Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

... men jag vet att det blir bättre, jag lovar dig!!
Jag känner så väl igen dina tankar - det känns som att livet är över, som att det aldrig ska bli bättre igen. Jag önskade varje dag att jag skulle bli påkörd av en lastbil: jag ville/vågade inte ta mitt liv, men jag ville inte leva och önskade att någon annan skulle ta mitt liv... En gång satt jag ovanför motorvägen och bara önskade att jag skulle våga hoppa ner framför en lastbil... MEN - tiden gick, saker och ting var ibland bättre och ibland sämre, men till slut blev det allt bättre!!

Jag förstår att det är fruktansvärt att höra dina barn säga saker som sårar och gör ont - en del är säkert sant och en del är deras upplevelser, men du är inte ensam orsak. Du har ändå kämpat, och nu måste du och barnen kämpa: du måste kämpa för att må bra, ta hand om dig och skaffa dig det liv du vill ha. När du mår bättre så kommer du få andra perspektiv, du kan stötta barnen, hjälpa dem att få hjälp, och när de får distans till allt så kommer de att se att du kämpat så gott du kunnat! Det är inte kört för er att få en nära relation.

KRAM!

Jag är så tacksam för att ni finns<3
Orkar inte skriva något nu men vill att ni ska veta att jag har läst det ni skrivit.
Ta hand om er!! Kram

Aeromagnus,visst är det så som du skriver.
Allt stämmer så bra in på min sambo, jag vet inte hur många semestrar han har förstört med att dricka. Man har alltid haft en klump i magen när man åkt på semester för man vet hur det blir.
Den här sommaren är den första som vi inte åkt någonstans och det är ku tråkigt men samtidigt skönt.
Han förstår inte att han har problem och vill därför inte ta imot hjälp så han kommer aldrig att sluta.
Han går och små dricker nästan varje dag, det märks så väl men han tror inte att vi ser och orkar inte säga nåt heller!

Tack Mittendaliv liv för dina tröstande ord, det värmer!!
Det känns som att det är försent, det tog så enormt hårt att få höra allt min dotter sa!!
Nej jag bär väl inte hela ansvaret men jag har en stor skuld i att det har blivit så här!!
Jag har tyvärr inte kontaktat alanon, har så svårt att ta den kontakten men tänkte ringa till familjerådgivningen i dag få se om jag kan få stöd där.

Flygcert, jag känner så väl igen mig i allt du skriver!!
Det känns verkligen som att livrätt slut och man vill bara dö men man vill/ vågar inte ta sitt liv heller.
Känns så skönt att det kan finnas en möjlighet att få det bättre även fast det känns väldigt långt borta just nu.
Du har varit så otroligt stark som har klarat dig igenom allt det här!! Du ska vara stolt över dig själv!!
Jag ska försöka att tro på dina ord att det blir bättre!!!
Kram till er alla

Mittendaliv

Skönt att höra från dig... Hoppas samtalet gick bra så ett du känner att du kan få den hjälp du behöver.
Du är så tydlig och klar i att han inte kommer sluta dricka. Det låter som du har rätt. Du borde verkligen inte bo kvar där. Jag vet så väl att det är lättare sagt en gjort men jag tror verkligen du skulle behöva ett hem, en trygg plats som ger ro. Du/vi skrev mycket om förändring förut. Det är dags för det nu!

Jag ringde till familjerådgivningen i går!!
Det känns så skönt att jag har tagit det steget nu för det var svårt.
Jag fick en tid på måndag och jag hoppas så att de ska kunna hjälpa mig på nåt sätt.
Jag tror också att jag behöver ett lugnt och tryggt hem. Det är verkligen dags för förändring nu!!
Kram

Man får hoppas att soc gör ett hembesök hos din man så att de kan se vad som sker. Det kommer lösa sig med tiden men det blir tufft. Du får se varje dagvsom en dag i frihet. Man skulle vilja prata med din man, släpa honom till aa såbhan får höra att hans beteende inte är normalt och att andra gjort samma saker. Tyvärr inser han inte sina problem

Bra att du får en samtalskontakt - för mig var det oerhört viktigt att få sätta ord på det jag levde i inför någon professionell, och att få bekräftelsen att jag faktiskt inte överreagerade utan att det inte var ok.

Ja, tack - jag är på många sätt stolt över att jag lämnat och kämpar på med allt, men det är svårt att förstå att jag ens varit i det... Tiden hjälper mig! Som Laleh sjunger: "forgive but not forget"...

Stor kram!!

I går var jag till familjerådgivningen!!
Det var skönt att kunna prata om min situation med någon som förstår o inte dömmer mig.
Vi gick igenom vad som är det första jag behöver göra.
Jag måste tala om för min sambo så han förstår att jag vill separera och sedan bona tid på banken för att reda upp hur vi ska göra.
Måste också försöka fixa boende åt min dotter där hon går i skola o åt mig själv.
Det känns så svårt och jag känner mig så ensam i det här!!
Fick en ny tid om 14 dagar och ska försöka att ta tag i det här!!
Min sambo dricker på som vanligt i smyg!!
Har ju märkt att han blir väldigt påverkad snabbt efter att bara ha varit ute en liten stund!
I går tittade jag i garaget( kunde inte låta bli) och hittade en flaska akvavit!! Inte så konstigt att han blir påverkad så fort!!
Jag orkar verkligen inte med honom längre, alla känslor är borta!!
Undrar om jag verkligen orkar med att genomföra det här!!
Kram

... att du pratat med någon!!

Jag förstår att du tänker "undrar om jag verkligen orkar med att genomföra det här" - men du fixar det!!! Tänk på vad alternativet är...

Kramar!

Vad ska jag göra? Jag vill inte mer men hur ska jag hitta styrkan att gå min väg? Om det bara hade varit jag som blivit drabbad men det är det inte!! Vi har djur som jag inte kan släppa som måste vara kvar ;( min dotters) o det finns en lägenhet som min andra dotter bor i som också måste vara kvar.( vi står för den) Och hur sjutton gör jag med huset? Ska jag låta han ta det för att slippa bråk!! Det är så mycket frågor! På familjerådgivningen sa de att jag skulle boka tid på banken för ekonomisk rådgivning. Jag känner mig så dum eftersom jag inte är insatt i ekonomin. Jag skäms o känner mig så liten o ynklig. Det har bara blivit så att han har tagit hand om allt sånt därför har han mig i sitt grepp. Jag vill så gärna härifrån men förstår inte hur det ska bli möjligt. Min dotter mår dessutom väldigt dåligt och ska till läkare igen. Vet inte om det är rätt tillfälle nu men när ska det någonsin bli det? Jag har bokat en tid hos något som liknar alanon tror jag som kommunen har på fredag. Det är för anhöriga till alkoholberoende. Hoppas jag jag få någon stöttning där.
I fredags fick jag ett erbjudande om en lägenhet i ett bostadsområde jag skulle kunna tänka mig. Jag stod först på tur skrev han o jag skulle höra av mig idag. Alltså hur ska jag göra? Jag vill ju ha den, verkligen!! Hur kan jag ha blivit så här? Känns som jag inte klarar av någonting!! Det enklaste är ju att vara kvar och må dåligt o låta allt rulla på som vanligt men jag kommer inte att ha något liv. Men om det är det bästa för mina barn o för att de ska få ha allt kvar så vet jag inte om det är värt att bryta upp om det blir sämre för dem! Jag jan inte tänka klart alls nu! Min sambo har varit borta i flera dagar bu o renoverat min dotters lägenhet o jag har inte saknat honom alls, det har bara varit lugnt o skönt. Hur har mitt liv kunnat bli så här, jag förstår inte. Det har liksom bara smugit sig på allting utan att jag märkt nåt o nu sitter jag här insnärjd o kan inte ta mig loss. Jag känner mig så ensam i det här :( Jag har fortfarande kontakt med den andra mannen men vi träffas inte, pratar o sms:ar varje dag o det känns så bra med honom! Jag vill verkligen träffa honom igen men inte för en jag är fri om jag någonsin blir det.
Det här blev rörigt men var tvungen att skriva ner mina tankar .
Kram

Äppelknyte

Jag vet precis vad du menar.

Jag kan inte bo kvar i huset själv, men å andra sidan vill jag helst inte flytta. Både för att jag älskar det här huset och för killarnas skull - att de inte ska behöva rotas upp för det här.

Och jag kan inte få honom att flytta ut, heller. Och vi kan inte flytta båda två förrän huset är sålt - och det kan ju ta tid. Hur ska det funka??

Plus att han tidigare har hotat med att begära egen vårdnad om jag vill skiljas. Den känns...

Det praktiska är nästan jobbigare än det känslomässiga just nu.

Mittendaliv

Är verkligen det enklaste att vara kvar och må dåligt? Du är värd så mycket bättre. Att föräldrar skiljer sig är normalt idag i min krets i alla fall och något som ungdomar kan hantera. Med risk för att låta hård men finns det inte en risk att man gömmer sig bakom barnen för att slippa ta ansvar och fatta svåra beslut som förälder? När jag och mina vänner diskuterar så är de som haft det värst de som växt upp i hem där föräldrarna borde ha separerat inte vi som har föräldrar som flyttat i sär.

Du ska inte ge huset till honom utan bevaka dina egna intressen. Ni gör så att ni låter huset bli värderat. Det behöver inte vara perfekt städat för det. Mäklare bortser från sånt. Sen finns två alternativ. Antingen köper han ut dig eller så säljer ni om ingen vill bo kvar. Det åter ju fantastiskt om du har möjlighet att få en egen lägenhet. Boka tid på banken så hjälper de dig med en boendekalkyl så du vet. Det är inte så krånglig. De räknar på vad du har för inkomst och sen får du själv hjälpa till att ta fram vad du har för kostnader varje månad.
Du fixar detta! Det blir aldrig rätt tillfälle och varför varför skulle de vara bättre för dina barn att ha en mamma som lider hemma?
Kram!

Är så ledsen:(
Tack för att du förstår mig äppelknyte,vi sitter lite i samma båt fast jag känner inte att jag vill bo kvar i huset.
Det finns så många dåliga minnen därifrån.
Inte bara dåliga så klart, många fina minnen som jag har haft tillsammans med barnen men också så mycket ångest o rädsla från när min sambo har varit galen i full!!
Jag vill skapa mig något nytt, ett eget hem där jag kan börja om från början.
Tror absolut inte att du behöver oroa dig för att han ska kunna ta barnen ifrån dig om ni skiljer er!
Tack Mittendaliv för att du skriver o ger mig råd.
Du har rätt i allt du skriver och jag måste försöka tänka i de banorna.
Ska samla kraft till i morgon o prata med min sambo igen så han förstår att jag menar allvar.
Jag hoppas att vi kan vara överens o kunna prata om det här utan att det blir bråk.
Han kan ju inte heller tycka att det här är bra!!
Känner mig bara så enormt leden för allting!!
Jag måste klara det här!!
Kram

Så välbekant tema att läsa alla hinder du ser. De som är höga som hus för den som sitter fast (i sina egna hinder) och så svåra att förstå vidden av för den som står vid sidan och är känslomässigt fri. Vuxna barns djur och boende... och det snart vuxna barnets önskemål om boendeform (var det inte så?)... Visst är det svåra beslut men inget som borde kunna tvinga dig kvar i ett ???? Ja, hur vill du kalla det liv du lever nu?

Bra att du sökt och söker hjälp. Visst är det tungt att inse hur man släppt taget om delar av livet, jag förstår verkligen att det är tungt att ta tag i och få greppet om sånt som ekonomi. Det finns många, många kvinnor som ansvarar för stora personalgrupper och mångmiljonbudgetar men inte har "egna" pengar och koll över det egna livet. Du är inte ensam! Inte med din oro för det praktiska och inte med din oro för familjen inklusive djur och lägenheter:) Jag skriver som vi läser på Alanon: "Vi som lever, eller har levt, med problemet alkoholism, förstår dig därför som kanske ingen annan. Också vi var ensamma och förtvivlade, men i Al-Anon finner vi att ingen situation är utan hopp och att vi kan känna tillfredsställelse, och till och med glädje och lycka, vare sig alkoholisten fortfarande dricker eller inte." Håll taget! Kram, kram / mt

Lycke

Jag förstår precis din oro och ångest, har liknande tankar själv. Men när jag läser det du berättar tänker jag att en flytt faktiskt inte bara skulle ge dig själv ett nytt liv, utan också göra så att du och dina döttrar hittade tillbaka till varandra. Om du flyttar, kan du med tiden förklara för dina barn varför det blev som det blev, och att din sambos beteende ligger bakom det som förstörde ert familjeliv. Om du flyttar sätter du en tydlig gräns mot det som varit och ger dig själv och dina döttrar en möjlighet att komma nära varandra igen. Jag tror att dom kommer att förstå och förlåta, om du markerar att du är värd ett bättre liv. Du kommer att bli en förebild för dem när du börjar värdera dig själv. Det är en process och du måste själv känna när du är redo, men du kommer att komma dit med hjälp av små steg.

Izzy, jag förstår att det är ett enda virrvarr, all oro över hur saker varit, är och inte minst hur det kommer bli.
Försök (lättare sagt än gjort, jag vet...!) att stanna i stunden, det är nervöst och oroligt, men det blir bättre.

Jag vill bara skriva att jag känner igen det där med att vilja prata med mannen, och att han inte heller kan tycka att det är bra som det är - men ni kanske aldrig når samsyn, och det är kanske inte det viktigaste heller?!
Jag ville så gärna att mitt ex skulle förstå vad jag tyckte att jag upplevt, hur jag tyckte att vi hade det - och att han skulle inse vad hans beteende hade gjort, och att han skulle ta på sig skuld och förstå att hans beteende var orsak, att han skulle säga att han inte heller tyckte att vi hade det bra och att vi då i samförstånd skulle separera och det skulle underlätta så mycket för mig, för honom, för barnen osv - men ju mer tiden gick så insåg jag att han skulle aldrig ta på sig att han gjort något fel - det han gjort ansåg han (sa han och säger fortfarande) att det var pga att jag var elak, okänslig, kärlekslös osv - och att han blev (galen)arg var en naturlig reaktion på mitt sjuka beteende... så, vi kommer nog aldrig att nå den där samsynen, och jag lämnade i kaos: jag hade förklarat, pratat och sagt att jag inte ville leva med någon som betedde sig på det sättet, att jag inte längre accepterade att han sa eller gjorde så mot mig osv - och än idag säger han att jag aldrig sa att jag ville lämna honom förrän jag plötsligt gjorde det, att jag aldrig förklarat varför jag inte ville leva med honom längre. Och det kanske inte är så för dig - ni kanske kan prata och nå samsyn på situationen, men om ni inte gör det så låt inte det stoppa dig!!! Jag tror också att det är en del av missbruket/medberoendet - jag kände mig som en fruktansvärd människa som lämnade någon som inte förstod vad jag sa...

Äppelknyte

Åh, Flygcert! Den gick verkligen direkt in - så är det precis! Lättare att nå samsyn om den andre personen är nykter, förstås, men att de ska ta på sig skulden och verkligen förstå -det tror jag inte på.

Jag har läst det ni skrivit o delat med er av till mig flera gånger!
Nu har jag varit på familjerådgivning, anhörigstöd och faktiskt så har jag också varit o tittat på lägenheten jag skrev om!!
Känns som jag ändå har kommit en bit framåt.
Jag har siktat in mig på onsdag som den dag jag ska tala om för min sambo att jag menar allvar den här gången.
Hoppas hoppas att jag klarar det den här gången!!
Kram till er alla!!!<3

till dig Izzy, med samtalet på onsdag och med allt annat du står på tröskeln till i ditt liv. Ja, just det, i DITT liv så som du vill leva. Du är på rätt väg nu! Kram, kram och håll taget! / mt