Jag har en underbar flickvän som jag älskar mer än något annat, hon betyder verkligen allt för mig och jag vet att hon älskar mig men jag oroar mig för hennes dryckesvanor. Hon dricker inte speciellt ofta och då för att hon har svårt att umgås med nya människor. När hon dricker går det ibland snett.

För några dagar sedan ringde hon mig i panik och grät mitt i natten och visste inte vart hon var eller hur hon kommit dit, jag uppmanade henne att sticka därifrån direkt (drogad? våldtagen?) och det slutade med att hon kom hem till mig utan vare sig byxor eller trosor men med killens mobil, skor och nycklar som hon ryckt åt sig i flykten därifrån. Jag har pratat med både henne och killen (verkar schysst men vem vet?) och ingen av dem varken tror eller minns att något hänt utan hon ska ha supit sig medvetslös inne i stan och killen valde då att ta med henne hem hellre än att lämna henne ensam. Hur byxorna och trosorna försvann är det ingen av dem som kan förklara, jag vill tro på deras historia men det är inte helt lätt och sårar mig enormt.

Efter det har jag ställt som ultimatum att hon dricker inte om inte jag eller en gemensam vän till oss är närvarande så vi kan hålla koll på henne. Jag litar helt på henne nykter men full är hon otrevlig och opålitlig och det är inte sällsynt att hon dricker sig till medvetslöshet, det här är andra gången på något år som vårt förhållande nästan tagit slut pga hennes drickande.

Jag är orolig för att hon ska vara otrogen eller dyka upp sönderknullad i något buskage när hon dricker och jag kan inte leva i en sådan situation, att konstant oroa mig. Dricker man sig medvetslös är det inte en fråga om ifall man kommer råka illa ut utan hur lång tid det kommer ta, hon verkar ignorera risken och anklagar mig för att försöka lägga skuld på henne när jag kritiserar hennes beteende som riskfullt.

Vi hade nyss ett bråk, hon anser att jag är kontrollerande och sätter upp regler för henne när hon inte krävt något av mig och hänvisar till att det är så det börjar och att jag långsamt försöker ta kontrollen över hennes liv. Att jag beter mig som en förälder och att jag inte har med det att göra. Det är inte alls min avsikt att ta kontroll över hennes liv och förutom kravet på monogami kräver jag inget av henne, jag har till och med accepterat att hon hånglar med andra i ett försök att göra det lättare för henne att vara i ett monogamt förhållande när hon allra helst hade velat ha ett öppet förhållande. Regeln om att hon inte får dricka oövervakad kom till efter vad som hände för några dagar sedan.

Jag är medveten att ultimatum sällan funkar (två alkoholiserade föräldrar) men jag vet inte vad ska göra, hon verkar vägra inse hur mycket problem hennes drickande orsakar, för mig i form av oro att hon är otrogen eller ska bli våldtagen, för de hon går ut med i form av att hon däckar och behöver bli omhändertagen men även för hur lite hon verkar värdesätta sin egen säkerhet när hon är ute. Min erfarenhet från uppväxten var att vi aldrig lyckades få föräldrarna att inse sina problem, ibland lyckades man tillfälligt men efter ett tag så glömde de bort att de hade problem, den här gången skulle vara annorlunda, man måste få ta en öl, alla andra dricker etc. och sedan var det bara att härda ut tills något gick helt åt helvete fel och de insåg att de hade problem. Jag vill inte att min flickvän ska behöva bli våldtagen eller göra något som förstör vårt förhållande innan hon inser att hon har allvarliga problem.

Hur får jag henne att inse att mitt "kontrollerande" görs för att hon inte kan inse att hon har problem och att jag gör det av kärlek, inte av ett behov av kontrollera henne? (Eller ännu hellre, hur får jag henne att inse att hon har problem och behöver göra något åt det?)

... men jag hoppas att du kikar in här ändå?!

Jag kommer låta kall, men - du kan inget göra för att hjälpa din flickvän...!
Hon måste själv inse, hon måste själv göra ett val, hon måste själv ta hjälp... Och det bästa du kan göra för att visa att du menar allvar är egentligen att lämna henne! Vi är många som levt med alkoholmissbrukare, och vi bönar, ber, hotar, gråter, skäller, sätter gränser, men det är ju bara tomma hot, för det blir aldrig några egentliga konsekvenser. Det som händer är att alkoholmissbrukaren hamnar djupare i träsket, och vi knäcks för att vi står bredvid och tror/hoppas/önskar att vår kärlek ska rädda dem - men den enda som kan rädda är personen själv.

Testa att gå på ett AlAnon-möte!
Kramar, i all välmening!