Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?

konstnären

Ljus på himlen för både dig och mig. Mannen har ju varit på första behandlingsmötet, och fortsättning följer i morgon.
6 veckor är behandlingen. Känns just nu som befriande för mig. Tror egentligen inte att min man vill sluta helt, säger att
han vill kunna ta några öl ibland. Men den gränsen har han ju passerat för länge sen, det funkar ju inte så att man kan ta
2 öl, det bara triggar igång. Jag vet inte om han gör det för min skull, han ska ju göra det för sin egen skull. Men han såg
nöjd ut när han kom hem. Orkar inte hålla på så här med hans drickande, ett par veckor lugnt och sedan full storm.
Oron inom mig blir enorm och man mår så dåligt. Men idag ser jag ljust på livet.
Kram
Konstnären

- jag minns när mannen Mg var i det där skedet som ni båda beskriver, och jag känner så väl igen mig, min reaktion och mina känslor. Kloka Mie, som skrev här på forumet då, skrev i min tråd: Din man har tagit ett litet, litet steg mot nykterhet... Jag minns det svaret så väl, det gav mig verkligen blandade känslor. Det visade sig också vara så rätt, i synnerhet som jag ser det idag, i backspegeln. Ändock - det steget var ett viktigt steg mot den nykterhet som känns självklar och stabil - men inte given - i vårt liv idag. Nykterheten är något värdefullt att vårda, jag skulle tro att Mg kunde instämma i de orden. För honom tog det lång tid innan nykterheten blev "hans egen" - men hela tiden han var nykter för att inte förlora det han hade bidrog till hans läkning och det i sin tur bidrog till att vi hittade tillbaka till varandra. Hälsa gärna era gubbs:) Allt gott till er alla! / mt

Pellepennan

Fint att läsa att du kan gå till kvälls ro utan stressen i kroppen. Hoppas att era samtal leder vidare på den nu inslagna positiva vägen. Kanske om turen nu är lite på er sida, så kommer ni kanske i fas med att se detta samtidigt och på så sätt klarar av att vända trenden. Visst är det i så fall fantastiskt. Visst är det ett litet steg som du så klokt beskriver det mt.

//PP

Äntligenfri

Härligt konstnären, vad glad jag blir för din skull!
Jag vet att även min make skulle vilja kunna ta en öl ibland men jag hoppas han inser att det just nu inte är möjligt om vi ska komma framåt tillsammans.
Jag tror att även min man just nu gör det för min och barnens skull men just nu är det good enough. Jag ser på det som en början, allt eftersom ser dom flesta egna vinster med det nya livet och då är det det som tar över och motiverar framåt.
Att i framtiden kunna ta en öl eller ej är ett långsiktigt och ganska stort beslut som jag tror känns övermäktigt för många och är därmed en svår ingång. Jag tror att man då istället bör tänka en dag i taget och kanske begränsade tids perioder som känns realistiska. Bestäm tex tre månader och att om tre månader tar man ett nytt övervägande och medvetet beslut. Inte att om tre månader får jag dricka igen!!!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta är vändpunkten för båda våra män och att du och jag går en härlig sommar tillmötes! ♡ Kram

Äntligenfri

Tack mt och pp! Jag vet och håller med om att det är små steg men även så är det en lättnad! Lättnad om att det faktiskt finns hopp och inte bara hopplöshet, hopp om förändring och ljusning längre fram.
En dag i taget och säkert fler tårar men inte just nu i denna stund. ☺
Kram

Äntligenfri

Först hade jag inte tänkt skriva ner mina tankar pga att jag skäms men jag gör det iallafall. Jag måste ju hantera det som är och inte stoppa huvudet i sanden.
Jag är medveten om hur skör tillvaron är men jag vill så gärna att det inte ska vara så! Tyvärr är jag nog både naiv och blåögd när det kommer till min man och just nu så skäms jag över det. Hur dum får man bli?
Den här veckan har det varit så skönt att vara fri, fri eller befriad från oro och misstänksamhet. Ingen energi tjuv i min omedelbara närhet! Jag har känt mig Glad, spirande och förhoppningsfull!
Idag åkte jag ner i hålet igen, ingen skyddande guard i beredskap, jag hade redan slappnat av lite för mycket...
Maken ringde, -jag känner för några bärs ikväll... Fortfarande var jag så naiv att jag trodde att han menade alkohol fria öl. Men nej, såklart menade han "riktiga" bärs!
Vad är det som inte går in? Vad är det han inte förstår när han ens kommer på tanken att föreslå det till mig!?
Jag sa att det kändes som att gå tillbaka till ruta ett efter våra samtal och han blev irriterad och menade att om det skulle bli tjafs och jag skulle bli sur så skulle han skit i det!
Han har helt missat poängen...
Han menar att det måste vara ett eget val och att man inte kan tvinga någon att bli nykter. Jag håller med men man kan inte heller tvinga någon att leva med en alkoholist!
Jag trodde att jag klargjort att jag inte tänker fortsätta leva med honom om han inte tar tag i sina alkohol problem och söker hjälp!
Idag sa jag igen att han behöver ta ställning och bestämma sig. Han menar att han redan gjort det men jag får inga klara besked om vad det innebär. Han säger att han inser att det inte funkar om han dricker men ändå velar han på om nykter månad nu eller augusti, tre månader till hösten eller nu...
I min värld, eller snarare tillsammans med mig så finns inte dom valmöjligheterna! Jag vet inte hur jag ska nå fram!
Mattheten slog till som ett slag, det kändes som att rycka ur proppen, som att spola i toalett stolen. Bye bye energin... En omedelbar trötthet som gör att jag bara vill sova! Misstänksamheten väcks till liv...
Idag har alltså börjat med spirande hopp, besök av kritiska energi tjuven svärfar samt labila svägerskan och avslutas med att maken vill runda av dagen med några bärs! Dessutom ville han göra det Tillsammans med mig i bastun!
VAD ÄR DET DU INTE FATTAR?
Jag blir helt mållös!
Jag är också trött efter denna dag, jag vill också pusta ut!
Ena stunden säger han att han är alkoholist eftersom han är beroende, nästa stund så känner han ingen abstinens och det är inga problem att vara utan. Samtidigt är han inte beredd att avstå trots att jag och barnen mår dåligt av att han dricker. Inte heller beredd att avstå trots att han riskerar att förlora sin familj!
Hur fasen hanterar jag detta? Hur går jag framåt från det här?
Små steg jag vet men jag undrar om någonting av det jag sagt har gått in...

att ditt (enda) sätt att gå framåt är genom att var mycket tydlig med vad som gäller för dig. Jag läste ju bakåt i min gamla (min första) tråd häromdagen och blev påmind om just den här tiden som du befinner dig i nu. Vid påsktiden, efter att han valt att vara "påtvingat" nykter 3-4 månader och jag hade kommit till att noll-och-inget-annat-än-noll accepterades, fick vi en flaska cava för en tjänst. Jag tog hem den och det blev ganska jobbigt... "För mig är det inte festligt och/eller trevligt längre" blev mitt standardsvar. Stå upp för dig, var tydlig och tala för dig och ur dig, ända ner ifrån magen. Styrkekramar / mt

jag glömde det viktigaste, det kommer här: Skäms inte! Du har ingenting att skämmas för. Tvärtom, du gör ett jättejobb. Räta på ryggen! Var stolt! Kram! / mt

Äntligenfri

Tack mt för dina fina ord. Det betyder så mycket att du och andra svarar på mina inlägg!
Jag måste ta tag i det här igen idag, aningens gruvsamt. Igår blev det flykt istället, dvs jag gick och la mig. Ibland orkar jag inte utan måste sova på saken.
Tänk så mycket enklare livet är utan alkoholen! Som veckan vi har bakom oss, livet är vad det är eller vad man gör det till när inte alkoholen är med. Så himla skönt!!! Jävla skit sprit!
Jag vet att jag egentligen inte ska känna skam men insikten om hur lättlurad jag är gör att jag känner mig lite dum. Jag är nog den som lurar mig själv mest när jag skenar iväg i glädje och släpper guarden. Jaja gjort är gjort.
Maken drack inte igår, vilket i sig är ett litet framsteg eftersom han inte brukar ändra på sin inslagna tankebana. Jag får väl försöka se det positiva i det, att han faktiskt avstod.
Men idag är det lördag och bolaget har öppet igen... Jag kommer att känna oro fram till att jag vet hur det blir...
Jag är till och med så naiv att jag hade hunnit se fram emot att vi nog skulle kunna planera semester ihop och att det skulle bli roligt att bara vara tillsammans, tillsammans och vårda Oss!
Nu vänds allt upp och ner igen.
För honom handlar det om att kunna ta några öl/groggar om han känner för det, det handlar om nuet.
För mig handlar det om hela mitt liv, om framtiden och hur jag vill att den ska se ut!
Hans kortsiktiga beslut avgör mina långsiktiga! Önskar jag slapp tänka så, önskar att jag bara kunde få leva och känna trygghet i att ta livet som det kommer...
Kram

konstnären

Tråkigt för dig. I går skulle ju min man gå på det andra mötet. Kan knappt skriva dessa rader.
Han gick och kom hem full. Gått till systemet istället och satt sig någonstans och druckigt.
Inget konstigt tyckte han. Orkar inte kommentera. Jag ser ju direkt på den är simma blicken efter
bara en öl. Jag åkte oxså ner i det svara hålet. Har ju misstänkt att innerst inne vill han inte.
Alkoholen förstör allt, han har fått sin överman. Det jag inte förstår är varför i h-vete han låter
det bara ske. Jag vet ju vad jag pratar om har ju varit där. Jag blir äcklad av alkohol vill inte ha
det i mitt hem. Är inte frestad alls att dricka. Som vanligt blev det tjafs, och som vanligt kunde
jag inte hålla käft. Kallade honom både det ena och det andra. Svaret blev jag måste gå och vila mig.
Denna brist på energi jag känner nu på morgonen får inte ta över mitt liv. Jag tycker jag har jobbat
så hårt med mina egna alkoholproblem. Det är ju egentligen inte våra män som är vår fiende, det är ju A
som är det värsta giftet. Tar över gräver sig in i både hjärna och kropp, påverkar ditt psyke allt.
Allt detta för att få lyfta ett första glas. Nej tack. Jag tycker han är så svag så jag har inte ord för det.
Själv tänkte jag på alkohol dagligen i början, men jag böjde mig inte för begäret.
Måtte ångesten rida i full galopp idag. Ja, systemet är öppet idag tyvärr. Känner som du en riktig energitjuv.
Har börjat strejka i köket, det brukar vara jag som lagar mat för att jag tycker det är roligt.
Känner inte för det längre.
Styrkekramar till dig kastellen
Konstnären

för att låta snusförnuftig i överkant men.....

http://www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/sinnesro.htm

När fokus läggs på andra än mig själv och min egna nykterhet så är jag farligt ute. Att ha närstående som är beroende kan jag mycket väl tänka mig är jobbigt, jag har klarat mig från det, men jag har/har haft nära vänner som valt alkoholen före vänskapen.

Och det tog ett tag innan jag förstod hur viktigt det var för mig att sätta gränser, att sätta princip före person. Min nykterhet är det viktigaste jag har, utan den fungerar inget annat. Ni har gjort ett bra jobb med er nykterhet såhär långt men vårda den väl för mer ömtålig färskvara än den finns nog inte.

Att inse att jag är den viktigaste personen i mitt liv var inte gjort i en handvändning men när jag väl insåg det blev livet en aning lättare att leva. "Lev och låt leva", Det viktigaste först".....

Ta hand om er ! Kramar ♥

Så sant som det är sagt. I nykterheten måste vi verkligen vara oss själva närmast. Det kan vara ovant eftersom man på nåt sätt uppfostrats att ta hänsyn och hjälpa andra. Särskilt som medberoende kvinna blir det svårt. Men JAG är den viktigaste i mitt liv. Det nya självförtroende som nykterheten ger gör det lättare att stå på sej och ta hand om sej själv, tycker jag. Som Adde säger, nykterheten är skör och det gäller att alltid ta hand om sej.

Äntligenfri

Mycket mycket tråkig läsning konstnären, jag hoppas självklart att det löser sig men jag förstår din känsla av maktlöshet! Maktlös är ju precis vad vi båda är, det enda vi har makt över är ju våra egna val...
Jag blir också sådär trött. Orkar varken laga mat eller tvätta, än mindre hitta på något. Energin är puts väck och tillvaron blir deprimerande, även tråkig för barnen.
Tack Adde och Santorini för era kommentarer. Jag hade inte sett att AA har en internet variant, intressant läsning!
Jag vet ju egentligen att nykterhet måste vara ens egen men jag tänker att det borde Onykterhet också vara!
Att leva i en oviss tillvaro tillsammans med någon som missbrukar blir alltför osäkert och oberäkneligt! Tillvaron blir otrygg och inombords stress påslag blir ett av resultaten...
Jag hoppas innerligt på att kunna fortsätta vara gift med min make och att vi ska kunna ha det bra tillsammans men än så länge är framtiden mycket oviss, det hänger liksom i luften...

Pellepennan

Verkar som om era respektive - du och konstnären - låter er åka emotionell berg och dalbana nu Kastellen. Känner med er! Ni borde få lägga energi på den egna nykterheten istället. Hoppas du hittar ro och att det nu snart sker en förändring. Var samtidigt på din vakt så att du inte går från dina egna problem till att bli fullfjädrad medberoende. Som tidigare skrivits så hoppas jag du värnar om dig själv i detta.

//PP

konstnären

Hoppas du fick en bra lördagskväll. Själv satt jag på balkongen. I går lagade jag mat, för mat måste vi ju ha.
Men inspirationen är borta. Min man hänger kvar i mattfransarna, håller stenhårt kvar i det lilla.
Blev en hel del vin och cider, orkar inte räkna så noga längre. Det du skriver om stresspåslaget, måste bort från
mig känner att det kan bli farligt annars. Jag hade ju sådan stress när jag själv drack och det är inte bra.
Mitt liv känns viktigast just nu, och han får ta hand om sina spillror. Sitter just nu en skäggig man under fläkten
och röker och har öppnat sin första cider 7,o för dagen. Tittar på klockan och den är bara tio i nio på morgonen.
Känns som man inte kan röra sig ibland därför att man är under samma tak. Pellepennan beskrev det bra åka berg och
dalbana.
Styrka till dig kastellen
Konstnären

Äntligenfri

Ja berg och dalbana är bara förnamnet! Så fruktansvärt jobbigt! Man lever i en oviss tillvaro som svänger från timme till timme ibland. Ena stunden är man älskad och nästa är man hatad...
Allt jag gör eller säger är värre än det han gör eller säger.
Jag känner mig otillräcklig och oälskad. Ingenting jag gör räcker.
Känner mig hängande i ingenmansland, oviss om morgondagen och utan makt att styra den.
Allt beror på honom och han ger inga klara besked eller raka svar...
Krampen i magen och ångesten i hjärtat är plågsam!
Jag vill sätta gränser, jag vill sätta stopp men jag har ingen kraft. Egentligen vill jag känna mig älskad och viktig för honom, jag vill att han ska vilja och orka bry sig om mig... Patetiskt men så är det.

Äntligenfri

Konstnären jag förstår precis vad du menar med att ställa sig utanför! Varför äga någon annans problem? Jag vill fortfarande stötta och hjälpa men inte oombedd, det är ingen idé!
Prova gärna ett al anon möte, jag tror inte att du blir besviken! Min upplevelse var en stor gemenskap, alla fattar vad du pratar om och ingen dömer. Finns dessutom massor av erfarenheter att ta del av, nya vänner rentav. Vi är verkligen inte ensamma!
Jag vill inte blicka tillbaka på mitt liv och se att jag använt min tid på att må dåligt över något som jag inte kan förändra. Jag vill inte sitta där och vara bitter över mina val.
Nej jag tänker sluta upp med att sluta göra saker och istället börja med att börja göra saker! Sluta sluta och börja börja!
En sak som alltid skänkt mig massor av energi och styrka är musik! Jag har nu, efter flera års frånvaro, blivit aktiv på Spotify igen. Jag ska också leta reda på en kör att börja sjunga i till hösten. Jag ska också gå någon danskurs, kanske i afrikansk dans eller nåt där man får släppa lös ordentligt!

Äntligenfri

Idag tänker jag njuta av min familj och handla kläder till skolavslutningen. Kanske börja fixa båten för sjösättning också. Ha en bra dag! Kram

Har läst din tråd Kastellen.

Vet inte vad jag ska säga och om jag borde säga något alls, men jag bara måste... För det första, fattar du hur otroligt stark du egentligen är? Du är helt enorm. Du har slutat dricka. Har du orkat ta in det? Du är nykter.

MEN du har en man som trasar sönder både dig och familjen. Det är så lätt för mig som utomstående att säga: lämna honom! Men jag fattar ju att det inte skulle vara till någon hjälp för dig. Jag fattar att du verkligen älskar honom. Men - och förlåt att jag säger - är den kärleken större, än barnens uppväxt...? Förlåt om jag gör dig ledsen, men det övergår mitt förstånd hur du orkar med honom. Den människan som han lever med kan ALDRIG vara orsaken till att han dricker!!

Du är så j-vla stark. Du klarar av dig själv och ditt eget drickande. Men han måste göra samma resa som du. Han måste inse sitt problem och själv ta itu med det. Och ja, han får gärna läsa vad jag skriver.

Skickar massor med stora kramar till dig och önskar att det ska gå bra för dig

Äntligenfri

Tack M och nej jag blir inte ledsen över dina ord! Jag skulle förmodligen tänka som du om det gällde någon annan än mig själv och det är logiskt när man är objektiv.
Själv är jag ju allt annat än objektiv pga min kärlek för min man och mina barn.
Jag har nog inte sett min egen framgång och styrka förrän efter jag var på ett al anon möte förra söndagen, efter det har jag känt mig så otroligt mycket mer i balans med mig själv.
De senaste fem månaderna har jag lagt all min energi på att vara frustrerad över min makes val istället för att glädjas åt min egen framgång.
Jag vet ju själv hur det är och hur både svårt och lätt det är att bestämma sig. Svårt innan man nått sin punkt, därefter är det ganska lätt. Förra hösten kunde jag inte förlika mig med en nykter månad trots att mina barn for illa.
För ett och ett halvt år sedan fortsatte jag festen redan på morgonen på nyårsdagen, trots minnesluckor på nyårsafton och trots en ettåring i huset... Följande dygn var jag och min man så packade att vi inte tog hand om bebisen, det gjorde syskonen eftersom föräldrarna låg avsmullna...
Vi svor på att vi aldrig skulle dricka för mycket igen...
Inte ens då vaknade jag tillräckligt för att fatta att jag inte varken kan eller ska dricka!
Sent ska syndaren vakna och den erfarenheten kan jag tyvärr aldrig befria mina barn ifrån men dom ska Aldrig behöva uppleva det igen!!
Beträffande min man så är det så att jag älskar honom och jag vill vara med honom när han inte dricker. Det har jag makt över, det kan jag styra.
Jag har ställt så många krav och villkor som bara ökat våra konflikter och gjort mig stressad och frustrerad. Han har flytt in i dimmorna och jag har suttit ensam och maktlös kvar. Det far barnen också illa av.
Jag har fokuserat mycket på vart mina gränser går, gör si eller så annars går jag, annars blir det skilsmässa. Det undgår inte heller barnen, en mamma som inte trivs med livet.
Att lämna när man inte är beredd eller vill lämna skulle bara förvärra problemen och det dåliga måendet, förmodligen hos oss alla.
Hur blir det då för barnen tänker jag? En mamma som mår jättedåligt, en pappa som dricker, byta hem varannan vecka, ostabil tillvaro och otrygghet.
Jag vill vara med min man när han inte dricker och därför har jag valt att vara det. Jag vill inte vara utan honom och därför har jag valt att inte vara det.
Jag vill vara och är nykter och jag vill ge mina barn en stabil tillvaro och därför ser jag till att göra det genom att hantera situationen annorlunda och hoppas att det räcker.
Kanske tänker jag annorlunda framöver, vem vet, men jag vet att jag inte går framåt så länge jag fokuserar på problemet. Problemet som inte är mitt...
Jag känner mig gladare och piggare med det här förhållningssättet och jag är övertygad om att det är bra för mina barn!
Jag hoppas självklart att min man ska söka hjälp för sitt missbruk men att försöka tvinga honom eller ens övertala honom är lönlöst. Det måste komma inifrån, han måste vilja själv!
Så för att svara på din fråga, nej ingen kärlek är större än kärleken för mina barn och deras uppväxt, det viktigaste av allt för mig!
Därför väljer jag att stanna med min make, för min kärlek för mina barn, min man och för kärleken till mig själv .
När jag ser till helheten, vad jag vill och vad jag känner så är detta rätt och därför måste jag göra vad jag kan för att må bra trots att maken väljer att dricka.
I praktiken innebär det att när han inte dricker så vill jag vara med honom och när han dricker så väljer jag att göra annat som skänker mig glädje!
Inget mer tjafs och bråk, inget mer trycka i sovrummet för att undvika honom och för att jag är för trött.
Gilla läget och acceptera mina val, välja energi istället för utmaning.
Jag har reflekterat över att min tråd mest handlar om honom och hans val, fel fokus!
Min tråd ska förhoppningsvis i fortsättningen handla om mig och mina val!
Vilket långt och konstigt inlägg det blev men jag hoppas att ni fattar andemeningen.
Styrka till er, kram