Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

det du skriver om Ullabulla. I min första tråd här resonerade jag om mina grundvärderingar, att varje människa är unik och att en sjukdom är en del av, men aldrig hela, människan. Och det var ju så att efter ca ett halvårs nykterhet började jag känna igen mannen som den han var innan alkoholen förändrade hans tankar och beteende. Idag tänker jag att alkoholen förändrar människan då drickandet blir prio ett, förnekandet av problemen, lögnerna och behovet att skydda beroendet blir det som lägger som ett sorgligt, patetiskt skal omkring "den sanna" personen. Oändligt många gånger sa jag att jag vill leva med "den sanna x" men jag kan och vill inte leva med den du blir när du dricker. Hoppas att mannen din är på väg mot sin s.k botten och har vilja att vända så att ni kan få ett gemensamt värdigt liv. Du är i alla fall på rätt väg! Kram / mt

längtar och vill mer än vad både han och jag förmår.
Jag skulle inte orka med honom dygnet runt nu som han och jag mår.Jag behöver nästan all min vakna tid till att rehabilitera mig själv och mitt tänk.Ändå fattas han mig på så många sätt.
Trött och utarbetad känner jag mig trots att jag jobbar mindre nu än vad jag gjort på flera år.
Jag förstår ju nånstans att det pågår en process i mig som jag på intet vis vill ska avslutas förrän den är klar.Men den är påtaglig och pågår ofta utan ord.
Och suger musten ur mig gör den.

Kort samtal på morgonen och föreslog en träff på stället jag går.
Nja det går lite för snabbt,jag vill tänka mer innan jag bestämmer mig.
Jag förstår precis vad han menar och naturligtvis måste det här få gå i hans takt.
Men då vaknar den medberoende ullabulla och vill skrika,vänta på vad?
Vad är det du inte förstår?

Men jag höll mig och backade och sa att jomenvisst,de finns ju kvar.
Men nånstans har jag ju rätt att vi snart är i ett vägskäl där han förmodligen tar sig samman och söker hjälp eller fortsätter sin eländiga bana.
Då känner jag stress inför båda de situationerna.
Vad gör jag då?
Om han nu väljer att bli nykter och faktiskt närma sig mig igen.Vill jag det,orkar jag det?

Eller tvärtom om han fortsätter att dricka,vad gör jag då?
Dvs inga givna svar på nåt av alternativen.
Det är ju jag som kan ta mitt beslut oavsett vad han väljer att göra,det vet jag.
Men det är ju i den bästa av världar.I verkligheten så vet jag ju att min framtid också hänger på vad han väljer att göra.

har jag pga hans mående backat i mina egna önskemål och behov i relationen.Jag har mer och mer stuvat undan det jag behöver ha av honom för att må bra och istället försökt fylla på de behoven utifrån.Det är visserligen sunt eftersom han inte ska vara min snuttefilt.Men jag kan ändå tycka att i en relation så måste man ju vara uppmärksam på varandras behov då man ju ändå valt ett liv tillsammans.Jag märker det förstås extra nu eftersom vi inte ens har en ordentlig relation längre.

Jag förstår också hur lite jag har fyllt hans behov då han egentligen aldrig uttalar vad han behöver.
Var börjar man kartlägga detta och vilka krav eller hur jag ska uttrycka det har man rätt att ställa i en relation.Ska det bara gå smidigt och av sig själv eller måste man faktiskt rannsaka sig själv?
Hur ska man då kunna nå varann?
Om han aldrig uttrycker sina och jag undantrycker mina egna av hänsyn till hans mående och drickande?

på det här med att ge råd och att själv vara så värdelös på att följa dom.
Just nu så sitter jag då fast i min alldeles egna rävsax.
Jag har efter mycket möda och stort besvär fått honom att acceptera alldeles utmärkta villkor.
Han får fortsätta dricka hur han vill och vi ska ändå ha en relation med träff en gång i veckan.

I detta ska jag då försöka jobba på mitt medberoende,dvs släppa taget om honom och hans drickande och fortsätta bygga upp mitt liv.
Hur tänkte jag sen då?
Om han då släpper drickat och tar tag i sitt liv och närmar sig mig och jag känner att nähädå,här fanns ingen kamp kvar för Ullabulla,dax att leta upp ett nytt offer att hjälpa.
Eller om han har blivit så stark av sina 7 månader i ensamhet att han har en massa krav på mig som jag inte vill leva efter.
Eller att han faktiskt väljer att bli nykter och vända mig ryggen.
Eller att han fortsätter dricka och jag sitter kvar i samma situation.
Kan man lämna en människa som håller på att supa ihjäl sig om den människan ägnat nästan 20 år till att bygga upp undertecknads liv och vardag?
Är jag medberoendenykter nog att ta emot honom om han faktiskt väljer att komma ur sitt alkoholskal?
Vilka krav ställer det på mig och är jag beredd att möta upp dom då?

Bluäää vad trött jag är på mitt eget liv just nu..

LenaNyman

Steppa ut ur det där tänket du har för dig. Vad dåligt samvete beträffar; har du inte ägnat nog av ditt liv åt att försöka kompensera för det? Den kärlek du kände en gång i tiden finns fortfarande kvar. Du utsände den och som en pratbubbla i en serietidning finns den alltid kvar för den som vill rycka loss just den delen av dagstidningen att ta del av.

Vem var det senast som tyckte du var ytterst medveten om saker och ting?
Du är så klok och du har sån vacker själ. Begagna dig själv av det.

/L

Stingo

...mot bättre vetande, för jag vet ju hur mycket erfarenhet du har av just er situation och jag har inte ens läst hela din tråd...

Om jag läst dig rätt, så super han hela tiden nu och håller på att paja jobbet, om han inte gjort det redan? Nedförsbacken har dessutom varit snabb, efter att ni separerade?

En tillräckligt deprimerad person klarar inte av att söka sig till behandling, men kan bli ledd dit. Jag tror det samma kan stämma med alkoholister på botten. Kunde det lyckas med din karl? Han vet hur djupt nere han är. Han vill inte vara där. Han är skiträdd för behandlingen och ännu räddare att den misslyckas och lämnar honom kvar där han är nu. Han är också rädd för att lyckas, för då måste han leva nyktert. Alltså ser han ingen utväg. Han är långt mera beroende av dig än du är av honom.

Jag har aldrig varit ens nära så nere, som han verkar vara nu, men så tror jag livet kan se ut för honom, utgående från vad jag läst här. Vad tror du händer om du helt sonika packar in honom i bilen och kör iväg till något behandlingsställe (efter att ha arrangerat med dem först)?. Sätter ett papper under näsan och säger "skriv på, så tar dom hand om dig här sedan"? Har han nån gammal vän som han litar på, som kunde hjälpa dig, om du inte tror du kan göra det själv? eller kan barnen? någon annan släkting?

För han måste bli nykter först. Sen kan du fundera på det andra.

Jag ska verkligen försöka.Jag vet att han inte ägnar mer än ett par procent på att tänka på oss och jag ägnar 95%.Resten ägnar han åt sig själv och sitt drickande och mående.Vågskålen är inte alldeles jämnt fördelat i nuläget.

Du håller på att gå under, skriver du själv.
Och jag tror att du gjort som vi alla andra - kanske alldeles för mycket redan. Du har kämpat och försökt hjälpa så till den grad att du nu själv håller på att gå under. Så, du har helt rätt - släpp taget, låt någon annan packa in dig i bilen. Om han inte har tagit emot all din hjälp så här långt så kan du inte hjälpa. Hjälp dig själv, rädda dig själv!!

Kramar!

LenaNyman

Jag super och du super inte. Jag har problem och du har problem.

Läser vad du skriver om nedlagd möda. Se ditt jobb som en film. Hur gjorde hon, Ullabulla?
Se över tid. Se vad som är fruktbart och se vad som är förgängligt..

Framför allt. Hitta åt dig själv i tomrummet som uppstår när du "avhjälper".

/Lena igen

Tulipa

Hur
skulle
det
vara
om
du
slutade
att
träffa
honom
?

Vi vill ju alla hjälpa och stötta dom vi älskar. Men det finns gränser. Jag har inte läst hela din historia men efter dina reflektioner på min problematik och de inlägg jag läst så tycker jag
att du är värd mycket bättre!
Får intrycket att du tänker att dina känslor ska gå över först, sen kan du släppa? Vet inte om det är så förstås. Men det här att träffas varje vecka tycker jag låter dränerande. För dig. Och som ett fantastiskt upplägg för honom, det skriver du ju själv också.
Jag tänker att ibland är man ju tvungen att leva med olycklig/obesvarad kärlek. Det går ju det också, även om det inte är så kul.
All styrka till dig att ta dig ur det här!

jag skulle må bättre av att få ha honom nära ibland.Just pga min kärlek till honom och mitt hopp förstås att han ska se och förstå mer än vad han förmår just nu.
Men när jag då ser alldeles i vitögat vad han gör mot sig själv och hur fort det har gått,går så far jag så fruktansvärt illa.Han är så sjuk,så sjuk och ändå i detta elände så finns då äntligen en bit av den man jag en gång tog till mig och som varit dold för mig så länge pga missbruket.Nu när jag nånstans släppt kontrollen över alkoholen och förlåtit honom alla svek som begåtts i fyllan så slappnar han av och släpper in mig igen.I sitt elände och i sin misär.Och jag ser och jag lider.Och kan inte göra ett endaste dugg.

på min alkoholist.Så livnär jag mig på hans olycka och beroende av mig.Det håller mig onykter tills jag med jämna mellanrum nyktrar till och tvingas se sanningen.

och starkare.Den dipp jag hade igår är nödvändig för att se vad jag håller på med.Jag har haft dessa dippar med längre och längre mellanrum i sommar/höst.Men när det rullar in så får det faktiskt vara där och jag försöker inte mota bort det.
Nu så börjar arbetsvecka med fokus på arbete och måsten,skönt att få fokusera på något annat några dagar.

Jag önskar att man kunde masstillverka henne och sätta en på varje kommun att gratis kunna användas av oss medberoende.
Hon är guld värd och en timme med henne är en veckas grubblande upphällt,diskuterat och tillbakastoppat på denna timme.Hela jag är liksom uppfylld av hennes/mina ord när jag går därifrån.
Jag bär dom med mig den dagen och flera dagar efteråt.Sen vittrar det sakta sönder och jag står där själv igen.
Men efter varje gång är jag lite starkare och mitt inre nya skelett lite större.

Tack gode gud för all klokskap som vissa besitter och som kan ge oss medberoende ljus i mörkret.

villveta

God morgon Ullabella och önskar dig en dag fylld med bra tankar :).
Läser.......läser ......funderar ......ältar lite ( men bara lite )
Har ångest inför Julen .....den blir annorlunda kan man säga .
Har träffat min terapeut i veckan . Det kändes att gå dit och sedan komma hem tillbaks till sina tankar igen ......
Kram

Vi på denna sida alkoholen kanske också gömmer oss lite i diagnosen medberoende.Må vara att man kan behöva identifiera problemet och sitt agerande för att ta till sig det fullt ut.
Men sen kanske man precis som alkisen gömmer sig bakom denna kupa för att slippa en massa saker.Nä,jag är så medberoende så jag klarar inte ditt eller datt.Det beror på mitt medberoende osv.Kanske dax att ta nästa steg och kliva ut ur denna kupa nu Ullabulla och börja leva.

Igår var jag ner igen mitt eget löfte till trots.Jag hade som plan att ta honom lite på pulsen var vi står nånstans.Det vi håller på med nu är ju rätt fruktlöst.
Där ligger han då kl 10 på fm och sover.Vaknar när jag kommer och är på lyset.Kelsjuk och glad.
Lång historia kort,han närmar sig mig känslomässigt och visar öppet att jag fortfarande är honom kär och jag slickar tacksamt i mig som en hund.
Men han har inga som helst planer på att söka hjälp.Återigen vill han komma på Lördag och använda mig som räddningsplanka för att hålla sig nykter till jobbet som börjar igen på Måndag.Och jag dansar likt en kasperdocka och säger-javisst,du är välkommen.

Jag har tom skrivit ett avskedsbrev där jag säger att jag inte orkar mer och att han nu får ta hand om sig själv.
Jag undrar lite vem som egentligen inte klarar sig själv..

för andra gången på 7 månader.Han vill komma idag och kanske sova över.Jag frågar om det inte är på kvällen det är tungt för honom att stå emot.
Ja,erkänner han det är det.
Så då står jag där med helt öppna armar och kan inget göra om han väljer att åka ned ikväll och fortsätta fylla sig.
Frustrerande är bara förnamnet.
Men detta är ju då första försöken till någon sorts förändring i alla fall.

mina ovanstående rader så ser jag eländet i skrift.
Ojdå då,han håller på att vakna till.
Såhär kan han inte fortsätta,bäst att se till att hålla någon vettig i handen.
Eller ge den sk vettiga lite näring så hon inte drar vidare mot nya (bättre?) mål.
Få se vad kontentan blir av denna kväll.Blir svårt att inte öppna munnen och tycka en massa.