Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

backade han idag ur vår träff pga fylla.Jag hade det på känn då han druckit varje dag denna vecka.Han påstod att han skulle komma i morgon istället.Jag var iaf stark och frågade om han druckit vilket han erkände.Han tyckte att jag skulle komma ned till honom men jag avböjde och påminde om att han åtminstone skulle vara nykter denna enda dag på veckan som vi träffades.
Så nu sitter jag här mol allena,men det har jag ju valt själv :(

krasst kan man säga att du själv valt det - men det finns inget som är så starkt som hoppet...
Känner med dig och förstår att det är tungt.

Kan du göra något för dig själv?
När jag var mitt i allt det där så var det inte så trevligt att se kärleksfilmer, men serier (Homeland? Sons of Anarchy?) elelr andra typer av filmer? Ta ett varmt bad eller en härlig dusch? Jag gillar att sortera och röja, det kanske? Eller bara sitt och tillåt dig vara ledsen?

Kramar!

Jodå,jag roar mig så gott jag kan.Jag var ju förberedd då han druckit hela veckan.Så jag passar på att grejja lite.
Men nästa gång ska jag vara ännu mer förberedd och ha något riktigt trevligt alternativ klart som jag kan hoppa på.
Ledsen har jag varit tillräckligt känns det som.Men det kommer nog tillbaka det också.Men inte just idag iaf.
God vän till honom sen 35 år var förbi och fick lite ny info.Det märks att omgivningen vill hålla nån sorts hopp uppe också.Men vi träffade honom i förra veckan och då såg han riktigt fräsch ut osv.Jamen säger man då vad bra..Man ska liksom slaska in det i skallen på omgivningen innan de fattar det som är så uppenbart.

De förstår mer än vad man tror. Tråkigt att han inte kan skärpa till sig men han är en alkoholist och behöver professionell hjälp. Gör som flygcert sa ha något i beredskap som en plan B. Hoppet är det sista som överger en men det gör också ont när man hausar upp något som sedan inte går i hamn. Kanske bör du släppa kontakten helt. Är jättesvårt och gör ont men han sårar dig gång på gång. Jag gjorde samma sak mot min fru. Lovade, det sprack, lovade det sprack.

Men 20 år är en lång tid och förfallet nu sista halvåret sen han flyttade ned till stugan på eget initiativ har gått så oerhört fort.
Just den snabba utförsbacken ger mig ändå konstigt nog hopp att han snart ska krascha.Sen att vi fortfarande har mycket känslor kvar för varann hjälper ju till.Jag blir mindre skadad i nuläget än när vi bodde tillsammans då jag kände mig så personligt kränkt varje gång han drack eller smusslade.Det gör jag inte nu.Men det är klart att det är tungt och att jag säkert vore smartare om jag lämnade definitivt.Men jag ger det här en sista (?) chans och hoppas att han på eget bevåg har förstånd att söka hjälp.Han har gjort det en gång förut för två år sedan och det höll ett halvår innan han började smussla igen.Så mer professionell hjälp,typ behandlingshem är ju vad han egentligen skulle behöva.

Hur det känns att bli dumpad av någon man själv tycker om. Träffade en jättesnygg och trevlig tjej när jag pluggade till lärare. Hon hade allt utseende (inte för att det spelar stor roll), snäll, ödmjuk. Vi hade kul ihop. En dag sa hon bara nu är vi vänner. Det var på den tiden man inte drack för att sörga eller fly. Jag vet hur tom inombords jag var. Tror du har en liknande känsla. Den man älskar väljer en annan väg där man själv inte är delaktig. Jag hoppas att han finner sina hjärnceller och greppar din varma hand. Han respekterar dig och förstår vilken idiot han är som offrar en sådan fin tjej som du för alkoholen. Många varma söndagskramar från fysikläraren.

Vi hade jättefint samtal nu på morgonen och han var nykter och pratsam.Han ska komma i em kväll och då får vi se hur det blir.Nu ska det städas och rullas lite köttbullar.
Jag ska klistra in en länk som jag hittat nu på morgonen som visar vem JAG är.Det är ju sällan bara en sida av saken.Så jag har en medberoende alkoholist till exsambo och han har en medberoende arbetsnarkoman till x-sambo.Vi har en bit att vandra om vi nu nånsin kan hitta en gemensam väg igen..

Arbetsnarkomani, arbetsholism, arbetsberoende. Olika benämningar på samma sak: att en människa går upp i sitt arbete och blir beroende av det nästan som en alkoholist av alkohol. Arbetet har blivit det viktigaste i denna människas liv och bär upp hennes självkänsla och hennes liv i övrigt.
Utmärkande för arbetsnarkomani är intensiteten, farten och hängivenheten. Arbetsnarkomani innebär inte detsamma som att vara effektiv i sitt arbete, utan att den som är beroende av arbete inte kan låta bli att arbeta. Det har blivit ett inre tvång att utföra och prestera. Arbetsnarkomanen blir inte nödvändigtvis lycklig av att arbeta utan kan snarare vara mycket utmattad, ångestfylld och oförmögen att koppla av.
Arbetsnarkomanen förmår ofta inte säga nej till nya arbetsuppgifter, och kan gå omkring med ständigt ont samvete över dåligt utförda eller ogjorda arbeten. Den som lider av arbetsberoende har svårt att skilja på arbete och fritid. Fritiden kan vara så fylld av aktiviteter så att avkopplingen och stimulansen uteblir nästan helt.
Man talar inte nödvändigtvis om arbetsnarkomani som ett problem eller en sjukdom. Flitighet, effektivitet och noggrannhet är dygder i det moderna arbetslivet, och därför är det inte så lätt att inse att arbetet upptar en alltför stor plats i en människas liv. Vår kultur och vår arbetsetik ger berättigande åt prestationstänkandet, och det kan även bidra till att utveckla ett arbetsberoende. Arbetsnarkomani är en form av beroende som inte innehåller de sociala element av skam som t.ex. alkoholism eller sexberoende.

Min arbetsnarkomani har gått från glädjefylld eufori till plågsam ångestdämpare.Från att ha varit en viktig del av mitt liv så har den blivit totalt dominerande.En del kanske säger att det är en flykt av att leva med en alkoholist och det kanske det är.Men nånstans på vägen tar vi varandra i hand jag och mitt x då vi valt att lindra vår själsplåga på varsitt ej uppbyggliga sätt.

LenaNyman

Du är en av dom på medberoendesidan jag tycker om att läsa. Så nu vet du det. :)

Håller med dig om det du skrev i Jackos tråd om det snillrika i detta forum; att båda sidor av myntet representeras. Allt som ökar förståelsen för ett fenomen, vad det nu än må vara, är välgörande och uppbyggligt. Perspektivbyte.

/Lena

Ofta känner vi oss nog som större idioter än er som faktiskt dricker.Även om ni ser fakta så väljer ni och så även vi.Men vi är åtminstone nyktra när vi gör det.Iofs det är ju ni också innan första klunken :)

Sorgsen

..längesen jag lämnade avtryck hos dig.

Ser hur du kämpar och din frustration. Du är inte ensam…
Vill inte rätta men det är en stor skillnad på att vara nykter och spritfri.
Min karl har varit spritfri 1,5 år men han är långt från nykter. Han är precis samma som med sprit i kroppen bara ännu värre uppleva beteendet och inte ha spriten att lägga skuld på.
Hans missbruksbeteende är så inrotat i honom och det har inte ändrats ett dugg. Alltså är spritfria missbrukare inte nödvändigtvis nyktra…

Kämpa vidare men tappa inte bort dig själv
Kram

Ja jag vet att det är precis som du beskriver.Mitt ex var nykter i två år.På eget initiativ med hjälp av antabus men han blev från den dagen som förbytt.Vita knogar tror jag det kallas.I verkligheten var han bara nykter 6 månader och började sen smygsupa i stugan som han nu flyttat ned till.Där han får supa ifred och utan insyn.Hans halvår i stugan har inte gått så bra.Han har druckit ungefär hälften av dagarna,långt mycket mer än han nånsin druckit tidigare.Då låg han på en konsumtion på ett par flaskor vin i månaden som ibland bröts av med en rejäl fylleperiod om 3-4 dagar.

Jag har själv bara påbörjat min resa och har inte någon som helst avsikt att bryta den resan.Däremot har jag svårt att helt bryta med min käresta.Därför är detta en nödlösning som känns ok i dagsläget både för honom och mig.En dag i veckan kommer inte att rasera vare sig honom eller mig om vi väljer att avsluta experimentet.Det ger oss samtidigt tid att fortsätta bygga upp oss själva.Om han väljer nykterhet eller inte har jag idag inte en aning om.Och just nu lägger jag inte heller några värderingar i det.Jag vet att det är ett strutsbeteende från min sida,men då får det vara så.
Men tack för era omsorger,jag är väl medveten om att jag är ute på nattgammal is.

med nykter om än darrig man.Fint prat om allt möjligt men inte hans mående och alkoholvanor och det kändes så skönt att inte vara där och grotta.Då sluter han sig alltid som en mussla och backar flera mil.Han pratade lite om sitt allmänna mående och jag kopierade papper åt honom som ska skickas till fk.Där stod det iaf tydligt och klart hur han erkände att han mådde sämre än nånsin.Så kanske kanske att han börjat lyfta lite på locket i sjukvården iaf.Han ska på läkarbesök på Onsdag så den som lever får se vad det ger.Känns gott i själen ikväll i alla fall.Själv har jag inte arbetat alls idag och det har tagit på krafterna att inte lyfta på papper,eller jobba praktiskt med mitt företag.Det är nog första dagen på kanske två år som jag inte på något sätt är och rotar i mitt företag.Det ni..

gav ytterligare några dimensioner åt mitt medberoende.Lilla Ullabulla är livrädd för att bli lämnad och övergiven vilket jag är just nu.Detta pga att min pappa som visserligen var kärleksfull och gav det han kunde ändå var både:Medberoende och alkoholist till min mamma som var:Alkoholist,tablettmissbrukare och psykiskt sjuk i något som gav henne oförmåga att ge oss barn den tid kärlek och uppmärksamhet vi behövde.

Han hade dessutom en hobby som drev iväg honom från oss och lämnade oss i mammas delvis usla vård och jag minns min vanmakt när han skulle åka och den längtan som slet i mig innan han till sist kom tillbaka.Den stora Ullabulla ser ju det nödvändiga i detta avbrott då relationen inte fungerade längre.Men då slåss dessa Ullabullor med varann om vad som är mest rätt.Dessutom ser jag mönstret i min arbetsnarkomani och hur länge den egentligen funnits som bot mot sorg,smärta och framför allt ångest.När min far låg för döden pga alkohol och hjärtrelaterade sjukdomar och jag satt vid dödsbädden på annan ort.Så drog jag samtidigt hem företagets största order någonsin på de lediga timmar jag hade medan min bror satt vid dödsbädden.Inte såg jag något fel i det?Detta var nu snart 11 år sedan. Huga.

Dessutom ser jag också mönstret i att ju svagare mitt ex varit i sin sjukdom vare sig den varit psykisk eller alkoholrelaterad,desto starkare har jag känt mig.Jag har alltså växt på hans bekostnad och fått omgivningen stöd och beundran att jag orkar och är så stark,jo tjenahej..

Nu börjar ett digert arbete att inte bara medberoendebefria mig själv utan också arbetsnarkomani befria mig.Jag får nog dela upp det i mindre bitar :)

på alla goda råd här på forumet.Man kan ta till sig vad som passar och man orkar med och låta annat passera förbi.
Generellt är ju budskapet glasklart.
Låt alkoholisten vara ifred,nå sin botten och aktivt själv söka hjälp.Inget annat fungerar om de inte får insikt och agerar på eget bevåg.
Det vi medberoende så förtvivlat gärna vill är ju att få hjälpa till på det lilla sätt vi förmår utan att ytterligare möjliggöra eller stjälpa alkoholisten över ända.
Det ska vara kärleksfullt att vända ryggen till,ta avstånd och vara "hård"
Fokusera på dig själv,dina behov och din väg framåt ut ur medberoendet.
Det hjälper på sikt både dig och den som dricker.

Men jag undrar var vi kan vara en krycka och finnas med liiiite i bilden utan att manipulera styra och kontrollera?Finns det ingen liten skrift för oss medberoende som vägrar släppa taget och fortsätter att dumdristigt hoppas på förändring? Annat än ovanstående tydliga riktlinjer som vi ju värjer oss mot då vi bryr oss så mycket om...

Kanske intensivkurs för medberoende dummies :)

Sorgsen

…skillnaden mellan sjukligt medberoende ovh omtanke har förvirrat mig.
Jag har sen barnsben alltid varit omtänksam och hjälpt min omgivning. Uppvuxen i en stor familj där det varit naturligt att man går sin väg men aldrig lämnar någon i sticket.
Jag var på familjeveckan och varit på Alanonmöten i olika städer i Europa.
Familjevecka är något jag rekommenderar, där fick jag bekräftelse och samhörighet, information och förståelse.
Attvara "hård och kall" och samtidigt visa stöttande omtanke är ju inte lätt att balansera.

Följ din inre röst, den brukar vara bästa vägledning. Den kan vara väldigt svår att höra ibland bara.

nog tror jag man känner när spärrarna släpper och man går loss i sitt medberoende.När man lyfter på luren,kontaktar eller lägger näsan i blöt.Då vet man att man är ute på irrvägar åtminstone om man kommit en bit in i att förstå det här med medberoende.Men just som du beskriver sorgsen.Generellt att hitta nya vägar utan medberoende att ändå finnas där som stöttning.

Samtidigt behöver man ju bara rådfråga sin inre röst hur många timmar just idag jag ägnat åt att försöka lösa något som inte är mitt att lösa.
Där har man nog sin inre röst.Och när den fortfarande svarar,alltför många tankar och timmar så kanske man inte ens ska inbilla sig att man kan vara ett stöd.

på en kopp kaffe.Nån form av närvaro i nuet från hans sida börjar jag uppleva som varit helt borta hela sommaren.Hans barn som jag har kontakt med pratade idag om hur de anpassade sig så till den milda grad för att överhuvudtaget få till en träff med honom.Vi dansar alla hans dans istället för vår egen.Jag tror att jag ska vänta på att han bjuder upp..

inatt.Mitt barn bröt handleden av mysko anledning så den bara hängde och dinglade.Jag tar hen med till sjukhuset tillsammans med exet.Han är inte pappa till barnet.
Väl där så tar jag beslutet att segla vidare till nån konstig konstskola dit jag har anmält mig sen tidigare.där får jag glida omkring och få en massa bekräftelse från de andra deltagarna och får göra vackra saker och få känna mig duktig.Under tiden är exet på sjukhuset tillsammans med barnet och handleden..Nog är den visserligen överdriven men nånstans finns det ett korn av sanning.Han har alltid funnits där,byggt upp en plattform för mig för att jag ska få göra det som är så viktigt för mig-skapa.Problemet är ju att det aldrig varit nog.Jag har ju aldrig fått den bekräftelsen duktiga flickan behöver.Dvs att hon duger exakt som hon är.Så jag har bara jobbat hårdare,försökt skapa vidare cirklar och han har kämpat med mig i denna utförskurva för att jag då till sist äntligen ska bli nöjd..

Så nu gäller det att plocka bort ingredienser för att kanske hitta harmoni istället för att fylla på.

idag.Han var här igår och kändes lite avmätt.Så jag backade genast till min ringhörna.Jag får känslan av att jag ska vara tacksam för att HAN ger mig denna chans och inte att vi ger varann denna chans.Om känslan kvarstår så får jag ta upp den med honom.Han har varit på stressrehab och hos läkare.Vad jag kunde utröna så har han inte nämnt alkohol.

Men vem vet,han är så hemlig av sig så det är inte omöjligt att det kommit upp.Själv är han inne på att arbetsträna 25% till upp till 75% efter jul.På eget initiativ.Hans stress och ångestnivå hade också sänkts enligt det test han fick göra igår.Det jag undrar är hur detta kan vara möjligt då jag aldrig upplevt honom så stressad som nu.Manipulation,eller är det bara i kontakt med sina anhöriga som han är stressad.Och i lugn och ro tillsammans med alkohol och i en enslig miljö så är allt under kontroll.

Själv så bygger jag hela tiden upp mina två vägar.En med honom och en där han inte finns med och där jag fyller mitt eget liv med bra innehåll.Jag har förstått att även om han finns med i mitt liv framöver så måste jag på något sätt para ihop med mitt tänk i livet utan honom,dvs det med mig i fokus.Då kanske det kan bli nått bra av det hela.