Jag är ny här och har inte hunnit läsa några inlägg än. Har länge velat kunna öppna upp mig för någon men jag vågar inte ta upp det här ordentligt med familj eller vänner eftersom jag skäms. Jag vet inte om jag överdriver heller...Eller så är jag rädd för att de ska ge mig råd som att lämna min sambo (familjen har märkt själva att han dricker ganska mycket. Han har alltid med sig öl när vi hälsar på hos dem och jag har avslöjat ytterst lite men försvarar och förmildrar det mycket eftersom jag inte vill "hänga ut" min kille). För min sambo dricker, och enligt mig och säkert många andra, är det för mycket.
Det är väldigt svårt för mig att ta steget att skriva här men jag ska försöka förklara så gott jag kan. Jag vet inte vad jag vill få ut av det här, jag vill mest lätta hjärtat, men ett gott råd är aldrig fel då jag är förvirrad och vilsen och ganska ensam i det här.
Vi har varit ihop i 9 år i år. Länge med andra ord, och vi är fortfarande unga båda två. Vi bor i lägenhet ihop och har en hund. Jag pluggar och han jobbar och vi sköter ekonomi och hela faderullan. Vi är förlovade dessutom. Inga konstigheter. MEN han har haft det ganska tufft, förlorade en nära anhörig för ett par år sedan, blev behandlad som skit av sin pappa som han sa upp kontakten med och så vidare. Han började dricka. Detta är ingenting som gått ut över arbete eller liknande men det kan ibland gå ut över mig, över oss. När han dricker för mycket och för starkt blir han någon annan, någon som är kall och som inte bryr sig och som verkar söka konflikter. Förr kunde jag gapa och skrika på honom eftersom jag blev så frustrerad över hans odrägliga beteende, nu har jag mognat massor och håller mig lugn men känner mig lika frustrerad inombords. Jag vet att varje gång det blossar upp kommer morgondagen vara som vanligt och allt är glömt, så det är sjukt onödigt att det ens händer. Det var värre förr, numera dricker han när jag sover men jag äcklas av öllukten när han kommer och lägger sig så jag brukar lägga hans täcke över hans mun när han har somnat.
Han dricker folköl i princip varje kväll. Ett sexpack på natten efter jobbet. På helgen är han "värd" starköl. Han ber mig ofta handla öl till honom och jag säger oftast nej, då blir han sur. Jag kan säga kommentarer som att han dricker för mycket och att jag inte tycker om det, att jag tänker på hans hälsa. Sen påstår han att jag säger att han är alkoholist, trots att jag aldrig uttryckt mig så. Antagligen vet han om sin brist eftersom han själv säger att han måste skärpa sig.
Det jobbigaste är hans löften. Han lovar ditten och datten. Han ska sluta dricka, börja träna... Ingenting händer. Han har lovat att sluta dricka i ungefär två år nu. Det händer ingenting. Varje morgon städar jag undan nya ölburkar. Skulle jag ha ett förråd med cider eller vin får jag gömma det (men han hittar dessa gömmor oftast ändå). Jag anser att han har problem, han anser att han har problem MEN han verkar inte vara villig att göra något åt det.
Jag drömmer om familj, barn, hus och det kitet. Han slösar sina pengar på sprit. Jag tänker på framtiden! Överreagerar jag när jag anser detta vara ett problem? Om jag tycker att det är ett problem borde det ju vara ett problem? Jag har faktiskt tagit upp att vi kanske borde ta en paus men jag vet inte vad jag vill. Ena stunden känns allt skit för att i nästa vara underbart.
Jag har inte vuxit upp i en miljö med alkohol och ser kanske värre på saken än andra, eller än honom. Jag ser allvarligt på detta men han rycker nästan på axlarna (samtidigt som han någonstans förstår att det inte håller i längden). Han säger att han kan sluta hur lätt som helst och att han inte är beroende, men jag tror tyvärr inte på honom, för då skulle han slutat för flera år sedan. Han började med denna dåliga vana kanske ett halvår efter att vi blivit sambos, vilket är snart 6 år sedan.
För några år sedan reste jag bort i ett halvår, när jag kom hem var hans lägenhet ett sopberg. Där låg ölburkar så man knappt kunde ta sig fram, nerpackade i sopsäckar. Den disk som fanns när jag åkte stod kvar. Han hade inte tvättat en enda gång. Det var så fruktansvärt äckligt att komma hem till det och jag blev helt ställd och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag blev arg eftersom vi hade en stackars katt som fått leva i den röran, och över min sambos... oförmåga att ta hand om sig själv och ett hem. Där ifrågasatte jag verkligen mitt val av partner. Det har även hänt att jag känt mig olycklig i relationen, varje gång har det varit alkoholrelaterat. I de sammanhangen är han inte den man jag blev kär i. Är han nykter älskar jag honom så att det gör ont, när han är full blir jag avtänd och äcklad. Han är fortfarande dålig på att städa och plocka undan och jag får ofta tjata, vilket såklart tär på förhållandet...
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill inte göra slut...Ibland undrar jag om en unge skulle kunna förändra honom? Jag vet nämligen att han skulle sluta dricka då. Men jag vill inte ha barn nu, tanken har bara slagit mig. Jag kanske måste ställa ett ultimatum? Men det känns inte som att han kommer tro på mig, jag tror knappt på det själv. Jag har gjort det förut, så han tar mig inte på allvar längre. Han verkar inte förstå vilka konsekvenser det kan bli att hålla på som han gör. Och jag tycker det är så konstigt att han bara sitter hemma och dricker för sig själv istället för att åtminstone träffa någon kompis (inte för att jag hade velat att han drack hela tiden med sina kompisar heller, men på nåt vis känns det "normalare").
Jag kanske måste stötta honom bättre? Jag har försökt få honom att gå och prata med någon och han har själv varit öppen för det, men ingenting händer som vanligt. Han har en hel del i bagaget som jag tror han skulle må bra av att få ur sig. Vi har pratat ibland men jag tror det skulle vara lättare för honom att få prata med någon utomstående.
Jag är orolig för min sambo, jag är orolig för oss och vår framtid. Han tycker att jag överreagerar. Gör jag det? Hur kan jag hjälpa min sambo? Det går väl inte att ändra någon som inte vill ändra sig? Är det kört? Någon som känner igen det här? Verkar han vara en alkoholist? Hjälp! Är nog lite mer desperat än vad jag erkände där i början...
Tack för att du/ni orkade läsa.