Hej, jag är förtvivlad...vet inte vad jag ska ta mig till. Vet inte om det är jag som är dum eller vad....
Träffade min sambo för drygt 7 år sedan, efter flera havererade förhållanden trodde jag nu att jag äntligen hittat den stora kärleken. De första 3 åren var vi särbo. Ibland, eller ganska ofta faktiskt, när jag ringde honom var han onykter. Det gick inte att prata med honom. Det kunde vara både vardag eller helg. Han hade ett jobb som gjorde att han då jobbade hemifrån. Ofta skyllde han på att han var trött när jag konfronterade honom....en ursäkt som fortfarande följer med. Jag tänkte att det är nog ingen fara.
Vi flyttade ihop, jag märkte att min egen alkoholkonsumtion förändrades ganska rejält. Det var ju så mysigt att nyförälskad dricka vin i solen på altanen och min sambo så hela tiden till att mitt glas inte var tomt. Men märkte också att när det var semester så var det liksom helt ok för honom att dricka några glas varje dag. Det var ju semester. Problemet är att veckor på sommaren och ytterligare två veckor på sydliga breddgrader varje år med drickande varje dag inte kändes rätt.
Jag har flera gånger konfronterat honom hemma ang hans drickande. Han har erkänt att han använt alkohol som självmedicinering efter en tuff period tidigare i livet. Våra helger, när mina barn inte är här, så är jag väldigt ensam. Jag upplever att han bli onykter, trots att han knappt dricker något och han skyller ALLTID på att han är så trött. Trots det sover går han sällan upp före halv elva på helgerna. Han har sömnproblem, svårt att somna framförallt på söndagarna. Jag har ingen att umgås med för han är inte "normal"
Jag hade en del sprit med mig när vi flyttade ihop, mycket som var mer än 10 år gammalt eftersom jag drack så sällan...så det blev bara stående. Upptäckte för några månader sedan att det var tomt i varenda flaska..och då pratar vi många liter. Jag blev helt skogstokig. Ännu en konfrontation. Då säger min sambo att han har hällt ut spriten för att inte frestas att dricka. Sprit värd tusentals kronor, och som hade blivit så oerhört pinsamt om jag skulle försökt bjuda på vid besök av vänner. Men jag godtog det. Jag grät, han grät.
Ikväll har samma sak upprepats som så många gånger förut. Jag har bara sett honom dricka ett knappt glas rött vin ikväll. Trots det har han större delen av dagen varit helt personlighetsförändrad. Han har svårt att fokusera blicken, är ostadig, pratar med barnröst och det är inte en vuxen person jag har här hemma. Som oräkneliga gånger tidigare säger han....jag är trött...det är för att jag är så trött...jag har inte druckit något..
Är det jag som är nojjig? Kan man få det beteendet bara av att vara trött? Han har nu lämnat mig med att vi skiter i det här med julen och hela din familj som ska komma hit. I nästa sekund säger han att det är jag som ställer in julen. Jag vet inte hur länge till jag ska orka. Framförallt vet jag inte om det är jag som överreagerar.
Vad kan jag göra?