Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?

Kära fina Kastellen!

Du är inte ensam! Vi alla finns här och tänker på dig och hejar på dig! Det du går igenom nu är obegripligt tufft för dig, men du kommer klara det. Det kanske är läge för ett al-non-besök också, för att orka vidare. Jag hoppas att han snart fattar att för varje gång han gör så här, så försvinner en liten bit av kärleken och snart finns inget kvar. Då kan han stå där och ångra sig.

Vet inte vad jag ska säga, men du ska inte behöva ha det så här. ♡ Skickar styrkekramar i mängder och tänker på dig! ♡

konstnären

Är med dig, det är ju så likt mitt liv just nu. Fast jag har ju inga barn kvar i boet. Kan säga dig att det brast
för mig i går kväll. Tycker jag lyckats med att hålla mig kall och frånvarande. Men icke. Precis som du tänker
jag att A har gjort honom till en mycket liten människa. Ingen att luta sig emot längre, ingen som stöttar i min
egen nykterhet. Vart tog min starka man vägen, han som alltid sa det ordnar vi tillsammans. Han är borta och i stället
har det kommit hit en egoistisk människa. Han började dricka 21 maj med några starkcider, sedan har det eskalerat dag för
dag. Trots det påstår han att han håller på med nedtrappning. Skulle gå ner och hämta posten i fredags i vårt postfack,
och vad hittar jag längst in 2 l vin. Ibland kan jag inte låta bli att gapskratta hur uppfinningsrik man var även i sitt
egna. Ärligt, vet jag inte vad mina känslor tagit vägen, det enda jag vill ha tillbaka är den nyktra mannen.
Tror inte det blir så, en sak vet jag, jag behöver lugn och ro. Hade svårt att sova fick ta en insomningstablett.
Så vad väntar jag på. En förändring. Nej, ärligt. Förstår inte att han kan stå på två ben med detta intag.
Näst intill omöjligt att hitta ett krypin för sig själv i denna staden. En liten etta där oron inte finns mer.
Känner även igen det där när man är borta att det ska hända något. Jag har i alla fall fått en motståndare som är
oövervinnerlig.
Men idag ska bli en underbar dag för mig och vovven och min kära syster. Ska packa en fikakorg och åka till hundbadet.
Skickar dig tusen styrkekramar kastellen
Jag är med dig i tanken
Konstnären

och skickar en hälsning till er alla som stöttar varandra så fint! Genom mina år här har jag sett och själv upplevt hur mycket det betyder att få den där personliga klangen i inläggen och ni är många som når fram till varandra nu. Var och en måste gå sin egen väg i sin egen takt men att ha följeslagare är ovärderligt. Följeslagare som vet från sin egen insida vad det handlar om. Jag har mött många här som upphört med eget missbruk för att sedan upptäcka sitt eget medberoende, en dubbel frigörelseresa. Ni är ovärderliga för varandra och jag önskar er all styrka i världen för att ni alla ska hitta den egna vägen till ett gott och värdigt liv. Kramar, kramar / mt

Äntligenfri

Hemma hos oss ser vi aldrig sprit flaskor längre, på sin höjd starköl i kylen. Här hemma märker vi att maken dricker på hans beteende, att han luktar stark sprit lång väg samt en och annan tom halvliters ramlösa petflaska som det luktar vodka ur...
Jag undrar hur man är funtad när man konstant smyg dricker och hur man tänker när man sitter där och häller över sin sprit i petflaskor för att sedan dricka den i smyg?! Inser man verkligen inte att man är alkoholist då och att man behöver hjälp? Eller kan verkligen förnekelsen vara så stark?
Även min make har länge nu hävdat att han håller på och har förändrat sina alkohol vanor, men jag vet fortfarande inte på vilket sätt han har gjort det och han kan inte heller själv redogöra hur... Han kan inte heller uppge någon plan eller strategi, inte heller något mål... Summa summarum han fortsätter att ljuga för sig själv och sin omgivning, han vill inte sluta med fyllet!
Vad är då motsatsen? Om man inte vill sluta med fyllet, vill man då fortsätta att vara alkoholist? Är det ett medvetet beslut?
-få se nu, efter noga övervägande har jag beslutat mig för att vara aktiv alkoholist, livet är så mycket bättre när man super!?
Ofattbart!
Mt du har helt rätt i att det är Ovärderligt med följeslagare på detta forum! Stödet och den anonyma vänskapen är livsviktig och upplevelserna skulle vara så mycket svårare att sortera utan er alla!
Tack för att ni finns här, att ni bryr er om och att ni orkar läsa och skriva på min tråd!
Med er hjälp och stöd kommer jag framåt, sakta sakta.
Kram

Äntligenfri

Varit på ett möte ikväll igen, ovärderligt är det att kunna möta människor i samma eller liknande situation, precis som det här forumet!
Sinnesro finns inom räckhåll såna här kvällar, ovärderligt även det!
Ha en bra kväll allihopa!

konstnären

Vet inte om jag har ork och kraft att gå på medberoendemöte. Just nu tänker jag som så, jag har ju själv
slutat, varför ska jag lägga mina krafter på att sitta där om det visar sig att jag inte vill vara kvar här.
Just nu velar jag hit och dit. Kanske jag tänker fel, vet ej. Men du verkar få sinnesro av det, gott till dig.
Personligen tycker jag att så länge inte mannen vill för det måste handla om det. Då vill jag springa hans ärende.
Han är ju så medveten att det är A som har tagit honom i besittning. Men därifrån och ta till hjälp är klivet
tydligen enormt för honom. I går tog vinet slut då gick han till en vän och lånade som förmodligen ska ställas
tillbaka idag. Tycker det är skönt att ha dig här inne och bolla med. Vi känner ju inte varandra vet inte var den
andra bor, men ända känns det som vänskap.
Själv tuffar jag på och idag måste jag jobba hårt.
Fin dag till dig kastellen
Konstnären

konstnären

Tack för dina värmande ord. Visst betyder det mycket att vi har varandra, speciellt när situationen är lika.
Ja, du mannen har inte kommit till insikt ännu. Undrar vad som ska hända för att få honom att vakna upp. Måste
jag gå frågar jag mig själv varje dag. Samtidigt känns det som om jag sänker honom mera med det. Kanske ett tecken
på medberoende. Ja, jag älskar honom när han är nykter, men inte när han dricker. Känns så klurigt allting känns som
jag står med en fot i och en utanför. Tänker och grunnar varje dag, men samtidigt känner jag mig stark i mitt egna beslut.
Får jag fråga dig om du var ifrån din man länge. Tänker att det kanske är den rätta vägen att gå. Svårt, svårt att lämna
efter 14 år. Kanske lite rädd för ensamheten.
Idag moln på våran himmel men jag har solsken trots allt
Ha en fin dag
Konstnären

- vet inte om jag förstår din tankegång "rätt", om jag läser som du menar... men, till Alanon, liksom till AA, går man för sin egen skull. Hela idén är att sätta fokus på sig själv istället för, som vi medberoende så lätt gör, rikta vår uppmärksamhet och vårt engagemang mot någon annan, missbrukaren.

Carina Bång har ett belysande och träffande citat av Melody Beattie (ur boken ”Bli fri från ditt medberoende) i sin blogg: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.”

Bara en tanke... Kram / mt

SuzyQ

KÄnns som att vi är systrar här i cyberrymden...Den här fruktansvärda alkoholen som äter upp våra män och spottar ut några vrakrester som skadar oss alla. Det är så vidrigt hemskt att leva med mannen man älskar som helt plötsligt är något annat, som gör en illa med sina lögner och svek, som skrämmer en och gör livet till en enda lång mardröm. Att inse att äcklet som sitter där och ser helt dum i huvudet är, som pratar en massa strunt, som kallar en för ovärdiga ord och gör ens nätter till långa tårfyllda timmar och arbetsdagarna till långa plågor. Ont i magen och ångest blir ens följeslagare.
Just nu mår jag iaf bra för min man har helt plötsligt kommit till insikt och har inte druckit en droppe sen i onsdags natt. Idag var han på AA-möte och hade en lång fin delning som han fick beröm för. Han var helt skärrad när han kom därifrån pga stressen och skammen att stå och berätta hur han nu förstår att han inte har någon som helst kontroll över alkoholen. Nu blir det möten och de 12 stegen. Jag har stått på mig om att vi ska sälja villan och vi är nu överens om det. Det kommer inte vara klart förrän till hösten och då vet jag ju om han står kvar i denna nykterhet och därmed får följa med till gemensam lägenhet.
Jag känner, naiv som jag är, ett visst hopp!
Önskar er kära vänner, av hela mitt hjärta, att ni får uppleva en kovändning vad gäller era män så att de också kan kasta alkoholen överbord och komma tillbaks till er och kärleken<3

Äntligenfri

Fina konstnären, tack för dina ord! Även jag ser dig som min vän och känner stöd och tröst i våra mycket likartade levnads förhållanden. Jag tycker om att läsa dina inlägg, du får mig att inte känna mig så ensam!
Beträffande al anon är det precis som mt skriver att poängen med mötena är att lägga fokuset på sig själv och inte på alkoholisten som vi båda har en tendens till att göra. Mötena hjälper mig att sortera i kaoset och även fast jag förstår att jag inte kan få honom nykter, det kan han ju bara själv, så har jag ändå svårt att sluta försöka...
Al anon och de 12 stegen jobbar utifrån att fokus lämnar alkoholisten och istället hamnar på dig. Vad du vill och vad du kan välja istället för att reagera på någon annans val.
Jag vill rekommendera den lilla boken "en dag i taget i al anon"!
Alla medberoende tror jag skulle ha glädje av att läsa i den! Den är lättläst och vägledande. Jag har inte läst igenom hela ännu men för mig är den en livboj, ständigt tillgänglig då den lätt ryms i handväskan!
Man kan välja att läsa en dag i taget =en sida, om man vill eller som man vill men den inrymmer så många igenkännings faktorer och ger mycket till eftertanke!
Livet snurrar på och vi med den och så länge vi stannar kvar är det lätt att dras med i den nedåt gående spiralen trots att vi inte längre dricker. Med al anons hjälp kan vi bli friska från vårt medberoende och göra våra egna val, sluta basera våra val utifrån alkoholisten och hans val...
Låter lite frälst kanske men stegen och gemenskapen hjälper mig otroligt mycket även om jag också inser att jag har lång väg att gå!
Stor kram till er båda kloka fantastiska kvinnor!

Äntligenfri

Jag vill tillägga att jag också lär mig mycket om mitt eget missbruk, kommer till nya insikter som tar mig framåt även i det hänseendet och stärker mig i min nykterhet!
Kram

Äntligenfri

Tack Fransyskan!
Du har all anledning att känna glädje, att vara här och nu och känna glädje över det som faktiskt Är bra!
Morgondagen har sina bekymmer, ingen idé att ta ut dom i förskott!
Det enda man ska ta ut i förskott egentligen är just glädje, det värsta som kan hända är ju att man varit glad i onödan men glädjen har ändå gjort nytta för stunden...
Vad bra att du känner ett systerskap i våra situationer, jag upplever att det finns mycket tröst att hämta bland alla er som verkligen förstår och har egna erfarenheter.
Ha en bra dag! Kram

SuzyQ

Jag håller fullständigt med! Glädje kan man inte få för mycket av, bara att njuta av det, även om det skulle bli kortvarigt. Jag är naiv och vill alltid tro det bästa och jag går på många nitar och blir förtvivlat ledsen och sårad men lika glad blir jag igen när det vänder! Var dag ska levas fullt ut och idag mår jag bra! Tack kära du och jag kommer inte lämna detta forum trots att jag nu har det lugnt och skönt för stunden. Det kan vända lika fort igen men det får vi se då!
Just idag är jag stark, som Kenta sjöng.
Kram

Äntligenfri

Känner för att gråta en skvätt, ibland blir det bara för mycket! Jag kämpar på i första steget med al anon men livet är ingen dans på rosor precis!
Jag inser att livet tillsammans med en aktiv alkoholist aldrig kan bli en acceptabel eller dräglig tillvaro för mig och barnen. Livet kommer ständigt att påverkas negativt av missbrukarens begär, beroende och impulser.
Jag vill leva med min man men jag inser att det är omöjligt så länge han väljer att vara aktiv. Barnen vill att jag ska skilja mig om han inte slutar dricka, dom har fått nog och det är noll som gäller! Deras ord och vilja väger förstås tungt men dom uttrycker samtidigt en oro över att deras lillasyster ska behöva växa upp som dom har gjort med en alkoholiserad pappa. Jag känner självklart samma oro!
Jag vet också att den dagen jag går så kommer jag inte tillbaka! Jag har brutit upp mina barn från deras hem tidigare och går jag nu så kommer jag inte att bryta upp dom från deras hem någon fler gång!
Samtidigt som jag sitter och skriver detta får jag ironiskt nog ett sms från min man som säger att han tagit kontakt med öppen vården, tagit in på hotell och studerat hela dagen!
Gott så tänker jag men jag känner mig tom och emotionellt helt slut.
Kanske är han på väg att ta tag i sitt missbruk, jag vet inte, den som lever får se men bra för barnen om de har en chans att få en nykter pappa! Mer än så orkar jag inte tänka just nu!
Jag stannar där och går och lättar på trycket en stund så barnen slipper se mina tårar.
Kram till er alla, jag vet hur ni kämpar!

en stor varm kram till dig och en hög mjuka pappersnäsdukar. Många gånger har jag citerat en vän - en mycket begåvad och mycket känslig man och poet - som inte orkade leva sitt liv... "Gråt du mänskobarn ty det hör livet till". Jag önskar dig befriande, goda och läkande tårar... det blir ljusare dagar. Jag lovar! Kram, kram / mt

SuzyQ

men tiden får avvisa men med tanke på barnen och deras önskan så kan jag känna oro att du stannar kvar för det kan bli att dem tar avstånd från dig en dag för att de tycker du svikit dem. Hemskt men det kan hända. Jag vill inte få dig att må ännu sämre men tänk på det. De måste känna att du ser till deras bästa hela tiden och lillasyster behöver ni inte oroa er över, hon måste inte åka till sin pappa om han super. Barn ska skyddas mot sånt. Jag vill önska dig all lycka och det vore ju underbart om han nu väljer själv att bli nykterist men annars bör du göra som barnen säger och lämna honom. Blir han sen nykter så kan man ju alltid börja om igen! :-)

Kram och lycka till

Äntligenfri

Tack för ert stöd!
Just nu är det bokstavligen en dag i taget för min del, längre än så kan jag inte hantera.
Visst är det skönt med tårar ibland, jag är en riktig lipsill och blir rörd i de flesta situationer. Men ibland gråter jag enbart pga att jag är trött, trött ända in i själen, och då känns det lite bättre.
Angående tillit så strävar jag inte längre efter att lita på min man beträffande hans alkohol vanor. Förtroendet är borta för länge sen så det är inte mitt fokus. Självklart vill jag lita på honom igen men det är en helt annan och lång process som inte ryms i min nutid.
Om han nu tar tag i sitt missbruk och genomför behandling eller ej lämnar jag helt upp till honom, det måste vara hans fokus, jag har en egen tillvaro och egna problem att fokusera på!
Angående att lämna eller ej så är det inte heller ett beslut som jag kommer att fatta idag. Som jag skrev i tidigare inlägg så vill jag leva med min man men jag inser att det är omöjligt om han fortsätter att vara aktiv alkoholist! Det går inte att skapa en stabil, harmonisk och hållbar tillvaro tillsammans med någon som missbrukar. Man blir helt enkelt förbrukad då och det kommer aldrig att vara ett liv som jag och barnen kan bli lyckliga av, det kommer aldrig att vara okej!
Som sagt tiden får utvisa, jag jobbar i mina steg så får vi se vad han gör...
En början är en början, ibland till något stort och ibland till något mindre.
Idag är idag och här och nu kan vi må bra tillsammans jag och barnen!
Kram

konstnären

Vi kan ju gråta ihop men det hjälper inte. Jag har slutat att gråta. Är slut i kropp och själ.
Hoppas innerligt att din man tar tag i detta nu. Jag är med dig, för min sits är likadan. Han
har försökt sluta på egen hand naturligtvis som bara hållt i en kväll sedan maj på han startade upp.
Transportsträckan till helvetet har varit hårdare tuffare denna gång som det ju blir. Så här står
vi idag och han kan inte bryta av, det jävligaste jag varit med om. Som jag sakt tidigare älskar jag
min nyktra man, men känner ingenting just nu. Har börjat gå på anhörigmöte och det var skönt.
Men när jag kommit hem känns det kvävande, en tung alkohollukt, surt vin. När jag kom hem i går kväll
hade han tömt en halv liter Nyköpings brännvin. Så det blev jag som fick gå sista kvällsrundan med
hunden.
Försöker distansiera mig men svårt som sagt så fort jag öppnar dörren. Om och hur han tar sig ur detta
vet jag inte då han inte vill ha hjälp. Men om, och vi kan hitta tillbaka till varandra har jag ett krav
noll tolerans med A.
Annars tuffar jag på i min nykterhet, ska erkänna att jag hade lust igår att döva med många glas vin.
Men gjorde inte det jag vet hur det fungerar på mig.
Detta är ju mitt tredje äktenskap och jag vill så gärna att det ska fungera. Detta enda jag önskar mig
är en liten etta där jag kan få lugn och ro åtminstone under abstinensdagarna som jag är så rädd för.
Tiden får utvisa här oxså.
Min vän jag önskar dig en fin midsommar, och tack för att du finns betyder mycket för mig.
Konstnären

Äntligenfri

Fina kämpande vän!
Så bra att du gått på anhörig möten och att du valde att låta bli vinet! Vi har ju båda facit på vad som händer om vi dricker...
Jag känner igen känslan av att gå på ett bra möte för att sedan komma hem till någon som är berusad, poff så trillar man ner igen.
Men jag har upplevt att ju fler möten jag går på, ju mer kan jag hantera det annorlunda. Kanske inte varje gång men oftare och oftare!
Sist valde jag humor istället och blev nästan full i skratt av det sjuka i situationen, kontrasterna är ju så extremt åtskilda som dom bara kan bli!
Det har slagit mig att din make som varit periodare haft tätare mellan perioderna under våren, det verkar som att han övergått till att vara aktiv alkoholist på heltid. Jag tänker att det är klassiskt för sjukdomen, det blir bara värre om man inte tar tag i det!
Jag är ledsen över att du har det så svårt och att du tvingas vara rädd, jag förstår att situationen kan vara skrämmande!
Förhoppningsvis når han sin punkt i och med detta och kanske är det ett medvetet val i dimman, kanske ser han ingen annan utväg, kanske har han insett att han är maktlös inför alkoholen!
Jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa dig när abstinensen kommer. Har du ingen i din omgivning att be om hjälp så kan du alltid ringa 112 om det blir mer ohållbart än du vill vara kvar i.
Psykiatrin brukar ha ett öppenvård team som kan ge råd och även göra hembesök. Kvinnojouren kan ge dig stöd och har också möjlighet till övernattning om du behöver!
Stor kram, hoppas du trots allt kan njuta av din midsommar. Kom ihåg att du alltid har ett val, du kan ta dina fötter och gå, lämna en situation som du inte vill vara kvar i.
Var rädd om dig!