Efter några underbara veckor, faktiskt de bästa i mitt liv, så föll allt som ett korthus.
AA-mentorn säger att min man har SJUKDOMEN och det finns inget hopp längre. Han säger att min man blir sämre och sämre.för varje gång han dricker men å andra sidan är han så stark, positiv och duktig när han inte dricker. Betyder det att han kommer bli frisk men med små myrsteg framåt eller betyder det att det inte finns något som helst hopp?
Ja livet blev inte som jag trodde, besviken och ledsen är bara förnamnen. jag är FÖRTVIVLAD och rädd.

Tänker på alla där ute som sitter i samma gistna båt....där vattnet flödar in och vi riskerar att drunkna...

Sjukdomen alkoholism är ju kronisk.Om din man väljer att bli fri från alkohol så är han ju fortfarande alkoholist och kommer så fort han dricker igen att hamna i samma spiral.Du har skrivit lite för lite för att man ska kunna ge svar och då blir det ju förstås också gissningar.Ingen utom din man,och inte ens han vet ju om han kommer att sluta dricka eller inte.Bekanta dig med forumet om du inte redan gjort det.Titta runt läs in och lär känna medberoende och beroende och skriv i din tråd så kanske några frågetecken rätas ut.Framför allt så får du en ventil att öppna upp lite i vilket brukar göra en gott i längden.Vi är alla härinne på något sätt i kris pga vad alkoholen gör med våra liv så vad du än skriver så har troligen någon annan känt eller upplevt vad du varit med om och upplever just nu.

Vilse i pannkakan

Ja, vi är många som sitter i samma båt. Det är det som är underbart med forumet, att man inser att man inte är ensam.

Hoppas att det kan hjälpa dig.

Hej! Din man måste själv inse sina problem. Gör han det? Det är vanligt med förnekelse för man tror att varje gång man dricker så kommer man kunna hantera detta. Tja varje gång går det åt helvete. Man börjar så sakteliga ljuga om att dricka, gömma sprit, dricka i smyg, ta ut pengar i bankomaten istället för att betala med kort på systembolaget. Man kanske börjar med återställare på söndagen som blir två och tre stycken några veckor senare. Måndagen på jobbet blir en pina och man längtar till fredagen så man gå in i ruset. En alkoholist är en stor egoist, inte av illvilja utan färgad av sin sjukdom. Tyvärr drabbar inte sjukdomen bara en utan även de närmaste såsom barn, partner mm. Man måste kapitulera inför alkoholen för att kunna bli symtomfri. Gömmer din man sprit? Dricker han i smyg? Dricker han flera dagar i sträck?

Fransyskan

många gånger har jag varit här och skrivit spaltmetrar under det senaste året. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Underbara veckor där vi tränar, äter nyttigt och har så himla kul ihop. Älskar honom av hela mitt hjärta och han älskar mig. Så är det ju. Men han kommer från norrlandsstad där alla, och då menar jag alla som går på krogen, är mer eller mindre aspackade. Skoterkörning, pimpelfiske, slalom eller skidåkning. Och när man sitter i stugan eller arken så super man. De har en mycket konstig mentalitet. Jag får en chock när jag kliver in på en krog i den stan för folk är verkligen packade.
Så det här har han underhållit duktigt redan från början. Nu sen ett par år tillbaka har det eskalerat och han är snart utom räckhåll. Han har gömt sprit, smygdruckit och det har bara blivit mer och mer och senaste året dricker han sig mer eller mindre medvetslös. Dricker, sover, dricker, sover. I dagar, ibland ett par veckor. Oerhört plågsamt att se. Elak i munnen är han i början men sen orkar han inget annat än sova. Det är iaf bättre men oron att han ska dö i sömnen är jobbig. Han vet att han är alkoholist, pratar mycket på sina AA-möten och har erkänt. MEN han kan tydligen ännu tro att han ska ändå klara det. Nu är det lugnare, jag har tagit bort allt drickbart så han kan bara sova och ha ångest. Han är inte kapabel att ta sig till något bolag så det har verkligen blivit värre. Älskar honom så och vill att han lyckas. Vi säljer huset nu snart och jag tar en egen lägenhet och han får bo där till den dan han dricker igen, då åker han ut. Jobbet har han sabbat nu för första gången och det är nog kris på riktigt. Idag skulle han suttit på ett plan mot USA men det gör han inte. Illa illa. Kanske blir väckarklockan och räddningen? Återstår att se. Jag känner mig dock stark och orädd. Skönt att bli av med huset som känts som ett fängelse länge nu. Snart är jag fri och gör han inte som jag säger när vi flyttat så är det finito. Jag klarar mig själv. :-)

Stigsdotter

...din man måste hitta sin. Det går att, rent intellektuellt, inse att man är alkohlist, erkänna att man är alkoholist, prata på möten o.s.v. Men, det måste in i hjärtat också, man måste släppa taget, ge upp och be om hjälp. Insikten att "jag klarar inte det här själv!" måste finnas där. Så länge det finns ett uns av tro på att man ska klara det på egen hand genom att gå sin egen väg - då funkar det inte. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv". Första steget, så enkelt men samtidigt så svårt - det får inte finnas några förbehåll!

Härligt att se din styrka och beslutsamhet. Det är det bästa du kan göra, att ta hand om dig själv!

Fransyskan

och att det nu är slut för gott. Jag är en obotlig optimist och lever alltid i nuet. Det som hänt har hänt!
Spännande fortsättning följer för nu har han varit nykter sedan i torsdags. Både den röda och svarta boken ligger på bordet. Hoppet finns!
Kram

Hoppfullt! Det bästa är, som Stigsdotter också skrev, att du är klar över dig själv och fattat beslut för din del!
Lycka till, allt gott längs vägen! / mt

Fransyskan

Jo jag känner mig stark och lugn i mina beslut. Vi har huset på försäljning och så fort det bara kan gå flyttar vi till lägenhet som vi hittat. Längtar så att få börja om från början. Nytt hem, nya möbler i helt nya kvarter:-) Tror på min älskade man<3
Kram alla fina

Fransyskan

Han har druckit sen i fredags,med ytterst lite lördag och söndag men sent på kvällen i söndags kom en väninna till mig hit och vi drack lite vin som sen med musik blev mera vin. MIn kära man drack i smyg och det blev bråk. Måndag var han till Riddargatan 1, en alkoholmottagning men kom hem jättesent och jättefull.Tisdag körde jag honom till en läkarundersökning som han var tvungen att göra för att få göra ett jobb. Väntade länge och han svarade inte när jag ringde, kom sen från fel håll och påstod att han gått fel. Förstod direkt att han druckit något men tog det lugnt. Han är ju sjuk i alkoholism, den lilla stackaren. FAN, det får vara nog. Jag har skrikit till honom att han gömmer sig bakom detta, att det är sjukdom. Det är ju bra att ha något att skylla på så slipper han ta eget ansvar.
Senare i tisdags hittade jag honom på knäna i köket och hittade en flaska sprit under köksskåpet. Jag hällde ut skiten och han sa det var lika bra. Sen började han klaga över att han behövde sin livlina för att inte krascha. Jag tyckte att det var nog bäst att han började spy så skulle han vara frisk sen. Vi har haft så många snack om julen och att han inte ska förstöra den i år igen som han gjorde förra året. Han hade lovat dottern att vara tomte åt barnbarnen så han LOVADE verkligen och jag idioten trodde ändå kanske att det skulle gå så jag gav honom antidepressivt för att ångesten skulle sluta dra i honom och kvällen gick med tusen tårar från mig men han stannade hemma, sov hela natten så kändes lugnt. På väg med bilen för att hämta upp son och sonhustru så säger han att han måste ha Postafen för att inte börja må illa, jag tycker det är onödigt men ok, snäll, dum och korkad som man är så låter jag honom springa in på Scheele. Jag kör oss till dottern som bor 20 mil bort och han, mannen jag kan lita på, går till tvättstugan med dottern, vi går alla in, utom han, och väntar. Tomten kommer men jag reagerar direkt på att han är så konstig, tyst och trött. Går ut efter honom när han är klar och hittar en flaska handdesinfektion. EN tom flaska på 200 ml som han druckit upp där i tvättstugan?!?!? Jag får en chock. Hur lågt kan man sjunka? Vi alla märker att han är påverkad och konstig. Sen mot slutet innan vi ska åka hem igen, en resa i snöstorm som han LOVADE att köra, så var han på toan och efter det blev han ännu mer drogad så antar att han hade en flaska till med handdesinfektion.
Stackaren va, vågade inte möta oss alla nykter. Vågade inte bli sig själv. Jag körde hela vägen hem och mådde så dåligt, kämpade mot gråten. Släppte av sonen och sonhustrun, hem och sa åt honom att gå och lägga sig i dotterns gamla rum och hålla sig borta från mig.
Han sov nog hela natten men idag har han varit iväg, såg fotspår ute men fattar inte när han varit iväg. Jag sov till kl 12 så det måste ju ha varit på fm. Pubarna i byn är garanterat öppna för vi har många alkoholister i området. Han lyckades igen. Är jag förvånad? JA det är jag, blir lika chockad varje gång han lurar mig. Är jag självplågare? JA det verkar så, sitter här för femtielfte gången och gråter tills hjärtat nästan spricker.
Älskar ju honom. Han är grym, som sonen säger. NÄr han är nykter då vill säga. En skam och besvikelse när han är full. Gud vad jag skäms. För även fast han är sjuk, har eget ansvar mm så blir jag och de mina påverkade. Våra liv förstörs. Mina drömmar som jag delar med honom krossas. Min hälsa förstörs för jag blir apatisk och kan inte klara det vanliga livet. Sitter bara och gråter just nu och skäms så att han var så äcklig på självaste julafton inför mina barn och alla andra. Jag skäms för att jag tror på honom när han är nykter. Dags att inse att han aldrig kommer sluta dricka. Han vill bevisa att han inte är idiot och det blir tvärt om men det skiter han i. Nu flyttar vi till lägenhet snart och vi har tittat på nya möbler, jag har sålt det mesta av det gamla. Det blir som befarat. Vi flyttar dit tillsammans och sen åker han ut första gången han så mycket som luktar på alkohol.
Så börjar jag försvara honom igen, kanske därför han dricker så mycket nu för han vet att det tar slut sen. Lägenheten är bara min och han åker ut, jag släpper inte in honom. Polisen får komma och jag lämnar honom för gott. Känns så skrämmande och hemskt men måste jag så måste jag.....eller? Ska jag stå ut med det här för att 90 % av tiden med honom är fullkomligt underbar? Ja fy fan. Livet blev inte som jag trodde. Är så lurad, så sviken och så förtvivlad. Hjälp.

får han flytta med till lägenheten.Var någonstans visar han att han är en ny man som kommer att leverera under ert nya tak?
Vad förväntar du dig?
Är det isåfall realistiskt.
Och om det är fylla du förväntar dig,är det vad du vill ha?
Bara du kan svara på om de 10 obehagliga procenten är tillräckliga för att du ska stå på dig eller inte.
Enkelt va?
Jag förstår så väl din förtvivlan.Jag bävar nu inför de kommande 6 månader då han förmodas nyktra till och tillfriskna.Jag kanske måste låta honom närma sig mig och jag honom.Men sen står vi kanske där du står idag.Han misslyckad och jag sviken och förtvivlad.Varför utsätter man sig?
Jag har inga svar.

Fransyskan

men är grymt svårt, Vi bor i Stockholmsområdet så inte lätt med lägenhet. Kan inte bara sparka ut honom, vi är trots allt gifta.
Han får en sista chans, sen är det slut. Nolltolerans är det som gäller och det vet han.
Jag får helt enkelt hoppas att det blir noll också.
Vi utsätter oss därför att vi älskar honom. Ett högt pris.

Lavendel

Är ny på forumet. Har lite svårt att orientera mig i det tekniska... Fastnade i din/fransyskans inlägg o huruvida de 90 positiva % gör det värt att lida 10%?.
Min egen upplevelse är att det beror på hur jag själv mår. Problemet är att efter varje bakslag/besvikelse över att min man dricker har jag svårt att bli mig själv. Försöker vara stark och hoppfull men sjunker djupare och djupare ner i ett tillstånd där jag skäms över att vara jag. Jag antar att så länge jag betalar priset så anser jag att det är värt det. Men är det verkligen det? Förlåt om jag svamlar, försöker sätta ord på hur jag tänker, vet nog själv inte längre.

Alko hål

Orkar bara den korta versionen. Sambon har sedan rattfylla i mitten av november inte druckit. Mått dåligt över händelsen förstås och orolig över kommande dom.
Inget jobb. Var chaufför. Men fast besluten att aldrig mer dricka. Har har ändå tagit bra hand om sig. Ätit bra och tränat tex.
Ikväll när jag kom hem sov han och i glaset var det lilla som var kvar inte saft. Vin.

Hur hanterar jag detta? Åkte därifrån...

Alexandria

Jag och min sambo har varit tsm i 12år och i alla dessa år har han haft problem med alkohol. Vi har fått tre barn tsm och jag har försökt att lämna honom flera gånger men varit dum att tro på hoppet att han ska förändras och har då tagit tillbaka honom igen. Nu senast i somras lämnade jag honom och han flyttade, jag var beredd att gå vidare med mitt liv med barnen, men ca för 2 månader sedan frågade han om vi skulle prova igen, han lovade då att han skulle förändras men nej han drack flera gånger förra veckan och idag fick jag nog han drack i smyg här hemma med barnen, jag kastade ut honom med huvudet före och tog min nyckel.Nu behöver jag kraft och hjälp att gå vidare och stå emot en gång för alla