av Dotts

Igår tog jag barnen med mig och åkte till mina svärföräldrar och berättade att deras är alkoholist. Förra gången det blev för mycket lovade jag honom att nästa gång skulle jag berätta. Han lovade i sin tur att någon nästa gång för hans föräldrar fick absolut inte veta. Nu ligger jag på en luftmadrass med ett barn på var sida om mig och försöker förklara. Tårarna är slut, likaså tålamodet. Efter sju år är jag trött på detta. Beslutet att åka hit varit hastigt, därför är planen härifrån inte tydlig. Att åka hem och prata är ett måste, men det lockar inte. Hoppas svärföräldrarna är beredda på att åka med, hitintills har de verkat förstå och vill hjälpa. Vårt nätverk är starkt. Vad händer efter pratet, nya löften? Jag har ju gjort det jag absolut inte fick, men kände var nödvändigt. Är jag välkommen hem? Barnen längtar efter sin pappa. Var tar vi vägen? Jobb och skola imorgon, massor av tvätt, jag har även studier som ska skötas, min mamma ska utredas för Parkinson och sonen förvinter det han behöver i skolan. Det finns liksom inte plats till mycket mer. Vardagen är redan trång och stressig. Hur gör jag nu?

Dotts
ons, 2014-09-24 - 07:56

I natt sov vi ganska gott och vi sov ovanligt länge på morgonen. Det var dessutom glada barn som vaknade! Det tar jag som ett positivt tecken. Det var en tuff kväll igår. Dottern blev alldeles förtvivlad för att missa scouterna. Så jag körde dit dem. Där får de träffa pappa eftersom han är ledare. Vi hade pratat innan om att när det var slut skulle säga hejdå till pappa och sedan direkt hoppa in i bilen. Det gick bra.
Idag måste jag ringa öppenmottagningen och prata om gruppen. Den kommer vara på tisdagar när barnen är på scouterna, men jag vill skjutsa dem i direkt anslutning till start och slut. Jag tror det blir lättast. Kan bli svårt att få med de till lgh om de får mellanlanda hos pappa.
Idag hoppas jag att vi får hämta nyckeln till lgh. Har lite möbler på gång. Det känns bra.

Dotts
fre, 2014-09-26 - 23:37

Idag kom första tecknet på att han faktiskt har känslor under denna stenhårda fasad. Han började med att vara upprörd över att han ska behöva åka till sin syster för att få träffa barnen. För att jag inte litar på dig. Han vilja barnen en vecka. När jag kan lita på dig. Saknar dem så, förstår jag. Du måste ta tag i ditt mående för att jag ska kunna börja lita på dig.
Mao han visade med känslor på den timmens telefonsamtal än vad han har de senaste tolv åren. Men jag står fast vid mina beslut.

Dotts
lör, 2014-09-27 - 06:30

Hur det kan lukta bakfylla i huset utan att någon har druckit sprit? Hur man kan uppvisa ett berusat beteende utan att ha druckit? Det går inte! Detta måste jag komma ihåg! Så att jag inte går i fällan igen!

flygcert
lör, 2014-09-27 - 09:49

Dotts - så rätt! Hoppas ni kommit in i lägenheten och att det känns okej? Jag vet att när jag hade lämnat så kändes det å ena sidan sååååå himla skönt, så fri och lättad jag kände mig och så skönt att kunna vara JAG utan rädsla för någon annan, samtidigt som det kändes som tortyr - jag led av att jag hade lämnat, av att jag hade förstört, att jag kanske gjorde fel osv osv, men nu i efterhand så vet jag att det var deet enda att göra. Jag är fortfarande ledsen ibland, inte minst när barnen ber att jag ska "flytta med huset så att jag kan bo med pappa" - men hade jag stannat så hade barnen levt i att allt handlade om honom, hans känslor, hans tankar, hans sätt att vara, hans mående osv osv. Jag gjorde rätt - och du gör rätt!!!
Barnen kommer sakna pappa, och dig när de ev är hos pappa - men vad var alternativet?
Kramar dig länge!!!

Dotts
sön, 2014-09-28 - 21:34

Jag har världens bästa svägerska! Hon ser, lyssnar och agerar! Hon vågar stå upp för barnen gentemot sin föräldrar som inte ser.
Det var självklart för henne att vi behöll vår plan i fredags, fast att jag och barnen hade flyttat. Lika klart var det att umgänget kunde vara hos dem igår. I dag ringer hon och hör så allt är ok och ställer upp och hjälper till med lite inköp. Hon är grym!
Hon berättade att nu ska svärföräldrar åka på tur ned husbilen. Då riggas det med några som ska ha lite koll. Konstigt, det ska väl inte behövas. Han mår ju så bra så han kan ha barnen varann vecka eller är det så att de faktiskt börjar se och förstå, men inte vill erkänna?

Stigsdotter
mån, 2014-09-29 - 11:28

Starkt gjort! Skickar styrkekramar till dig. Många känslor kommer att dyka upp hos dig vilket bara är naturligt och som det skall vara. Tveka aldrig på ditt beslut! Kramar <3

Citronfjäril
tis, 2014-09-30 - 10:49

Dotts, har läst din tråd. Känner igen mig i mycket. Speciellt det här med att få skit för vad andra sagt och gjort... men även mycket annat. Är imponerad av att din styrka till förändring, stort grattis till flytten! KRAM

Dotts
sön, 2014-10-12 - 14:52

Nu har vi bott i vår lägenhet en vecka och i helgen var barnen hos honom. Idag skrev han på så att barnen är skrivna hos mig och detta är första steget i en större process för att jag ska behålla kollen.
När jag kom för att hämta var tösen ledsen. Han hade pratat om att resa på semester till Mallorca och att jag skulle ha sagt att de inte skulle få åka med. Det har jag inte sagt, men jag tycker inte det är lämpligt. Det är dock en vuxendiskussion innan man öppnar den för barnen. I och med hon redan var ledsen blev hämtningen en tårdrypande historia. Lilla tjejen, det är inte lätt för henne.

flygcert
sön, 2014-10-12 - 17:43

är ju bara ett sätt för honom att försöka vinna poäng - och det gör han säkert - kortsiktigt!!!!! I förlängningen kommer de förstå! Men - jag vet precis hur ont det gör...!!!!

Hur känns det med egna lägenheten? Hur mår du?
Kram

aeromagnus
sön, 2014-10-12 - 18:04

Att dra in barnen är en gul sak att göra. Han vill måla ut fig som den onde men i långs loppet är det du som vinner deras förtroende. Tiden och orken kan vara jobbig men häng i.

Dotts
tis, 2014-12-30 - 22:39

Fy vilken höst! Just nu känner jag mig så ensam. Barnen är hos sin pappa och jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill inte störa andras helgmys med min sorg och deppighet. Julafton lyckades han förstöra och jag behöver tömma ut den skiten. Så nu gör jag det här. Mycket har varit hyfsat ok sedan i oktober. Många saker har börjat rulla på. Jag har släppt kontrollbehovet av hans beteende och det har hjälpt mig att slappna av lite. Trots allt har det varit lite incidenter under hösten. Vid ett tillfälle är jag helt säker på att han hade druckit. Jag var på studiecirkel med kyrkan och det var bestämt att jag skulle hämta barnen när det var slut 19. När jag lämnade sonen efter simningen såg jag att dotterns midjelånga hår inte var borstat på flera dagar. Jag bad att detta skulle vara gjort innan jag skulle hämta för att det inte skulle bli så jobbigt när vi kom hem. Kvar i sju hör jag några barn utanför. Hm, konstigt kyrkan ligger lite ensligt och det var en mörk novemberkväll så det borde inte finnas barn där då. Det visar sig vara barnen, deras pappa och hunden. De hade promenerat till kyrkan med sakerna i mörkret utan reflexer. Lite för många fel för att vara rätt. Jag fick avbryta för att ta hand om barnen. När jag undrar varför de kommit dit och inte väntat på mig, var svaret; barnen ville. Jag tog hem barnen och ser först när vi är hemma att håret fortfarande inte är borstat. Letar i väskan efter borsten, som inte är där! Suck! Dottern blir jätteledsen, gömmer sig under köksbordet och säger att det är hennes fel. Jag bedyrar att så är det inte. Det är en vuxens ansvar att se till att allting är med. Jag ringer honom och ber att han ska komma med borsten, men det vill han inte. Men jag ber igen för dotterns skull. Håret kommer vara helt omöjligt att reda ut om hon fortsätter ha det så och hon ska inte behöva gå så till skolan. Jag kan inte köra ifrån tösen när hon är så ledsen. Till slut ger han med sig och säger att han ska komma. Efter en stund kommer jag på att jag kan ju möta honom där nere om han vill det, när jag ringer för att ge det förslaget har han inte kört än, men han ska höra av sig när han närmar sig. Helt plötsligt hör jag hur någon klampar i trappen och sedan ringer det på dörren. Han verkade lite burdus och trängde sig, men han gick när han hade sagt god natt till barnen. Jag var helt säker på att han hade druckit, men vågade inte ringa polisen så länge barnen var vakna. Dottern har större öron än den afrikanska elefanten och dessutom behövde de min 100% närvaro. Jag vet att jag borde ringt! Efter att de somnat ringde jag dock för att förhöra mig om hur jag skulle göra nästa gång jag trodde det var så.
Nästa incident var att han sov bort det mesta av helgen när barnen var där. Dottern ringde flera gånger och sa att hon inte fått mat. Nu är hon egentligen stor nog att ta fram mat själv, men hon vill gärna att man ska äta tillsammans.
Till slut var vi framme i december. Jag skulle hämta dottern för att ta henne till ridningen för att sedan hämta sonen för att ta honom till simningen (någon mer än jag som ser en trend i hämtandet?). När jag kommer första gången säger han att han vill att jag hämta efter också och så förresten hon vill stanna över en natt till. Mitt spontana svar är nej, men nu hade vi bråttom. När jag hade lämnat henne hade jag samlat mig något. Nej , jag ville inte att hon skulle sova en natt till eftersom jag inte träffat henne på hela helgen och sedan var det skola dagen efter. Då var det orättvist, barnen är fler timmar hos mig än honom. Ja, men den lösningen passar bäst utifrån att barnen får träffa oss båda varje vecka och det passar arbetstider. Detta är säkert min kärring till morsar påfund. Nejdå, jag har kommit på det själv och nej han behöver inte blanda in min mamma. Han får gärna mer tid, men då måste han ta tag i sitt mående och dessutom utnyttjar han inte tiden ultimat som det är nu, utan jag får gärna hämta tidigt. Då berättar han att han tagit kontakt med företagshälsovården och att nu vill ha hjälp. Han vill också reparera vårt förhållande. Bra att han har sökt hjälp, men jag kommer inte flytta tillbaka i första taget. Han erkänner att han ljugit under året när jag har frågat om han har druckit. Summan av detta var att umgänget fortsätter som tidigare, vi bor kvar och han får fixa sitt.
Några andra märkliga saker har hänt under hösten. Inför den årliga ankmiddagen ringer hans mamma till mig för att boka vilken dag som passar, utan hans vetskap och likadant inför det traditionella pepparkaksbaket. Hans syster bokar det med mig, utan att han blir inbjuden. Knepigt.
Innan jul skrev vi ner på en lapp hur umgänget skulle vara över lovet. Jag hade dessutom påtalat ett antal tillfällen att på juldagen skulle vi fira med min pappa (f, annars skulle barnen vara hos honom alla juldagarna. Därmed trodde jag att detta skulle kunna flyta på lite. Tungt nog, med att inte ha barnen de dagarna. Tji fick jag. När jag på julafton lämnade och precis skulle köra säger jag att då hämtar jag imorgon. Där svarar han imorgon? Det var väl inte förrän på annandagen? Jag var fullständigt oförberedd på detta och gick in i det med full kraft. Jag hade ju varit jättetydlig. Nej, det stod inte på lappen! Åh nej, hade jag missat det. Men jag hade sagt det många gånger och han hade skrivit på sin kalender. Jo, men jag hade inte skrivit det på lappen dessutom hade vi alltid firat det på annandagen. Nej, jag visade gamla kalendrar, juldagen, juldagen, juldagen. Nu hade han strukit det som stod på hans kalender. Fast jag tog på mig att jag missat att skriva på lappen, bara fortsatte han. När jag bad honom att sluta fortsatte han. Han sa att jag inte tänkte på barnen. Sedan tog han allt igen. Dessutom hade jag inte varit tydlig nog i den gemensamma mobilkalendern. Jag backade och han fortsatte. Sonen flydde i panik. Han fortsatte. Jag ville därifrån. Han vill kramas, jag flyr ut och ryter åt honom att inte röra mig. Nu har det gått nästan en timme av bråk. Jag samlar barnen för att kunna köra. Då börjar jag snacka om att vi måste kunna reparera detta. Jag undrar vad. Vårt förhållande. Då gör jag klart för honom att han har ljugit mig rakt upp i ansiktet, inte bara det senaste året, utan de senaste åtta åren och troligtvis under hela vårt förhållande. Han tyckte jag skulle ge honom en chans, det gör jag från min lägenhet. Dessutom var jag inte helt säker på att han var nykter just då. Det kunde han inte svara på. Då bad jag barnen att sätta sig i min bil. Sonen gjorde det med en gång, medan dottern valde att sitta kvar. Samtidigt ringde hans familj efter dem, de var sena till firandet. Han hittar inte sin telefon, fast han har den på sig. Jag körde sonen till hans faster där de skulle fira jul och fick kort berättat för henne vad som hänt och bad om ursäkt för att de var sena.
Jag grät halv hysteriskt hela vägen hem till mina föräldrar. Min mamma fick mindre panik när hon såg i vilket skick jag var i och tog min mobil och skickade mig i säng. Hon tyckte jag skulle ha kört direkt och sådana bråk ska vi inte ha inför barnen. Som om jag inte redan visste, det kändes som om jag blev kränkt igen. Senare på eftermiddagen sms:ar han att det blev fel och att vi måste kunna prata. Sent på kvällen kommer nästa om att han vill kämpa för oss och han inte förstod vad jag blev ledsen för och att han hade missförstått mina planer för juldagen. Jag svarar att jag blev ledsen för att jag trodde allt var klart och att det blev fel och att om kommunikation ska kunna fungera krävs det aktivt lyssnande. Jag skrev också att jag önskade att han kunde fundera på vad han hade gjort i mitt ställe och länge han hade orkat kämpa och att jag inte kan lova något kring vårt förhållande efter alla lögner och svek. Jag skrev vidare att jag erbjudit hjälp som han bara har avvisat. Han svarat att han ligger på knä, tar antabus och sömnpiller. Efter det vet jag inte vad jag ska skriva utan ringer upp honom. Vi pratade i 1½ timme jag upprepar att jag kan inte lova något efter alla lögner. Han måste fokusera på sig själv för att bli frisk och inte på förhållandet. Han vill veta hur han kan bevisa att han jobbar på att bli frisk, jag svarade genom att bli frisk och vill han ha min hjälp får han be om det på ett konkret sätt. Han vill att jag ska komma och vara där och att ha vill ha närhet. Det var inget jag kan erbjuda just nu, sorry.
Hämtningen på juldagen gick bra och även när de lämnades dagen efter. Jag har pratat med barnen om hur beroende förändrar personer och att många lögner gör att man får svårt att lita på en person igen. Jag ska gå i medberoende grupp i vår och hoppas att på att han går med på att barnen ska få gå på motsvarande. I går ville inte sonen åka dit och i dag ringde dottern och ville att jag skulle hämta när det var dags att sova. Tufft. Känner mig ganska ensam då jag inte har några vänner förutom mina kollegor (vilka är världens bästa) och min familj. Detta blev långt, alla de här orden hade jag behövt till min rapport som ska kompletteras.

Dotts
ons, 2014-12-31 - 10:31

Jag är så ledsen för allt som inte blev som det var tänkt. Sörjer att jag sitter här själv. Maler alla känslor. Bannar min enfald. Har svårt att hitta mening. Ser inte mig själv. Osäker på vägval. Tappat tron på min förmåga. Söker orken.

Ullabulla
ons, 2014-12-31 - 11:02

precis hur det känns.Som ett ökenlandskap helt utan oaser i sikte.Se är man så dum att man tar på sig själv skulden.För att man vågade hoppas och tro.Eller saknade modet att gå.Och en när det är verklighet så sprider öknen ut sig ytterligare några mil.
Men knata på varje dag mot horisonten.Och till sist ska du se att det finns ett vattenblänk.Även om du inte kommer att se blänket just idag.

johanna
ons, 2014-12-31 - 15:01

Har länge tagit del av er oro och glädje, ser att ni alla fyller en stor funktion.
Efter 11 dagar har det stora suget släppt, känns mkt skönt. Men nu ska jag igenom nyårsfesten, dricka kommer jag inte att göra (tar antabus). Ulla-Bella du beskrev så tydligt att det känns som en öken, utan oaser. Exakt så känner jag det! Rastlösheten är jobbig, jag som i vanliga fall varit så kreativ, vill inget längre. När ska detta svåmod släppa?

Dotts
tors, 2015-01-01 - 22:16

Fb är bara bluff. Där är ingen i min vänlista jag känner att jag kan ringa så här dax när tårarna rinner.

margaretavilhelmina
tors, 2015-01-01 - 22:35

Hej
Jag skickar styrka och kärlek ! Hoppas att du känner kramen du får. Vet hur det känns ♥

Dotts
sön, 2015-01-11 - 08:19

I torsdags när jag skulle hämta barnen var allt lugnt. Det var bestämt att han skulle ha barnen en stund lördag kväll eftersom deras kusiner skulle firas. För att slippa vara själv bestämde jag mig för att åka till mina föräldrar. Så jag erbjöd mig skjutsa ut barnen. Allt lugnt. Till fredagsmorgon halv sex, då ligger där ett sjumila sms om att han tyckte det var taskigt av min att misstänka honom hela tiden och han ville inte sitta där som ett mähä och vänta på att barnen skulle levereras. För att undvika vidare missförstånd ringde jag upp och förklarade att det fanns ingen baktanke. Jag ville bara inte vara ensam. Han ville gärna att vi skulle sätta oss ner och prata. Om vaddå? Jag är inte rätt person att bära hans känslor nu. Han har bedragit mig med alkoholen under hela vårt förhållande och jag är inte beredd på att riskera bli utsatt för det igen. Detta snack innan klockan är sex på morgonen! Suck! Ja, ja han lugnade ner sig och vi bestämde att jag skulle lämna barnen hos honom istället.

Igår var det dags igen. När jag lämnade barnen fick jag en förnimmelse om att han luktade unket, men i övrigt verkade det lugnt. Så jag körde. Efter en timme får jag ett sms av min svägerska och hon undrar hur dags jag lämnat barnen. Ja strax innan de skulle köra, hade de inte kommit? Frågade jag tillbaka med fullt panikpåslag. Inget svar på drygt en halvtimme. Dvs hjärtklappning, skakningar och fryser. När jag får tag i henne skäller hon ut mig för att jag lämnat barnen när han har druckit. Men jag var inte säker! Hon gick på om att nu struntade hon i att lovat honom att inte berätta att han drack varje dag osv. Hon tyckte jag skulle hämta barnen där. Tur jag hade mamma som sidekick som viskade om svägerskan hade vågat konfrontera honom. Nä det hade hon inte. Då sa jag att om jag skulle kunna hämta barnen var hon tvungen att prata med honom. Annars skulle det bli väldigt fel för mig och barnen. Ok det skulle hon. Strax innan det var dags hördes hon av. Då hade de pratat. Han hade kört "du har förstört allt valsen" för henne så nu visste hon inte. Han verkade ju trots allt försöka med antabus och AA. Jag förklarade att så låter var varannan dag. Vi kan aldrig veta säkert efter alla lögner. Detta sa jag till honom när jag hämtade barnen. Han måste försöka inte vara arg på sin syster för hon misstror honom. Det har han bäddat för själv. Han vill fortfarande prata, nej du får hitta någon annan att prata med. Men han vill bara med mig. Sorry, jag vill inte riskera att vi trillar tillbaka. Han kände sig så ensam. Skaffa dig en hobby! Har en verkstad full av verktyg! Det är kallt. Det är tuffa pix för oss alla och han måste vilja för sin egen skull, inte för att vi andra ska bli glada.