läste om er semester och hur jag tänkte när jag läste hur allt var då. När man bara läser är det naturligtvis svårt att skriva några råd som verkligen är "huvudet på spiken" däremot vet jag hur viktigt det är att kunna prata av sig och bolla en så svår situation som ni verkar ha med både andra och sig själv, forumet är ju en bra plattform. Jag minns att jag "vågade" mig på att komma med ett litet råd, och det är alltid supersvårt tycker jag, eftersom man inte vill gå in och ge vare sig fel typ av råd eller trampa in i någons privataste tankar. Funderingarna dom sista dagarna när jag läst dina inlägg är trots allt ungefär samma som jag hade då, för kanske fem veckor sedan. Anledningen är att jag tycker känna igen vissa saker som jag själv varit med om, och att det kan bli mycket långvarigt och smärtsamt. Kanske är det så att ni kan sätta er ner och besvara en enda fråga till att börja med? Vill vi ta chansen och göra allt som står i vår makt att försöka lösa våra problem under låt säga 6 månader? Om båda vill det kan man åtminstone "frysa" hoten med skilsmässa med hit, och annat som snabbt kastas fram och tillbaka när gubben blir upprörd. Jag tror det krävs en investering och ett helhjärtat försök om mannen vill ha tillbaka sin "glada" hustru.

Kanske är det värt detta och jag tror verkligen att det är lika bra att se sanningen i vitögat och att även gubben tar chansen, medans han fortfarande har den, om han nu vill? Om ni båda vill menar jag :-) Det verkar som ni (eller åtminstone han) har de nödvändiga medlen som behövs för att ta professionell hjälp, utan att behöva ta hänsyn till vad som kan erbjudas utifrån. Tror det vore den bästa investeringen han gjort i livet att göra det nu. Naturligtvis krävs det att han är beredd att hålla sig nykter under tiden, och säkert ganska intensiva samtal med en duktig person i parterapi. Finns ju inget att förlora på det, men att låta det vara ogjort och fortsätta som nu leder ju ingen stans. Att räta ut era problem på egen hand verkar minst sagt svårt.

Jag kanske är helt fel ute, men jag vill ändå framföra min tanke. Tror det är tid att stämma i bäcken, och göra det på riktigt. Blir man sittande i skiten - var och en i sin verklighet för länge - så har det till slut sagts så mycket strunt att det inte går att rädda upp längre. Då kanske det är bättre att göra en kort och häftig process istället. Att man under år går omkring och mår som du gör nu är ju inte sunt. Någon gång ett kort tag kanske det funkar att sjukskriva sig, eller att se till att tillbringa tid var och en på sitt håll. Men problemen finns ju tyvärr kvar när man kommer hem. Vill han inte göra förändringen med dig, så har du ju det svar han just nu är kapabel att ge dig just nu. Frågan är om du då orkar vänta på att han ska fortsätta tills han kommer dit att ett annat svar kommer och om det kommer att påverka dig allt för negativt? Pallar man det, och är det bra för någon?

Hoppas inte du ser raderna som ett övertramp. Vill verkligen inte ge fel sorts råd eller klafsa in taktlöst, ja du förstår nog det. Se tankarna bara som funderingar från någon som är helt befriad från allt vad det innebär att vara känslomässigt involverad i er relation. Sen blir jag naturligtvis väldigt känslomässigt påverkad när jag läser det du skriver Kastellen, och det är väl därför jag skriver kan jag tänka, men det är en helt annan sak ;-)

Jag själv är nog en person som numera tänker att hellre ett slut med förskräckelse, än en förskräckelse utan ett slut.

Kram

//PP

Minz

Hur svårt det kan vara att inte sluta hoppas. I mitt fall tog det 4 år efter det första glada året. Nu går det inte att jämföra, för jag var ung och utan barn. I hans fall var det inget "missbruk", men han klarade inte av A, inte jag heller alltid. Bråk, avlöste bråk. Ibland var han även fysiskt elak. Han hade sina skäl. Jag hade mina. Jag förstår att man vill laga. Jag tror att det går, om den andre vill. Med min nuvarande är allt en barnlek i jämförelse, men till parterapi får jag honom inte även om några terapeuter föreslagit det. Han vill inte bli uthängd och det handlar väl om hans rädsla att inte duga som han är. Förlåt om jag skriver om mig själv i mitt svar. (PP - dina svar är kloka och en objektiv syn på saker är bra. Ett svar betyder att någon ser dig).

Äntligenfri

Inget övertramp Pp utan kloka tankar och ord!
Jag tar till mig det du skriver och ska prata med maken utifrån det. Jag hoppas på det bästa och få saker skulle glädja mig mer än om han sa att han Vill investera i mig/oss! Oj vad jag skulle känna mig älskad då! :-)
Kvällen har varit lugn och vi har pratat lite i vänlig ton. Kan inte påstå att jag hör några revulotinerande förändringar i resonemanget och tyvärr inte heller några uttryck för kärlek eller ånger... Inte så roligt men nåt jag får acceptera i nuläget. Dock kan jag tillägga att tilliten inte stärks direkt, jag känner fortfarande en osäkerhet om vart jag har honom. Som att leva lite på nåder... Svårt det där med att Ge när man själv känner sig otrygg och oälskad. Blir istället att hålla garden uppe som skydd och det gör det ju också svårare att komma framåt!
Tack för omtanken och engagemanget! Kram

Äntligenfri

Jag kom på att tiden räntar och det närmar sig nu fyra månader sedan jag tog mitt beslut om att bli nykter och beslöt att istället lägga min tid och energi på att laga allt jag haft sönder, dvs mina relationer inom familjen!
Jag kan dock inte påstå att jag lyckats hitta någon bra balans i det hela ännu. Det som reparerats med barnen har istället gått mer sönder i mitt äktenskap....
Dock ser jag långt fler vinster än förluster med min nykterhet så det är utan tvekan ett vinnande koncept och därför tänker jag fortsätta med det!
Ska tillägga att jag gjorde ett snedsteg en helg i januari men faktum är att det blev som en välbehövlig påminnelse om allt jag går miste om när jag dricker. Som en spark i baken!
Stay strong! Kram