Jag är tillsammans med min sambo sedan 13 år tillbaka. Vi träffades när vi båda gick på gymnasiet och det hela började som en himlastormande förälskelse... Min sambo kommer från en uppväxt med nog världens bästa mamma och en närvarande styvfar. Hans biologiska pappa har tyvärr bara funnits i hans liv kortare sporadiska stunder pga svårt alkoholmissbruk. Pappans frånvaro tror jag har påverkat honom enormt och då framförallt ur ett barns perspektiv i den enorma sorgen över att ha blivit bortvald i förhållande till alkoholen. Själv kommer jag tyvärr från en trasig bakgrund med delvis alkoholiserad pappa, icke närvarande mamma rent känslomässigt. Våld och hot har kommit att prägla min uppväxt till stor del. Jag har haft turen att ha andra vuxna i min närhet som kunnat ge mig stöd, kärlek och näring i att växa upp och skapa en egen tillvaro med utbildning. Såhär i efterhand förstår jag att vi inte hade de bästa förutsättningarna i världen för att lyckas med vår relation. Trots det var kärleken intensiv redan från början och jag trodde länge att jag inte skulle klara mig utan honom. Tidigt förstod jag att han hade svårt att förhålla sig till alkohol. Han blev alltid fullast oavsett var och med vem och han kunde lätt tillbringa en helg med oavbrutet festande. I början kunde vi aldrig samtala om alkoholen, han har dock i efterhand sagt att han drack de stora mängderna för att han kände sig osäker bland mina vänner. När vi var på fest existerade jag inte i hans värld och redan tidigt fick alkoholen honom att tappa hämningarna... Det i kombination med ett enormt bekräftelsebehov gör att alla otrohetsrykten som cirkulerat definitivt kan vara sanna. Trots hans förnekelse om att inget har hänt, något som varit svårt att köpa med tanke på alla black outs. Han har kört rattfull flera ggr och dömd för detta vid ett tillfälle. Han har aldrig misskött arbete pga alkoholen utan har alltid lyckats med att bara dricka helger och semestrar. Alla semesterresor har börjat med alkohol tidigt på morgonen och han har sedan varit rätt konstant full under dessa. I takt med att åren gick blev min klump i magen allt större inför alla fester vi blivit bjudna på och kommande ledigheter. De senare åren har vi kunnat prata med öppet om alkoholen och efter att andra i vår omgivning har reagerat på hans sätt att dricka. De bästa samtalen om hans drickande har vi dock bara haft "dagen efter", först då har han kunnat se det som ett problem. Vilket har lett till tusentals löften om att han ska sluta... Löften som tyvärr inte infriats. De senaste åren har vi inte tillbringat några högtider tillsammans eftersom jag har vägrat spendera dem med honom så länge han tänker dricka på dessa. Vilket har lett till att han dragit ändå, efter att ha vandrat fram och tillbaka i huset, sagt att det kliar i hela kroppen och att om han måste sluta dricka helt känns det som om hela hans liv försvinner... Alla spruckna löften, tillits problem har gjort att jag inte har kunnat låta honom komma nära mig, varken känslomässigt eller fysiskt. Såklart kommenterar han ofta att det är något fel på mig som verkar sakna sex lust helt. Trots att jag försökt förklara varför jag känner som jag känner. Han har alltid varit dominant i vår relation och nog önskat många ggr att jag var mer följsam och kärleksfull. Han har ett enormt bekräftelsebehov när det gäller allt. Träningsnarkoman till tusen och sköter sin kost på gränsen till tvångsmässigt. Innan julen 2013 hade vi pratat igenom allt och bestämt oss för att försöka igen. Han skulle sluta dricka som han gör och välja oss och kärleken. Två veckor senare är vi på hans firmafest (jag hade följt med på den med stor övertalning om att han skulle lyckas visa mig att allt skulle bli bra bara jag gav honom en chans att bevisa hans kärlek). För första gången på länge vågade jag se honom som en del av min framtid igen. Firma festen blev en katastrof, fylla, slagsmål och han kom inte hem föränn dagen efter. Han försvann på firma festen och lämnade mig ensam vilket gjorde att jag åkte hem och meddelade honom att jag åkt hem efter några timmar. Kvällens misstag skyller han på mig, han hade aldrig druckit så mycket om han inte hade blivit av med mig... Svårt att hantera att han inte tar sitt eget ansvar själv och en liten del av mig blir rädd och tar på mig en del av skulden. Han har flera ggr tyckt att jag inte stöttar honom och bekräftar honom. Vill att jag ska säga till honom när vi är på fest att sluta dricka innan det går över styr. Vill ha checklistor på hur mycket han får dricka som jag under kvällens lopp ska boka av. Detta har jag vägrat genomföra eftersom jag inte har sett det som en långsiktig lösning. Mina känslor är till största del borta. Kvar finns en enorm sorg över hur det har blivit. Känns som om jag är kvar i något jag redan har lämnat. Ändå växer klumpen i magen; tänk om jag överreagerar? Kan man verkligen ha alkohol problem utan att dricka varje dag eller ens varje helg? Har jag försökt för lite? Inte älskat honom tillräckligt? Vad händer om jag lämnar? Går allt överstyr och hur ska jag kunna leva med mig själv om vår separation ökar hans drickande? Känner mig så ensam, rädd och sårbar... Hur ska jag kunna lita på någon igen? Har enorma skuldkänslor över att jag inte har kvar mina känslor för honom. Över att vi är så olika, vi vill så olika saker i livet... Han vill festa och jag ha det lugnt och skönt. Slippa ångesten över helgens kommande fest som kryper inpå mig om natten när han tror att jag sover. Sitter just nu på jobbet med en klump i magen, han har semester och sitter just nu och dricker med en av kompisarna han alltid dricker mest med. Så fruktansvärt otryggt att veta att min lilla vovve är hemma med dem, så rädd att något ska hända henne och hag inte är där. Har aldrig vågat skaffa barn med honom... Är det mig det är fel på och överreagerar jag? Borde jag vara tåligare och mer tolerant?