Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?