Jag är så trött på vad alkohol gör med mitt liv. Orkar inte ens sammanfatta min historia, men den liknar många andras.
Jag måste inse att jag inte kan vara bakfull EN GÅNG TILL i mitt liv. Mitt lilla problem är att jag "kan" dricka socialt, tex 3 glas vin på middag. Men var 15de gång blir det tokfylla, förnedring och spya. Besvikna barn och familj. Ångest.

Jag orkar inte med bakfylla och självförakt längre.
Finns nån därute som kan stötta mig?

trollnäsa

Tranbärsjuice, alkoholfri öl och 2 glad rött. Sen satt jag kvar med mina pimplande vänner i 4 timmar och tackade nej till rödvin, bubbel och ouzo.
Jag är faktiskt stolt. Det var exakt en sån här fest dom spårade ur för 2 v sen.

trollnäsa

Började så bra!
Drack alkoholfria drinkar. Sen spårade det ur. Sist hem, nu bakis. Tack o lov inga skandaler, inga minnesluckor. Var inte med familjen. Gjorde inte bort mig.
Men nu är jag på ruta 1 igen. Besviken på mig själv och ledsen.
Kram på er

Calleqwerty

Bra att du skriver här.. Men jag tycker du får bruka lite mer allvar nu! Vill inte på något sätt verka redig, men har oxå kollat dina gamla blogg och det är nog hög tid att vända skutan mer bestämt nu.
// Calle

Calleqwerty

Vet inte, jag har oxå mest klyddat innan tills jag fick ett uppvaknande som en blixt lixom. Vet inte hur länge det håller, men för alltid är den ej uttalade målsättningen. Hobbys/roliga saker/aktivera sig trots det käns tungt att ta tag i funkar rätt bra för mig hittills. Har en del "nykterhets" vänner jag pratar med på kik när det e drygt, eller skriver jag av mig här.

Zelda

Har idag kommit fram till att jag inte klarar av att själv sluta dricka, ska i morgon ringa missbruksmottagningen. Ringde sjukhuset idag och sa att jag behöver hjälp, tyvärr är söndag fel dag att ringa på, så det får vänta tills imorgon. Kändes ändå befriande att bara säga rent ut att jag behöver hjälp, har hela tiden tidigare tänkt att jag ska klara ut saker själv. Självförakt, ångest, panik över vad jag sagt, gjort är mina följeslagare sen en lång tid tillbaks. Känns också väldigt skönt att höra alla era ord här på forumet, att man inte är själv med eländet. Tycker bara så fruktansvärt illa om mig själv, har en massa bra i mitt liv, och ändå så förstör man för sig själv!!!! Varför är jag så självdestruktiv? Bara trött, trött, trött. Vill verkligen vara en bättre människa!

Man klarar inte detta själv. Varit i samma situation som du. Kan dricka 10 ggr men elfte kört. Nu behöver jag inte tänka. Äter antabus, går på öppenvård via arbetsgivare. Har inför mina kollegor berättat om mitt beroende. De flesta satt i chock men kom och gav sina djupadte sympatier. Vill inte framföra mig som en praktmänniska men jag har beslutat mig för att inte dricka. Delar man bekymer med andra blir det lättare. Prata med din man och förklara att a är ett problem. Sedan kanske du ska prova medicin eller gå på AA möten. Det är oftast skitkul. Alla där har samma erfarenheter. Man kan sitta och ha lite småkul åt det man gjort men på ett allvarligt sätt. Du är inte den enda som spytt ned en toalett, gömt sprit, däckat, minnesluckor. Allt detta skit slipper man om man inte tar a. Varje morgon kan man vakna upp och ha ett VAL. Jag stöttar dig Zelda men DU MÅSTE NOG GÖRA ETT VAL. Det tvingades jag göra, valde bort a efter min andra lob på 1 år.

Kära Trollnäsa,

tror att du behöver sätta dig ner och verkligen tänka igenom vad du vill. Jag vill absolut inte låta klämkäck och säga att det "bara är att sluta dricka". Aldrig att jag säger så. Men jag säger det med en annan betoning - det är "bara att sluta dricka som är alternativet". Det är skillnaden. Det finns inte så mycket att välja på. Tror tyvärr inte att du närmsta framtiden kommer kunna dricka socialt/lagom... Förlåt, men det går ett par gånger och sedan är vi där igen. Det gäller nog för de flesta av oss här på forumet. Du skulle må så bra av att verkligen fatta ett beslut om att vara nykter tills vidare.

Sedan måste du, och vi alla andra, kasta offerkoftan. Ja, det är trist och sorgligt att vi inte kan dricka längre. Men måste man dricka för att leva? Nej! Nej! Nej! Det behöver man faktiskt inte. Du kommer att upptäcka så många goda fördelar med att vara nykter, bara du ger nykterheten och dig själv en chans. Lägg ner drickandet tillsvidare. Det skadar dig bara. Och det funkar inte med "några glas ibland". Du lurar bara dig själv och drar ut på eländet.

Sedan kan man väl fundera på om det är sorgligt att inte kunna dricka eller inte. Det finns andra värden i livet än att gå in i dimman. Men det är svårt att se så länge man befinner sig nere i gyttjan. Kravla dig upp och andas frisk luft. Du kommer må så mycket bättre. Ingen ångest mer. Minns inte vem som skrev det (Santorini?), men man kan se det som att varje person har ett visst mått alkohol att förbruka under sitt liv. Vi har druckit upp vår ranson nu.

Hur länge du ska tycka synd om dig själv? Ja, så länge offerkoftan är på. Det är också ett beslut som du fattar själv. Men utan att vara nykter, så blir det förstås svårt.

Stor kram

konstnären

Beslut, vilja kan bara komma inifrån dig själv. Fråga dig själv vad vill jag med mitt liv. Vill ja ha
FYLLA, ÅNGEST, GÖRA BORT MIG.
För mig slutade mina många försök med dunder och brak och det var det inte värt. Hade ett mycket
tråkigare liv när jag drack. Livet är ju ingen dans dagligen.
Om du vill, går allt, lovar.
Konstnären

trollnäsa

Känner att jag bara tar just nu, har inget att ge. Hoppas att jag kan stötta nån i framtiden. Fick panik i morse då jag inte hittade min diamantklocka som jag fick i bröllopspresent. Letade överallt, hade den i lördags då jag ramlade hem från festen.
Höll på att kvävas av panik. Värd 24 tusen. (Fick den av min mans dåvarande jobb, skulle aldrig ha råd att köpa.) svetten rann och jag bad till Gud, hittade den till slut i en kökslåda. Fylleångest på måndag morgon....tack för den.

Mitt feta problem är att jag inte vill sluta. Jag intalar mig att jag vill. Men innerst inne vill jag inte.

Det är så skadat.

Uuuh... Känner din ångest...

Du sätter huvudet på spiken. Du vill inte sluta. Det framgår väldigt tydligt när man läser dina inlägg. Precis som vi alla andra har prövat, så finner du anledningar till att dricka, tror att det går att hålla det på lagom nivå och tycker synd om dig själv. Det är väl det som tyvärr är själva grejen med att ha alkoholproblem. Man både vill dricka, men ändå inte. Vill kunna dricka utan att det går åt h-vete. Men det är det som är problemet. Vi kan inte hålla det på den nivån.

Fundera över om ditt drickande är värt den ångest som du genomlever. Gör gärna en för/nackdelslista med drickandet. Nackdelarna är många och fördelarna ganska vaga, om man är riktigt ärlig.

Utan vilja - ingen väg. Men med vilja - finns en utväg.

Vi finns här för dig, men beslutet måste komma från dig själv och du måste vilja det själv, för dig själv.

konstnären

Instämmer med muränan, utan din vilja går det inte. Två val. Skulle aldrig vilja byta med dig, denna ångest som förstärks varje
gång man tar ett glas.
Konstnären

Stigsdotter

Hej Trollis! Jag ramlar in här emellanåt och nu såg jag att du var här igen - minns du mig? Jag har inte druckit en droppe alkohol på 1 ½ år. Kan du tänka dig - ETT OCH ETT HALVT ÅR! När jag sökte hjälp inom vården och nån läkare sa "kan du inte prova att låta bli alkoholen under en veckas tid?" tyckte jag ju att vederbörande var galen: hur fasen skulle det gå till??

Nu, Trollis, nu är det dags att du tar ett beslut. Vill du fortsätta så här? Är du beredd att göra allt för att slippa må som du gör nu? Det som hjälpt mig är AA och jag kan säga att livet är verkligen inte jättespännande eller toppen jämt men jisses vad mycket bättre jag mår! Min tråd "Vägen tillbaka till mig själv" läser jag lite i ibland för att påminna mig själv om hur jäkligt det var. Skriver nedan några rader ur AA:s s.k. Stora boken (hittar bara den engelska varianten men det går nog bra), kanske någon känner igen sig?!

"Most of us have been unwilling to admit we were real alcoholics. No person likes to think he is bodily and mentally different from his fellows. Therefore, it is not surprising that our drinking careers have been characterized by countless vain attempts to prove we could drink like other people. The idea that somehow, someday he will control and enjoy his drinking is the great obsession of every abnormal drinker. The persistence of this illusion is astonishing. Many pursue it inot the gates of insanity or death. We learned that we had to fully concede to our innermost selves that we were alcoholics. This is the first step in recovery. The delusion that we are like other people, or presently may be, has to be smashed".

Jag bor i Stockholm, om du vill och bor i närheten, tar jag gärna med dig på ett AA-möte. Det finns möten där bara kvinnor går om det skulle kännas tryggare. Finns på Fejjan, Stigsdotter von A-hjälpen. Nu räcker det Trollis!!!

trollnäsa

Känner så starkt att mitt drickande har 2 skilda sidor. Det stör mig. Fyller år idag (42) och jag råkar veta att jag och min man skall gå ut och äta. Det kommer att bli en drink och 2 glas vin till maten. SEN KOMMER DET ATT VARA BRA! Den kommer vi att åka hem och kolla netfix och sova gott.

Känner så starkt att jag vill behålla den grejen i mitt liv. FAN FAN FAN!
Jag vill så gärna behålla värdighets/middagsdrickandet! Det känns så himla svårt att bli absolutst och aldrig mer få dricka bubbel! För jag älskar det!

Och nu skall jag var så ärlig så att jag kommer att säkert åka på skitkommentarer (är beredd)
Nånstans innerst inne, och jag är inte stolt över hur jag känner, så tycker jag inte att jag har lika allvarliga problem som de som dricker i perioder...de som dricker innan dagishämtning. Känner mig hemsk hemsk som människa. Förlåt, men utan att vara riktigt brutalt ärlig kommer jag aldrig att lyckas få ett bättre liv.

Och jag inser att så länge jag tycker att jag "är lite finare" i mina problem, (skäääms att skriva såhär) så kommer jag inte att lyckas.

Trots att jag har 200 spyor och 500 bakfylledagar i bagaget. Med gränslös ångest.
Vad är det för fel på mig?

konstnären

Beslutet är ditt bara ditt. Du vill ju inte det kan man läsa mellan raderna. Som jag skrivit innan MAN MÅSTE VILJA. Men du vill ha det
kvar i ditt liv. Det är bara att spy vidare och lite fler bakfylledagar, plus ångesten.
Jag vet nu är jag brutalt ärlig.
Lycka till
Konstnären