av Lasse

Hej,

"Just idag är jag stark" Eller rättare sagt, idag försöker jag vara stark. Skulle nog kunna skriva en roman om mitt alkoholberoende. Men vill idag mest få ner några rader på den här sidan för att stärka mig själv.
Kortfattat: Jag försöker dra ner på mitt drickande. Fungerar inte det så får det nyktert resten av livet.
Har hela juli framför mig med semester & utlandsresa planerad. Många alkoholfällor att ramla i...
Är 45+ med familj och jobb. Än så länge. Det knakar i fogarna. Jag har insett att det här är på riktigt.
Men jag ska klara det här. Jag har bestämt mig.

Alko hål
lör, 2014-07-05 - 07:39

Grattis!
Hoppas verkligen att du fortsätter känna så, att du bestämt dig. En dag i taget. Alkoholen tar så mycket mer än den ger.
Tänk vad skönt att slippa ångest, tjafs, bakfylla osv osv.
Håller tummarna för att du klarar att behålla motivationen och din familj. Det är ni värda.

LenaNyman
lör, 2014-07-05 - 10:57

För mig är det våldsamt vådligt att eftersupa. Jag super ikapp.

Jag har problemet med semestern. Jag ska vara go å glad och svinga mina öl i eldarnas lågor.
Perfekt.
Ingen säger till mig att levern och njurarna fått nog. Jag kör bara när jag har lust.

Vickan69
mån, 2014-07-14 - 01:00

De fysiska skadorna på i princip alla organ i kroppen. Det tar 3-5 år efter att ha slutat dricka som en typ av hjärnceller börjar komma tillbaka som ett ex. Övriga är både livshotande och permanenta förutom alla hemska symptom och biverkningar. Det hjälpte mig att verkligen läsa på om hur kroppen påverkas.
Är i din ålder, kanske något yngre med familj och jobb men det knakar på många ställen och inte minst i själen. Vilken djävla förebild är man för sina barn??!!
Tycker bara man blir impad på folk som inte dricker. Jag slutar på semestern då vardagsstressen inte ligger på mig också.
Lycka till och ha en fin semester!

treårsenare
fre, 2015-04-10 - 23:53

Är helt ny här, men tror att jag kan bidra med något. När jag var 30 separerade jag från en för mig destruktiv relation. Den naturliga reaktionen efter år av psykisk och fysisk misshandel blev just alkoholen. Jag tror att jag drack i genomsnitt en halv flaska sprit om dagen i två år, och jag gjorde mig själv inga illusioner om att jag är djupt nere i träsket. Särskilt som jag under den tiden både arbetade och levde ett normalt liv och uppfostrade en son. Det var någon gång för ett halvår sedan som skammen, den fysiska pluffsigheten, det slentrianmässiga smygsupandet och en allmän känsla av trötthet och meningslöshet fick igång motivationen. Att det måste få ett slut eller så förlorar jag allt inklusive hälsan. Och plötsligt infann sig en känsla av att det är dags, det är svårt att beskriva den. Jag tog den sista flaskan och hällde ut den i vasken och har inte druckit en droppe sen dess. Det var drygt tre månader sedan nu. Har aldrig mått bättre! Jag har dubbelt så mycket energi, har rasat ner i vikt och ser bra ut igen. Men framför allt är självkänslan tillbaka. Det går! Men man måste vilja det. Den första tiden är värst, men ärligt talat så går det värsta över efter en månad. Tänk på det, det blir bara bättre med precis allt. Och det värsta är att idag tänker jag att jag inte ens hade behövt den så kallade självmedicineringen i första hand.

LenaNyman
lör, 2015-04-11 - 10:43

Som du säger; det låter som att det helt enkelt "var dags".

En indirekt behållning av ditt inlägg fick jag också när jag skrollade upp för att se mer av tråden. Bara strax ovanför hittar jag en kommentar jag själv skrivit. Jag fylls av ett omedelbart obehag eftersom jag så väl ser att, jaha, där var jag packad. Riktigt obehagligt var det och samtidigt en påminnelse om att nej, sådär vill jag inte hålla på längre.

Tack, treårsenare!

/Lena