av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Izzy
tis, 2014-06-03 - 19:12

Det betyder så mycket att få stöttning och inte bli dömd för att man gör fel val.
Jag vet att jag inte skulle ha gått tillbaka men jag var väl inte riktigt redo än.
Det kommer inte att bli någon skillnad och jag känner mig mest irriterad och trött.
Jag har ju märkt att han inte har kunnat hålla sig från spriten fast det var så nyss han lovade och sa att han visste att han kunde sluta.
Jag tror faktiskt och hoppas precis som du Mittendaliv att vi kommer att få det liv vi vill ha.
Det bara måste bli så!!
Hur går det för dig? Har det blivit något bättre?
Kram på er!

Izzy
lör, 2014-06-07 - 02:00

Jag brukar fundera ibland vilka alla är som skriver här,hur ni ser ut osv...
Alla som skriver och stöttar varandra det är verkligen fint <3
Tråkigt Mittendaliv att du inte heller har det bättre men det verkar ändå lite hoppfullt att han är mottaglig för hjälp och inser att han behöver det .
Men hur länge orkar du vara kvar och stötta honom, vill du ge det en chans om han slutar?
För min del vill jag nog inte det och det är jag nästan säker på.
Jag vill inte vara kvar i det här, jag måste bort härifrån innan jag går under.
Han säger nästan ingenting och är bara irriterad och fortsätter att smygsupa.
Han ville ju att vi skulle komma tillbaka men han gör inget för att det ska bli bättre!!
Jag vill bara ta tag i honom och ruska om honom ordentligt och fråga honom vad han har tänkt!!
Om det bara ska rulla på så här om han är nöjd med livet som det är nu. Han är så svår att prata med och har alltid varit .
Han kan inte prata om känslor och är inte så bra på att visa dem heller.
Vad är det som har gått så fel att det har kunnat bli så här.
Åren går så fort och jag vill inte sitta här gammal och bitter!!
Jag vet att det går att få det bättre men inte ihop med honom.
Hoppas att din helg också blir lugn och fin Mittendaliv !
Kram

Mittendaliv
lör, 2014-06-07 - 21:31

Om jag vill vara kvar även om han slutar. Drickandet måste upphöra helt och vägen tillbaka till förtroende känns lång. Jag vet bara att jag inte vill vara kvar i detta och att en förändring måste till inom kort. Jag stöttar hans vilja att söka hjälp och planerar samtidigt min väg ut. Det svåraste för mig är att få tag i en lägenhet i Sthlm. Känns knäppt att jobba på två fronter samtidigt men samtidigt känns det rätt.
Det är nog helt omöjligt för oss att förstå varför de väljer alkoholen före livet. Till slut tar den där drycken över deras hjärna helt.
En ganska lugn och skön helg här. Hoppas du oxå har det!
Kram

flygcert
mån, 2014-06-09 - 14:05

Izzy, sedan jag läste ditt inlägg i lördags så har jag tänkt på dig och om jag kan skriva det jag nu kommer att skriva, men jag kan inte låta bli. Så nu kommer jag att låta jättehård, och jag vill verkligen inte såra dig, men jag vet att det hjälpte mig att få höra det när jag var i din situation:

i sitt missbruk kommer din man att säga precis vad som helst för att få dig tillbaka, han kan lova bot och bättring tusen gånger om, och när du kommer tillbaka utan att faktiskt ha sett förändringen så (omedvetet eller medvetet?) kommer han inte att förändra sig - han behöver ju inte, "för du kom ju ändå tillbaka".
Jag klandrar dig inte, för jag gjorde liknande saker, men jag vet också att det blir ingen förändring - så gör vi alla medberoende: vi hotar, skäller, letar gömmor, bönar, ber, gråter, döljer, (och en del kanske skriker, gapar, slår sönder saker...) för att visa att vi menar allvar. Men våra hot, böner osv är ju tomma... Jag trodde att exet skulle förstå att vi skulle kunna få det bra om bara OM inte fanns... typ... Nu svamlar jag, ursäkta.

Du skrev här ovan till mittendaliv:
"Men hur länge orkar du vara kvar och stötta honom, vill du ge det en chans om han slutar?
För min del vill jag nog inte det och det är jag nästan säker på.
Jag vill inte vara kvar i det här, jag måste bort härifrån innan jag går under.
...
Jag vet att det går att få det bättre men inte ihop med honom."

Hur länge orkar du? Vill du leva med honom om han slutar dricka?
Har du någon samtalskontakt i dagsläget?
Jag tänker på dig och önskar dig styrka och magkänsla!

Jag vill verkligen inte såra!
Kram

Izzy
mån, 2014-06-09 - 23:44

Det är bara bra för mig att få höra hur det är.
Jag förstår att han inte kommer sluta, jag har nog insett det nu.
Man vill ju ändå försöka tro på det de säger men men..
Nej jag orkar verkligen inte länge till, bryter nog ihop snart känns det som.
Det är verkligen skit här hemma nu, det kan inte bli sämre.
Värst av allt är att min dotter mår så dåligt av allt han säger och gör.
Jag måste göra nåt för hennes skull!
Hon är så arg och känner sån avsky mot honom och vill inte ha någon kontakt med honom när hon flyttar om ca 2 år.
Han har förstört hennes liv så mycket!!
Vet inte vad jag ska göra, känns som jag bara vill lägga mig ner och dö.
Jag har en tid hos min kurator på måndag men det är långt dit, jag behöver hjälp nu!
Finns det något nummer man kan ringa för att få stöd? Ni har säkert skrivit det förut.
Det har varit kaos här ikväll , dottern talade om för hans mamma och han skuldbelägger dottern för att hon sa nåt för farmor mår dåligt ändå av andra anledningar tyckte han. Skuld skuld hur mycket skuld ska hon orka bära min fina tjej som är så duktig och kämpar på så fast det är så här!
Jag svamlar mycket nu men måste skriva av mig för att orka lite till.
Många kramar

flygcert
tis, 2014-06-10 - 07:50

Jag förstår att du mår dåligt, och att din dotter mår dåligt.
Innan jag lämnade så ringde jag allt möjligt - för att få råd, för att få höra att jag inte hade helt fel, för att jag inte visste vad jag annars skulle göra. Mitt första samtal gick till AA - jag beskrev situationen och den nyktre alkoholisten i andra änden sa ungefär "lämna honom! Du kan göra vad som helst; gråta, be, skrika, förklara osv, men det enda som eventuellt kommer hjälpa är att du lämnar, för då försvinner skyddet, han ser att du menar allvar. Han kanske fortsätter att dricka ändå, men då. Slipper du vara en del i det" och dessutom sa han att det är två sidor av saken- att vara alkoholist är i sig en sjölvcentrerande sak (alkisen tänker på sig, hur han ska kunna dricka osv) MEN att dessutom vara elak finns inget försvar.

Titta på http://www.roks.se/har-finns-hjalp/kvinnojourer så kan du ringa dit, ring AA, ring socialtjänsten i din kommun, ring din samtalskontakt och säg att det är akut...

Gör något du gillar idag. Du kan välja din framtid.
Stor kram till dig!!!

mulletant
tis, 2014-06-10 - 08:27

det flygcert skriver. Hon vet. Från insidan, sin egen insida. Läs också Carinas senaste, 5 fällor för anhöriga http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Försök hitta några saker som du mår bra av, som gör dig gott. Gör det! Kanske din tjej kan gå till Al-a-teen och till någon professionell, hon behöver säkert ditt stöd och din hjälp att hitta någon utomstående - det kan du hjälpa henne med. Kram, kram / mt

Izzy
ons, 2014-06-11 - 11:11

för att ni hjälper mig! Jag ska försöka samla kraft och ta kontakt med något av alltenativen.
Som du skriver Flygcert så behöver man höra att man inte tänker helt fel.
Som det är nu är stämningen hemma hemsk! Han kommer inte hem efter jobbet och talar inte om vart han är.
När han kommer hem så säger han ingenting.
Dottern vill knappt se honom och låtsas som att han inte finns.
Hon kallar honom fula saker för hon tycker att det känns bättre då och hon är egentligen inte sådan.
Konstigt nog så blir han inte så arg på henne som jag trodde,
Ja det är nog så att han inte slutar dricka för än jag lämnar om han ens gör det då.
Jag ska försöka att få dottern att prata med en psykolog men hon är så bestämd och säger att de inte kan hjälpa henne.
Kram

Yogi
fre, 2014-06-13 - 17:59

Det knyter sig i magen på mig när jag läser din förtvivlan. Känner i hela kroppen hur det var att vara där du är nu. Jag tänker att din dotter behöver få distansera sig från honom, att det är det hon gör genom sitt beteende att låtsas att han inte finns och att kalla honom fula saker. Hon vågar. Låt henne våga. Det är han som bär skulden och ingen annan. Även hon är i ett medberoende, precis som alla vi andra här på forumet. Det vi gör när vi börjar våga se och att påbörja vår sk uppbrottsprocess, är att vi börjar skapa ett mellanrum i den starka bindning som vi har till den som är beroende.

Jag förstår dig så väl i dina funderingar och i dina handlingar. Ofta lämnar vi ju mannen flera gånger innan det är helt definitivt. Det är en del av processen. Döm inte dig själv för hårt. Låt det ta den tid du behöver, för du kommer att behöva den. Vad gäller beslutet om ett boende som du funderat över, så håller jag med mt om att det är DU som fattar det beslutet och ingen annan. För det här handlar inte om materiella värden över huvudtaget. Det handlar om frid. Det handlar i så fall om att ta sig ur en oerhört destruktiv tillvaro och inte om storleken på ett boende. Jag vet att boende kan vara nog så viktigt. Men för er finns det annat som är väldigt mycket mer viktigt. Och större.

Din dotter har på ett sätt rätt när hon säger att samtal med en psykolog inte kan hjälpa henne. Om det är så att hon mår dåligt på grund av situationen, så är det i sig en sund reaktion på en osund situation, om du förstår hur jag menar. Hennes situation blir inte bättre av att hon pratar med en psykolog. Och hon själv saknar all makt att göra något åt sin situation. Men det kan ändå kännas skönt att få prata med någon utomstående om hur man har det och på det sättet bli lite avlastad. Titta lite hur det ser ut i er kommun vad gäller t ex grupper för barn till alkoholmissbrukare, kurator/psykolog på t ex ungdomsmottagningen (kan ibland kännas bättre för en ungdom att gå dit och prata än till BUP), alanon etc. Kan du och dottern prata om det som händer? Hur öppna känner ni att ni kan vara i familjen? Många gånger kan det vara en så stor hjälp för barnen bara det att du som mamma kan bekräfta deras upplevelser, att de ser, hör och tänker "rätt", precis som du själv uttryckt det tidigare här och som det är för oss andra här; att det känns så skönt att få bekräftat att man inte håller på att bli galen, som man själv ofta tänker när det är som värst och i efterhand när man börjar tränga undan och hitta förklaringar och "det var nog inte så farligt egentligen". Våra barn upplever precis det som vi upplever.

Jag hoppas att du inte tar mina ord som kritik, för det är absolut inte min mening. Tvärtom. Jag förstår din ambivalens!
Varma styrkekramar till dig!
Yogi

flygcert
fre, 2014-06-13 - 21:56

Känner så med dig!

Idag träffade jag en annan mamma på mina barns förskola, och jag hade hört att hon separerat så trots att jag inte känner henne så gav jag henne en kram och sa diskret att jag hört att hon separerat och att jag tänker på henne... Men då höll hon nästan på att börja gråta, och sa - "kan jag få ditt nummer, får jag ringa? Jag har det som du haft det..." och bara hennes blick sa allt - jag trodde att det hade varit en "vanlig" separation, men jag bara kände ända ner i tårna att vi har levt i ungefär samma sak, men jag har nog kommit längre i flytt och allt. Men - jag blir så ledsen när allt kommer över mig igen, samtidigt som jag kände sådan styrka att jag kommit ur det, sådan glädje att jag kanske kan ge henne lite tips och råd hur hon ska göra på vägen - jag vet ju vad jag borde ha gjort annorlunda och vad jag gjorde "rätt"...

Vi är många som lever, eller har levt i det, och det finns en väg ut - lycka till!
Stor kram!!!

Izzy
mån, 2014-06-16 - 11:38

Tänk att det finns så fina människor här som ger av sin tid för att hjälpa och stötta andra!
Det är så fruktansvärt hemskt att det har blivit så här!!
Det kanske är som du skriver Yogi att min dotter kanske vill ta avstånd från honom och det är väl bra på sätt och vis att hon får utlopp för sina känslor istället för att hålla allt inom sig.
Det känns ändå jobbigt att höra att hon kallar honom fula saker men det är hans eget fel!
Jag håller med henne för han beter sig som ett svin och en idiot!
I går kom våran andra dotter hem på besök och kommer väl att stanna ett tag hoppas jag.
Vi har inte träffat henne på två månader och min sambo ringer henne aldrig och frågar hur det är och hur hon har det.
Hon är ju hans dotter!! Alltså vad är han för pappa igentligen?
Jag hade verkligen sett fram emot att träffa henne och längtat!!
Men han då, han beter sig så dumt som vanligt!
När hon kommer hem kommer han knappt fram och hälsar och frågar inget!
När vi äter säger han inget och innan vi ätit klart så går han från bordet och ner i källaren och tittar på tv'
Hur är han funtad , vill han inte ha kontakt med sina barn!
Han blir bara konstigare och konstigare!
Det känns som att jag kommer att lämna honom men när?
Kramar

flygcert
mån, 2014-06-16 - 12:21

... är det bara du som kan bestämma!

Försök att ta mycket hjälp: prata med många, samtalskontakter, socialtjänst, AA, AlAnon, vänner - allt för att få prata och höra högt hur du lever - så tror jag att du hittar mycket styrka!!

Kramar!

Lycke
mån, 2014-06-16 - 22:04

Hej! Jag är ny här och har läst din historia ikväll, jag har det precis som du/ni och känner igen mig i det som skrivs här. Jag känner igen känslan av att vara handlingsförlamad och att ursäkta sin alkoholist, att tänka varje gång att nu blir det en förändring, trots att man ljuger lika mycket för sig själv som alkoholisten gör. Jag är också så rädd för hur det ska gå med ekonomin, med barnens kontakt med pappan, om jag överhuvudtaget hittar någonstans att bo (bor i en kommun där många står på kö). Många rädslor, men också hopp om ett bättre liv. Önskar ibland jag kunde flytta ihop med någon som haft det som jag, så att man kunde hjälpa varandra med ekonomi och barnvakt... Tankarna snurrar, men så skönt att man inte är ensam och galen... Fortsätt skriva, detta kanske blir vårt år...? :)

SuzyQ
mån, 2014-06-16 - 22:12

Jag blir så rörd av din tråd, känner så väl igen mig och känner din smärta och förtvivlan. Förstår inte riktigt hur din man super..är det varje dag efter jobbet eller ligger han hemma hela dagarna och super?
Min man har haft flera återfall sedan han insjuknade i alkoholism förra hösten och det pga att han trott att han kan hantera det, att han inte är slav under sitt missbruk. Men nu efter en 16-dagars hård fylla som har inneburit att han inte skött sitt jobb utan bara legat hemma aspackad, så vaknade han i torsdags och sa att till och med han har fått nog. Och han är nykter än, har insett att han inte kan dricka mer, aldrig mer. Var på AA-möte ikväll och hade en lång och jobbig delning till de andra.
Nu mår han nästan helt bra igen och jag är så glad och tacksam.

Mitt enda råd till dig är att prata med honom när han är någorlunda nykter och förklara att nu tar du inte mer skit. Åk iväg någonstans en helg med din dotter kanske....så han får fundera över ett liv utan dig. Då ska du förstås inte vara anträffbar på mobilen. Det kanske kan få honom att fatta att du menar allvar.
Jag håller tummarna för dig och skickar positiv energi genom rymden:-)
Kram

Izzy
tis, 2014-06-17 - 00:07

Flygcert i morgon ska jag äntligen till min samtalskontakt!
Det känns verkligen som att jag behöver det nu.
Ibland känns det som att jag sviker honom när jag pratar med någon om honom men om jag inte gör det så överlever jag inte.
Men när jag tänker efter så är det ju han som är den största svikaren.
Känner också ibland att jag får dåligt samvete för att jag skriver här även om ingen här vet vem jag är.

Välkommen hit Lycke och tack för att du läst min tråd.
Jag läste mycket i andras trådar innan jag vågade skriva själv.
Det känns så skönt att man inte är ensam och att man känner igen sig i det andra skriver.
Ja man funderar ju mycket på hur det ska gå om man lämnar,att man inte ska klara sig själv osv,men det kommer man att göra.
Jag har kommit till den punkt nu att jag ändå har börjat tro lite på mig själv .
Men det är nog en bit kvar än innan det blir av.
Fast jag är säker på att jag inte vill stanna så det kommer inte dröja allt för länge.
Visst kan vi få ett bättre liv, allt är bättre än det här. Fransyskan din man och min verkar inte vara så lika eftersom din vill ha hjälp och förstår att han har problem.
Min sambo förstår inte alls att han har problem utan tycker bara att vi är tjatiga på honom.
Han har visserligen gått till läkaren för att få antabus men det var för att vi tvingade honom.
Min dotter hade inte velat ha kontakt med honom annars.
Han lovar att van ska slita men ljuger oss tt upp i ansiktet och fortsätter som vanligt.
Han dricker inte öppet längre utan smyger med det. Har ingen riktig koll på hur ofta han dricker men var och varannan dag skulle jag tro .
Bär han dricker så blir han vidrig, spydig muckar gräl, höjer sig själv till skyarna och sänker oss.
Han har alltid druckit för mycket men det har blivit mer och mer.
När vi var unga i 20 års åldern var han också dum och otroligt svartsjuk och jag fick inte prata med nån kille när vi var ut utan att han kallade mig för hora och luder.
Minns en gång när han sa nåt till en kille jag pratat med att vad ser du hos henne som är helt dum i huvudet typ mm..
Han var riktigt dum redan då så jag förstår inte att jag var kvar.
Och nu har det gått över 20 år och jag är fortfarande kvar!
Hoppas din man menar allvar, jag håller verkligen tummarna för dig!
Det att ta med mig dottern och åka bort ett tag har jag prövat i 14 dagar utan resultat :(
Ta hand om er alla fina <3

Lycke
tis, 2014-06-17 - 09:03

Izzy, du ska absolut inte känna skuld för att du går och pratar med någon, tvärtom. I en grupp där jag varit med och pratat togs det just upp att man inte ska känna skuld över att man gör saker som får en själv att må bra, att det är helt okej att må bra och stärka sig själv även om någon annan (alkoholisten) inte mår bra. Men jag vet att det är lätt att säga, jag känner också skuld, känner mig som en förädare när jag söker hjälp och stöd. Men vissa människor kan man inte rädda. Eller så är deras räddning att man faktiskt slår sig fri, det kan bli deras personliga botten och få dem att inse att vågskålen med det nyktra livet väger tyngre än livet med alkohol. Jag har hört det sägas att anhöriga ofta älskar ihjäl sina alkoholister, gör det möjligt att fortsätta tills det eskalerar. Så länge man tror att man kan styra alkoholisten, så har det tydligen motsatt verkan. Drivkraften måste komma från dem själva, och den kraften kan de få först när de ser att nackdelarna med att dricka har tagit överhanden. Kanske vissa aldrig kommer dit, men då kan man ändå inte hjälpa dem i alla fall... Min man drack mycket i helgen, nu är han ledsen över det och sa precis till mig: "Synd att det ska bli så här mellan oss,varför kan vi inte ha det bra, vi måste reda ut detta." Tidigare har jag gjort det, varit med och rätt ut, eftersom jag känt mig medskyldig, men nu kände jag att jag inte ska behöva reda ut, andra eventuella problem kan bara redas ut en längre tid utan alkohol. Det är hemskt att känslomässigt bli indragen i någon annans missbruk, att känna att jag ska bära upp situationen åter igen... Ändå är det så lätt att hamna där. I helgen sa min man till mig att det indirekt beror på mig att han dricker. Även om man inte ska ta åt sig så gör man det...Det är därför det är så svårt att se klart och ställa krav, att lämna.

SuzyQ
tis, 2014-06-17 - 14:56

hur människor kan supa och vara elaka men inte tycka själva att det är ett problem...och konstigt. Men älskar han dig, säger han det nån gång? Älskar du honom när han är nykter? När gjorde han något fint ihop med sina döttrar? Måste vara många år sen eller? Förlåt många frågor men känner så för dig. Verkligen, i mitt hjärta. Har ju träffat såna killar när jag var ung för 30 år sen som behandlade tjejer på ett sådant vidrigt sätt men ändå flockades tjejer runt dem...men hur är han när han är nykter? Han har väl inte varit elak mot dig och flickorna i 20 år? Låter helt förfärligt. Är rädd att dina flickor kan bli arga på dig en dag för att du stannat/stannar för så brukar det bli. Därför, om inte för din egen skull, så måste du lämna honom för flickornas skull! Du måste vara en förebild för dem. Vet att jag låter hemskt elak nu men vet att det kan bli så, att de stöter bort dig en dag för att de kan ju tycka att det är ditt fel att de tvingats växa upp med sin elaka pappa. Snälla du, hata mig inte, vill inte lägga mer börda på dig men tänk på flickorna nu. Kram och lycka till! Ge ditt liv en chans!

Lycke, hej och välkommen hit:-) Du skriver många kloka saker som jag tar till mig och känner igen mig i. Nu har ju min man äntligen fattat att han inte kan hantera drickandet längre och han vill själv vara nykter och stanna så. Det är jag evigt tacksam för eftersom jag älskar honom när han är nykter och vi har så himla roligt då. Frågan är ju bara om jag nånsin kan lita på honom igen?
Önskar av hela mitt hjärta att ni bägge också kunde få era män att förstå vad de gör. Annars lämna skeppet, låt honom sjunka själv. När han når botten så kanske han vill upp igen.
Har ni sett filmen "When a man loves a woman"? Omvända roller men iaf, situationen är densamma.
Finns det kärlek finns det hopp men man kan ju inte hoppas i oändlighet. Ett eget liv i egen bostad så kanske han kommer till insikt.
Lycka till tjejer!

Lycke
tis, 2014-06-17 - 14:56

Min man har gått och fått stöd i kommunen i olika omgångar, hos en beroendesjuksöterska och hos en socionom, men enligt honom gav detta ingenting så han slutade. I mars i år tog han kontakt med en privat terapeut och hoppet tändes på nytt. I dagarna pratade jag med terapeuten som sa att min man inte längre har någon kontakt med honom. Hoppet har återigen bytts mot förtvivlan. Alla gånger har han sökt hjälp för att lugna mig, tror jag, men inte gjort det för sin egen skull. Drickandet har delvis förändrats här hemma, han dricker i regel ingenting när jag är hemma (förutom i helgen), men passar på så fort jag ger mig av hemifrån, så istället så är det barnen som fått ta konsekvenserna. Mitt förtroende för honom är just nu inte så stort, även om han bedyrar att de svåra återfallen blir färre och färre...

Izzy
ons, 2014-06-18 - 23:53

Lycke att det enda rätta är att lämna.
Man hjälper honom bara att hålla sig ovanför ytan så han kan fortsätta att dricka.
Även fast man vet att det är så, så är det så svårt att verkligen göra det.
Han har sänkt mig så mycket att jag inte har trott att jag är kapabel att klara mig själv.
Jag har tänkt på att lämna honom under såå många år men först nu har jag börjat tänka att det faktiskt är möjligt att jag ska kunna bryta upp .
Var hos min kurator i går och hon sa att hon tyckte att det hade hänt mycket med mig.
Har gått hos henne under många år och i början var jag så rädd för allting och trodde inte att jag kunde klara av någonting.
Jag känner det själv också att jag är starkare nu än jag var då men det har varit en lång väg för att nå dit jag är i dag.
Men jag har en bra bit kvar än men nu känner jag i alla fall att jag inte är helt oduglig.
Det är aldrig ditt fel Lycke att din man dricker, det kan han inte skylla på någon annan än sig själv!
Jag har ju också känt att det kan vara mitt fel men de tankarna måste vi slå bort för innerst inne vet vi att det inte är så!
Kram

Izzy
tors, 2014-06-19 - 00:16

Ja visst är det konstigt !!
Nej han har inte varit elak hela tiden men nästan.
Han har alltid blivit det när han har druckit både mot mig och barnen.
Nej han säger aldrig att han älskar mig, det var många år sen.
Men ända verkar han vilja ha mig kvar!
Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna.
Det var väldigt länge sen han gjorde nåt fint med sina döttrar, det kommer jag inte i håg ens.
Jag är också orolig för att tjejerna ska bli arga på mig en dag och visst har de varit det men vi har ändå en bra relation och kan prata om det mesta.
Fast de har rätt att vara arga på mig för det är ju jag som har låtit dem växa upp i det här.
De har ändå blivit så starka båda två och skulle nog aldrig låta någon sätta sig på dem, de vågar säga vad de tycker och står för det.
Jag är väldigt stolt över dem!!
Men självklart har de satt djupa spår som jag har otroligt dåligt samvete över!
Tack för att du tänker på mig!
Kram