Jag är en medelålders man med ett helt vanligt jobb, med en vanlig familj, med ett vanligt socialt umgänge i en helt vanlig stad i Sverige. Jag har vad jag har förstått en inte helt ovanlig ovana att dricka för mycket. Jag dricker i princip varje dag och jag inser att om jag inte slutar med detta kommer det som är vanligt i mitt liv snart bli väldigt ovanligt.
Jag har upparbetat en väldigt hög alkoholtolerans vilket gör att min omgivning väldigt sällan ser mig påverkad eller berusad. Jag har också utvecklat det klassiska missbruksbeteendet i att dricka i ensamhet.
Alla varningsklockor ringer på högsta volym och signalerar att nu är det verkligen dags att på allvar ta tag i missbruket och starta min resa mot ett nyktert liv.
Efter att jag har läst här på forumet inser jag att vi som missbrukar och skriver här har ett likartat missbruksbeteende och har samma vilja att bli nyktra. Även på detta område är jag alltså helt vanlig.
Min avsikt med mitt deltagande i Forumet är att detta får bli min loggbok under resans gång. En påminnelse om mitt missbruk men också som ett sätt att skriva av mig min tankar och känslor när tvivlet sätter in och jaget är svagt.
Jag hoppas att ni här kan vara med mig på denna resa och ni som har gjort denna resa tidigare får gärna uppmuntra mig och klappa mig på huvudet när jag är duktig. Men mest behöver jag tröst när jag tvivlar på mitt beslut och ger upp inför ovanan.
Jag känner mig faktiskt lite skrämd och rädd för mitt beslut om att bli nykter. Tänk om jag inte klarar att fullfölja resan, att jag hoppar av. Förblir detta då min tillvaro. Det är enklare att inte ha tagit beslutet eftersom det då finns kvar som en tröst när det känns mörkt. Att en dag skall jag ta tag i missbruket.
Men nu har jag tagit mitt beslut och nu hoppar jag upp på tåget och startar min resa. Ni som vill får gärna följa med mig. Vi kommer säkert att få mycket att prata om under resans gång.