"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Jag tror ju inte att det är sant nästan - men någonstans älskar jag min exman... på något sätt...
Känns helt sjukt efter allt han gjort och sagt, hur mycket han skrämt mig kontrollerat mig osv, men när jag möter hans blick, då är det som om det bara blixtrar till i mig, jag kan inte förklara, men... Men också att jag vill hålla om honom och säga att allt kommer bli bra - som jag ju alltid gjort... Åh, måste bara bestämma mig för att det är inte den vägen jag vill gå igen!!!

Stora pojken är lite lugnare nu, och då känns det ljuvligt och fantastiskt in emellanåt!
Men idag kom en jobbig kommentar - vi är ju mitt i vårdnadsutredningen och barnen har träffat kvinnan och mannen som gör utredningen och då säger plötsligt storkillrn "fast jag sa att pappa kan vara jättearg och då kanske jag inte får bo hos pappa", och jag sa direkt att dsjälvklart kommer han att få bo hos pappa och frågade vem som sagt så, men det ville han inte alls prata om och jag ville inte tänja gränsen... Vet inte ens om han sagt till dem att pappa kan vara arg...

Jaa, tvivel och svaghet fyller mig, men jag är så mycket starkare idag än för ett år sedan. Jag mår mycket bättre!! Jag går på yoga, silversmide, njuter av vänners sällskap när det går... Jag är så oändligt lycklig att jag lämnade! Det är en sorg att vi separerade. Men det är också min stora lycka.

läser i din tråd om det helvete du går igenom. Håller om, håller om... och blir glad, så glad i hjärtat åt dina avslutande rader.
All världens färgglada höstlöv och varmaste kramen till dig / mt

I veckan som gick så var barnen hos familjerätten, som en del i vårdnadsutredningen. Deras pappa fick vänta utanför, och barnen var inne och pratade. Några dagar senare kom barnen till mig och det första som den stora säger är: "pappa blev arg för att jag sa att han är arg", och efter några vändor fram och tillbaka så kunde jag förstå att pappan hade väntat utanför, men hört vad barnen sagt, blivit arg och sagt att "om barnen säger så så kommer de inte få bo mer hos pappa, eftersom dessa tanter tycker som mamma".
Jag ringde upp familjerätten och förklarade detta, inte minst för att varna dem för att använda detta rum för andra barn som kanske råkar ut för ännu värre saker än det mina barn fick höra av pappa.
Samma dag ska jag ta dit barnen, och när vi möter mannen och kvinnan igen så säger det stora barnet direkt "jag ska ta tillbaka en sak som jag sagt; pappa är inte alls arg", och de använder sedan samma rum och jag hör stora delar av samtalet därinne. Kvinnan frågar mig efteråt om det är lyhört och jag bekräftar det. Skillnaden är att jag, oavsett om barnen skulle ha sagt något bra eller dåligt för mig, inte skulle ha pressat dem.
Jag vill bara ringa upp dem, och enhetschefen och ifrågasätta utredningen - hur kan det bli en trovärdig utredning om inte barnen vågar säga saker av rädsla för att de ska få skäll. Jag ska träffa dem i veckan, och jag får väl vänta till dess, men jag är på ren svenska så jävla arg!!! Mitt största barn var uppenbarligen ÅTERIGEN utsatt för pappas påtryckningar...
Åh...

så tröttsamt. Och så hemskt att det får vara så.. Jag läser din trötthet, ibland nästan uppgivenhet, men oftare ser jag din styrka och kämpaglöd. Jag har sagt det förr och säger det igen, vilken resa du gjort flygcert! Vilken resa från det du skrev ditt första inlägg och de spår du lämnade i skräck och ångest. Du är en fågel Fenix som rest dig ur askan, ja det är du sannerligen. Kramar i massor till dig / mt

Gör jag rätt? Eller bör jag ge upp min stämningsansökan om vårdnaden för barnen?

Barnen undrar varför jag inte vill att de ska få vara hos pappa, "för det har pappa sagt"... Och de vill ju, inte minst eftersom de får så mycket saker - och, som min samtalskontakt säger, barn kommer alltid att älska sina föräldrar; ett barn som blir kränkt slutar inte heller älska sina föräldrar utan får "bara" dålig självkänsla... Och i utredningen fick jag frågan om vad jag gör om jag får vårdnaden och pappan vänder barnen emot mig så att de tycker att jag tagit pappa ifrån dem - jag svarade lite svamlande att jag inte vet riktigt, men att jag hoppas att vi kan prata om det osv... Då upprepade de frågan och sa att "hoppas" kommer inte lösa något, så vad skulle jag göra och poängterade att det inte finns något rätt eller fel svar. Jag svarade då att även om det inte finns något rätt svar så vet jag inte, men jag sa att "även om jag inte vet svaret på det så kan jag ju inte låta det stoppa mig i tvisten när jag faktiskt inte tror att barnen har det riktigt bra dom det är. Fel svar? Rätt?
Men efteråt tänkte jag att jag har ju löst så mycket annat, så jag måste ju tro att hamnar vi i den situationen så får jag helt enkelt jobba på en lösning med det också?!

Jag svajar ibland, för jag tänker att många saker blivit bättre, men jag har ju någonstans magkänslan att barnen blir lite manipulerade, lite förtryckta, lite för "formade", ja, de blir lite stöpta i rätt form för att de ska passa in i pappas liv, och självklart ska man fostra, hjälpa och uppfostra sina barn, men i mina ögon ska man inte rätta barnen så att de säger rätt saker, att de anpassar sig för att hålla pappa nöjd, säger rätt saker, är tacksam på rätt sätt osv osv osv. Jag fick frågan om jag blandar in mina upplevelser, men att pappan kanske faktiskt inte behandlar barnen så, men jag har ju tusen exempel på när han upprepar samma typ av saker mot barnen som han gjort mot mig...?!
Och ibland tänker jag att jag kanske bara är egoistisk, som exet säger, vill jag bara ha barnen för att jag inte klarar mig utan dem?? Men så tänker jag ett varv till - jag älskar barnen och vill självklart vara medlem hela tiden, MEN jag har också ett härligt liv när jag. Inte har barnen hos mig, när jag kan träffa vänner på ett helt annat sätt, gå och träna, slappa osv, och så känner jag ju att det handlar inte om något annat än att jag vill inte att mina barn ska behöv utsättas för alla de manipulationer och elakheter, förvrängningar och konstigheter som exet använder sig av. Men jag tror ändå att det är viktigt att de träffar honom så att de lär kännahonom och kanske en dag själva inser...?!

Åh, ge mig svaret...?!

för 20 år sedan då jag separerade från barnens far hade jag ibland stora dilemman.Han var så urdjävlig mot mig.Men mot barnen var han faktiskt fin,älskande och närvarande.Däremot kunde han inte sköta det praktiska som mat tvätt och liknande.Mot mig fortsatte han att vara jättetrist i flera år efteråt.Jag var många gånger nära att ansöka om enskild vårdnad men något stoppade mig ändå.Nu idag så är jag glad över det då vi har ett delat ansvar och glädje och allt annat i livet har normaliserats och vi har hitat varsitt nytt liv att leva.Jag visste ju nånstans hela tiden att mina barn inte for illa även om jag själv gjorde det.Men om du vet att de far illa genom att han manipulerar och styr dom och får dom att känna sig värdelösa så gör du ju rätt som driver igenom enskild vårdnad.Om du ser att allt förändras till det bättre och att han vaknar till och blir en mer känslomässigt korrekt pappa så kan du ju alltid häva den enskilda vårdnaden.

Jaa du, Ullabulla - exet är inte ens överjävlig mot mig längre.
Men titt som tätt berättar barnen om saker som visar på hur hans beteende med att manipulera och hjärntvätta fortsätter
Jag tror att jag måste köra på detta, och det är ju inte säkert att det går igenom ändå, och som du säger - lugnar han sig så kan vi häva det...

Älskade barn... om jag kunde skulel jag vända ut och in på mig för att de skulle ha det bra...

Vilse i pannkakan

Är det inte det du gör redan?? Jag tycker då att det låter som det. Du gör verkligen ALLT. Det är väl skönt om han inte beter sig så illa mot dig längre, men det du och barnen skulle behöva är lugn och ro. Det tror jag bara ni får när allt det här är klart.

Fortsätt kämpa, men det finns en gräns för vad man orkar med och jag hoppas att du inte kommer dit.

Kramar!

... Försöker gotta mig i dina ord - jo, på många sätt kämpar jag ju jättemycket...

Nu har det sista mötet i utredningen varit. Känner mig enormt ifrågasatt , men också bekräftad på vissa sätt. En liten, liten del av mig fick lite magkänsla för att det kanske kan falla ut till min fördel, men å andra sidan lät det som att de har en bild av den goda pappan, och som att de lite tror att jag vill ha barnen för det han gjort mot mig (och ja, till viss del spelar ju det in, men framför allt är det ju för att det han gjort mot mig är liknande det han fortsätter att göra mot barnen...). Svårt.

Dock fick jag ytterligare en bekräftelse häromdagen - förskolan hade fått se hur det stora barnet fick fullständig panik för att hen blev instängd i ett rum av ett annat barn - och då tog de upp med mig att "nu förstår vi vad du menar, vi har aldrig sett ett barn få sådan panik". Och det är ju viktigt för mig, att andra bekräftar sådant, för ibland känns det som att alla bara tror att jag hittar på, eftersom barnet inte visar så mycket någon annanstans än hos mig...

Ja... Nu försöker jag andas djupt, tänka att nu ligger det inte i mina händer utan nu får jag bara avvakta och se vad utlåtandet från familjerätten blir. Just nu kan jag inte göra mer, än att vänta, och fortsätta försöka få hjälp till mitt barn.

SatNam. Jag är sanning. Oavsett vad exet säger så vet jag att jag har inte ljugit om något, allt jag sagt till socialtjänsten, familjerätten, samtalskontakt, AlAnon, vänner, kollegor, tingsrätt, om hur han behandlat mig och barnen - allt är sanning. Jag kan däremot känna att jag tvärtom påtalat att vi emellanåt hade det väldigt bra, vilket vi ju hade på ytan, men med facit i hand var jag ju väldigt inne i mitt medberoende så jag var ju alltid lite rädd att han skulle bli arg eller missnöjd med mig, alltid lite rädd att han skulle dricka för mycket, alltid lite mån om att försöka hålla honom nöjd, alltid lite rädd att han skulle bli arg igen... Men hittat på, ljugit, överdrivit eller förvanskat sanningen har jag aldrig gjort, inte en enda gång - trots att han än idag uppger att han alltid behandlat mig korrekt (med tillägget att jag fick en knäpp och därför hittat på allt detta...).

Sorgsen

…du håller, håll fast, håll i och håller dig till det som är sant. Var inte rädd för ta plats och tid i dina beskrivningar om hur det varit. Ord känns så oerhört tomma när man återberättar för någon som inte vet eller kan förstå. Men, jag och vi här vi vet hur det känns att bli överkörd, nonchalerad och utnyttjad av den som torde agera efter logik och sunt förnuft. Allt det där som försvinner hos några människor och gemene man inte kan sätta sig in i. Jag vet hur det känns, som igår, hur otillräcklig man känner sig när allt vinklas och man inser hur lite av allt man sagt har blivit uppfattat. När både jag och barnen sa till soc hur det låg till kunde hon inte ta in det utan strök med stor pensel över allt och avslutade med att "ja men, det är ju inte så märkvärdigt att ni vill bo lite hos mamma nu" Det blev för mycket för henne. Långt senare blev hon varse hur illa det var och varit när anmälningarna trillade in.
Håll fast vid dig och dina upplevelser!!!
De är rätt, riktiga och sanna!
Kram

jag behöver dina ord - för det känns som jag är så gnällig när jag om och om igen tar upp saker, men det är ju för att socialtjänsten inte förstår...

Idag satt jag i soffan, och frös så om händerna så jag satte dem mellan mina lår - och då kom jag på mig själv med att det är första gången på säkert 7 år som jag sitter så... för när jag och exet blev tillsammans så satt jag ofta så - tills han blev arg på mig och frågade om jag "inte gillar när han smeker mig eftersom jag tydligen måste hålla på själv"... så liksom med så många andra saker så slutade jag att sitta så; det var ju onödigt att göra honom så upprörd...
Och igår var jag på after work med mina kollegor - så fantastiskt trevligt!!! Jag kunde dricka lite vin, prata med allt och alla, och inte minst - jag kunde komma hem när jag ville utan att få kommentarer och frågor om det!
Så oändligt mycket jag ändrade i mitt liv för att vara honom till lags - hur jag pratade, med vem, vad jag sa, hur jag sa saker, hur jag hälsade på honom, hur jag lindade in saker, hur jag slutade prata i telefonen, hur ag begränsade mitt umgänge, hur han hotade och vände på allt jag sa, hur han skrämde mig... och jag förstår att jag måste förklara för socialtjänsten att min oro för barnen inte förväxlas med detta, utan att jag faktiskt ser och hör att många av dessa saker gör han på liknande sätt nu mot våra barn - men HUR FAN TÄNKER MAN: en människa som kan göra så mycket ont, göra någon så illa - och ändå menar de att han älskar sina barn och han försöker ändå bättra sig??? Jaa, vad ska jag säga - så om man slår någon sönder och samman, eller mal sönder personen verbalt, eller hotar, skrämmer och förnedrar, eller tom mördar någon - så gör det inget, om bara förövaren älskar sitt offer?
Och, ja, jag vet - mitt ex har lugnat sig, (tack vare sin exfru och numera tillika ångvälten som inte backar för socialtjänsten, anmälningar, tvist?) och han är snällare nu, men det ligger ju ändå så mycket manipulation i det han säger till barnen, jag hör så tydligt och tom utredarna sa att de kunde se flera saker som gjorde dem mycket eftertänksamma - men det lät ändå som att "men han visar verkligen att han älskar sina barn" - jo, jag vet att han älskar dem, och det tror jag också, men det hjälper inte om man älskar någon om man ändå inte kan låta den människan vara den hen är, om man måste få den personen att bara säga vissa saker, att inte få lov att säga andra saker, att straffa psykiskt för vissa saker, att säga förtäckta hos"om du säger så, så kommer jag..."... ja, jag vågar inte riktigt skriva exakt vad det handla rom, känner mig bara så maktlös...

Snart åker jag på en liten semesterresa! Några dagar ska barnen vara hos mina föräldrar, och sedan lämnar de över till pappan... Men JAG ska åka på semester - min första resa sedan separationen, och alltså min första resa på ett antal år där jag inte kommer behöva sova själv på hotellet för att exet blev så arg att han drog, och jag behöver inte vara rädd att titta på "fel saker", gilla "fel saker" osv - jag ska njuta, och jag ska försöka slappna av och bara vara!! Ska bli så härligt!!!

att trots att du är mitt uppe i jättejobbiga saker så är DU tydligare allteftersom du skrivit här.Du blir liksom klarare som person för mig som inte känner dig alls.Ville bara säga det :)

Sorgsen

din semester!

Håll kvar i din övertygelse!
En manipulerande människa manipulerar vidare så länge de känner de har medvind. När de inte får de reaktioner de förväntar kommer ilska och hat och sarkasm.
Ni är i vårdnadsutredningar, håll kvar din berättelse och ändra inget, var övertydlig och ge inte efter. Denna tvisten kan följas av fler och då används detta material!
Släpp inget för du är trött och känner dig oförstådd. Den oförståelsen beror inte på dig utan på mottagarnas erfarenhet eller brist på densamma. En dag kommer kanske någon som förstår bättre!
Ge inte upp! Du vet ju vilka du kämpar för!

... Utan oro över alkohol, ilska och hot. Märkligt, men fantastiskt.
Första natten hemma drömde jag att exet och jag fortfarande levde ihop, men i mitt nya boende... Allt var som innan - han var arg, jag försökte hålla honom lugn genom att säga och göra "rätt" saker osv, och jag hittade hans sexkontakter och konfronterade honom, och precis som innan så lade han allt på mig... Och jag hade en jobbig dag, jag var kvar i känslan... Och det är en lite ful känsla - familjerätten är väldigt tydliga med att de tror att jag förväxlar det han gjort mot mig med vad han gör mot barnen... Och jag försöker vara tydlig, försöker ta upp exempel och så, men det känns som att den lilla bråkdel jag tar upp - de förstår inte, hur ska någon kunna förstå?!
Att exet så ofta kan säga "gör du så, så älskar du inte mig", "du får aldrig mer fråga om när du ska till mamma", "du sa att pappa är dum, jag pratar inte mer med dig", låser in sig och håller på; jag kommer liksom aldrig få fram alla dessa saker till familjerätten, och även när jag rabblar upp alla sådana saker så är de ju tagna ur luften - den där känslan som suttit i mig, och som jag sett på största barnet, när man försöker hålla pappa lugn, försöker säga rätt saker så att han inte ska bli arg osv - hur ska någon som inte levt i närheten av det själv kunna förstå? Jag förstår ju knappt själv - när jag pratar om det så tänker jag ju varje gång att jag kanske överdrivit, varit för känslig osv, och så har jag ändå levt i det själv. Men den som aldrig varit i närheten av att leva så, hur ska den personen kunna förstå när jag slänger ur mig lösryckta grejer? För hur mycket jag än försöker berätta så kommer jag aldrig kunna ge helhetsbilden - aldrig kunna få den personen att känna den oron, rädslan, skräcken, eller faktiskt ibland bara se ett ansiktsdrag som kunde visa mig att "idag är ingen bra dag"; att leva i den ständiga oron och behöva känna efter vad som är möjligt att säga, vad som kan vara okej och vad jag skulle undvika, eller sitta på en middag och bara se hur "den andre" kom fram och veta att "nu har jag sagt något fel", kunna känna på stämningen, kunna nästan känna lukten av ilskan, kunna känna det kalla klinkersgolvet mot mig i tanken genom att bara häraden låt på radion som påminner om något av alla tillfällen... Hur ska någon kunna förstå att så mycket av det som hänt mig händer nu barnen? Hur kan man tro att en person kan göra alla hemska saker mot en person, men att han inte skulle göra det mot barnen...?
Åh... Magkänslan visar mig att barnen kommer fortsätta bo hos oss båda lika mycket, och det gör mig ont - att veta att de ska manipuleras av honom, hotas till tystnad på många sätt...

... och jag vet inte om jag har helt fel...
Barnen är alldeles lyckliga, den store är rätt arg emellanåt men ändå på ett helt annat sätt och mycket lugnare. Har jag fel?? De kanske inte alls är så påverkade av allt som jag tror...? Och samtidigt så tänker jag på min samtalskontakts ord: "ett barn som kränks av en förälder slutar inte älska den föräldern, barnet slutar älska sig själv" - pappan älskar sina barn, och han gör många fina, bra saker för dem - men han gör också många saker som sätter tvivel och oro i huvudet på dem. Ska det behöva vara så?

Barnens pappa alltså inte mitt drickande ex. var dålig mot mig i relationen på många sätt.Elak kontrollerande och hotfull.Men aldrig mot barnen.Där var han kärleksfull och varm.Allt blev liksom riktat mot mig.
Sen brast han en del praktiskt med mat och annat men i det viktigaste,dvs bekräftandet och närheten var han bra.Jag har framför allt de första åren slitits mellan att kräva enskild vårdnad och inte men alltid fått rådet att inte göra det.Just för att barnen behöver båda föräldrarna osv.Och för att man orkar bättre som frånskild förälder om man är två att dela på ansvaret.Men om du vet att han kränker barnen på samma sätt som han kränker dig då har du ju svaret.Inget barn ska behöva bli kränkt eller ifrågasatt under sin uppväxt.

Tack Ullabulla.
På flera sätt är han snäll och fin mot barnen, men det är också allt de där manipulerandet, de hotfulla sakerna - både sådant som jag hör barnen berätta, det jag ibland ser vid överlämning, det soc konstaterat i samtal med barnen och även med pappan...
Önskar att jag kunde se in i framtiden...

Jag kan längta efter det mysiga och underbara som jag och exet hade - i början vägde det fina upp allt det hemska. I början var han den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. När han blev arg på mig så önskade jag att jag aldrig träffat honom och jag ville bara fly, men ßedan var han så snäll, så omtänksam, så ledsen och kom med presenter osv och då lindrades ju det dåliga och det bra övervägde det andra... Och jag kan längta tillbaka till det fina - jag önskar ju att vi hade kunnat ha det så. Vi pratades vid i telefonen ikväll, om barnen, och en del av mig vill bara be honom komma hit, vill bara vara nära - men jag vet att det inte är en bra idé. Jag vet ju att han inte ändrats, han vill fortfarande rätta till mig, styra upp mig och jag vet ju att vi skulle säkerligen falla in i gamla mönster om vi hade försökt igen, men när kar ensam så längtar jag lite efter närhet, någon att komma hem till, någon att dela glädje och sorg med, någon att finnas där för och som finns där för mig...
Jag hörde på omvägar att han träffar någon ibland, och det känns okej. Men jag vill också ha någon att dela saker med...