Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Ju mer han dricker ju starkare blir den.Jag är en äkta medberoendepersonlighet och nån sorts korkad tävling börjar mellan mig och mr alkohol.Vem ska vinna och få tillbaka min gubbe på rätt sida.Jo jag,och jag ger mig fan på att lyckas.Och det gör jag ju till slut,bara jag väntar tillräckligt.Och så går det en tid och så är vi tillbaka i samma läge igen.Nu ringer han igår kväll och halvskällde på mig för att jag inte svarade i telefon som jag lovat.Jag var ute och klippte gräsmattan och hade lovat att vara tillgänglig för att han hade så ont.I det telefonsamtalet om gräsklipparen så halvsa han att han kände sig lite trängd då jag erbjöd mig att "sköta" om honom i hans smärta.Detta var ju innan jag visste att han skulle sätta sig och dricka.Jag går där och klipper och känner mig förorättad(och erkänner att han delvis har rätt) Så får jag sen skäll för att jag inte var tillgänglig som jag alltså inte skulle vara i första telefonsamtalet.Hallelujah inte lätt att bli klok på fylleprat.

Så jag fick ju tyvärr alldeles rätt.Igår petade han alltså i sig tre starka smärtstillande,antidepp sömnmedicin och alkohol.Jag kan inte säga att jag är så värst glad att jag fick rätt i min prognos.Det känns som att jag på något vis triggar igång hans drickande.Efter möte med mig har han nästan konsekvent valt att sätta sig och dricka.Det kanske gör ont att välja bort mig,eller sanningen att han faktiskt håller på att supa bort mig och vårt liv tillsammans blir för uppenbar.Kanske det skulle vara lättare både för honom och mig att inte ha någon som helst kontakt.Men det klarar varken han eller jag(framför allt inte jag)Jag klarar det bitvis och blir delvis starkare.Samtidigt som då min abstinens efter honom sakta tilltar och stillas först efter någon typ av kontakt med honom.Jag har ju denna sommar klarat uppemot en vecka utan att på något sätt kontakta honom.Jag har mått delvis bättre i detta.Men på den alkoholfria resan så börjar ju också mitt arbete med mig själv och den är också tung att gå igenom.Kanske därför jag tar mig mina återställare.Jag tror att jag ska ta ett ordentligt snack med honom om detta och att vi kanske försöker bryta kontakten helt om både han och jag mår bättre av det.Om jag sen klarar av det är en annan femma.

tro det eller ej.
Jag tror det väl inte riktig själv än.Jag var ner och ställde honom inför det faktum att han på fyra månader inte gjort en min av att sluta.Att jag fortfarande älskar honom och inte klarar att se det längre.Och att jag därför inte längre vill ha kontakt.Häpp! Jag hoppas verkligen att mitt beslut nu är taget inifrån och ut och att jag inte vacklar i detta.Han fortsatte hålla fast vid sin rätt att dricka och att han inte hade avsikter att sluta.Så då har vi ju en moment 22 situation.Den enda som kan förändra läget är ju nu han.Eller jag förstås om jag ger efter.Men jag hoppas och tror att jag har tillräckligt mycket egen kraft nu att jag kan stå emot.

Jag lider verkligen med dig. Det är alltid svårt att bli sviken av den man älskar. Han valde spriten före dig. Jag tycker att du gjort rätt även om du är sårad. Du kommer må taskigt ett tag men det kommer ordna sig. Skulle du leva med honom skulle du må dåligt hela tiden.

Ja,hellre sårad av sanningen eller hur den nu lyder.Jag har varit som ett spöke hela dagen när jag tittat mig i spegeln och visste inte att detta beslut fanns i mig.Men nu då det är gjort så känns det så bra och hon i spegeln ser nästan levande ut.

Man sitter där övergiven ratad och bortvald gång på gång.Det gör något med medvetandet hos en så man till slut nöjer sig med minuspoler istället för pluspoler likt ett misshandlat barn som kan känna sig tillfredställt av ett leende från den förälder som just slagit en.Det är sjukt inifrån och ut och ändå så ursprungligt och äkta(not)Man sitter och tröstar sig med den och den gången då var det minsann bra 1987 en dag i Mars och tycker på allvar att det man minns är korrekt och ska balansera upp för allt annat elände som man fick med på köpet.Men när kanalerna är öppna från både mitt och missbrukarens håll och kontakten och känslan är ren då är det 100% ren och skär glädje.Det kan inget normalt förhållande ta ifrån en,det är det som är så mysko i detta.Så istället för att titta på missbrukaren så borde man ju titta på sig själv och försöka förstå varför man upplever såna känslor av tillfredsställelse och lycka i något som så uppenbart inte stämmer.

Du är medmänsklig och därför skuldsätter du dig för din mans drickande. Du bryr dig men får inte gensvar och då blir man besviken. Kämpa på och ta en dag i taget. Kranar

ska verkligen försöka att tänka en dag i sänder.Jag har varit på alanonmöte och hört en ung kvinna berätta om liknande saker och framför allt vad man utsätter sig själv för.Att man sakta sjunker tom inför sig själv och till slut inte är värd bättre och slutar stå upp för det som är rätt och rimligt.Gonatt på er alla därute.

och idag har jag för första gången på någon månad haft några riktigt fridfulla timmar i lingonskogen med mina hundar.Ingen stress utan bara ett lugn i nuet.Helt fantastiskt!Jag trodde jag skulle lida värre nöd än nånsin nu dessa dagar,men jag känner just nu bara frid.Kanske alanonmötet,kanske att jag släppt en liten bit till av kontrollen som jag inbillar mig att jag har.

Ebba

Som vi behöver det - som vi förtjänar det.
Härligt med lingon i skogen och i korgen.

i din tråd idag Ullabulla. Du skriver så naket och klart om det du utsätter dig för... och du beskriver medberoendet, dess utifrån obegripliga mönster... din ofrihet och frivilliga fångenskap.... allt det där beskriver du så att det ryser inom mig. En väldigt viktig rad skriver du "Så istället för att titta på missbrukaren så borde man ju titta på sig själv och försöka förstå varför man upplever såna känslor av tillfredsställelse och lycka i något som så uppenbart inte stämmer." Fortsätt skriva, fortsätt gå på Alanon. Allt det bästa önskar jag dig / mt

som behövs för att stärka upp det man redan vet.Jag fick igår på partaj veta att mitt ex:s tidigare kvinna också beklagade sig att han drack för mycket.Men att problemet var att det var hon som gjorde att han drack för mycket..,vilket tystade henne.
Hon är en hemlig kvinna och vi har talats vid ett par gånger i början av vår relation.Men jag hade behövt denna info nu under vår relation också.Prata,prata ni som är anhöriga.Andra stärks i sitt beslut att något är fel.
Man behöver ju inte för den skull använda megafon.
Men alla hårdfakta behöver man ha under näsan och kunna granska flera flera gånger för att hitta styrkan att göra något för egen del.Fortfarande inga återfall från min sida och vi är nu inne på dag 4.Det blir en prövningens dag på Torsdag då han ska komma hit och hämta en massa saker som ligger kvar i huset.Jag ska upparbeta en strategi istället för att som tidigare vara vidöppen för alla pustar från hans håll.

Tack alla ni som lägger ned några uppmuntrande rader.De behövs verkligen.Varje dag läser jag igenom mina och andras inlägg och ältar och grottar ned mig.Vissa dagar blir det bara korta reflexioner.
Andra dagar lägger man ned mer tid.
Att läsa,grunna och vrida på varje formulering och tanke man plitat ned gör sakta något med insikten och tydliggörandet av vad man pysslar med.

som jag vaknar lugn avspänd och glad.Inte stressad på gång och på väg.Jag har nog sprungit mer dessa sista år i huvudet och själen än jag gjort på många många år.Visserligen är det nog så jag reagerar vid fara även vid andra stresspåslag än alkoholen.De här sista åren kan det ha varit hans mående överlag och mitt eget privata liv som ofta varit stressigt.Men det är inte mycket i mitt privata liv som egentligen blivit mindre stressigt,men ändå denna ro?Jag måste ju tro att det beror på att jag släppt kontrollen?Om det inte är det som gör mig så tillfälligt i själslig balans så tackar jag i vilket fall han däruppe som håller mig i handen just nu.Gooood moooooorning Sverige!

av saker efter 4,5 månad.Det har dragit ut på tiden och jag har inte stressat på heller.Hoppet har funnits kvar att han ska vakna till ur sin dimma.Men ack nej.Han står fast vid sitt beslut.Det svåra i det här är ju att acceptera faktum.Jag vet ju egentligen inte om det är han som vill ur relationen,eller alkoholisten.Han orkar helt enkelt inte med det liv jag lever och de krav som ställs på honom.Han vill hellre klippa alla kontakter och sitta nere i sin stuga och dricka bäst han vill.Jag är nu inne på dag 8 utan kontakt-personligt rekord.Det är inget jag vill fira eller slå mig på bröstet för.Jag önskar så att situationen var annorlunda.Att vi tillsammans kunde stärka varann att bli friska,jag ur mitt medberoende och han ur sin alkoholism.Men han vill vandra ensam.....snyft.Jag spänner mig en del för i morgon.Det blir som en sorts begravning av mitt sista hopp.

Jag förstår hur det känns och det kommer säkerligen inte bli en enkel dag. Har du något annat val? Skulle du på något annat sätt själv få ditt liv tillbaka? Att bli bortvald för en flaska sårar enormt och man känner sig värdelös. Det kommer gå bra imorgon men håll dig till din strategi.

och det känns rätt ok.Han var fräschare än på länge och enligt dottern som talats vid med honom två ggr per dag så har han låtit nykter.Jag vet ju att han i söndags fick sina folköl och därför förmodligen druckit tidigare under helgen.Men det var skönt att se honom såpass fräsch ändå.Kunde inte riktigt hålla mig utan frågade om han ville hålla kontakt med en i familjen som gärna vill ha kontakt med honom.Jadå,det ville han och jag har gett honom en liten hint om att jag kanske inte är beredd att hålla mitt löfte till mig själv;att inte ha någon kontakt alls.
Men Rom byggdes inte på en dag och vi får väl se hur han förvaltar denna möjlighet,om han pajar den eller ser till att det blir något bra.

Ebba

Tungt och åter tungt.
Ibland måste dock tunga stenar rullas bort och vändas för att något nytt, friskt och fint ska få utrymme att växa fram och upp ur jorden. Kram till dig.

<3

måste ju vara en av de mest bortslösade energiresurser man kan ägna sig åt.Där går han då omkring idag i vårt gemensamma(mitt)hus.Efter 20 år så känner jag varje skiftning i hans kroppsrörelser ansikte och röst som mina.Vi sitter ihop som en varelse som jag inte känner mig hel utan.

Allt i mitt dagliga liv känns halvt och ofullkomligt utan honom.Ändå var ju våra sista år så tunga.Utan närhet,glädje samförstånd och drömmar.Likafullt så känns det som att jag aldrig mer kommer att bli genuint lycklig.Som att han går iväg och tar mig med sig bort från mig själv.Kvar är då bara spillrorna av det som förställer jag.
Detta för att få leva sitt liv utan sin medberoende partner som alltid visste bäst hur livet skulle levas.La sig i och styrde och ställde.Bestämde att alkohol inte skulle få förekomma längre.Vag och obeslutsam har jag aldrig varit.

Just nu önskar jag mig dessa egenskaper för då hade han ju varit kvar hos mig.Jag hade aldrig ställt de krav som gjorde att han till slut reste sig upp och gick.Varför har jag denna idiotiska visa i huvudet som upprepar de här dumheterna?
Det var ju inget liv vi hade.Och ändå denna kärlek,denna sorg över allt som gått förlorat.