Och vi med den....
..Det kan man ju förstå lättare... Men för mig....Så är det precis tvärtom. Jag faller oftast när det är som bäst. Sommar sol...ju bättre ju svårare för mig. Jag har så sjukt svårt att få bort den där perfekta otroligt sköna känslan man hade en gång...den som fick en fast. Fast jag vet. Eller jag borde ju veta....att det bara är en illusion..det kommer aldrig att fungera igen...det kan aldrig bli som då..så Ramlar jag gång på gång, på gång...Denna gången hade jag själv nästan börjat tro på mirakel. Önskar det regnat igår. Snöat...haglat stormat.....
Men nu gjorde det inte det... Och nu är jag tillbaka i helvetet.
Hur lyckas ni andra att stå emot? Vet ju hur man borde tänka. Vad man inte ska göra...ändå gör jag det. HELT otroligt!
Det sjuka är att det som man kämpar för så mycket..dag för dag. Vecka för vecka. Hur bra man än fixar det...så är man tillbaka på ett kick...
Allt faller..precis allt..
Hur ska jag fatta att det ALDRIG går att jag dricker ens 1 glas? Hur ska min sjuka hjärna förstå..
Ångest deluxe....
Hjälp!
/Mic